Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väldigt medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord till vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder.

~~~~~

Det jag vill att ni ska förstå är att FF XIII, i mitt tycke, hade en tafatt story med usel berättarteknik. I min recension faller den åsikten bort och fokus ligger snarare på att XIII är linjärt. Vilket förstås är helt sant, men hade berättelsen och karaktärerna varit starkare så hade lineariteten inte varit lika tröttsam. Samtidigt bygger Final Fantasy-spelen till stor del på att man är fri att utforska och upptäcka hemligheter och när det togs bort gick mycket av seriens själ förlorad. XIII-2 är så öppet och delvis ostrukturerat att jag till en början inte hade en jävla aning om vad jag höll på med. Ju längre storyn avancerar desto fler time gates öppnas upp och det verkliga målet blir sakta men säkert tydligare, men det är fritt att när som helst hoppa in i Historia Crux och byta tidsålder. Spelar ingen roll om du har en sidequest eller två på gång, det är du som kontrollerar tiden, inte tvärtom.

Av alla karaktärer som XIII innehöll så var det inte många som kändes karismatiska eller intressanta. XIII-2 är avskalat och intimt, bara Serah och Noel är spelbara, men får ibland korta besök från välkända ansikten. Den som får lite mer face-time är Hope, som hjälper Serah och Noel i deras framfart vid ett flertal tillfällen. Även om jag hellre haft en till karaktär istället för valfritt monster i mitt party, så blir XIII-2 väldigt fokuserat när bara Noel och Serah får samsas om strålkastarljuset. Jag var lite orolig att Noel inte skulle tillföra nånting, men han utgör en stor del av berättelsen. Så fort spelet ger mig möjligheten att byta gruppledare sätter jag Noel i spetsen. Han skulle kunna härma Tidus och kaxigt säga ”this is my story” och det skulle kännas helt och sant.

Noel är ett barn av framtiden, en framtid där världen går mot sitt slut. Det har till och med gått så långt att han är den sista människan som lever. Utan att vara pretentiös eller förlöjligande, är hans berättelse den man vill veta mer om. Och spelet levererar. Scenerna som följer när man hamnar i tidsåldern A Dying World är otroligt gripande. Ensamhet och sorg tynger den mörka världen, Noel springer mot en framtid som inte finns på mark täckt av aska. Jag förstår. Ord är nästan överflödiga. Även Serah får chans att växa in i sin nya roll som huvudperson. Trots att hon var ointressant och ospelbar i FF XIII lyckas hon undvika ”damsel in distress”-facket, kommer till sin egen rätt och kliver ut ur Lightnings skugga. Vid ett tillfälle, när hon är helt ensam och bara har sig själv att förlita sig på, kan man äntligen förstå hennes vånda, smärta och ångest. Känslan av förvirring överförs sömlöst till spelaren när Serah pratar med sig själv i ett försök att förstå vad som händer.

Och så har vi Caius. En antagonist som med sin övermäktiga styrka och penisförlängare i form av ett mastodont-svärd tycks personifiera alla rollspels-klyschor på en och samma gång. Men nej. Bakom den kalla och tuffa fasaden gömmer sig en man med ett stort hjärta. Caius bär på sina egna plågoandar och har förbannats med evigt liv. Hans smärta är evig, tar aldrig slut och börjar ständigt om på nytt. Final Fantasy-serien har ett par riktigt vassa ärkeskurkar (Sephiroth, Kefka) och att Caius kan ansluta sig till deras grupp är otroligt stort för en uppföljare som XIII-2.

