Recension: Stella Deus – The Gate of Eternity
Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Pinegrow
Utgivare: Atlus/505 Games
Släppdatum: USA: 26 april 2005, EU: 17 mars 2006
Kompositörer: Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata
Under Playstation 2:s livstid har det hunnit släppas en hel drös utav strategiska rollspel, alla dessa inspirerade av genreskapande spel som Tactics Ogre och Final Fantasy Tactics. Spel som Arc: Twilight of the spirits, La Pucelle Tactics eller varför inte Disgaea som senare blev en helt egen serie. De skapade sin egen fanbas och levde väldigt mycket på sin sarkastiska humor (Disgaea) och skruvade karaktärer samt möjligheten att göra sina karaktärer överdrivet starka och hade innehåll som tog hundratals timmar att klara, de är inte heller speciellt kända för sin grafik som hade väldigt tråkiga och tafatta animationer och var väldigt tekniskt underlägsna och skulle lika gärna kunna ha skapats för Playstation 1. År 2005 skulle det komma ett spel vid namn Stella Deus.
Stella Deus försöker inte dölja ett tråkigt gameplay med en fasad av humor och skämt som är under bältet, istället gör det allt annat.
Världen heter Solum. Allting är påväg att gå i kras då den farliga och dim-lika substansen Miasma härjar runt och förstör precis allting den nuddar. Aeque kyrkan med sin ledare Lumena tror starkt på att miasman är guds vilja att förstöra världen men på ett fredligt sätt. Krigsherren Dignus är spritt språngande galen och leder sina arméer av soldater till att kriga och förstöra allt som är, som vilken maktgalen rollspelsonding som helst alltså. Med sig har han sina generaler som man definitivt kommer stöta på ett flertal gånger innan denna saga är slut. Bland dessa hittar vi Viser, imperiets bästa alkemist, han säger sig ha styrkan att via Solums andar kunna använda deras energi för att rädda världen. Till sin hjälp har han rekryterat barndomsvännerna Spero, Grey och Adara och det är här spelet börjar.
Till en början har man alltså 3 karaktärer att styra runt. Genom spelets gång stöter man på ett flertal andra, däribland hittar vi shaman-prinsessan Linea som har en helt annat tro om Solum och dess själar. Hon och hennes klan säger sig bestämt veta att genom att döda dessa andar och suga åt sig deras krafter kommer bara världen dö ut ännu mer och miasman kommer tillslut att spridas över hela världen. Vips så är Spero med vänner helt plötsligt på uppdrag att störta Dignus och hans imperium. Linea är i tron om att det finns ett annat sätt att rädda världen på, finna the gate of eternity. Där ska finnas krafter att rädda världen med enligt en legend.
I Stella Deus spelar huvudpersonerna en mycket stor roll i striderna. Det är dem du kommer att använda, visst det finns soldater som inte har något som helst att göra med spelets handling att finna och rekrytera men dessa är sällan bra att ha. Karaktärerna har från början en bestämd klass. Som exempel så är Spero den typiska slagskämpen som alltid är bra att ha längst fram medans magiker som Adara givetvis är bäst att ha lite längre bak där de kan utföra sina besvärjelser på tryggt avstånd. Du får genom spelets gång vissa speciella föremål som du använder till att ge dina hjältar en bättre klass med och således fler nya förmågor att lära sig och använda.
Striderna i spelet är en stor del. Där kommer du spendera det mesta av din tid men frukta ej, de är mycket mer underhållande än i de flesta SRPG:n som finns där ute. Man får erfarenhetspoäng och skillpoäng att bli starkare med precis som vanligt. En väldigt bra sak här är att har du en karaktär som hamnat lite efter i level så får denna extremt mycket poäng när han eller hon besegrar en fiende så man behöver aldrig vara orolig för att någon ska dra ifrån. Samma gäller då alltså om du har en karaktär med lite högre level än sina fiender, då får denne istället mindre poäng, på detta sätt hindrar spelet dig ifrån att skapa en enda allsmäktig karaktär, väldigt välkommet anser jag. Som jag nämnt tidigare så spelar varje karaktär verkligen roll här och du har oftast inte plats åt mer än 6 karaktärer åt gången per strid, medans fienden ofta har det dubbla antalet så det gäller att man vårdar sina karaktärer. Striderna har också ett helt unikt system för att styra sina karaktärer, det vanliga sättet där man klickar på sin karaktär först för att sen gå fram mot fienden och sen få fram en meny för att välja vad denne ska göra finns här också. Men det finns ett snabbare val där man direkt får kontroll över nästa karaktär, flyttar denne dit man vill, sen bara trycker på vald knapp för att utföra attack, använda skill eller item. Helt genialt. Striderna använder sig av ett system kallat AP, Action Points, dessa använder du till allt du gör, flyttar en karaktär, attackerar, använder föremål and so on. Det betyder alltså att om du är nära en fiende kan du slå denne flera gånger i följd beroende på hur mycket AP du har när du har möjlighet att attackera. Detsamma gäller då även fienden så det tillför en helt egen dimension i striderna hur man flyttar sig framåt men samtidigt måste se vad fiendens nästa drag blir. Ännu en grej som gör att du inte tröttnar på striderna.
