Ar Tonelico II: Melody of Metafalica utspelar sig cirka ett och ett halvt år efter föregångaren Ar Tonelico: Melody of Elemia till samma maskin. Det är ytterligare ett samarbete mellan parhästarna Gust och Nippon Ichi Software och det har en extremt trogen, härligt nördig fanbas som förmodligen skulle följas åt tills döden skiljer dem åt.

Serien har en del likheter med Atelier-serien såsom ljudeffekter, grafikmotor, synthesize system och en god dos humor och självdistans samt en väldigt begränsad värld att utforska. Vad som gör att Ar Tonelico sticker ut är den väldigt väl genomförda cross-overn med en typisk japansk datingsimulator. Spelet kräver av sin spelare att man ska dyka in i sina kvinnliga kamrater och bokstavligen utveckla relationer med dem och på detta vis ge dem nya förmågor, eller sånger att använda i strid.

Dessa sånger, eller Hymnos kallade utgör en majoritet av spelets strider men också dess storysegment. I strid är sångerna oerhört kraftfulla och i stort sett varje strid ska du låta tjejerna ladda upp sina sånger medan frontlinjen bestående av en eller två andra gruppmedlemmar ska skydda dem till varje pris. Striderna är uppbyggda av en “Attack phase” och en “Defensive phase”. I Attack phase ska du så snabbt som möjligt utföra olika attacker under en tidsbegränsning. Dessa utförs genom att trycka fyrkant för den övre karaktären och kryss för den undre samtidigt som man håller inne upp, vänster eller neråt för att utföra olika slagkombinationer. Dessa kombinationer har olika effekt såsom att sången blir snabbt starkare eller att du får längre tid på dig att utföra fler attacker i samma phase. När det blir motståndarnas tur så övergår striden till Defensive phase och under denna så kommer det upp små actionmätare vid respektive frontman (eller kvinna) och du ska här trycka på fyrkant eller kryss med rätt timing. Lyckas man med detta så tar sångerskorna (i spelet kallat reyvateil) lite eller ingen skada alls och sångerna blir ännu starkare. Missar man så får man en välförtjänt kommentar från reyvatelien och hon tar mycket skada. Striderna kräver alltså mycket engagemang av spelaren och blir på så sätt aldrig långtråkiga. Spelet har random encounters men en liten mätare på varje karta töms en liten bit efter varje strid, när denna är helt tom kommer inga fler fiender förrän du klarat av kartan eller gått ut och in från området.

Karaktärerna stiger i level på olika sätt. De i fronten levlar i gammal god vana med erfarenhetspoäng från fienderna. Reyvateilsen däremot levlar genom att bada tillsammans med diverse stenar med olika krafter som du placerar ut i karet, tro det eller ej. De får via dessa stenar levels och olika förmågor beroende på vilken typ av sten du lagt i. De tar också möjligheten att prata med varandra och på så sätt bli bättre synkroniserade i strid.

Handlingen innehåller det vanliga; 2 sidor i världen har olika tro. Det blir komplikationer på grund av detta. Krig. Njutbart och det finns flera intressanta karaktärer med begåvade röstskådespelare såsom Chester. De flesta skådespelarna sköter sitt jobb väldigt bra förutom kanske Luca som blir lite jobbig i längden. De går att stänga av om man så önskar och japanska röster finns med.

Kärnan i spelet ligger i som jag tidigare nämnde relationen du har med först två men sedan ytterligare en reyvateil. Under spelets gång dyker du in i deras själ, cosmosphere och får här uppleva hela deras sinnen och fantasier. Desto djupare du kommer desto mer skruvat och komplicerat blir det att ta sig vidare. Inga strider utspelar sig här (förutom ett par enkla) utan det enda som krävs av spelare är att man har samlat på sig Diving Points eller DP i spelets strider för att ta sig vidare. Allt eftersom händelserna fortskrider i spelet så ställs spelaren inför flera val av vem av tjejerna man tycker om mest och vill ha som sin partner. Spelet har flera olika scener och slut som påverkas av spelarens egna smaker och tycken. Så förutom att spelet är extremt långt med ett massivt manus och tar upp till 60 timmar för en genomspelning så finns här alltså möjligheter till flera omspelningar.

Det är alltså ett väldigt text-tugnt spel och innehåller tyvärr många felstavningar och felformuleringar inte helt ovanligt i NIS Americas översättningar. I den amerikanska NTSC utgåvan av spelet finns det dessutom en stor bugg mot slutet av spelet som gör att det fryser varje gång om man inte klarar av en boss snabbt nog. Väldigt slarvigt.

Musiken är som vanligt när det gäller Gust komponerad utav Daisuke Achiwa och Ken Nakagawa men spelets soundrack är ganska olikt Atelier-serien. Här har spelets Hymnos fått mycket plats och de flesta låtarna är komponerade tillsammans med olika körer och sångerskor. Väldigt häftig musik och framförallt originellt.