~~~~~

Jag funderade länge och väl på vilket betyg spelet skulle få och är nöjd med mitt beslut. Jag kan däremot förstå om min recension kan upplevas som lite ”lopsided” när mycket av texten tar upp negativa punkter. Så låt mig lägga några meningar på saker jag tycker har blivit mycket bättre i del två. Paradigmsystemet är inte förändrat de båda spelen emellan, men svårighetsgraden och levlandet har justerats. När FF XIII försökte mörda dig i varenda strid är XIII-2 betydligt enklare och inställningen ”normal” känns nästan som ”easy”. Som om inte det vore nog fullkomligt regnar Crystarium poäng över dig och det är otroligt lätt att stärka dina karaktärer. De olika ”onlineshopparna” har skalats ner till en enda tidsresande butik, visserligen en skogstokig sådan, men alla föremål och vapen är äntligen samlade på ett ställe. Borta är också den komplicerade vapenuppgradering som fick mig att slita mitt hår.

Det som till största del drog ner mitt betyg var soundtracket. Jag kan inte förlåta XIII-2 när det låter såhär.

Click here to view the video on YouTube.

Med undantag för ett fåtal låtar är soundtracket en shitstorm utan motstycke. Och jag är inte ensam om att ha den åsikten.

~~~~~

Den här bloggen kom till för att jag ville formulera vissa saker på ett bättre sätt. Jag vill inte vara missförstådd. Det här får vara min egen upprättelse. Vissa kanske ärligt tycker att min recension är tillräcklig, men jag kände att något saknades. Jag behövde göra det här. För att kunna gå vidare, slippa skuldkänslorna och kunna spendera fler timmar i FF XIII-2 utan att ständigt bli påmind om saker jag inte förklarade tillräckligt bra. Kanske förstod ni tidigare, kanske förstår ni ännu bättre nu. Final Fantasy XIII-2 är ett spel att ha roligt med i många timmar. Och nu när jag lämnat både deadline och den här texten bakom mig, kan jag fortsätta spela för att det är kul.

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?

Klicka för att förstora

Första gången jag hade nöjet att se David Westerlund och hans lilla ensemble lämnade jag lokalen alldeles lyrisk. 27 juli 2009 presenterade de en intim och välgjord konsert med Final Fantasy-musik som innehöll kära klassiker och flera udda val som fick ny respekt på grund av makalösa arrangemang (till exempel Between the Trials från Final Fantasy X). 2010 bjöd de återigen på en upplevelse utöver det vanliga med en konsert som djupdök i Castlevania-seriens alla skrymslen och vrår.

Sedan 2006 skäms vi svenskar bort med minst en spelkonsert varje år. Utvecklingen har gått i en rasande fart, från att klassas som blip-blop-ljud till att spelas upp i finsalongerna – spelmusiken tas numera på högsta allvar. Frontmannen David Westerlund tar det ett steg längre. Han är gamer och har en alldeles speciell relation till styckena han framför och det märks. Han har inte bara en enorm inlevelse utan även en hälsosam dos självdistans och framför allt ett gediget kunnande om styckena och spelen de kommer ifrån. Produktionerna har inte varit dränkta i pengar, men de har lyckats ta upplevelsen som spelmusik ger till nästa nivå. Därför var det ganska självklart att jag såg fram emot Gamers X-mas, som tog plats i Berwaldhallen i Stockholm 12 november. Ändå kände jag mig inte övertygad när jag lämnade konserthallen.

På inget sätt är David och hans crew dåliga på det de gör. Jag är, trots det jag kommer skriva, Davids största fan och mycket imponerad över hans drivkraft och passion. Sedan första stund har jag längtat efter nästa produktion och det gör jag nu med, fast av andra anledningar. Jag kommer till det.

Som sagt, David och hans gäng – Level up! som de numera heter – är riktigt vassa och många gånger överraskande. Vem hade kunnat ana att musik från Persona 4 skulle framföras? Med det sagt satt jag ändå och skruvade mig lite obekvämt på min plats. Något i skönsjungande sångerskan Helenas interaktion med publiken under denna låt, fick mig att stirra ner i golvet. Det var lite pinsamt. Och jag är ledsen att jag måste skriva det här, för jag älskar Helenas klara stämma, men såhär kändes det faktiskt. Bitarna föll inte på plats.

