Speltankar

Att återvända

Inlägget postades först hos Onlajn.

Vissa spel verkar man kunna spela om hur många gånger som helst, utan att tröttna. Final Fantasy VII och IX är två sådana spel för mig. Det spelar ingen roll att jag vet hur det slutar, eller att jag vet vad som händer på nästa screen, spänningen finns kvar; längtan efter själva berättelsen, mötet med karaktärerna. FF IX har åldrats med värdighet och ser lika vackert ut idag som för 10 år sedan. FF VII:s blockiga huvudpersoner var nog aldrig snygga till att börja med, men spelet är inte sämre för det.


De här spelen har etsat sig fast på min hornhinna. Jag minns stressen då jag första gången skulle slänga en potion på Cloud i Shinra Building och var rädd att jag inte skulle hinna, att det var över. Jag minns den varma känslan som infann sig nånstans i mellangärdet när jag och Zidane tog de första stegen ute på Mist Continents slätter. Och så finns spel som framkallar minst lika många minnen, men som verkar helt omöjliga för mig att spela om. Ett sånt spel är Star Ocean the Second Story.

Jag var mitt uppe i gymnasiet, jag hade sett ett par yttepyttiga bilder från spelet i SuperPLAY och att detta spel ens kom till Europa på den tiden är fortfarande svårt att tro. Nästan från första ögonblick insåg jag att jag var fast. I valet mellan Claude och Rena, bestämde jag mig för den kvinnliga protagonisten. Motoi Sakurabas magiska och strilande toner i skogen där Claude och Rena möts för första gången berörde mig djupt. Världen växte, äventyret djupnade. Jag bär minnen av bergen där en av mina favoritlåtar (Pyroxene) spelas upp. Det är hastiga bilder, jag minns inte ens vad stället hette, men musiken hjälper mig att förnimma den där eteriska känslan som uppstår när verklighetsflykten är total. Jag vill befinna mig där igen – uppleva Nede och Expel på nytt.

Och jag har försökt. Tro inget annat. Både originalet och remaken till PSP har jag prövat. Jag kommer inte så långt. Det tar emot. Tänk om spelet inte alls kommer att leva upp till de minnen jag har av det? För minnena är få men starka. Och jag förstår att det är en självklarhet, att spelet inte kommer upplevas på samma sätt. För jag är inte samma person som jag var då. Kanske berövar jag mig själv njutningen av en underbar spelupplevelse. Men kanske vinner jag minnet av en enklare, lyckligare tid, när allt som fanns just då, var den enorma dragkraft som Star Ocean the Second Story hade. Den som fick mig att skolka, mer än en gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.