Gillar du extremt nischade japanska spel med en och annan klyscha men också mycket eget att erbjuda så är Ar Tonelico 2 absolut inget du får missa.

+ Manuset, väldigt välskrivet och involverande
+ Striderna som alltid är underhållande och begränsade random encounters
+ Musiken som har sin alldeles egna atmosfär
+ Karaktärsutvecklingen som är något av det bästa jag upplevt

- Slarv i översättningen, det må vara mycket text men ändå slappt
- Ganska liten och begränsad värld, man återser samma områden om och om igen

BETYG

Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Pinegrow
Utgivare: Atlus/505 Games
Släppdatum: USA: 26 april 2005, EU: 17 mars 2006
Kompositörer: Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata

Under Playstation 2:s livstid har det hunnit släppas en hel drös utav strategiska rollspel, alla dessa inspirerade av genreskapande spel som Tactics Ogre och Final Fantasy Tactics. Spel som Arc: Twilight of the spirits, La Pucelle Tactics eller varför inte Disgaea som senare blev en helt egen serie. De skapade sin egen fanbas och levde väldigt mycket på sin sarkastiska humor (Disgaea) och skruvade karaktärer samt möjligheten att göra sina karaktärer överdrivet starka och hade innehåll som tog hundratals timmar att klara, de är inte heller speciellt kända för sin grafik som hade väldigt tråkiga och tafatta animationer och var väldigt tekniskt underlägsna och skulle lika gärna kunna ha skapats för Playstation 1. År 2005 skulle det komma ett spel vid namn  Stella Deus.
Stella Deus försöker inte dölja ett tråkigt gameplay med en fasad av humor och skämt som är under bältet, istället gör det allt annat.

Världen heter Solum. Allting är påväg att gå i kras då den farliga och dim-lika substansen Miasma härjar runt och förstör precis allting den nuddar. Aeque kyrkan med sin ledare Lumena tror starkt på att miasman är guds vilja att förstöra världen men på ett fredligt sätt. Krigsherren Dignus är spritt språngande galen och leder sina arméer av soldater till att kriga och förstöra allt som är, som vilken maktgalen rollspelsonding som helst alltså. Med sig har han sina generaler som man definitivt kommer stöta på ett flertal gånger innan denna saga är slut. Bland dessa hittar vi Viser, imperiets bästa alkemist, han säger sig ha styrkan att via Solums andar kunna använda deras energi för att rädda världen. Till sin hjälp har han rekryterat barndomsvännerna Spero, Grey och Adara och det är här spelet börjar.

Till en början har man alltså 3 karaktärer att styra runt. Genom spelets gång stöter man på ett flertal andra, däribland hittar vi shaman-prinsessan Linea som har en helt annat tro om Solum och dess själar. Hon och hennes klan säger sig bestämt veta att genom att döda dessa andar och suga åt sig deras krafter kommer bara världen dö ut ännu mer och miasman kommer tillslut att spridas över hela världen. Vips så är Spero med vänner helt plötsligt på uppdrag att störta Dignus och hans imperium. Linea är i tron om att det finns ett annat sätt att rädda världen på, finna the gate of eternity. Där ska finnas krafter att rädda världen med enligt en legend.

I Stella Deus spelar huvudpersonerna en mycket stor roll i striderna. Det är dem du kommer att använda, visst det finns soldater som inte har något som helst att göra med spelets handling att finna och rekrytera men dessa är sällan bra att ha. Karaktärerna har från början en bestämd klass. Som exempel så är Spero den typiska slagskämpen som alltid är bra att ha längst fram medans magiker som Adara givetvis är bäst att ha lite längre bak där de kan utföra sina besvärjelser på tryggt avstånd. Du får genom spelets gång vissa speciella föremål som du använder till att ge dina hjältar en bättre klass med och således fler nya förmågor att lära sig och använda.

Striderna i spelet är en stor del. Där kommer du spendera det mesta av din tid men frukta ej, de är mycket mer underhållande än i de flesta SRPG:n som finns där ute. Man får erfarenhetspoäng och skillpoäng att bli starkare med precis som vanligt. En väldigt bra sak här är att har du en karaktär som hamnat lite efter i level så får denna extremt mycket poäng när han eller hon besegrar en fiende så man behöver aldrig vara orolig för att någon ska dra ifrån. Samma gäller då alltså om du har en karaktär med lite högre level än sina fiender, då får denne istället mindre poäng, på detta sätt hindrar spelet dig ifrån att skapa en enda allsmäktig karaktär, väldigt välkommet anser jag. Som jag nämnt tidigare så spelar varje karaktär verkligen roll här och du har oftast inte plats åt mer än 6 karaktärer åt gången per strid, medans fienden ofta har det dubbla antalet så det gäller att man vårdar sina karaktärer. Striderna har också ett helt unikt system för att styra sina karaktärer, det vanliga sättet där man klickar på sin karaktär först för att sen gå fram mot fienden och sen få fram en meny för att välja vad denne ska göra finns här också. Men det finns ett snabbare val där man direkt får kontroll över nästa karaktär, flyttar denne dit man vill, sen bara trycker på vald knapp för att utföra attack, använda skill eller item. Helt genialt. Striderna använder sig av ett system kallat AP, Action Points, dessa använder du till allt du gör, flyttar en karaktär, attackerar, använder föremål and so on. Det betyder alltså att om du är nära en fiende kan du slå denne flera gånger i följd beroende på hur mycket AP du har när du har möjlighet att attackera. Detsamma gäller då även fienden så det tillför en helt egen dimension i striderna hur man flyttar sig framåt men samtidigt måste se vad fiendens nästa drag blir. Ännu en grej som gör att du inte tröttnar på striderna.

