Inlägget postades först hos Spelografi.

Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar?

Det är förstås inte helt lätt att gå från ett spel, vars universum man spenderat 28 timmar i, till att genast ta tag i uppföljaren. För de gamers som hade lite tid emellan spelen var nog skillnaden inte lika stor, det är i alla fall vad jag intalar mig. Men vad har hänt med siktet? Varför måste mina vapen laddas om? Jag tyckte det räckte med att ha koll på överhettningsmätaren medan man pepprade på som bäst. Varför har jag sämre koll på hur mina medkämpar mår med de nya visuella medel som syns i stridens hetta?

Kanske ville Bioware göra saker mer realistiska. Att byta vapen och utrustning ifrån menyn är ett minne blott. Nu måste jag springa till ett rum på mitt skepp eller ställa mig vid en sorts ”vending machine for guns” när jag är på uppdrag för att kunna ändra nånting. Är det bättre? Jag tycker inte det. Och varför kan inte Shepard dra sitt vapen även i en ”fredlig zon”? Ska det vara realism?

Nu måste jag erkänna en sak. Något som kanske kommer chocka er, jag vet inte, men det chockade mig litegrann. ME2 vill inget hellre än att jag ska använda mig av mitt power wheel – stället för mina specialförmågor. Heh, jag var tvungen att flina åt mig själv, men jag – ja, hur ska jag säga det här – visste typ inte om att den menyn fanns i Mass Effect. Jag använde den aldrig. Inte ens av misstag. Om det är något att vara stolt över vet jag inte, men att nu höra Miranda skrika åt mig vilken förmåga jag ska använda gör mig bara förvirrad. Och jag tas ur den intensiva striden och måste hålla på och fippla i menyer. Visst, genvägar kan man ju skapa, men från att ha klarat mig igenom hela första spelet utan att ens vara medveten om vad som gömde sig under RB, till att nu ”tvingas” att använda det känns så onödigt.

Jag ogillar färgen på menyn. Skrikigt orange plågar mina ögon. Jag saknar den lugna, blå färgen. Kartan verkar vara som bortblåst. Valet finns i menyn, men är alltsom oftast gråmarkerad. Att jag fick upp en plottrigt gul karta under besöket på klubben Afterlife var en klen tröst. Kanske blir det bättre sen. Kanske måste jag hitta en karaktär för att kunna se kartor? Eller så är det bara jag som lurar mig själv. Men vad har hänt med min galaxy map? Ettans version kändes flera ljusår mer sofistikerad än denna, där jag numera tittar på en miniatyr av Normandy som puffar fram i universum. Det är läge för en facepalm.

Är jag känslig? Förmodligen. Petig? Helt klart. Överdriven? Inte fan vet jag – to each his own. Efter 4 timmar är jag osäker på om jag kommer hålla med alla andra om att tvåan är så mycket bättre. Förutsättningarna för att jag kommer vänja mig vid allt det nya är förstås ganska goda, med tanke på att jag kunde omskola mig till ett WRPG i första taget. Men just nu… känner jag mig något motarbetad. Och vem fan kom på att man lägger undan sitt vapen med ”back”-knappen? Vad var fel med B?
Önska mig lycka till. Jag kommer behöva det…