Klicka för att förstora

Första gången jag hade nöjet att se David Westerlund och hans lilla ensemble lämnade jag lokalen alldeles lyrisk. 27 juli 2009 presenterade de en intim och välgjord konsert med Final Fantasy-musik som innehöll kära klassiker och flera udda val som fick ny respekt på grund av makalösa arrangemang (till exempel Between the Trials från Final Fantasy X). 2010 bjöd de återigen på en upplevelse utöver det vanliga med en konsert som djupdök i Castlevania-seriens alla skrymslen och vrår.

Sedan 2006 skäms vi svenskar bort med minst en spelkonsert varje år. Utvecklingen har gått i en rasande fart, från att klassas som blip-blop-ljud till att spelas upp i finsalongerna – spelmusiken tas numera på högsta allvar. Frontmannen David Westerlund tar det ett steg längre. Han är gamer och har en alldeles speciell relation till styckena han framför och det märks. Han har inte bara en enorm inlevelse utan även en hälsosam dos självdistans och framför allt ett gediget kunnande om styckena och spelen de kommer ifrån. Produktionerna har inte varit dränkta i pengar, men de har lyckats ta upplevelsen som spelmusik ger till nästa nivå. Därför var det ganska självklart att jag såg fram emot Gamers X-mas, som tog plats i Berwaldhallen i Stockholm 12 november. Ändå kände jag mig inte övertygad när jag lämnade konserthallen.

På inget sätt är David och hans crew dåliga på det de gör. Jag är, trots det jag kommer skriva, Davids största fan och mycket imponerad över hans drivkraft och passion. Sedan första stund har jag längtat efter nästa produktion och det gör jag nu med, fast av andra anledningar. Jag kommer till det.

Som sagt, David och hans gäng – Level up! som de numera heter – är riktigt vassa och många gånger överraskande. Vem hade kunnat ana att musik från Persona 4 skulle framföras? Med det sagt satt jag ändå och skruvade mig lite obekvämt på min plats. Något i skönsjungande sångerskan Helenas interaktion med publiken under denna låt, fick mig att stirra ner i golvet. Det var lite pinsamt. Och jag är ledsen att jag måste skriva det här, för jag älskar Helenas klara stämma, men såhär kändes det faktiskt. Bitarna föll inte på plats.

Berwaldhallen i Stockholm är en rätt så magnifik sal. Ändå fick konsertens framträdande sig en törn på grund av dåligt ljud på sina ställen. I de fall fiolen, elgitarren, synten och sången alla skulle samsas om luftrummet, kunde det skära sig rätt rejält och musiken omvandlades till ett missljud som fick mig önska att jag tagit med öronproppar. Dessutom gav salens projektor (som användes till att visa lite bilder och filmer från kvällens spel) ifrån sig ett högt surrande ljud som hördes väldigt väl, speciellt emellan låtarna. Tekniska problem är förstås lätta att förlåta, men det var ändå synd.

Något jag hade lite svårare att ha överseende med var låtvalet. Men här måste jag påminna mig själv om att David & kompanis två tidigare konserter var väldigt nischade. Att nu få en julstrumpa med lite blandad kompott är förstås helt ok, kanske inte mer än rätt, men det var inte riktigt det jag hade önskat mig. Egentligen.

Det blir helt enkelt en känsla av PLAY! över konserten. 2006 hade det varit något positivt, men inte 2011. Ja, gruppen ska ha en eloge för att de vågar ta ut svängarna med stycken från nämnda Persona 4, ett The Elder Scrolls-medley på piano, samt ge Duck Tales-truddelutten lite utrymme bland alla andra storproduktioner. Men sen då?

Mega Man-medleyt har förundrande nog alldeles för många loopar av Dr Wiley. Varför? Här finns ju åtskilliga musikstycken att ta med. Donkey Kong-medleyt å andra sidan var riktigt bra. Största överraskningen kom med Davids humoristiska framförande av en låt ur God Hand under ett stortstilat rock’n'roll-ego. Jag ler för att jag inte vet vad jag ska tro, jag ler för att det är något unikt som händer, jag ler för att det bara är denna ensemble som kan ro ett sådant framträdande i land. Ändå blir jag smått besviken på extranumret med musik från The Legend of Zelda – just för att det är slätstruket och inte spretande oväntat som en del annat i showen.