Som tur är så är spelet väldigt givmilt med att ge spelaren möjligheter att utveckla karaktärerna. Vi har catacombs of trial som är ett grottsystem med upp till 100 st våningar att ta sig an, precis när man själv känner för att göra det. Fienderna där har en level motsvarande den våning du är på så säg att du är på våning 18, ja då har fienderna också level 18. Man kan spela om våningar man tidigare klarat vilket är väldigt bra, man får också pengar och olika föremål för att klara av våningar i katakomberna. På världskartan kan man närhelst man vill trycka på triangel för att komma in i menyn och därifrån kan man välja en affär och en guild. I guilden kan man använda sig av fusion-systemet, ett system där du sätter ihop 1 eller flera av dina föremål för att skapa ett bättre föremål eller så kan du ta lite sidequests som ger dig lite extra stålar att leka med.

Genom spelets gång kommer du alltså oundvikligen möta flera av Dignus undersåtar i strid. Fler av dessa kan man faktiskt rekrytera över till sitt eget gäng, men det är oftast väldigt svårt att utföra detta som sig bör. Det handlar oftast om att lyckas besegra en boss innan denne flyr och det kräver alltså en hel del tid åt katakomberna innan man är redo för det. Men det är en väldigt rolig grej, att man kan rekrytera sina bossar och sen använda dessa. Lite som i Suikoden faktiskt.

Musiken i spelet är precis som i Final Fantasy Tactics komponerad utav Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata. Det kära radarparet har här överträffat sig själva och skapat några av de bästa stridslåtarna hittils i ett S-RPG. Det finns även ett gäng väldigt fina och stämningssättande låtar som spelas under spelets storysekvenser. Karaktärerna har förövrigt röstskådespelare och det tar emot för mig som är ett fan av sådant att säga att de är allt annat än bra i Stella Deus. Lyckligtvis går de att stänga av helt i menyn så se till att göra det så får du istället höra mer utav den vackra musiken. Grafiken är också den fantastisk. Inget annat strategirollspel kommer i närheten utav de animationer och artwork som karaktärerna här har, här snackar vi grymt välarbetade saker som är en njutning att se.

Har du inte tidigare spelat Stella Deus så är det dags, i synnerhet också om du är ett fan av strategi och rollspel. Det kan dock vara lite krångligt att få tag på i dagens läge men jag rekommenderar sidor som eBay eller Tradera.

+ Karaktärerna och deras unika förmågor i strid.
+ Musiken.
+ Catacombs of Trial.
+ Striderna.
+ Svårighetsgraden, här har du att göra.

- Tråkigt när man använt all sin AP före en attack.
- Kan vara oerhört oförlåtande svårighetsgrad i vissa strider.

BETYG

Året är 2003 och Alphadream har slutfört Superstar Saga till Gameboy Advance och Nintendo som satt detta ansvar i händerna på dem släpper detta spel som skulle visa sig snabbt bli populärt både bland yngre spelfans som de lite äldre. Spelet vinner popularitet  på att det är väldigt originellt men lyckas samtidigt ha kvar den äkta mariomagin som de flesta håller väldigt kär.

Åren går och 2006 kommer äntligen den efterlängtade uppföljaren. Denna gång till Nintendos DS. Rollspel till denna handburna konsol skulle inte komma att bli någon bristvara men få av dem är så uppfinningsrika och har så vacker 2D grafik som Partners in Time. I Superstar Saga gick mycket av utvecklingstiden åt till att bygga upp grafik såsom stridssystem och annat. Så det är inte direkt förvånande att Alphadream här haft mycket mer tid och kraft till att utveckla allt annat de är så bra på, såsom manus och finurliga landskap och grottor. Blev man inte frälst redan i Superstar Saga så är det inte sannolikt att man blir det här heller. Är man som jag ett stort fan av rollspel och mario i allmänhet så har man mycket att hämta i Partners in Time.

Prinsessan Shroob och hennes arme av onda, lilafärgade (lila är ondska vet ni väl) öppnar ett tidshål till Marios värld och har givetvis prinsessan Peach så utsatta borg i sikte. Shroob rövar bort prinsessan och gör om hennes slott till ett Shroob-slott av största kaliber och kastar iväg våra hjältar Mario och Luigi bakåt i tiden. De hamnar i Peach slott några år bakåt i tiden där de bland annat kommer stöta på unga versioner av sig själva och Bowser. Så nu har vi alltså dubbelt upp vad det gäller hjältar att styra. Under spelets gång får man åka både fram och tillbaka i tiden (på Chrono Trigger-manèr) på jakt  efter krafter att stoppa de onda Shroobs med och skicka tillbaka dem till sin egen planet.

