Arkiv för februari 2015

X för ”extremt efterlängtat”

Kollade nyss på den senaste Xenoblade Chronicles X-videon som snabbt fick en engelsk översättning. Jag var lite tveksam till att se den först (vill ju inte bli spoilad), men det var faktiskt en riktigt trevlig och lagom informativ video. Lång är den också. 🙂

Xenoblade X påstås erbjuda 300 timmar speltid. Jag spenderade 155 timmar i första Xenoblade — här får jag alltså dubbelt så mycket. Men för min egen del så kan det nog handla om 350-400 timmar. Jag vill verkligen djupdyka in i den här världen och utforska varenda skrymsle! Men än kan jag ju inte sitta och peppa mig inför en sådan strapats — vi väntar fortfarande på att få ett releasedatum till väst. Fast det måste bli av, de kan inte snuva oss på det här, det går bara inte!

Vad som däremot oroar mig en smula är musiken. Det hörs ganska mycket sång i bakgrunden, vilket är helt okej, men i en låt hör man någon sorts rap som låter riktigt illa. Hoppas bara att den ”melodin” inte spelas särskilt ofta och inte på något viktigt ställe i spelet. Är det något jag hatar så är det när spelmusik görs fel och snarare förtar stämningen än bygger upp den.

Och som en sista punkt — missa inte den extremt söta Noponen i rosa som går att se vid ca 20.30 i videon. SQUEE! ^_____^

Give me Shelter

En av de mer omskrivna indietitlarna under 2013 var Shelter, skapat av den svenska spelstudion Might and Delight. Jag läste lite om det, såg några bilder och tyckte att det kändes intressant. Men tanken på att spela föll i glömska och först idag, när jag fick reda på att Shelter 2 snart kommer att släppas, slog jag slag i saken och köpte det från Steam.

Shelter
Genom grafiskt brokiga men stilistiskt träffsäkra skogar styr jag min grävling och hennes ungar, totalt fem stycken. Jag tar mig igenom den första arean med alla småttingar i behåll — sen kommer natten. Av anledningar som jag inte förstår eller ens ser, förlorar hon två av ungarna. Jag blir arg, för det känns som att spelet har straffat mig utan anledning. Jag tar det försiktigt, stressar inte, ropar efter ungarna för att se att alla hänger med. Kanske är dödsfallen scriptade, kanske inte. Men det finns inget att göra, de som ännu lever måste avancera.

Vandringen fortsätter under hotet av rovfåglar, bränder och forsar med starka strömmar. När jag vid en punkt inser att jag är tvungen att trotsa vattenmassorna för att kunna komma vidare är det som att blodet fryser till is. Jag är säker på att en av de tre ungarna som är kvar kommer att gå förlorad. Dessvärre har jag rätt.

Som människa, med möjlighet att uttrycka och känna känslor av det mer avancerade slaget, skapar Shelters sista spelmoment en hel del ångest. Might and Delight visar med små medel att livet i det vilda ser ut såhär. Naturen är vacker, förrädisk och oförlåtande. I Shelter 2 får man följa inget mindre än en lodjursfamilj. Med förfinad spelmekanik och utökat innehåll ser spelet ut att bli en ännu djupare upplevelse. Jag kan redan nu känna hur tårkanalerna fylls med väta.

 

Ett jävla rännande

Jag har spelat cirka 10 timmar av Golden Sun – The Lost Age. Jag har redan nått level 17 – jag råkade kuta ”för långt” och fick därför tag på vapen som är mycket bättre än vad jag borde ha. Sen kunde jag inte komma vidare och blev tvungen att backtracka. Ibland känns det verkligen som att Golden Sun är trial and error. Man testar en bit, ser hur långt man kan komma med de förmågor man har, och kommer man till vägs ände är det bara att vända om och leta reda på saker som man förmodligen har missat.

Det är lite påfrestande ibland, speciellt när det tar väldigt lång tid att hitta rätt. Det gör man ju, till slut, men risk finns att man har tröttnat ganska rejält på spelet eller att man är överlevlad som bara den. Och hur kul är det då att ta sig an ”svåra” bossar? Det är klart att det är skoj att pröva sig fram, men ibland hade det varit bra med lite mer hjälp. Har nu plockat fram den fysiska världskarta som fanns med i spelets kartong. Den kan säkert komma till användning. Just nu måste jag hitta nån grotta som jag vet att jag besökte långt tidigare i spelet. Hoppas jag hittar den snabbt igen. Och sen måste jag kuta hela långa vägen tillbaka till där jag egentligen ska befinna mig…

~~~~~

För er som är intresserade, nu finns min recension av Tengami att läsa hos Level 7. Eftersom det inte är ett rollspel kommer jag förmodligen inte att lägga upp texten här, även om jag gillar att samla allt jag skriver under ett och samma tak. (Om jag nån gång gör några strukturförändringar här på sidan så kanske det blir aktuellt, vi får se.)

Mer spelmusik åt folket

Förra veckan spelade jag det lilla problemlösningsspelet Tengami på Wii U. Exakt vad jag tyckte om det kommer ni att kunna läsa på Level 7 senare. Men något jag vill dela med mig redan nu är att musiken är väldigt bra, lite i stil med både Journeys och Child of Lights soundtracks. Musiken finns att köpa digitalt och kan efter avslutad transaktion laddas ner som både MP3 och FLAC. Har man inte råd att betala $7.99 (eller mer om man så önskar) så kan man, som tur är, streama soundtracket på Spotify. Jag önskar att fler spelutvecklare än indiestudior kunde inse värdet i att göra sin spelmusik lättillgänglig. Jag skulle nog inte sluta importera spelmusik, men att stora spelföretag inte nyttjar fördelarna med den teknik som finns är allt bra dumt.