360, Intryck

Det där med förändring

Inlägget postades först hos Spelografi.

Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar?

Det är förstås inte helt lätt att gå från ett spel, vars universum man spenderat 28 timmar i, till att genast ta tag i uppföljaren. För de gamers som hade lite tid emellan spelen var nog skillnaden inte lika stor, det är i alla fall vad jag intalar mig. Men vad har hänt med siktet? Varför måste mina vapen laddas om? Jag tyckte det räckte med att ha koll på överhettningsmätaren medan man pepprade på som bäst. Varför har jag sämre koll på hur mina medkämpar mår med de nya visuella medel som syns i stridens hetta?

Kanske ville Bioware göra saker mer realistiska. Att byta vapen och utrustning ifrån menyn är ett minne blott. Nu måste jag springa till ett rum på mitt skepp eller ställa mig vid en sorts ”vending machine for guns” när jag är på uppdrag för att kunna ändra nånting. Är det bättre? Jag tycker inte det. Och varför kan inte Shepard dra sitt vapen även i en ”fredlig zon”? Ska det vara realism?

Nu måste jag erkänna en sak. Något som kanske kommer chocka er, jag vet inte, men det chockade mig litegrann. ME2 vill inget hellre än att jag ska använda mig av mitt power wheel – stället för mina specialförmågor. Heh, jag var tvungen att flina åt mig själv, men jag – ja, hur ska jag säga det här – visste typ inte om att den menyn fanns i Mass Effect. Jag använde den aldrig. Inte ens av misstag. Om det är något att vara stolt över vet jag inte, men att nu höra Miranda skrika åt mig vilken förmåga jag ska använda gör mig bara förvirrad. Och jag tas ur den intensiva striden och måste hålla på och fippla i menyer. Visst, genvägar kan man ju skapa, men från att ha klarat mig igenom hela första spelet utan att ens vara medveten om vad som gömde sig under RB, till att nu ”tvingas” att använda det känns så onödigt.

Jag ogillar färgen på menyn. Skrikigt orange plågar mina ögon. Jag saknar den lugna, blå färgen. Kartan verkar vara som bortblåst. Valet finns i menyn, men är alltsom oftast gråmarkerad. Att jag fick upp en plottrigt gul karta under besöket på klubben Afterlife var en klen tröst. Kanske blir det bättre sen. Kanske måste jag hitta en karaktär för att kunna se kartor? Eller så är det bara jag som lurar mig själv. Men vad har hänt med min galaxy map? Ettans version kändes flera ljusår mer sofistikerad än denna, där jag numera tittar på en miniatyr av Normandy som puffar fram i universum. Det är läge för en facepalm.

Är jag känslig? Förmodligen. Petig? Helt klart. Överdriven? Inte fan vet jag – to each his own. Efter 4 timmar är jag osäker på om jag kommer hålla med alla andra om att tvåan är så mycket bättre. Förutsättningarna för att jag kommer vänja mig vid allt det nya är förstås ganska goda, med tanke på att jag kunde omskola mig till ett WRPG i första taget. Men just nu… känner jag mig något motarbetad. Och vem fan kom på att man lägger undan sitt vapen med ”back”-knappen? Vad var fel med B?
Önska mig lycka till. Jag kommer behöva det…

6 kommentarer på “Det där med förändring”

  1. Jag vill minnas att jag har sett kartor i Mass Effect 2. Ganska dåliga sådana kartor, dock. I princip lika obrukbara som kartorna i Oblivion / Fallout 3. Fast det kräver nog att man besöker en ’större’ plats – såsom Omega. Kanske ett par platser till.

    Medi-gel –> Unity. Varför?
    Och som du nämner – Inventory-hanteringen? Vad i helskotta?

    Varför vapen plötsligt kräver ammunition är en märklig efterhandskonstruktion som tyder på att man ansåg att någonting brast i ettans spelmekanik, varav lore-mästarna fick smärre panik och tvingades hitta på någonting drastiskt. I mitt fall ledde det mest till ”Jaha? Varför kan jag inte använda [vapen x] helt plötsligt? What”.

    Utforskande är som bortblåst. Det är en sjukt mer linjär upplevelse. För det vill vi spelare tydligen ha. Vojne om någon skulle bli förvirrad av var vi ska ta vägen, eller gå vilse. Hemska tanke. Det går ju inte för sig.

    I mångt och mycket så är förändringarna just det. Förändringar. Ett par av dom är till det sämre, rent spelmekaniskt. Men jag tycker överlag handlingen, karaktärerna och storyn är snäppet vassare i tvåan, och kan därmed förlåta vissa mekaniska missar/felsteg lite mer. Vad gäller Dragon Age 2 är jag absolut inte lika godsint just nu. Grrr. Nerd rage!