Här har man inte bara A och B-knapparna att hålla reda på utan våra yngre bröder får X och Y att leka med. Detta tillför genast ytterligare dimensioner både i pussellösningar och i spelets strider. Bros points från det första spelet får här ge plats för Bros items som du använder i strid och sedan utför på en mängd olika sätt med knapparna. Överlag så är spelet bättre på alla sätt mot Superstar Saga; Det har bättre musik, grafik, handling, strider & bossar och tar lite längre tid att klara ut. Ett av de bästa bärbara rollspel som gjorts. Ett litet mästerverk som borde göra alla med intresset för spel nöjda.

+ Manuset, perfekt balans av humor och allvar.
+ Det audiovisuella, bland det bästa på DS helt klart.
+ Det enkla men extremt spelbara upplägget, Nintendovision.

- Man vill inte att det ska ta slut, men uppföljare finns.

BETYG

]]> http://www.rpgaiden.se/2009/12/10/recension-mario-luigi-partners-in-time/feed/ 8 http://www.rpgaiden.se/2009/11/25/recension-mario-luigi-superstar-saga/ http://www.rpgaiden.se/2009/11/25/recension-mario-luigi-superstar-saga/#comments Wed, 25 Nov 2009 21:52:36 +0000 Kristoffer http://www.rpgaiden.se/?p=1419

Plattform: GBA
Utvecklare: AlphaDream
Utgivare: Nintendo
Kompositör: Yoko Shimomura
Släppdatum: 21 november 2003

Super Mario RPG är ett spel som många håller varmt kring hjärtat. Detta spel, som skulle bli Marios allra första andetag i rollspelsvärlden, samutvecklades mellan Nintendo och dåvarande Squaresoft, så var det nog många som väntade sig det bästa spelet någonsin. Riktigt så blev det ju inte men det är än idag ett väldigt snyggt och spelbart om än lite väl enkelt RPG, det var dessutom ett av Yoko Shimomuras tidigare jobb.  Efter det släpptes under 1995 så gick det ett tag, sedan är resten historia kring hur Squaresoft lämnade Nintendo för Sony. Åren gick och det var inte förrän först 1999 eller 2000 nångång som Nintendo gick ut på E3 och visade de första bilderna på Mario Story eller Paper Mario som det blev döpt till här i väst. Det spelet var inte alls särskilt likt Super Mario RPG utan det hade mycket mer plattformselement och mer “mario-klassiskt” i sig. Detta spel har också fått en uppföljare till Gamecube och även ett alldeles eget spel till Wii men år 2003 släpptes spelet jag faktiskt ska börja prata om nu.

Alphadream, ett företag grundat år 2000 med bland annat ett gäng föredetta Square anställda, med bland andra personen som regisserade Super Mario RPG i spetsen, fick förtroendet att skapa ännu ett Mario-rollspel – denna gång till Gameboy Advance. Spelet startar som vanligt i Mushroom Kingdom i prinsessan Peach underbara slott. Hon har sitt vanliga begär att bjuda folk på tårta och har som vanligt bjudit in både Mario & Luigi eftersom alla vet att Bowser också kommer nappa på detta party även fast han vet att han inte är inbjuden.. Vilket himla sätt. Sagt och gjort, partyt är i full gång och gästerna har det trevligt då utomjordingen Cackletta tillsammans med sin andreman Fawful uppenbarar sig och har en ond plan i högsta hugg. De planerar att stjäla prinsessans ljusa röst (inte mig emot faktiskt!) och sedan ersätta detta med ett mycket mer explosivt vokabulär. Sagt och gjort, sedan flyr de slottet i all hast men får givetvis Bowser med sin koopa-cruiser efter sig genast, Mario & Luigi är inte sena med att ordna snålskjuts och vips har bröderna ett nytt äventyr framför sig.

Ganska snart finner man sig i BeanBean Kingdom där invånarna är förfärade över att Cackletta har börjat samla på sig delarna från deras kära BeanBean-stjärna, för den säger sig givetvis ha krafter av alla dess slag och hon vill såklart ha allt detta för sig själv. Mario & Luigi motsätter sig genast denna hemska plan och börjar själva leta och samla ihop bitarna. Vem ska hinna först, ska Cackletta återställa stjärnan först och sätta världen i ett evigt dunkel eller ska bröderna sätta stopp för detta? BeanBean är inte helt olikt Mushroom Kingdom utan många av dess invånare och fiender är de samma.