Berwaldhallen i Stockholm är en rätt så magnifik sal. Ändå fick konsertens framträdande sig en törn på grund av dåligt ljud på sina ställen. I de fall fiolen, elgitarren, synten och sången alla skulle samsas om luftrummet, kunde det skära sig rätt rejält och musiken omvandlades till ett missljud som fick mig önska att jag tagit med öronproppar. Dessutom gav salens projektor (som användes till att visa lite bilder och filmer från kvällens spel) ifrån sig ett högt surrande ljud som hördes väldigt väl, speciellt emellan låtarna. Tekniska problem är förstås lätta att förlåta, men det var ändå synd.

Något jag hade lite svårare att ha överseende med var låtvalet. Men här måste jag påminna mig själv om att David & kompanis två tidigare konserter var väldigt nischade. Att nu få en julstrumpa med lite blandad kompott är förstås helt ok, kanske inte mer än rätt, men det var inte riktigt det jag hade önskat mig. Egentligen.

Det blir helt enkelt en känsla av PLAY! över konserten. 2006 hade det varit något positivt, men inte 2011. Ja, gruppen ska ha en eloge för att de vågar ta ut svängarna med stycken från nämnda Persona 4, ett The Elder Scrolls-medley på piano, samt ge Duck Tales-truddelutten lite utrymme bland alla andra storproduktioner. Men sen då?

Mega Man-medleyt har förundrande nog alldeles för många loopar av Dr Wiley. Varför? Här finns ju åtskilliga musikstycken att ta med. Donkey Kong-medleyt å andra sidan var riktigt bra. Största överraskningen kom med Davids humoristiska framförande av en låt ur God Hand under ett stortstilat rock’n'roll-ego. Jag ler för att jag inte vet vad jag ska tro, jag ler för att det är något unikt som händer, jag ler för att det bara är denna ensemble som kan ro ett sådant framträdande i land. Ändå blir jag smått besviken på extranumret med musik från The Legend of Zelda – just för att det är slätstruket och inte spretande oväntat som en del annat i showen.

När jag tänker tillbaka på det David med flera har erbjudit tidigare så fick i alla fall jag för lite under julgranen denna gång. Även om vitsen var att erbjuda något för alla smaker så är det inte så jag ser Level up!. Jag ser en grupp som vill spränga barriärer, visa upp den bredd och variation som finns i spelmusikvärlden. Som inte hamnar i ett ”PLAY!-fack” där samma gamla låtar spelas. Mina personliga favoriter från kvällen var den inledande låten från Final Fantasy IX – Betting on this Blade – som nästan satte ribban lite väl högt för kommande nummer och Chrono Trigger-medleyt mot slutet. När sista tonerna från Outskirts of Time klingar ut torkar jag bort en tår på kinden. Och mitt samvete gnager då jag blev obeskrivligt glad när musik från Xenoblade Chronicles soundtrack hördes genom sprakiga högtalare under pausen.

Det fick mig också att längta, efter en renodlad RPG-musikkonsert. I denna genre gömmer sig så otroligt många guldkorn. Jag vet att David har en liten förkärlek till rollspel och detta är en öppen inbjudan till honom. David – jag sätter mig gärna ner med dig och spånar kring vilka stycken som kan få vara med i er nästa konsert, som enbart har med musik från rollspelen! För jag är i alla fall helt oförstående till varför musik från Suikoden, Tales-serien, Wild ARMs, Valkyria Chronicles, Star Ocean-serien, Ys-serien, Xenogears och så vidare, fortfarande inte har fått ta plats på en svensk scen. Men om det är nån som kan råda bot på det hela så är det David Westerlund och Level up!. Och jag kommer vara där när det händer.

Tales of the Abyss till 3DS

Lite i skymundan släpptes Tales of the Abyss till 3DS i november här i Europa. En stor nyhet, egentligen. Originalet till PS2 släpptes i USA 2006, så jag importerade. Men här kom alltså chansen för alla, som inte vill eller kan importera, att spela ett riktigt bra rollspel. Men den här releasen hade gått mig förbi.
