Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Monolith Software
Utgivare: Namco
Släppdatum: 24 April 2003 (US), kom aldrig till Europa
Köp här: VideoGamesPlus

Den mystiska Zohar artefakten

Året är A.D 20XX och ett par forskare i Kenya har hittat en stor och mystisk metallplatta i marken. Dr. Masuda skyndar sig till platsen för att se om de har hittat det de sökte, Dr. Masuda har en nyckel av något slag som passar i denna stora metallbit. När nyckeln väl är på plats så reser det sig en enorm bro från vattnet som leder till en mycket stor och gyllene artefakt. Denna artefakt är Zohar, en av de saker som Xenosaga spelen kommer handla om. 4000 år senare så har människan bosatt sig i rymden. Vi har även förlorat vår kära hemplanet,  ingen tycks minnas hur det gick till. Dock finns det folk som försöker hitta vår planet igen, vårat “Lost Jerusalem”.

Det är introt till ett av mina favoritspel någonsin. Redan i början av spelet imponeras jag och de lyckas fånga min nyfikenhet väldigt snabbt. Tidigare hade jag bara läst en förhandstitt på spelet i en stor svensk speltidning och blev genast intresserad. Hade aldrig spelat Xenogears, så jag hade aldrig det i bagaget när jag senare fick Xenosaga. Det är nog en av de stora anledningarna till att jag är ett större fan av Xenosaga än Xenogears också. Varför blanda in Xenogears här? Jo, de som gjorde Xenogears sa upp sig från SquareSoft och gick över till Namco och bildade Monolith Software. De ville fortsätta med Xeno-serien, något som SquareSoft inte ville satsa på. Xenosaga skulle egentligen släppas i sex stycken delar, men då serien inte sålde enligt förväntningarna blev det enbart tre delar.

Xenosaga är ett futuristiskt sci-fi RPG, och utspelar sig i rymden. Människor lever nu i fruktan för de utomjordiska Gnosis. Gnosis sägs ha kommit till vår galax när en man vid namn Joachim Mizrahi för fjorton år sedan ska ha öppnat en port mellan Gnosis värld och vår och låtit dem komma hit. De jämför det hela med att han öppnade Pandoras ask. Gnosis har ingen fast form och kan inte skadas, men de kan skada oss. De suger ut ens energi och det som blir kvar är en hög med salt. Men tack vare Hilbert Effekten så tvingas Gnosis ut i vår dimension, där de sedan blir solida och kan bekämpas.

KOS-MOS är badass!

Shion Uzuki, en av spelets huvudpersoner, är chef för det stora KOS-MOS-projektet. KOS-MOS-projektet är människans sista hopp och det ultimata vapen som ska användas mot de utomjordiska Gnosis. KOS-MOS är en avancerad stridsandroid och innehåller fler hemligheter än vad ens Shion vet. Den enda som visste allt om KOS-MOS var hennes originaldesigner och skapare, Kevin Winnicot, som dessvärre dog 2 år tidigare i en olycka, han var även Shions pojkvän. Shion har stenhård koll på KOS-MOS och väntar på att hon ska vakna och bli människans ljus i mörkret. Samtidigt har ett gäng forskare hittat en Zohar emulator, en slags kopia av original Zoharn som är minst lika kraftig. Det finns 12 st Zohar emulators. Den förs ombord på skeppet Woglinde som Shion jobbar på, senare blir dom attackerade av en stor svärm Gnosis. Något med Zoharn drar dom till sig. Här ifrån kommer Shion bli indragen i mycket mer än vad hon någonsin kunde drömma om och måste möta sitt eget förflutna.

En Gnosis som blivit ett med en robot.