Under din resa i BeanBean genom skogar, grottor, öknar och djupa hav kommer du stöta på en oerhörd variation på fiender, pussel och minispel. Striderna kommer de som spelat Super Mario RPG eller Paper Mario känna igen sig i genast. Actionkommandon från dessa spel finns kvar även här, de går ut på att du ska trycka på någon speciell knapp eller utföra någon annan kombination för att på så sätt öka din skada mot fienden eller försvara dig själv på. Du styr Mario och hans attacker med A-knappen medan Luigi blir tilldelad B-knappen (som den B-hjälte Nintendo alltid vill måla ut honom som!). Detta geniala upplägg gör att spelaren alltid känner att han eller hon har full kontroll precis hela tiden. Som jag skrev tidigare så finns det många småpussel i BeanBean, många av dessa är små finurliga minispel som måste klaras för att komma vidare, dessa visar fullt prov på vilken otrolig fantasi Alphadream har.

Mario & Luigi får genom spelets gång samarbetsförmågor som krävs för att ta dig igenom vissa områden i spelet, det kan vara allt från ett högt hopp från den andre brorsans axlar till att platta till den stackars brodern med en hammare för att komma igenom mindre passager eller till och med gräva ner sig under marken som en sork för att passera under saker och hoppa fram på andra sidan. Dessa förmågor tillför alltid också nya specialattacker till striderna, finurligt döpta till Bros Attacks. Bros Attacks använder sig av Bros Points (BP) och utförs genom att trycka på A och B-knapparna vid rätt tillfälle och följd, dessa kommer i tre olika svårighetsgrader. Desto svårare du väljer desto mindre BP kostar attacken, desto mer skada gör den och desto fortare måste du trycka på rätt knapp. Spelet har ett alldeles normalt levelsystem med EXP-points som vi alla känner dem. Skillnaden här är att vid varje level får du välja en slumpmässig bonus till ett status som du själv väljer.

Mario & Luigi är en perfekt mix av marios plattformande och ett rollspel. Det kommer ge dig ett tjugotal väldigt underhållande timmar.

+ Manuset, perfekt balans av humor och allvar.
+ Det audiovisuella, bland det bästa på GBAn helt klart.
+ Det enkla men extremt spelbara upplägget, Nintendovision.

- Man vill inte att det ska ta slut, men uppföljare finns.

BETYG

Mana Khemia 2 eller project A10 som det också kallas är som det hörs på namnet del nummer tio i serien från Gust. Denna serie som sedan del 6 (Atelier Iris) började släppas här i väst har blivit känd för sin underbara 2D grafik och oftast väldigt vrickade humor. Ganska otroligt att det finns tillverkare som fortfarande släpper 2D rollspel till Playstation 2 efter alla dessa år, både bra och dåligt att de kört vidare i samma fotspår ännu en gång. Är du helt ny för denna serie så kan det bli väldigt svårt att förstå vad som ens är bra eller kul med spelet, det innehåller otroligt mycket fanservice och gör inte särskilt mycket för att bjuda in nya spelare till serien.

Spelet börjar med att akademin Al-Revis uppe i luften som vi som spelat det förra spelet väl känner igen håller på att tappa sitt fäste, detta för att det knappt finns någon mana kvar i världen. Allting lever och frodas av mana i denna värld så naturligtvis faller akademin till marken med dunder och brak. Skolan börjar falla isär och de flesta av dess lärare och elever lämnar den och den får ett dåligt rykte. En dag dyker Marta upp, skolans nye ägare och börjar vända upp och ner på skolan och vill få in nytt blod genom att plocka bort det som den gjort sig så känd för, alkemi. Rektorn Zepel, galningen Flay och den alltid lika arga Tony finns fortfarande kvar på skolan.

När du börjar ditt äventyr så dröjer det inte länge förrän man möts av en stor nyhet. Du tvingas välja vem du vill spela som. Razeluxe Meitzen, en ensam grabb vars enda levande släkting är hans morfar som lämnade in honom till en rik vän när Raze fortfarande var väldigt ung. Sedan har han bott där hela sitt liv och tvingats agera betjänt åt den högfärdige, arrogante och snobbige Lilliane Vehlendorf vars högsta dröm är att gifta sig med Raze när de båda vuxit upp. Den andre du kan välja heter Ulrika Myberg, en tjej från landet som för det mesta är öppen, glad och trevlig. När hon var ung fick hon ett mana-ägg från en gammal man. Efter tio år så bestämmer hon sig för att söka sig till Al-Revis för att lära sig mer om alkemi och kanske kläcka sitt ägg.

Det spelar egentligen ingen roll vem du väljer eftersom att du tillslut tvingas spela igenom bägges liv för att nå den slutgiltiga delen i spelet, där du får alla föremål och karaktärer du byggt upp under spelets gång. Ett väldigt originellt system kan tyckas men det var efter ett tag jag började känna att det inte var speciellt kul.

Spelet går precis som sin föregångare ut på att du ska ta dig igenom terminerna i skolan och under tiden lära dig olika saker om alkemi, strider och annat och förhoppningsvis få bra betyg på det du gör så att du blir godkänd. Blir du inte det är det bara att starta om. Det är oftast väldigt enkelt att klara uppgifterna då områdena du utför dem i är ganska linjära och du har alltid en karta som visar exakt hur rutten mot ditt mål ser ut. Det finns inga random encounters så långt ögat kan nå och du går in i strid genom att springa in i din fiende och sen trycka på kryss, fyrkant, triangel eller cirkel för att få första steget i striden.