När jag tänker tillbaka på det David med flera har erbjudit tidigare så fick i alla fall jag för lite under julgranen denna gång. Även om vitsen var att erbjuda något för alla smaker så är det inte så jag ser Level up!. Jag ser en grupp som vill spränga barriärer, visa upp den bredd och variation som finns i spelmusikvärlden. Som inte hamnar i ett ”PLAY!-fack” där samma gamla låtar spelas. Mina personliga favoriter från kvällen var den inledande låten från Final Fantasy IX – Betting on this Blade – som nästan satte ribban lite väl högt för kommande nummer och Chrono Trigger-medleyt mot slutet. När sista tonerna från Outskirts of Time klingar ut torkar jag bort en tår på kinden. Och mitt samvete gnager då jag blev obeskrivligt glad när musik från Xenoblade Chronicles soundtrack hördes genom sprakiga högtalare under pausen.

Det fick mig också att längta, efter en renodlad RPG-musikkonsert. I denna genre gömmer sig så otroligt många guldkorn. Jag vet att David har en liten förkärlek till rollspel och detta är en öppen inbjudan till honom. David – jag sätter mig gärna ner med dig och spånar kring vilka stycken som kan få vara med i er nästa konsert, som enbart har med musik från rollspelen! För jag är i alla fall helt oförstående till varför musik från Suikoden, Tales-serien, Wild ARMs, Valkyria Chronicles, Star Ocean-serien, Ys-serien, Xenogears och så vidare, fortfarande inte har fått ta plats på en svensk scen. Men om det är nån som kan råda bot på det hela så är det David Westerlund och Level up!. Och jag kommer vara där när det händer.

Wild ARMS 5 är ett stort spel och det återspeglas mycket bra i dess soundtrack, som består av två volymer. Något jag uppskattade väldigt mycket då jag spelade WA5 är att världens kontinenter har olika typ av musik. Att inte behöva lyssna på en och samma låt när man beger sig över landskapen är en fröjd och världen känns onekligen mer inbjudande och vid. A Vast Plain, Under that Sky, den första världskartslåten som möter dig, skapar en skön känsla av upptäckande, äventyr och att målet finns där nånstans bortom horisonten.

Såhär låter musiken oftast, den speglar spelets orädda karaktärer som med en naiv och nästan överdriven motivation tar sig fram genom ödemarken. Bossmusiken Terrible-monster Attacking Crew! är ett perfekt exempel på detta och låtens enorma vitalitet kommer utan konkurrens från de snabba avstampen på pianots tangenter. Därför blir man som spelare överraskad, nästan lite ställd, när musiken ändrar riktning och erbjuder något subtilt, skört och förkrossande vackert. Jag tänker förstås på mystiska The Ice Queen – I Loved Your Smile. Andra praktexempel på kompositörernas finkänslighet är Even if I Can See the Reflection of Peace in Your Eyes och One Day You’ll Forget the Hopes and Dreams.

Antagonisterna i del 5 är en intressant skara och deras tid i rampljuset förlängs då de har fått egna teman och egna stridslåtar. Fereydoons upptemposyntar ackompanjeras av flöjt och Persephones vilda dansbeats tar striden till närmaste nattklubb. Sidokaraktärerna Elvis och Nightburn Acklund får båda ta del av blåsinstrumentens svängiga rytmer vilket förstärker deras excentriska personligheter.

När jag ska välja mitt favoritsoundtrack ur den här serien så fastnar jag alltid mellan Wild ARMs 3 och 5. 3:ans soundtrack är optimalt för den som vill överdosera Michiko Naruke i sitt esse. 5:ans för hennes arv vidare, med några förändringar här och där, men det finns ingenting som förstör. Soundtracket andas livsglädje såväl som eftertänksamhet och dess storlek och förmåga att ta till vara på allt som spelet erbjuder är enastående. För när jag vill ta upp de mest minnesvärda låtarna så inser jag att jag kommer nämna stridsmusiken, grott- och stadsmusiken, musiken för världens olika delar och karaktärsmusiken. Allt är med. Allt är lika viktigt. Allting har en mening. Och det är meningen att du ska köpa och lyssna på detta soundtrack om så ännu inte är gjort.