Jag visste att den skulle bli av, men inte när. Sökte efter spelet på Webhallen igår och när jag inte fick upp en träff tänkte jag att spelet nog inte kommit än. Inne hos PLAY ser det ut som att vi fortfarande väntar. Men efter att ha läst en blogg på Loading idag så insåg jag att släppet redan hade skett och dessutom i extremt få upplagor.

Med andan i halsen gav jag mig in på eBay. Där landade prislappen på ca 150 dollar. Närmare tusenlappen med andra ord. Jag vred mig lite där jag satt i stolen. Jag är inte den som tvekar när det gäller spel jag vill ha, jag går lättare utan mat än utan spel om man säger så. Men pengarna har inte vuxit på träd på sistone, så just eBay lockade inte den här gången.

Men så kom jag att tänka på hur Fredrik gör när han köper spel. Dels köper han i stort sett bara PAL-versioner för att stötta releaser i Europa, dessutom så köper han det mesta på sin lokala Game- eller Gamestop-butik. Jag är lite tvärtom. Jag importerar nästan mer än jag köper inhemskt (men köper ibland dubletter för att stötta EU-releaser) och jag shoppar helst på nätet. Så jag bestämde mig för att ringa runt till ett antal Game-butiker i Stockholm. Kanske skulle nån av dem ha ett ex kvar…?

De första tre gav ingen träff, hos den fjärde svarade ingen. I en hastig tankevändning fick jag för mig att ringa Game i Täby, där mamma åker förbi på väg hem från jobbet. Jag chansade. Och lyckan var enorm när den trevliga killen på andra sidan luren sa att de hade ett exemplar kvar. 399 kr! Jag gick som på moln och hade hjärtat i halsgropen. Lade genast undan det i mammas namn och informerade sedan henne om vad jag behövde hjälp med.

När mamma kom dit hittade de inte spelet (kanske för att jag bett killen att lägga det långt bort åt helsike så att ingen annan skulle råka få köpa det), undrade om det verkligen var dit jag ringt och inte Gamestop, men mamma gav inte med sig och till slut hittades spelet. Visserligen ligger hon ute med pengar nu, men det är snart lön så de får hon igen. Och jag kommer ha en tjusig remake av ett riktigt bra Tales-spel i min ägo, värd varenda krona, jag har dessutom lyckats stötta rollspelsreleaser här i EU. Det är verkligen tråkigt att spelet kom i så liten upplaga (en Game-butik sa att de bara hade fått 4 ex…), men nu kan i alla fall jag sova lugnt om natten.

Nu måste jag bara skaffa en 3DS också… ;D

Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! :)

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.

Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.

Första försöket. Dödare än död. Jahopp.

Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!

Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.

Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.

Click here to view the video on YouTube.

Följande text och trailer kommer med spoilervarning.

Vad är Final Fantasy XIII-2? En ny värld har kommit att existera, parallell med den vi tidigare befann oss i. Lightning har sugits in i den och skrivits ut ur historien. Endast hennes syster Serah, med kropp som en förväxt tändsticka, vill ge sig ut på jakt efter henne. Till hennes hjälp kommer Noel, en mer vuxen variant av Sora från Kingdom Hearts. Världen ska vara mer fri och öppen och inte lika stram som tidigare och striderna har i stort sett samma innehåll som tidigare, men med några förändringar.

Igår såg jag denna trailer och jag känner mig… tom? Förvirrad? Förbannad? Irriterad? Ointresserad? Jag har bokat spelet, och just nu förbereder jag mig på att hata varenda minut av det när det släpps i februari. Trailern har i alla fall inte gett mig nånting att dra några längtans suckar efter. Jag vågar inte hoppas på att bli motbevisad, men den som spelar får se. Vad säger ni andra, är FF XIII-2 något ni ser fram emot överhuvudtaget?

