Följande text och trailer kommer med spoilervarning.

Vad är Final Fantasy XIII-2? En ny värld har kommit att existera, parallell med den vi tidigare befann oss i. Lightning har sugits in i den och skrivits ut ur historien. Endast hennes syster Serah, med kropp som en förväxt tändsticka, vill ge sig ut på jakt efter henne. Till hennes hjälp kommer Noel, en mer vuxen variant av Sora från Kingdom Hearts. Världen ska vara mer fri och öppen och inte lika stram som tidigare och striderna har i stort sett samma innehåll som tidigare, men med några förändringar.

Igår såg jag denna trailer och jag känner mig… tom? Förvirrad? Förbannad? Irriterad? Ointresserad? Jag har bokat spelet, och just nu förbereder jag mig på att hata varenda minut av det när det släpps i februari. Trailern har i alla fall inte gett mig nånting att dra några längtans suckar efter. Jag vågar inte hoppas på att bli motbevisad, men den som spelar får se. Vad säger ni andra, är FF XIII-2 något ni ser fram emot överhuvudtaget?

Click here to view the video on YouTube.

För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.

De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.

Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.

Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.

De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…

Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar?

Det är förstås inte helt lätt att gå från ett spel, vars universum man spenderat 28 timmar i, till att genast ta tag i uppföljaren. För de gamers som hade lite tid emellan spelen var nog skillnaden inte lika stor, det är i alla fall vad jag intalar mig. Men vad har hänt med siktet? Varför måste mina vapen laddas om? Jag tyckte det räckte med att ha koll på överhettningsmätaren medan man pepprade på som bäst. Varför har jag sämre koll på hur mina medkämpar mår med de nya visuella medel som syns i stridens hetta?

Kanske ville Bioware göra saker mer realistiska. Att byta vapen och utrustning ifrån menyn är ett minne blott. Nu måste jag springa till ett rum på mitt skepp eller ställa mig vid en sorts ”vending machine for guns” när jag är på uppdrag för att kunna ändra nånting. Är det bättre? Jag tycker inte det. Och varför kan inte Shepard dra sitt vapen även i en ”fredlig zon”? Ska det vara realism?

Nu måste jag erkänna en sak. Något som kanske kommer chocka er, jag vet inte, men det chockade mig litegrann. ME2 vill inget hellre än att jag ska använda mig av mitt power wheel – stället för mina specialförmågor. Heh, jag var tvungen att flina åt mig själv, men jag – ja, hur ska jag säga det här – visste typ inte om att den menyn fanns i Mass Effect. Jag använde den aldrig. Inte ens av misstag. Om det är något att vara stolt över vet jag inte, men att nu höra Miranda skrika åt mig vilken förmåga jag ska använda gör mig bara förvirrad. Och jag tas ur den intensiva striden och måste hålla på och fippla i menyer. Visst, genvägar kan man ju skapa, men från att ha klarat mig igenom hela första spelet utan att ens vara medveten om vad som gömde sig under RB, till att nu ”tvingas” att använda det känns så onödigt.

Jag ogillar färgen på menyn. Skrikigt orange plågar mina ögon. Jag saknar den lugna, blå färgen. Kartan verkar vara som bortblåst. Valet finns i menyn, men är alltsom oftast gråmarkerad. Att jag fick upp en plottrigt gul karta under besöket på klubben Afterlife var en klen tröst. Kanske blir det bättre sen. Kanske måste jag hitta en karaktär för att kunna se kartor? Eller så är det bara jag som lurar mig själv. Men vad har hänt med min galaxy map? Ettans version kändes flera ljusår mer sofistikerad än denna, där jag numera tittar på en miniatyr av Normandy som puffar fram i universum. Det är läge för en facepalm.

Är jag känslig? Förmodligen. Petig? Helt klart. Överdriven? Inte fan vet jag – to each his own. Efter 4 timmar är jag osäker på om jag kommer hålla med alla andra om att tvåan är så mycket bättre. Förutsättningarna för att jag kommer vänja mig vid allt det nya är förstås ganska goda, med tanke på att jag kunde omskola mig till ett WRPG i första taget. Men just nu… känner jag mig något motarbetad. Och vem fan kom på att man lägger undan sitt vapen med ”back”-knappen? Vad var fel med B?
Önska mig lycka till. Jag kommer behöva det…

Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur?

När så detta hinder var ur vägen, blev spelet helt plötsligt roligt. Intressant. Ja, jag tycker fortfarande att det är svårt att hålla reda på vad som är vad och hur allt hänger ihop. Men jag förlåter mig själv. För jag har spelat 10 dryga timmar av ett spel jag nästan var inställd på att hata och jag inser att jag faktiskt inte gör det. Jag är lika förvånad som ni, tro mig.