Släppdatum: 24 januari 2007 (Vol.1), 7 februari 2007 (Vol. 2)
Antal skivor: 3 (Vol. 1), 3 (Vol. 2)
Antal spår: 54 (Vol. 1), 55 (Vol. 2)
Kompositörer: Masato Kouda, Noriyasu Agametsu
Pris: ca 3500 yen per volym

_____________________

Fem guldkorn (endast smakprov)

A Vast Plain, Under That Sky
The Ice Queen – I Loved Your Smile
Terrible-monster Attacking Crew!
The Me of Yesterday Has Been Surpassed
Understanding the Vastness of the World and Still…

Inköpsställen (direktlänkar)

CDJapan – Vol. 1 – Vol. 2
PlayAsia – Vol. 1 – Vol. 2
Otaku – Vol. 1 – Vol. 2

Det har gått fem år sedan Sverige såg sin första spelmusikkonsert. Jag var där, förundrad, begeistrad, med endorfiner som sköt igenom hela kroppen. Lyckoruset visste ingen hejd och filharmonikerna chockades över den ofantliga stämning som fyllde konserthuset. Men det var då och nu är nu. Flera år och flera konserter senare har både repertoar och publik ändrats. Det är nog fortfarande vi spelnördar som till största del fyller publiken, men vi kanske håller oss lite mer i skinnet än vad vi gjorde för fem år sedan.

I foajén visades en Nintendo-utställning upp. Tobias Bjarneby, chefredaktör för Level, råkade komma med på bild.

Störst förändring står ändå musiken för. Med Play-konserterna fick man en robust blandning av musik, men också många upprepningar. Allteftersom spelmusiken accepterats att ta plats även i grandiosa salar har också upplägget för varje ny konsert blivit mer och mer sofistikerat. Arrangemangen har blivit modigare och ibland tagit ut svängarna, men Legends ville ta steget längre. Så långt att musiken nästan blev oigenkännlig.

Lylat Wars & Starwing
Super Mario Bros
Kirby
Super Metroid
Pikmin
F-Zero
Donkey Kong Country
Super Mario Galaxy

~Paus~

The Legend of Zelda
I. Hyrulian Child
II. Dark Lord
III. Princess of Destiny
IV. Battlefield
V. Hero of Time

Extranummer 1: Healing
Extranummer 2: Credits Suite

Den inledande sviten med bombastisk och medryckande Lylat Wars & Starwing-musik lämnade en sådan god eftersmak att man bara ville ha mer. Dessvärre höll den här konserten inte en konstant nivå. Vissa bitar var så sönderarrangerade att man knappt kände igen det man lyssnade på, medan andra stycken inte kom till sin rätt i detta sammanhang.

Ett flertal Kirby-spel har släppts genom åren, nu senast Kirby’s Epic Yarn, så man kan verkligen ställa sig frågande till den musik som valts för att representera denna rosa lilla krabat. Visserligen var det ett, för mig, välkänt stycke – musiken till första banan Green Greens i Kirbys Dreamland till GameBoy (1992), men det är en alldeles för kort truddelutt för att kunna leverera under så lång tid som det spelades. Jag undrade i mitt stilla sinne varför man inte tagit lite musik ifrån Kirby’s Epic Yarn istället.

Självklart är jag glad att spelmusik äntligen klassas som ”riktig musik”. Vad jag däremot inte gillar är att man tar denna konstform och försöker göra annan konst av det. Det blir bara… konstigt. Stycket från Super Metroid liknade inget annat. En recitatör läste ett manus, som skulle personifiera Samus Aran, samtidigt som orkestern spelade. Musiken var dov och mullrande och saknade ibland helt melodi eller klang. Det var abstrakt och jag som publik kände mig frånkopplad det som hände på scenen. Av det man kan läsa i programmet tycker jag att arrangören tog sig alldeles för stora friheter.

”Jag har tagit mig an mitt arrangemang /—/ genom att komplettera melodierna med mer komplexa ackordföljder och överlappa teman och strukturer med mina egna. Det är bara ledmotivet som fått stå kvar helt orört.”

Jag undrar om alla Metroid-fans förstod vad arrangemanget ville säga, eller om det inte gick att greppa. Jag tyckte i alla fall att det var alldeles för udda för att tycka om.