Click here to view the video on YouTube.

Shulk

När eftertexterna rullat över den svarta bakgrunden stod speltiden på 154 timmar och 28 minuter. Än har jag inte gråtit.
Jag kunde inte förlika mig med tanken att stänga av spelet för gott, så jag började spela om igen. Att se introt och känna igen platserna som visades fick mig att känna trygghet. När jag återfått kontrollen över Shulk rusade jag till Colony 9 för att träffa bekanta ansikten och samlade genast på mig ett tiotal quests.

Samtidigt förstår jag att jag inte kan återuppleva spelet för första gången igen. Ögonblicket är förbi. Men jag kommer ihåg känslan, jag har musiken att lyssna på och jag har timmarna som mitt bevis för hur uppslukad jag har varit. Det smärtar att gå vidare. Jag förmår inte att ta ut skivan ur min Wii, eller ens lägga undan handkontrollen, som legat på samma ställe i 1½ månad, ständigt redo. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna återvända till Wild ARMs 3, som lades på hyllan när Xenoblade Chronicles kom.

Jag är rädd att alla andra spel från och med nu kommer att vara ointressanta. Förmodligen är det en överdriven tanke, men det kanske dröjer innan jag spelar något annat. Resan som Xenoblade tog mig på har varit som en dröm, men med en stor fördel. Det var på riktigt.

I början av sommaren gav Nintendo på nytt ut en av sina största spelklassiker från 1998, Ocarina of Time. Det är en fin gest att låta nya gamers få uppleva det många andra växte upp med. Två månader senare släpper Nintendo ett nytt spel. För ovanlighetens skull är det en titel som inte hittat till USA:s breddgrader. Vi borde känna oss utvalda. Speciella. Om Ocarina of Times nyrelease är en fin gest, så är detta spelsläpp en kärleksförklaring. Monolith Softs Xenoblade Chronicles är inget mindre än ett fantastiskt spel, en titel som i mina ögon tar över stafettpinnen från Ocarina of Time, som världens största, mest involverande och hjärtgripande äventyr. Tyvärr har jag en malande misstanke om att alldeles för få människor kommer att spela det. Jag hoppas kunna påverka den dunkla föraningen med denna text.

Vatten är källan till allt liv
Världen är ett stort hav, utan början eller slut. I vågorna står två jättar, Mechonis och Bionis, i full kamp mot varandra. En evighet senare har giganterna frusit på sin plats, ingen av dem en vinnare. Där deras fejd är över tar en annan vid och kameran zoomar snabbt in mot Bionis. Vi hamnar i stridselden mellan människorna, Homs, och metallvarelser, Mechon.
Dunban och hans kamrat Dickson befinner sig i stridens hetta. Det ser ut som att människorna kommer att bli besegrade. Uttrycket i Dunbans ansikte säger däremot att han har ett äss i rockärmen. I nästa andetag svingar han sitt magiska svärd Monado och slår fiendernas stålkroppar sönder och samman.

Dunban och Dickson i kriget mot Mechon.

I forskartagen
Ett år senare hamnar vi i en av de få bebyggelserna för Homs, Colony 9. Den unge Shulk är i full fart med att forska kring Monado, det enda svärd som kan skada Mechons och som räddade Homs-rasen från förintelse. Trots att Dunban till synes är den enda som kan bruka det mystiska svärdet, visar det sig att Shulk bär på oanade krafter när metallfienderna återvänder för att förgöra människorna en gång för alla.

Onda Mechons vill förgöra människorasen.