Stridssystemet är något som veteraner av serien kommer känna sig hemma i direkt. Uppe till höger på skärmen har du en cirkel som visar vem som får göra nästa drag och även “time attacks” som de kallas, som exempel har Raze en attack där han får svärd att falla från himlen tre gånger per användning. När du har fler än 3 karaktärer så kan du genom enkla knapptryck försvara eller attackera  med de karaktärer som står utanför striden, de hoppar då in och byter ut den du använde, denne ställer sig bak och börjar laddas upp för att sen kunna användas igen på samma sätt. En mätare uppe till vänster kallas “unite” denna fyller du genom att göra skada och attackera med dem i bakre raden. När den väl är fylld till 100% kan du börja använda alla karaktärer ännu snabbare samt använda “intimate attack” vilket är en comboattack med den du attackerar med och den du har valt just då i bakre raden. Till sist har vi “finishing strike” som du kan använda när du byggt upp mätaren bredvid unite, denna fyller du genom att använda co-op attackerna. Rörigt? Ja det är rätt svårt att förklara i ord men man lär sig detta rätt snabbt och striderna håller sig alltid fräscha tack vare all variation.

Det spelet faller rejält på i min mening är att absolut ingenting är seriöst. Det pratas om tuttar hit och dit, dumma systrar som inte förstår ett dyft, en stor stark fè vars röst ifall spelet skulle dubbas till svenska skulle ha varit Magnus Karlsson från Alcazaar och galna lärare som Flay. Flay står fast vid mottot att man ska vara superstark annars förtjänar man att dö, något han väl lär sina studenter. Razes gäng får Flay som lärare och Ulrikas gäng får dras med Tony. Under spelets gång möts de, oftast som rivaler som ska bevisa för den andre vilka som är starkast och bäst. Det är först kanske 20 timmar in i spelet (!!) man får uppleva någon form av helgalen ond karaktär. På vägen dit får du dras med oerhört tråkiga och poänglösa karaktärsquests som aldrig någonsin blir vettiga eller seriösa, förutom möjligen Yuns väg. Yun är en eldmana som följer Raze och Lily, han är faktiskt intressant och djup och vars quests då inte blir helt poänglösa att göra.

Hur rustar man sina karaktärer i detta spel? Jo som Tony så väl uttrycker sig så är du en idiot om du går till närmaste affär för att handla utrustning. Det går ut på att du i spelets många områden plockar upp ingredienser och recept för att med alkemins hjälp tillverka dina egna prylar, precis som tidigare delar i serien. Dina egengjorda saker har alltid möjligheten att blir starkare då du har kontroll över föremålets “ether level” när du skapar dem, ett högt värde ger dig mer saker att låsa upp i din “grow book” lägre värde är inte alltid dåligt dock då vissa saker får bättre attribut med ett lågt värde. Detta har nu tagits längre än någonsin och det finns så många oändliga kombinationer att om du seriöst vill ha allt så kommer det minst sagt ta lång tid. Som tur är finns det en ny grej som kallas “bazaar”, där kan du sälja dina ingredienser och annat som sedan börjar säljas i de andra butikerna så du kan köpa det du behöver till en viss mängd, mycket väkommet. Detta är något du tvingas vara duktig på eftersom grow book från förra spelet finns kvar här. Det finns inget levelsystem utan du får olika böcker till varje karaktär där utrustningen du tillverkat genom spelet dyker upp. Allt från material till vapen och skydd. Dessa saker har i sin följd olika attribut i sig som du låser upp genom att använda Ability Points, AP, som du får genom strider. Det är välkommet med fina ideèr till hur man ska göra sin grupp starkare i rollspel men personligen blir detta lite väl mycket nu när det tagits ytterligare ett steg längre.

Musiken är återigen komponerad av Ken Nakagawa och Daisuke Achiwa, veteraner vid det här laget. Det finns en del underbara stycken som Verethragna och Sacred Saber. När du klarat ut antingen Razes eller Ulrikas väg får du möjligheten att välja din egen stridslåt, vilket innefattar alla från detta men också från det föregående spelet, väldigt trevligt.

Slutligen kan jag säga att du ska definitivt ta dig en titt på det här om du känner att du har ork med ännu ett spel i samma stil, fast så mycket mer extremt på alla plan. För mig blir det bara en parantes och ett jobb att faktiskt orka ta sig igenom det hela. Nu hoppas jag att NIS tar hit Atelier Rorona (project A11) till Playstation 3, förutom ny grafik så hoppas jag att mer ändrats där. Gust, ni kan mycket bättre än såhär.

+ Mer massivt än någonsin, här finns mycket att hämta för fanatikern.
+ Underhållande strider som hittills är bäst i serien.
+ Japanska röster finns med, i vissa sekvenser är det inte dubbat till engelska.