De båda Mario-sviterna var förstås ett par favoriter, speciellt den med musik från Super Mario Galaxy, vars soundtrack är som skapt för att framföras av en symfoniorkester. Efter en stunds paus var det dags för sista akten. Otroligt nog så var det en enda stor Zelda-svit som tog upp över 30 minuter. 5 delar bestod den av, den ena mer pampig än den andra. Ja, det var nästan övermäktigt, filharmonikerna och dirigent Arnie Roth tog i så att jag trodde de skulle spricka. I ett fåtal stunder hörde man några klassiska Zelda-toner, men annars var det ett adrenalinrus utan dess like. Men liksom till Metroid hade arrangör Jonnie Valtonen tagit sig rätten att skriva om historien.

”Vi känner alla till originalmusiken, så med mina arrangemang försöker jag utvidga The Legend of Zeldas värld. Jag vill skapa nya platser och situationer som aldrig tidigare existerat.”

Jag kan förstå den kreativa tanke som driver sånna här arrangemang. Men för mig handlar det inte om att få spelmusik inslagen i en förpackning som gör att jag knappt känner igen den. Jag vill höra de tonerna jag älskar och tog till mig från första stund. Bara för att nån arrangerar ihop det till en oförståelig sörja gör inte spelmusiken som genre mer ”mogen” eller ”lättare att acceptera”. Det spelmusikkonserter framför allt behöver – det är vidd och bredd. Jag väntar fortfarande på att så många andra titlars musik ska spelas upp. Svåra och komplicerade arrangemang är överflödiga. Ni behöver inte locka er publik med andra människors tappningar och tolkningar av våra favoritspel och dess musik. Vi spelnördar kommer för att lyssna ändå. Vi har redan fallit som furor.

Trots att denna spelmusikafton inte alls var lika bra som flera andra jag varit på, så bär jag ändå med mig den undersköna Mario Galaxy-musiken, men framför allt det sista extranumret. Det var egentligen först då som jag kände att originalkompositionerna kom till sin rätt och blandningen av teman från alla spel i programmet blev min absoluta favorit.

Här nedan visar jag upp två videos som min bror spelade in och ni har tur, för det sista extranumret är med.

 
Citaten i texten är tagna från programmet som fanns i tidningen Level nr 62.
Texten publicerades först hos Level 7.

I denna meme är temat ”speed”. Det är fritt för tolkning, men beskrivningar till låtarna man har valt uppskattas, då egna tankar inte alltid är självklara för andra. Om fler av er gör denna meme, posta gärna en kommentar så kan jag länka till era bloggar. :)

Deltagare:
i explewd

Nu kör vi!

1) Vinden i håret, solen i ögonen, hovar mot marken, hästens frustande andetag. Det är en brådskande känsla som rycker tag i en redan från början, i ljudet av de uppjagade fiolerna.

2) Sköna minnen från den klassiska tävlings-scenen i Chrono Trigger. Jag har utvecklat en perfekt taktik för hur man vinner racet, men trots det så sitter jag alltid med andan i halsen. Snabbast vinner!

3) Jag valde denna låt för att pianot spelas så snabbt och de flinka fingrarna över tangenterna är väldigt imponerande!

4) Som en bonus slänger jag in den här låten, just för att den har en hel del tongångar gemensamt med filmen Speeds tema. ;D

Varsågoda, nu är det er tur!

Mobilens ringsignal. Det där lilla men perfekta sättet att göra ett statement out in public. Ingen kan undvika en ringsignal. Mina känner nog 99,9998% av ofrivilliga lyssnare inte till. Självklart har jag spelmusik i min lur! Det är det enda rätta! Men det kan inte vara vilken låt som helst, inte ens mina favoriter kan få äran att spelas upp när nån söker mig. Det måste vara rätt snärt i låten, den måste börja plötsligt, nästan mitt i, om ni förstår. Dvs låtar med långa intron går bort. Två favoriter som jag använt frekvent genom årens lopp är:

En nästan perfekt låt att ha som ringsignal, man bara kastas in i melodin och den är lagom småstressig när man letar efter mobilen för att svara. En annan favorit, som jag använder för tillfället, är:

