Intryck

Jag har testat Final Fantasy XV

Eller snarare – jag fick prova demot Episode Duscae som blir tillgängligt 20 mars för dem som har köpt Final Fantasy Type-0 HD. Det var i onsdags som jag fick chansen att spela under en timme. På den tiden hann jag dock inte igenom demot.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Att Final Fantasy XV kommer att bli groteskt snyggt är det ingen som helst tvekan om. Grafiken är knivskarp och hår, hud, kläder, ansikten och omgivningar har aldrig sett mer verklighetstrogna ut. Det nästan sticker i ögonen. Jag har aldrig tvivlat på Square Enixs förmåga att skapa grafik som pressar teknikens gränser och däri ligger heller inte denna haltande spelstudios problem. Däremot är jag inte längre lika säker på att de kan skapa berättelser med en gripande och tydlig handling, karaktärer att skratta och gråta med eller minnen som jag för evigt kommer att ha med mig.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Huvudpersonen och tillika prinsen Noctis utforskar världen med sin possé som består av Gladiolus, Ignis och Prompto. (Sjukt coola namn, eller hur?) Frågan är om det är det här järngänget man kommer ha med sig genom hela spelet eller om det kommer finnas andra karaktärer som sluter upp vid Noctis sida. Det skulle ju vara lite av en ovanlighet om det inte dyker upp någon kvinnlig karaktär som också tar plats i stridselden. Efter en grundlig genomgång av stridssystemet kutar man runt i glada vänners lag tills det är dags att puckla på fiender.

Trots flera videor och bilder som har visat striderna har det varit väldigt svårt för mig att förstå hur allt hänger ihop, hur striderna faktiskt fungerar och vad i helskotta Noctis gör när han teleporterar sig överallt, kastar svärd och frammanar olika vapen. Som tur var blev i alla fall det mesta kristallklart när jag väl satt med kontrollen i handen. Men för den skull var striderna inte de lättaste att hantera. I stridens hetta kändes det lite fånigt när fienden ibland hamnade bakom kameran och jag fick snurra den för att se vart jag egentligen riktade mina slag. Kanske blev det bara knepigt för att allt var nytt och jag var upptagen med att insupa alla intryck samtidigt. I många spel styr man ju både karaktär och kamera samtidigt utan att det är ett problem.

Nåja, jag tänker inte gå in i detalj om striderna här – vill ni läsa mer om dem kan ni kolla in min text hos Level 7 – men jag kan i alla fall säga att jag äntligen förstår vad det är som händer när man slåss och bara det är ju ett stort plus. Jag vill också nämna att Yoko Shimomuras stridsmusik faktiskt lyckades fånga min uppmärksamhet trots allt som pågick, så hennes bidrag till serien verkar bli mycket lovande.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag hann som sagt inte spela igenom allt som demot hade att erbjuda, men jag nosade i alla fall upp spåret av en gigantisk behemoth. Jakten gick genom en dimmig skog och jag var tvungen att vara tyst, inte låta den se mig, men samtidigt inte tappa besten ur sikte. Här kändes det som att spelet lånade smått från andra genrer. Smygandet tog tankarna till Metal Gear Solid och den dimmiga luften till Silent Hill. Med förhöjd puls smög jag mig på behemothen. Jag misstänkte att jag inte skulle gå segrande ur striden och jag hade tyvärr rätt. Det var ändå ganska passande för just då tog mina 60 minuter speltid slut.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag har förstås beställt Final Fantasy Type-0 HD för att kunna spela demot utan tidsbegränsning och jag ser fram emot att kunna grotta ner mig i striderna, miljöerna och karaktärerna. Och jag hoppas, innerligen, att det här blir en grandios återkomst för en spelserie som jag älskar, men som gång på gång har gjort mig besviken under de senaste åren.

Final Fantasy – this may be your final chance.

Final Fantasy XIII-2 – en trailer

För några månader sedan plågade jag mig igenom det tråkiga och stelbenta Final Fantasy XIII. Den magiska världen och dramaturgin från Final Fantasy IX var som bortblåst, det mörka temat och de psykologiska ärren i Final Fantasy VII kändes enormt avlägsna. Jag vet att många gillar FF XIII och de har rätt att göra det. Men jag kan inte ansluta mig till den skaran. FF XIII är raka motsatsen till vad jag vill att Final Fantasy ska vara och symbolisera – något SquareEnix en gång i tiden bemästrade, men nu verkar ha tappat helt. Av nån oförklarlig anledning ska det djupdykas i Pulse och Cocoons värld och karaktärerna ska få större personligheter i fortsättningen till något som för mig gärna hade fått dö redan på idéstadiet.

Följande text och trailer kommer med spoilervarning. Mer >

Rollspelens nya hopp

Detta inlägg publicerades först hos Level 7 23 augusti 2011.

För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.

The Legend of Zelda - Ocarina of Time

De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.

Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.

Xenoblade Chronicles

Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.

Xenoblade Chronicles

De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…

Det där med förändring

Inlägget postades först hos Spelografi.

Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar? Mer >

Mass Effect – 10 timmar senare, 10 svordomar färre

Inlägget postades först hos Spelografi.

Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur? Mer >