En given Wiinnare
Xenoblade Chronicles är spelet som likt en blodtransfusion ger Wii:n sitt liv tillbaka. Konsolen sjunger på sin sista vers och har sedan release varit stämplad som ett stycke elektronik mest lämpad för barn och kanske en och annan mormor. Nintendos paroll ”alla ska spela” har på ett sätt skrämt iväg den typ av gamer som inte klassas som ”casual”. Själv hade jag inte rört min Wii sedan april 2009 innan jag startade Xenoblade, men nu är vi oskiljaktiga. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig och jag tror att det är omöjligt att vara beredd på det Xenoblade erbjuder. Spelvärlden är omtumlande, magisk, levande, otämjd, enorm, makalös, inbjudande, livsfarlig, lockande, vanebildande och fullkomligt briljant. Och i vilken ände ska jag börja, för att ens försöka beskriva detta spel – vår världs åttonde underverk?

Den goda samariten
Vid första anblick anar jag ett Rabanastre (Final Fantasy XII) i miniatyr när jag för stegen mot Colony 9. En snabb tanke om att jag kommer irra bort mig och känna mig uppslukad av omgivningarna viner förbi, men stannar inte kvar. Uppslukad kommer jag att bli, men på ett helt annat sätt. Colony 9, och andra platser, är fyllda med personer som alla söker Shulks hjälp. Innan jag ens hunnit bekanta mig med huvudberättelsen var jag i full fart med att springa ärenden åt stadens invånare, en detalj som ökar spelets livslängd med ett 50-tal timmar. Detta charmiga ”tidsfördriv” är väldigt svårt att ignorera. Är du hjälpsam får du dels ett bättre rykte i staden och binder också starkare band med medlemmarna i ditt aktiva party. Pengar, föremål och eventuella erfarenhetspoäng (EXP) som erbjuds för ett väl utfört arbete blir lite som pricken över i.

Hoppa av bron, om du törs.

Naturen som lekplats
Utanför stadens väggar ser jag stora grönområden och porlande vatten. Från höga höjder hoppar jag i plurret utan att ta skada, men vågar jag mig på samma sak mot fast mark går Shulk och hans kamrater en tragisk död till mötes. Första gången jag råkade dö på detta sätt insåg jag att jag inte hade sparat på ett tag. Jag förbannade mig själv, men fick en glad överraskning då jag lärde att spelet inte straffar dig – även om du dör. Överallt i världen finns landmärken utspridda. Vid ett plötsligt dödsfall tas du till det senast besökta märket och inget av hittade föremål, upptäckta platser eller EXP du vunnit har gått förlorat. Glatt greppade jag kontrollen igen och spelade vidare.

Så långt benen bär
Shulk och hans vänner tar sig fram över Bionis till fots och varje område har en egen karta. Till en början är dessa helt tomma och det är upp till dig att utforska varenda skrymsle, om du är av det rätta virket. Många häpnar säkert när de inser hur mycket mark de har att täcka. Vill man göra det enkelt för sig kan man bara följa de röda flaggorna som indikerar vart man ska och var berättelsen fortsätter. Jag som däremot fick nog av strikt linjära upplevelser i och med Final Fantasy XIII, tar alla chanser att gå i motsatt riktning. I vissa fall är det kontraproduktivt att springa långa avstånd, och landmärkena utgör även punkter dit man kan teleportera sitt party närhelst man vill.

Glöm allt vad luftskepp heter och rör på påkarna!

Så långt ögat kan se
Om Hyrule anses stort så är Bionis gigantiskt. Det är förundrande att dessa enorma områden får plats på en enda skiva. Hemligheterna som göms i världen ropar på mig och jag ger mig ivrigt ut på jakt. Jag vill se vad som finns bakom kullen, vad som döljer sig i grottan, vad som finns på toppen av berget eller på den lilla ön långt ut på vattnet. Det spelar ingen roll att jag varit på samma ställe i tio timmar, jag kan stanna längre om nöden kräver. Äventyrslustan river i mig med sina klor och jag kuvar mig inför den sköna smärtan. Jag vill bara ha mer. I de fall jag har varit lite för oförsiktig har jag sprungit rätt in i ett eller flera monsters näste. Man kan nog inte känna sig så mycket mindre än då man står öga mot öga med en best på level 96.

Mucka inte gräl med monster du inte rår på.