Istället för att svära utav frustration, svär jag numera pga inlevelsen i stridens hetta. Jag svär för att jag vet att jag har läget under kontroll och jag hånar den Geth som försöker komma i min väg. Jag svär när jag vinner, för att det känns så jävla bra.
Universum är enormt – mörkt, kallt och livsfarligt. Jag driver runt i rymden med skräckblandad förtjusning, förundras över de mäktiga planeterna, hemligheterna som gömmer sig lite varstans. Även om jag har min squad med mig, så känner jag mig oundvikligen väldigt ensam. Utlämnad. Kan aldrig ana vad som kan befinna sig bakom nästa hörn. Ständigt förberedd, aldrig vilande.

Jag vet att jag kommer spela klart det här spelet. Jag vet att jag kommer fortsätta följa den här berättelsen, beställde Mass Effect 2 tidigare idag. Jag kanske t o m kommer att kunna se fram emot Mass Effect 3, så som jag ser fram emot andra spel. Det här är spännande, det här är nytt. Skit samma att jag är sist ut på banan med att ta mig an det här spelet. Jag har haft mina anledningar, men jag ser ingen anledning att sluta nu.

Till att börja med kan det vara bra att påpeka att detta är första gången jag spelar ett WRPG. Jag ska inte gå på djupet med mina anledningar, men jag har alltid haft lite svårt för den västerländska estetiken i spel och är istället dedikerad JRPG-genren. Men jag kände mig tvungen (?) att vidga mina vyer – vad ska annars det svenska gaming communityt tycka om mig. Lotten föll på Mass Effect, kanske för att det kändes så amerikanskt det bara kan bli. Så, för första gången på 1 ½ år (då jag klarade Star Ocean: The Last Hope) startade jag min 360 igen. Den morrade högljutt som en sorts hälsning. Nej, jag gillar inte dig heller.

Välj en karaktär tycker spelet, färdigkonfigurerade John Shepard  eller bygg en egen. För mig är det ganska självklart att bygga en egen karaktär, även fast det är ett jäkla pyssel. Det var samma sak när jag testade Final Fantasy XIV (vilket jag ångrar). Det tog mig en timme att sätta ihop en karaktär. Kanske var det dumt av mig att sitta och fnula nu igen istället för att bara börja spela – den vägen fanns ju också – men jag spenderade nog inte mer än 20 minuter på Renora som jag döpte min kvinnliga Shepard till. Jane är ju så tråkigt. Det kändes lite som Sims 3 faktiskt. Hursomhelst, jag blev nöjd med min Shepards utseende – hår i stram knut, svart eyeliner, putande naturligt färgade läppar. Väldigt Hollywood-actress. (Typ Angelina Jolie när jag tänker efter. Huh.) Hennes röst är hård och kall, precis som jag förväntade mig.

Jag är som ni kanske förstår ingen actionspelande gamer. Jag menar, det närmaste jag kommit den här typen av action är Valkyria Chronicles och det är flera ljusår ifrån. Men jag är ingen idiot, jag kan anpassa mig, lära mig nya saker. Fast det betyder inte att jag inte blir fly förbannad över kamerakontrollen. Vart är den inverterade X-axeln?! Y-axeln finns, toppen, men resten då? Det är så jag alltid spelar mina spel och i de flesta JRPG:n där du kan snurra kameran 360 grader så är detta oftast en fullt normal inställning. Inte här. Vilket gör att jag tittar upp när jag ska titta ner, glor åt vänster när jag ska stirra åt höger. Panik är väl det minsta man kan säga. Svordomarna viner i luften, de avlöser varandra en efter en. Frustration är ett annat bra ord för att förklara hur jag känner. Enträget har jag nu suttit och försökt banka in i skallen hur kameran fungerar i Mass Effect. Jag misstänker att om nån satt och tittade på när jag spelade skulle de få sig sitt livs skratt. Men själv blir jag bara ledsen. Det är en sån enkel grej, varför kunde inte den inverterade X-axeln fått vara med också?

Det har bara gått två timmar än så länge, men det var också allt jag orkade med idag. Att sitta och kämpa med kameran mitt i en strid är inte optimalt. Visst, jag skulle vilja strunta i det här spelet och spela Tactics Ogre eller Xenogears istället, men på nåt sätt så har jag nu satt mig i det här hörnet och här lär jag väl bli sittandes, med dumstruten på. Kanske frammanas inte lika många svordomar nästa gång jag spelar.