Plattform: PSP
Utvecklare: IRONNOS Software
Utgivare: Atlus
Släppdatum: 26 maj 2009
Köp här: VideoGamesPlus

E
ller ska man kalla detta en semi-recension? Jag har trots allt inte klarat spelet, ännu, med 22 timmar spelade och alla karaktärer kring level 60. Jag bör ju inte ha mycket kvar, känns det som, men med tanke på att jag förmodligen prioriterar Tales of Vesperia hellre än att knöka ihop mig med min PSP så vill jag skriva av mig.

De flesta rollspelare tycker att ett bra RPG ska innehålla en djup story. Jag är antagligen en av dessa. Crimson Gem Saga fyller inte denna kvot. Det märks tidigt att det är en ganska simpel historia som kommer utspelas. Klischéer lite här och var, en ung riddare (huvudpersonen Killian) som precis tagit studenten från nån sorts riddarskola, hamnar på nåt sätt med en samling människor (en magiker, en karatemästare osv) och alla ska de hitta några förhäxade stenar så att inte ”dåliga saker” händer. Det låter djupt, eller hur? Eller inte.

Storyn åsido, så finns det trots allt små guldkorn i dialog och grafik. Rösterna är ju långt ifrån de bästa, likaså gäller spelets musik som är under medel, men jag kan inte låta bli att charmas av skattjägaren Spinels gälla stämma. Detta speciellt i strider när man får till hennes specialattack med hjälp av att trycka på X. Utrop som ”I’m unstoppable!” (min favorit) och ”Goodbye!” gör mig onekligen glad på nåt konstigt vänster. Hon charmar mig om möjligt ännu mer när hon i en scen, glad som en sol, springer fram till Killian med stängda ögon och öppen mun (precis som vilken happy-go-lucky animetjej som helst) och kastar sig runt hans hals. Tyvärr innehåller spelet alldeles för lite sånt här. Det händer ibland att karaktärer visar nån sorts tanke eller känsla, men jag hade velat ha mer.

För CGS är ett vackert spel, tro inget annat. Läckert målade miljöer, andlöst snygg artwork, som får mig att önska att fler spel gjordes i 2D. Men ibland blir det lite andefattigt. Eller snarare fantasilöst. Du finner dig själv gå över ett berg, eller ett kargt snölandskap, eller en torr öken, eller varför inte en gemytlig lantby. Alltså, man har sett det förr. Det är vackert, men kanske lite opersonligt. Men ibland överraskar spelet en med roliga inslag som att Killian kommenterar saker man hittar i kistor osv, men det utförs på ett ojämt sätt så man känner sig osäker på om man ska ta det seriöst eller inte. Är spelets humor på riktigt eller driver det bara med sig självt? Den frågan låter jag vara obesvarad.

Spelet drivs framåt utan att mycket krävs av spelaren, det är svårt att gå åt fel håll om du nu försöker, och det finns på ett sätt ingen världskarta där man kan springa runt fritt. När man befinner sig på ”världskartan” kan man trycka på R och få upp en bild av vart du är. Men ställen hänger ihop, ibland mer tydligt än andra gånger. Monster springer runt i det fria och det är alltid bra att springa in i dem bakifrån så att man får chansen att attackera först. Striderna är väldigt basic turn-baserade. Din tur, fiendens tur, din tur osv. Men det behöver inte betyda att det är lätt. Jag har råkat ut för fiender som har gjort hela mitt party förvirrat och det har slutat i att de helt enkelt haft ihjäl sig själva.

CGS har ett ganska väl utarbetat skill-system. Varje fight genererar skill points, men de är inte individuella, utan alla delar på potten. På så sätt blir det ett himla jäktande att låsa upp och lära sig nya skills. Men det är kul, och det finns många effektiva attacker som man vill använda sig av, kanske till och med braka loss i en kombo-attack med nån annan i gruppen. Vissa kostar såklart mycket MP, men då är det tur att spelet är så snällt att du får max HP och MP varje gång du levlar.

Och i ärlighetens namn tycker jag inte att spelet är för snällt iom detta. Snarare känns det barmhärtigt. Det kanske är svårt att tro med tanke på vad jag har berättat hittills, men spelets grottor är ingen barnlek. Där inne finns inga kartor och det är så lätt att bara springa omkring i cirklar och försöka lösa pussel där lösningen inte är så enkel som den kanske borde vara. Det är nästan fånigt hur stora grottorna är när man tänker efter. Ett ställe gick jag igenom (eller runt runt i) fyra gånger innan jag kom vidare. Min pojkvän tyckte jag var knäpp som fortsatte och sa att han själv hade varit för sur för att fortsätta spela.

Det må så vara, men det är ju just i de stunderna man är så glad att spelet ändå är så barmhärtigt. Inte gör det mig nåt att jag springer runt i flera timmar och levlar en massa, lär mig skills och blir superstark innan bossen. Och det skadar absolut inte att spelet låter mig spara vart tusan jag vill. Så man spelar på, inte för att storyn är mäktig och intresseframkallande, inte för att karaktärerna utvecklas och man vill se vad som händer med dem, utan mera för att striderna och skill-lärandet kan bli näst intill beroendeframkallande. Men detta gäller mest när du faktiskt tar dig tid för spelet. En eller ett par dagars paus ifrån det blir snart en vecka, två veckor… Till slut sitter man där och undrar om man nånsin ska spela klart det. Tja, kanske för att lära sig den ultimata skillen då, eller för att höra Spinel vråla ”I’m unstoppable!” en sista gång…

Bra skillsystem
Snabba och roliga strider
Snygg artwork och miljöer
Mediokra röstskådisar
Erbjuder inget nytt
Tråkig musik
Toklånga svåra grottor