Storyn utvecklas med tiden och blir något av det intressantaste jag har serverats i ett spel. Detta är dessvärre även en av de saker som skrämt bort folk. De tycker storyn är för komplicerad och tar en omtolkning på vissa delar i religionen, som inte alls verkar vara uppskattat. Xenogears hade samma tema och blev hårt kritiserat för det. Själv tycker jag religion aldrig varit intressantare än vad den är i Xenosaga. Det är svårt att ge smakprov av storyn, då jag känner man kan och vill skriva om de viktiga delarna. Spelets filmsekvenser har det snackats om en del också, mycket film, lite spel. Det må vara sant men för mig var det aldrig några problem. Dock kan de vara lite väl långa ibland, en del kan vara upp till 40 minuter långa. Som tur är kan man åtminstone pausa i filmsekvenserna eller skippa dom helt om man vill.
Min största besvikelse är att detta spelet blev uppdelat i två delar, Episode 1 & Episode 2. Från början skulle de båda vara ett spel, men pga av tidsbrist och kostsam utveckling fick de dela upp dom.

Musiken i spelet görs av Yasunori Mitsuda, som bland annat gjort musik till Chrono Trigger, Chrono Cross och även Xenogears. Musiken är riktigt skön och Mitsuda ger ifrån sig både en och två helt underbara låtar. Han tillför en härlig stämning i spelet och den är väldigt passande. Resten av ljudet i spelet tillsammans med röstskådespelarna är även det välgjort. Resten av karaktärerna i spelet är bra gjorda och känns intressanta. Striderna i spelet påminner om de som finns i Xenogears, du trycker triangel för att göra en viss attack, fyrkant för att göra en annan. Och längre fram kan man kombinera dessa och få fram kraftigare attacker. Tråkigt nog kan striderna kännas lite sega ibland.

+ Storyn fick mig helt såld
+ KOS-MOS, så kickass!
+ Musiken är så underbar

- Kanske lite väl långa filmsekvenser ibland
- Stridssystemet kan kännas lite segt
- De robotar du kan använda i striderna är helt värdelösa

BETYG

Cross Edge var ett spel jag såg fram emot väldigt mycket. Kanske lite för mycket.
Jag väntade mig mer av ett storslaget RPG, vad jag fick var istället något som kändes som ett budgetspel.
Spelet tar fart när York och hans barndomsvän Miko vaknar upp i en främmande värld. Ganska snart blir de attackerade av monster och får hjälp av Morrigan ifrån DarkStalkers spelen. Ja, Cross Edge är ett crossover spel. Som innehåller karaktärer från en mängd olika spel. Som det nyss nämnda DarkStalkers, Disgaea, Ar Tonelico, Mana Khemia 2 och en del andra. Dom har alla blivit dragna ifrån sina världar in i denna nya okända värld. Ingen vet varför, dom bara vaknade upp i världen precis som York & Miko. Dom stöter senare på en liten flicka som heter Mei. Hon har en kraft som kan skicka hem själar hem till sina egna världar.
Men hon kan inte skicka hem York och de andra. Det är något som binder dem till världen. Så de börjar leta efter ett sätt att återvända till sina riktiga världar.
Det är inte bara hjältar som har blivit transporterade hit, utan även mindre trevligt folk ifrån de olika världarna. Som planerar mindre trevliga saker.

Världen man är i är tråkig och man känner aldrig riktigt något sug på att göra något. Man ska göra vissa grejer i rätt ordning för att låsa upp hemliga scener. För att komma vidare i spelet måste man gå runt och “leta” efter nästa ställe på kartan.
Man kör en scanning så kommer det fram en liten rund boll som man klickar på så går man vidare i storyn. Man kan även få fram hemliga scener som ger dig items, vapen eller annat gottis på detta sättet. Men då måste man triggra vissa event. Det är nästan omöjligt utan en guide av något slag.
Att man åker på fight på fight när man springer runt på världskartan gör det inte mycket bättre. Det blir väldigt frustrerande efter ett tag,  turligt nog finns det items att använda som skyddar dig mot detta. Men de tar slut snabbt. Men för den som orkar och har lusten finns det hur mycket som helst att göra i spelet. Man kan finna själar ute på världskartan som också ger dig items och godsaker. Samlar du nog med själar låser du även upp kläder till karaktärerna.
Dessvärre syns bara detta bytet på artbilderna, men de ger dig ofta höjd status och lönar sig oftas att skaffas. Det finns även tillfälle för dig att kunna göra dina egna vapen. Så länge man har rätt recept och rätt items till det. Så vill man skaffa alla items, alla kläder och vapen. Har du verkligen ett spel som kommer ge dig många timmars spelande.

