Inlägget postades först hos Spelografi.

Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur?

När så detta hinder var ur vägen, blev spelet helt plötsligt roligt. Intressant. Ja, jag tycker fortfarande att det är svårt att hålla reda på vad som är vad och hur allt hänger ihop. Men jag förlåter mig själv. För jag har spelat 10 dryga timmar av ett spel jag nästan var inställd på att hata och jag inser att jag faktiskt inte gör det. Jag är lika förvånad som ni, tro mig.

Istället för att svära utav frustration, svär jag numera pga inlevelsen i stridens hetta. Jag svär för att jag vet att jag har läget under kontroll och jag hånar den Geth som försöker komma i min väg. Jag svär när jag vinner, för att det känns så jävla bra.
Universum är enormt – mörkt, kallt och livsfarligt. Jag driver runt i rymden med skräckblandad förtjusning, förundras över de mäktiga planeterna, hemligheterna som gömmer sig lite varstans. Även om jag har min squad med mig, så känner jag mig oundvikligen väldigt ensam. Utlämnad. Kan aldrig ana vad som kan befinna sig bakom nästa hörn. Ständigt förberedd, aldrig vilande.

Jag vet att jag kommer spela klart det här spelet. Jag vet att jag kommer fortsätta följa den här berättelsen, beställde Mass Effect 2 tidigare idag. Jag kanske t o m kommer att kunna se fram emot Mass Effect 3, så som jag ser fram emot andra spel. Det här är spännande, det här är nytt. Skit samma att jag är sist ut på banan med att ta mig an det här spelet. Jag har haft mina anledningar, men jag ser ingen anledning att sluta nu.