- Fruktansvärt trista och ointressanta karaktärer med allt för få undantag.
- För massivt och krävande att hålla sin grupp stark.
- Återigen tvingas man utforska samma områden, om och om igen.
- Förutom mot slutet finns det ingenting som driver handlingen på riktigt.

BETYG

Året är 2004, augusti nångång. Jag går och väntar ivrigt på att få hem min första beställning någonsin från VGP. Vad får jag hem? Star Ocean 3 till PS2. Detta spel man gått och väntat på sedan allt detta nötande med Star Ocean 2nd story, förväntingarna är givetvis höga. Någon månad innan allt detta så hade jag njutit extremt mycket av det fantastiska Tales of Symphonia till Gamecube. Star Ocean 3 blev kanske lite väl sågat av mig och jämfört mot detta fantastiska spel, summan av kardemumman blev att jag spelade kanske 15 timmar sen la jag spelet åt sidan för att aldrig (ännu) plocka upp det igen. År 2009 är det precis tvärtom. Tales of vesperia släpps i USA sommaren 2008 och dröjer nästan ett år innan det kommer hit. Det spelet är jag bara halvvägs i, som mest. Jag gick nämligen in mycket positivt för det eftersom det knappt en månad innan släpptes ett mycket vackert spel vid namn The Last Hope. Kort sagt, Star Ocean har övertagit tronen som bästa “hack ‘n slash” RPG serie just nu.

Jorden har just råkat ut för sitt tredje världskrig och går inte längre att bo på. Resurser är slut och luften är förgiftad. Mänskligheten har tvingats ut i rymden för att hitta nya planeter och nytt liv att skapa allianser med. Detta utspelar sig före alla andra delar i serien så här får vi se mycket av hur allt började, hur lagar som Underdeveloped Planet Preservation Pact skapades och vi får se släktingar och ättlingar med kända namn för Star Ocean veteraner. Handlingen är allt annat än klichè i min mening, även om den inte verkar riktigt så ibörjan på spelet. Detta är dock en känsla som försvinner snabbt desto längre in man kommer och desto fler intressanta karaktärer som dyker upp.

Man stöter på ett flertal intressanta karaktärer genom spelets gång som “Lightspeed” Kenny och Eleyna det “fantastiska” oraklet samt en drös trevliga och mindre trevliga personligheter. NPCerna har förvånansvärt bra röstskådespelare, många gånger bättre än de karaktärer som faktiskt är spelbara såsom Sarah. På tal om det så har spelet ett hyffsat karaktärsgalleri. Det är först här jag känner mig lite smått irriterad då flera av karaktärerna är alldeles för klichè och förutsägbara. Edge Maverick är spelets huvudkaraktär, en blond trist grabb som så många andra huvudpersoner är jättepositiv och glad till allt men någongång under spelets gång råkar ut för något som får honom att bli alldeles emo och hata sig själv på alla plan. Reimi är den typiska tjejen som varit hans barndomsvän men aldrig riktigt vågat ta steget och säga vad hon känner för honom, detta håller tyvärr i sig alldeles för länge och blir grymt tjatigt, förutsägbart och ointressant efter ett tag. Som tur är så finns det ju många friska fläktar som Faize, Arumat, Bacchus, Myuria och kattjejen Meracle. Flera av karaktärerna utvecklas under spelets gång, ändrar sig efter vad de tycker och tänker, andra inte.

Som jag sa innan så är handlingen inte alls klichè som så många andra tycks tycka. Man får genom spelets gång möjligheten att resa till ett flertal planeter som alla är mycket varierande och har mycket intressant innehåll på sig. Jag vill inte säga för mycket men det var mer än en gång som jag ryckte på ögonbrynen för många av händelserna i spelet, mycket friskt och fräscht.

Stridsystemet är byggt på samma klassiska sätt som alltid fast är här mer polerat och roligare än någonsin. Här finns ett bonusbräde som faktiskt funkar ypperligt tillskillnad mot Star Ocean 3. Det är enkelt men samtidigt utmanande att fylla upp det som man själv tycker passar, det blir aldrig tråkigt. Kontrollen är också den mycket bättre och reagerar mycket snabbare på vad man vill göra än föregående del i serien. Karaktärernas AI är också den väldigt bra och man kan ändra deras taktik enkelt i menyn som man tycker passar. Det enda problemet jag kan ha med striderna är att ibland blir de alldeles för många och åtminstone jag sitter och önskar att det vore random encounters istället. När man får alla fiender på skärmen så kan jag tycka att de känns lite väl mastigt att slåss mot alla men ska inte spelet bli för hårt så behöver man ju döda det mesta. I spel som exempelvis Chrono Trigger görs det på ett så bra sätt utan random encounters så där blir det bara bra men när det görs på detta sätt, att man bara kastar in hundratals monster på stora öppna fält gör det mest jobbigt i längden.