Grafiken är nog det jag gillar mest i hela spelet. Jag är svag för denna 2D stilen.
Den känns skön och passar in. Men många kommer nog tycka den känns för gammal och utdaterad. Men själv gillar jag verkligen denna handmålade stilen som är över figurerna i fighterna. Dock kan det sticka ut ibland med lite större fiender som är i 3D, det är lite tråkigt. Men inget som förstör precis.
Även musiken tilltalar mig väldigt mycket i spelet, både i fighter och på världskartan.
I fighterna är det en hårdare stil, men det som spelas på världskartan är lite mjukare och skönare.

Allt som allt så är Cross Edge ett helt okej spel. Som jag själv hypade upp lite väl mycket. Men är du sugen på RPG och känner att du vill ha mycket att göra och utforska. Då är Cross Edge nog något som skulle passa dig.
Annars skulle jag nog rekommendera att vänta med ett köp tills det finns i reabackarna.

+ Finns mycket att göra och att utforska
+ Musiken
+ Valet mellan Japanska & Engelska röster

- Blir på tok på repetitivt
- Svårighetsgraden känns obalanserad vid somliga tillfällen

BETYG

Av: Micke

ANDRA ÅSIKT:

Cross Edge… Vad är det egentligen? Jag kan bäst summera det som ett klassiskt för många kockar gör sämre soppa koncept. Capcom, Nippon Ichi, Namco Bandai, Gust och Idea Factory har av någon oförklarlig anledning fått för sig att de ska samla ett gäng karaktärer från de mest obskyra spel de har och sen slänga in dem i någon slags mörkt perverterad version av Kingdom Hearts. Handlingen känns väldigt krystad. Massa karaktärer som slängs in i en okänd värld, de har tappat sina minnen fast de känner ändå igen sina kompisar från “the fantasy world” till namn. De får ganska tidigt ett gäng som stödjer “the Empyreal one” efter sig som absolut inte vill att de ska rädda världens alla själar, såklart, vad annars.

Med i kompotten har vi en rätt trist version av item synthesizing med Marie från Atelier Marie i huvudrollen. Invecklade strider som känns som en skum blandning av nåt från NIS strategirollspel, Valkyrie Profile och rutsystem som jag mest kan likna med Wild ARMs 4 och 5 i det att man måste ha sina karaktärer i en viss ruta för att de ska kunna attackera fienden på sin sida. Står en fiende längst bort så behöver man ha en som står långt fram på din sida exempelvis. Känner att det är ganska irriterande och man tvingas gå in och “shifta” karaktärerna mellan rutorna vilket är rätt osmidigt gjort och det tar tid. Musiken är rockig och pumpande som väntat så inget att klaga på gällande den.

Jag ska ärligt säga att jag har mycket kvar av spelet. Det känns helt enkelt inte motiverande att spela ett spel man köpt för fullpris som känns som det borde ha varit tillverkat av samma gäng som gjorde Chaos Wars till PS2, det är helt enkelt inte roligt nog att spela. Jag tror det har att göra med hur spelet är uppbyggt, man kastas in på en världskarta där man bara går runt och söker efter nästa event eller själ att få items av. Det finns inga byar att utforska, ingen konkret uppgift att utföra.  Vem vet, kanske plockar jag upp och klarar det någon dag när man känner sig helt utan spel, men som det är nu när det finns grymma titlar till höger och vänster så blir faktiskt inte Cross Edge prioriterat särskilt högt.

+ … originellt månne?
+ många bra karaktärer.

- tråkigt att spela.
- krävande och tråkig item creation.
- fula och trögt gjorda strider, alla kommandon tar tid.
- många av de bra karaktärerna utnyttjas inte tillräckligt.
- bara 4 i strid när det finns oerhört mycket bra att välja bland.

BETYG

Av: Kristoffer