    Alltså, överlag, det funkar inte riktigt att skriva om spelmekaniska/universumrådande spelregler radikalt mellan spel i samma serie. Inte utan någon vettig förklaring. Ett par års skillnad i tidslinjen kan inte riktigt medföra sådant. :-/

    Men, tacka gudarna för att vi slapp Makon. Men ett än värre fordon gör sitt intåg via ett av DLC-paketen.

    1. Jag gillar din passion/frustration! Den påminner om min egen. Haha! 😉
      Jag måste säga att jag inte hade så mycket problem med Makon. Inte så svårstyrd som jag trodde att den skulle vara, bara i vissa ”vinklar”. Så, jag har inte så mycket emot den bilen faktiskt. Mest fysiken som var hilarious. 😉

      Jag tyckte det var så klockrent att använda Y för medigel, precis som det var Y för att laga Mako. It made sense! Nu vet jag inte vad som händer. :S
      När ammon tar slut byter Shepard vapen. Själv står man där som ett frågetecken. Så jävla onödigt! Varför får man inte peppra på när man peppra kan! Jag älskar offensivt spelande, orka hålla på med en massa shit som Overload, Warp osv. >_< Jag saknar verkligen den lättlästa kartan. Visst, man kan trycka på L eller R-spaken för att få en indikation om vart man ska och nej, det verkar kanske inte som att man kan springa vilse. Men det var lite det som var grejen med ettan. Man kunde virra runt ett tag och spänningen var tryckt, men sen kom man rätt och då kände man sig som en jävla vinnare. Det verkar som att karaktärerna känns riktigt skarpa. Jag gillar Miranda, dels är hon sjukt snygg (inte bara pga the obvious boobage she has going for her), men hon har huvudet på skaft, vilket Ashley inte hade. Hon var ett yrväder.

  2. … Men för att vara lite fair, vid närmre eftertanke så kommer jag ihåg att jag ogillade equipment/inventory/loot-systemet i Mass Effect 1 med en brinnande passion.
    Inventory full. Jaha, men jag har ju sjuttioelva vapen, varav inget direkt verkar bättre än något annat, och små rustningsdelar, eh. Äh. Mal ner skiten till pengar eller gel istället. Crunch.

    Eftersom spelet var såpass FPS-baserat så kändes det som vapengrader kvittade lite. Rustning likaså. Så jag kan fullt förstå att dom väljer att bygga om de systemen. Yes. 🙂

    ( Idag är en ’grinig-på-bioware-dag’, men rätt skall vara rätt…)

    1. Haha, ja det var lite snopet att bli tvungen att kassera ny fin loot, bara för att man missat att sälja eller skapa medigel innan. 😉 Och det var ganska mycket av samma sak. Men jag hade ett riktigt skarpt team mot slutet och bra utrustning inklusive uppgraderingar. Jag var nöjd! 😀

      Tack så mycket för dina ingående och smarta kommentarer. En fröjd att läsa! Jag blir så stolt att de finns i min blogg. ^^

  3. Nu har jag bara spelat en väldigt liten bit (typ gjort ett par saker på Omega) och jag vet inte ritkigt var jag står i hela ”bättre eller sämre”-frågan.

    Jag visste ju om förändringarna och såg fram emot en del av dem. Som frekvent spelare av skjutspel så var inte hela grejen med ammo/omladdning något som egentligen störde mig. Dock anser jag det så väldigt onödigt när det funkade fint som det var i ettan!

    Tyckte också HUDen var otydlig i jämförelse med ettan. Där hade man ju klara och tydliga liv/sköldmätare. Den orangea färgen störde i början men det blev lite bättre en bit in.

    Haha, intressant det där med RB och att du aldrig använt den menyn 😀 För mig är det liksom.. otänkbart! 😀

    Jag måste säga att jag föredrar planetskanningen före de extremt tomma och tråkiga planeterna man åkte omkring på i ettan iaf. Det finns mycket jag gillar med spelet, och lite saker som stör mig, men jag har som sagt knappt spelat nåt alls!

    Kul att ni nämner det där med inventory… jag lyckades alltid maxa pengar, gel och inventory i ettan! Det fanns ingen mening med att sälja saker, och att ”mala ner det till gel” gav ju inget heller. Ändå lootade jag allt för ”det kunde ju vara 2+ i skada…”. Helt meningslöst! 😀

    1. Jag gillade hur siktet såg ut i ettan, nu är det svårare att sikta och dessutom gillar jag inte att de lagt in recoil-grejen. Återigen, realism, men till vilket pris? 😛

      Jag har vant mig vid den orange färgen lite bättre nu som tur är. 😀 Men jag märker alltid för sent om det är nån som är illa ute i mitt party. 😛

      Vart så chockad över RB i tvåan! Jag tänkte ”vad är det här” och kollade i manualen till ettan. Jo visst, det fanns där med. XD Jag garvade lite åt mig själv. 😉

      Planetscanningen är mycket smart! Det tar tid det också, men mindre, och det är kul och lite beroendeframkallande. I like! 😀 Alltid lika spännande när man hittar en rik ådra. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.