Som tur är så är spelet väldigt givmilt med att ge spelaren möjligheter att utveckla karaktärerna. Vi har catacombs of trial som är ett grottsystem med upp till 100 st våningar att ta sig an, precis när man själv känner för att göra det. Fienderna där har en level motsvarande den våning du är på så säg att du är på våning 18, ja då har fienderna också level 18. Man kan spela om våningar man tidigare klarat vilket är väldigt bra, man får också pengar och olika föremål för att klara av våningar i katakomberna. På världskartan kan man närhelst man vill trycka på triangel för att komma in i menyn och därifrån kan man välja en affär och en guild. I guilden kan man använda sig av fusion-systemet, ett system där du sätter ihop 1 eller flera av dina föremål för att skapa ett bättre föremål eller så kan du ta lite sidequests som ger dig lite extra stålar att leka med.
Genom spelets gång kommer du alltså oundvikligen möta flera av Dignus undersåtar i strid. Fler av dessa kan man faktiskt rekrytera över till sitt eget gäng, men det är oftast väldigt svårt att utföra detta som sig bör. Det handlar oftast om att lyckas besegra en boss innan denne flyr och det kräver alltså en hel del tid åt katakomberna innan man är redo för det. Men det är en väldigt rolig grej, att man kan rekrytera sina bossar och sen använda dessa. Lite som i Suikoden faktiskt.
Musiken i spelet är precis som i Final Fantasy Tactics komponerad utan Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata. Det kära radarparet har här överträffat sig själva och skapat några av de bästa stridslåtarna hittils i ett S-RPG. Det finns även ett gäng väldigt fina och stämningssättande låtar som spelas under spelets storysekvenser. Karaktärerna har förövrigt röstskådespelare och det tar emot för mig som är ett fan av sådant att säga att de är allt annat än bra i Stella Deus. Lyckligtvis går de att stänga av helt i menyn så se till att göra det så får du istället höra mer utav den vackra musiken. Grafiken är också den fantastisk. Inget annat strategirollspel kommer i närheten utav de animationer och artwork som karaktärerna här har, här snackar vi grymt välarbetade saker som är en njutning att se.
Har du inte tidigare spelat Stella Deus så är det dags, i synnerhet också om du är ett fan av strategi och rollspel. Det kan dock vara lite krångligt att få tag på i dagens läge men jag rekommenderar sidor som eBay eller Tradera.
+ Karaktärerna och deras unika förmågor i strid.
+ Musiken.
+ Catacombs of Trial.
+ Striderna.
+ Svårighetsgraden, här har du att göra.
- Tråkigt när man använt all sin AP före en attack.
- Kan vara oerhört oförlåtande svårighetsgrad i vissa strider.
BETYG
Recensioner | Kristoffer | 
januari 12, 2010 21:21
By Anna, januari 12, 2010 @ 21:46
Ja, det här spelet är verkligen ett av mina favoritspel genom tiderna. Förtjänar verkligen ett sånt här betyg.
By Kristoffer, januari 12, 2010 @ 22:14
@ Anna:
Yeah. Hoppas recensionen var bra att läsa.
By Henrik Blomgren, januari 13, 2010 @ 20:02
Intressant läsning. Det var länge sedan jag klarade ut Stella Deus. Tänkte sätta mig ned och göra det ordentligt någon gång.
Några synpunkter dock. Vise är inte medlem ifrån början, han tvingas att bli det för att rädda Spero. Att han sedan villigt gör det för att han som många andra forskare mer är intresserade av sina resultat än vilka bieffekter dessa resultat kan ha.
Spero är ju mera villrådig och ställer sig själv frågan gång på gång om det verkligen är rätt och om det verkligen hjälper deras värld. Att Linnea då kommer in med ett alternativt sätt att rädda världen på som samtidigt inte innebär att Spero måste döda spirits är ju win-win situation för honom.
Det var riktigt intressant att det lades ned sådan tid på alla karaktärer. Deras egna sidestories får tid att spela ut sig och man kan ta avstamp från den normala storyn för att hjälpa sina kamrater.
För att kunna få med bossarna i sitt gäng så måste man under alla ggr man möter de besegra de genom att ta ned deras HP till 0 tror jag det var. Kommer man ned till 25% så rymmer de och man får försöka igen.
Men spelet är riktigt bra. Bättre än Disgaea vet jag inte dock. Beror sig på hur man vill se på saker och ting.
Att varje karaktär har ett eget fält som man kan använda sig av för att återställa HP, förgifta sina motståndare och allt gjorde att man verkligen tänkte sig för så gott man kunde innan man ställde sig på en plats.