Automatik-taktik
Monlith Soft ska ha en eloge för stridernas perfekta blandning av frihet och strategi. Fiender är fullt synliga och för att komma i närkamp med din måltavla trycker du på L- eller R-knappen. Detta aktiverar stridsmenyn, där du kan välja att initiera attacken eller locka till dig fienden. Det sistnämnda är en utmärkt strategi för att slippa slåss mot stora horder av monster samtidigt. Alla karaktärer attackerar automatiskt, även Shulk, och det fungerar till och med bättre än gambit-systemet i Final Fantasy XII. Stridsmenyn har plats för åtta specialattacker. Det påminner lite om hur World of Warcraft kan se ut, om man väljer att ha sina mest använda förmågor som ikoner på skärmen. Så fort du utfört en specialattack måste du vänta en stund innan den kan användas igen (så kallad ”cool-down time”). Monadon visar sig vara ett vapen som ger Shulk kraften att se in i framtiden, lite som boken White Chronicle i Radiant Historia. Om en fiende förbereder en extra stark attack, kan Shulk avvärja den med hjälp av olika förmågor. Xenoblade erbjuder inte några helande föremål. Det finns heller inga inn att vila upp sig på. Istället får dina karaktärer tillbaka eventuell hälsa som gått förlorad så fort fajten har tagit slut, vilket är höjden av bekvämlighet.

Striderna är fartfyllda, underhållande och ibland ganska svettiga. Lyckas man bygga upp sitt partys "team-spirit" kan man svänga ihop en hejdundrande kedjeattack.

En naturlig skönhet
Trots Wii:s tekniska underlägsenhet är Xenoblade Chronicles grafik bedårande. Visst kan texturer se ut som om de var tagna från Nintendo 64, men jag spenderar hellre min tid i dessa levande omgivningar än i kalla, stela, gammapumpade och oinspirerade miljöer som till exempel Final Fantasy XIII. Lika mycket som Bionis värld är underskön i all sin grönska så är flera platser mörka och skrämmande. När solen går ner och jag skymtar Mechonis mot den brandgula himlen så ryser jag. Då regnet smattrar mot gräset och trädkronorna känner jag hur vätan tränger igenom skorna. När åskan går stannar jag upp för att vända blicken mot himlen och beskåda ett av de vackraste naturfenomenen. Blixtarna lyser upp det mörka himlavalvet, men inte ens det stoppar mig i mina steg.

Det finns många vackra platser i Xenoblades värld som kan få dig att tappa andan.

Detaljrikedom
Karaktärerna är ett charmigt gäng som med rapp dialog och mysigt samspel är en fröjd att bekanta sig med. I takt med att du uppgraderar deras vapen och rustningar ändras även deras utseende, allt från skor till huvudbonader. Sådana välbetänkta detaljer ska inte underskattas. Att världen dessutom är fylld med små kreatur som kallas Nopons får mitt hjärta att smälta ytterligare. Men låt inte den söta japanska designen lura dig. Xenogears och Xenosagas skapare Tetsuya Takahashi är det kreativa geniet bakom Xenoblade. Hans tidigare arbeten skvallrar om att även denna historia är en djup och mörk sådan och den fängslande berättelsen chockar gång på gång.

Är det bara jag som tycker att Dickson liknar en åldrad Bart från Xenogears? Den långa flätan har han också.

Talets gåva
Xenoblade Chronicles erbjuder både japanska originalröster och en brittisk översättning. Även om jag uppskattar att kunna höra japanska seiy?s (röstskådespelare) så beslöt jag mig efter flera timmars växlande fram och tillbaka för de västerländska. Det brittiska talet är en skön paus från de amerikanska rösterna jag är van vid. Den biffige men lite naive Reyn har en härlig dialekt, som passar perfekt till hans personlighet och Adam Howden som gör Shulk är så enormt dedikerad i vissa scener att jag nästan tappar hakan.