Jag hoppas ni förstår vad jag menar med att det är det ”plötsliga” som är viktigt. ;) Den här ringsignalen har varit med mig länge nu. På ett sätt vill jag nästan inte byta den. Men ska jag nån gång spela om Star Ocean the Second Story så måste jag ju kunna ta mig runt världen utan att tro att det ringer i min mobil. Jag funderar på att byta och har efter lite funderingar kommit fram till en vettig kandidat:

Är ni som jag och pryder er mobil med vacker spelmusik? Och i så fall vad? :)

Varenda plats i Ys Seven har sitt eget välanpassade tema, kanske lite för bra ibland. En ökenstad får sig tilldelat ett stycke som för tankarna till Mellanöstern och Indien. Klart att det skulle kunna göras annorlunda, men å andra sidan, när det låter såhär bra så är det knappast något man hakar upp sig på. Soundtracket lyser som starkast med sina många olika varianter av ”kartmusik” (eller vad vi nu vill kalla det). En riktigt minnesvärd sådan är Desert of Despair, som sätter ribban högt med ylande elgitarrer men som sen låter trummorna och syntarna ta över. Det är en fartfylld mix av toppar och dalar. Ys Seven, med sitt offensiva och nästan obetänksamma stridssystem, är väl återspeglat i just en sån här låt. Det är fartfyllt, flyktigt, snabba ryck och hårda tag. Morgondagen väntar inte – spring!

Det är sant att de flesta av soundtrackets spår är av den hårdare typen. Men det finns även låtar som ger plats för eftertanke och reflektion. Som den vackra Public Palace, vilket påminner om kammarmusik med cembalo, violin och flöjt ur ett 1700-talets Frankrike. The Sacred Wind lyfter till oanade höjder med sina vackra tongångar av piano och flöjt, ackompanjerat trummor som ibland är steget före, men melodin behåller ändå lugnet. När glada och lättsamma Primitive Deep Leaves spelas undrar jag nästan om jag ramlat in i Final Fantasy X. Det är något med de korta och snärtiga tonerna som genast för tankarna till staden Luca.

Men det är ändå de fartfyllda låtarna som får mig att minnas spelet mest. Känslan av att rusa över fält, skogar, berg, öknar och in i de djupaste av grottor. Det är i det livsbejakande soundet och med förnimmelse om kampen för en bättre framtid som Ys Sevens soundtrack verkligen kommer till sin rätt.

Släppdatum: 19 november 2009
Antal skivor: 2
Antal spår: 52
Kompositörer: Falcom Sound Team jdk (Hayado Sonoda, Takahiro Unisuga, Saki Momiyama, Masanori Osaki)
Pris: ca 3100 yen

————–

Fem guldkorn (endast smakprov)

Mother Earth Altago
Public Palace
Extensive Forest Green
An Assault
The Sacred Wind

Inköpsställen (direktlänkar)

Japanska Amazon

Det är tur att man inte är fisförnäm och vägrar ta till sig nåt nytt för att man är ett fan av en viss person eller tycker att ”saker borde vara på ett visst sätt”. Jag tyckte om spelet, även om det är lite olikt andra Tales på sina ställen, och jag tycker om musiken, som är – tja, vad ska man säga? Motsatsen till Motoi Sakuraba?

Jag tycker nämligen att Sakuraba kan bli lite väl förutsägbar i vissa fall. Igenkänningsfaktorn är hög när man hör hans tunga rockiga beats eller trallvänliga melodislingor. Han gör musik som han alltid har gjort, med kanske nåt undantag (Baten Kaitos t ex). Men Go Shiina är allt annat än ”safe” eller förutsägbar. Hans musik är ryckig och knäpp, har influenser från lite varstans, men behåller på nåt vänster kontrollen. Lyssna bara på Short Curcuit, eller varför inte The Bird Chirps, I Sing som är olikt allt annat jag har hört när det kommer till JRPG:n. Hans sätt att skapa musik är spännande och nyanserat. Han går från stilla, sorgliga låtar, till pompösa stycken, som Coming Up On 12 O’Clock.