Det finns ett skillsystem som tillåter dig att ha ett par olika färdigheter per karaktär samtidigt. Dessa hittar du i skattkistor, köper i affärer eller får av någon av de hundratals olika sidequests som bybor i städerna ger dig. Du kan även uppgradera andra skills såsom attacker, magier och liknande. Är man ute för att göra allting i spelet, vilket inkluderar alla dessa sidospår, ett stort colloseum, ett flertal extra grottor efter det att du klarat spelet samt en maxlevel på 255 så har du att göra här ett tag, minst sagt. Själv tyckte jag att det räckte med att klara ut spelet med ett fåtal sidospår gjorda och kanske någon extra grotta. Även då kommer du landa på en speltid på 40-50 timmar. Så det är långt.

Grafiken är bland det bästa jag sett på 360 och den realistiska stilen det är byggt på imponerar mycket på mig. Speciellt planeten E.N2 som har de mest imponerande ljuseffekter jag någonsin skådat. Jag har inget emot färgglad gulligull grafik men detta imponerade mycket på mig. Musiken som är komponerad av Motoi Sakuraba i vanlig ordning är överlag standard och det finns inget som direkt sticker ut. Det som kommer fastna på hjärnan är stridslåtarna som det förövrigt finns gott om, adrenalinpumpande som vanligt när det gäller Sakuraba.

Finns det någon som går och funderar på vilket RPG han eller hon ska köpa i år så säger jag definitivt det här. Det är det bästa nya rollspelet jag spelat på flera år.

+ Universumet man är i känns stort och varierande.
+ Grafiken är urläcker.
+ Striderna är väldigt underhållande.
+ Spelet erbjuder väldigt mycket innehåll.

- Många karaktärer kunde varit mer intressanta.
- För mycket strider, random encounters hade passat bättre.
- Allting börjar för segt, kräver tålamod.

BETYG

Mana Khemia går ut på att du som spelare har kontroll över ett gäng studenter på ett universitet där man studerar allt som har med alkemi och magi att göra.
I första delen som släpptes 2007 i Japan och senare 2008 i USA för att 2009 fantastiskt nog släppas här i Europa har du kontrollen över Vayne och hans resa genom universitetslivet, alla hans utmaningar både genom små uppdrag åt skolan, kurser och prov för att avancera i graderna eller den sociala delen hemma på skolan.

Du utforskar områden runt skolan som berg och skogar letandes efter uppdragsprylar samt olika material som du senare använder till att skapa hundratals av olika föremål som kan vara allt från ett vanligt helande föremål till vapen och skyddsutrustning som hjälmar, ringar osv.
Ibland kräver spelet att du hittar material till saker som avancerar handlingen, dessa är aldrig särskilt krävande att ordna så för den som vill spela igenom spelet ganska snabbt utan att bry sig särskilt mycket om annat föremålsskapande så funkar det också.

Just skapandet av föremål är dock väldigt viktigt för att göra dina karaktärer starkare.
Det funkar så att du får recept från en del uppdrag eller så hittar du dem i kistor och liknande själv, vissa recept kan enbart fås genom utforskande vilket kan göra levlandet en aning svårt ibland ifall du missat något enkelt recept. Recepten består oftast av material du hittar som grenar, frukter, olika metaller och liknande.

Levelsystemet kan mest liknas med Sphere Grid från FFX. Du har ett stort bräde med parametrar som extra HP, styrka eller försvar och även nya förmågor att använda i strid och annat. Du låser upp dessa saker på brädet genom att tillverka nya saker i ditt eget personliga labb i skolan, mycket originellt och enligt mig fantastiskt roligt system att göra sina karaktärer starkare i.

Musiken är skapad av Ken Nakagawa och Daisuke Achiwa precis som många andra spel från Gust. Den är som tidigare väldigt rockig och metal liknande, speciellt i striderna, det finns ett flertal mycket sköna och pumpande låtar att njuta av i detta spel. Diverse områden akompanjeras av mycket stämningsfull och passande musik.

Striderna är mycket klassiska och turbaserade fast med flera originella saker som exempelvis attacker och förmågor som flyttar dina fiender tillbaka i turordningen. Finns också ett combosystem som gör att du närhelst kan slänga in en attack från valfri karaktär från den bakre raden som inte står med i just den striden.

Gillar du rollspel i allmänhet eller handling, scener och karaktärer som lånar mycket från manga och animevärlden så är detta ett spel som verkligen förtjänar din uppmärksamhet, det blir bara mer och mer sällsynt så passa på medans chansen fortfarande finns. Har själv sett exemplar på Media Markt för 249kr, finns även i lager hos både Webhallen & Spelbutiken.

Köp!

+ Skapa sina egna föremål, nu bättre än tidigare delar i serien
+ Levelsystemet, innovativt och väldigt intressant
+ Universitetet och all interaktion där
+ Det rockiga soundtracket
+ De klassiska men samtidigt underhållande och snabba striderna

- Levelsystemet, det passar inte alla
- För få områden att utforska, man tvingas springa igenom samma områden ett flertal gånger

BETYG