Ljuvligt ljudligt
Soundtracket är skapat av en blandad grupp. Här finns tunga namn som Yoko Shimomura och Yasunori Mitsuda och några nykomlingar i ACE+ och Manami Kiyota. Fans till Mitsuda ska däremot inte hoppa för högt av glädje, den välkände kompositören är endast ansvarig för ett spår på de fyra skivorna. Shimomura tillsätter sin vanliga krydda med pulshöjande stridsteman och skänker vackra tongångar till exempelvis Colony 9. Gruppen ACE+ briljerar med sitt fantastiska stycke som ackompanjerar den vidsträckta slätten Gaur Plains. Men störst överraskning är den unga Manami Kiyotas musik. Jag har funderat i banorna om Mitsuda har funnits med på ett hörn för att agera mentor och godkänna att vissa av hennes stycken är som kopior av hans musik från Xenogears. Lyssnar man på The Jaws of Ice från nämnt spel och jämför med Presentiment från Xenoblade är likheten slående.

Spelet är fyllt av starka scener som byggs upp av duktiga röstskådisar och underbar musik.

Härska över tiden
Precis som i Ocarina of Time och Radiata Stories finns en inbyggd klocka. Människor och fiender har alla olika scheman och vistas ute därefter. Även musiken ändrar tappning efter klockslag vilket gör världen mer levande. I de fall man är ute på ett sidouppdrag och måste hitta ett monster eller en person som bara vistas ute på natten, kan man gå in i menyn och ändra till önskat klockslag. Ett spel som Xenoblade hade inte kunnat fungera på annat sätt och det är perfekt att ge kontrollen till spelaren och eliminera all väntetid som annars skulle uppstå.

Att gråta med ett leende
I skrivande stund har jag spelat snart 70 timmar. Xenoblade kommer bli det första spel där jag når över 100 timmar i speltid. Med allt som finns att göra och upptäcka skulle det inte förvåna mig om jag hamnar kring 200 timmar. Bli inte avskräckta. Teamet bakom Xenoblade har lyckats kombinera så många olika rollspelselement att varenda sekund jag spenderar i världen fyller mig med en obeskrivlig lycka. Det har funnits stunder då jag blivit tårögd bara av tanken på spelet, så mycket betyder det för mig. I samtal med en Nopon blev jag rörd till tårar över den lilla krabatens två meningar långa livsöde. Stunden senare rör sig ett leende över mina läppar då jag förgyller en annan Nopons ensamma tillvaro. Världens intensitet är ständigt närvarande och Xenoblade kan omöjligen lämna någon oberörd.

Du kan utan svårighet uppnå över 100 timmar i speltid. Xenoblade Chronicles utmanar och engagerar - hur ska denna skapelse någonsin kunna överträffas?

Världsbäst
När jag väl håller i kontrollen kan jag inte släppa den. Timmarna går, jag glömmer bort att äta, jag drar mig för att sova. Att spendera ett dygn i spelet till att simma runt i ett massivt vattenfall skulle normalt inte ens falla mig in, men här gör jag det. För att jag vill, för att jag kan. Jag känner mig aldrig rädd, aldrig orolig att jag sprungit för långt, jag upplever enbart spänningen och glädjen i att upptäcka en ny plats. Xenoblade är inte gjort för att beskrivas, inte ens med fler än 2000 ord gör jag spelet rättvisa. För att kunna uppskattas måste det upplevas. Det är värt just din tid. Låt oss hoppas att Nintendo trycker tillräckligt många exemplar, så att alla som vill kan få chansen att spela kanske världens bästa rollspel.

	De enorma och vackra miljöerna Det tunga manuset Roliga sidouppdrag Välgjort stridssystem Lättälskade karaktärer Makalös musik Mängder att upptäcka Friheten Lätt att ta till sig Möjligheten att låta valfri partymedlem leda gruppen Fina och lättförståeliga menyer
	En monsterlista hade underlättat ibland En stegräknare hade varit kul Att det tar slut