Men ibland blir hans musik något annat, tonerna ändrar form och blir som en avbildning av naturen. Otippat är stycket Enemy Attack som att kastas in i ett dundrande åskväder (det mullrande pianot i början), vilket sedan går över till ett regn (flinka fingrar som spelar pianots högre toner). Det är ett stressat regn, med droppar som vill skynda att slå i marken, smattra mot ett tak eller strila nedför ett fönster. Det är ett av mina absoluta favoritstycken. Jag misstänker att Go Shiina vågar göra saker med sin musik, som andra mer etablerade artister som Sakuraba inte kan ta sig för, just för att han inte är ett stort namn inom den här branschen. Än så länge iallafall.

Soundtracket, där flera låtar framförs av New Japan Philharmonic, innehåller 3 skivor, men den tredje är knappt värd namnet. Där finns ett par spår i vilka karaktärerna från spelet interagerar, men för den som inte förstår japanska så är det bortkastad tid. Se istället till att lyssna på de två första skivorna och låt er förvånas över hur musik kan låta.

Släppdatum: 24 augusti 2005
Antal skivor: 3
Antal spår: 44
Kompositör: Go Shiina
Sång: Kanon, Nathan Ingram III, m fl.
Pris: ca 3500 yen

__________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Enemy Attack
Beyond That Hill
Coming Up On 12 O’Clock
Short Circuit
The Bird Chirps, I Sing

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
PlayAsia
YesAsia

Legend of Mana-vibbarna är som bortblåsta, istället lyser mycket av Kingdom Hearts lekfulla pukor igenom, men klädda i ett vuxet dundrade när melodierna flödar ur mina högtalare. För man måste höja ljudet, och jag skiter fullständigt i om jag stör en granne eller två. Det här är musik som ska höras, och kännas! Och känns gör den. Last Ranker (PSP) är ett action-RPG och det gör musiken ingen hemlighet av. Jag blir nyfiken på spelet, men nervös över tanken att soundtracket skulle överglänsa vad som kanske skulle kunna vara ett själlöst hack-n-slash.

Men det är inte bara blodigt allvar rätt igenom, det finns stillsamma, lite melankoliska låtar, som Distant Sea, med ett trevande piano och dov fiol, trött på att spelas. I The Town With an Exotic Fragrance lyser den barnsliga glädjen igenom, Yokos kännetecken på nåt vis. Men överlag är detta ett moget och vågat soundtrack. Jag kan inte säga att jag har hört Yoko på det här sättet förut, men mörka undertoner har alltid funnits gömda i hennes tidigare arbeten. Här tar hon ut svängarna fullt ut. Den pulshöjande och smått stressiga låten What Draws Near är ett perfekt exempel på detta. Jag gillar den här hårda sidan av Yokos musik, den passar henne väldigt väl och hon låter melodin hålla sin fana högt även genom gitarriff och överdådiga trummor. Första skivan påbörjar sitt klimax med den tunga och riviga This Journey Without End.

För alla som är ett fan av Shimomura är detta ett givet köp, det finns ingen anledning att tänka efter en extra gång. Gillar man fartig musik varvat med lite lugnare toner så är det här också att rekommendera. Det kommer ta lång tid innan jag tröttnar på att lyssna igenom detta förstklassiga soundtrack.

Släppdatum: 28 juli 2010
Antal skivor: 2
Antal spår: 41
Kompositör: Yoko Shimomura
Sång: Joelle Strother m fl.
Pris: ca 3150 yen

_____________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Born to Survive
What Draws Near
The Town With an Exotic Fragrance
This Journey Without End
On the Distant Ancient Land

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
CDJapan
YesAsia

Jag vill tro att det oväntade lyftet i kvalitet kommer från Yoko Shimomura. Hon gör merparten av musiken till striderna, plus några andra låtar, och det är verkligen då som musiken lyser upp och spritter av liv. Jag har svårt att tänka mig att någon där ute skulle ogilla Yokos musik, den är verkligen varierande och det är en glädje få höra så många olika stridsteman när man spelar. Hon besitter en förmåga att lyfta fram stress, förväntan, nervositet – ja alla de känslor man kan uppleva vid en hård fajt, och tongångarna får ofta adrenalinet att pumpa. När jag lyssnar igenom de två skivorna är det nästan så att jag vill idiotförklara mig själv för att jag så sent förstod att hon hade ett finger med i spelet. Det blir ganska självklart när man hör låtar som The Ice Shadow Witch, som påminner en hel del om Hollow Bastion från Kingdom Hearts, eller Taking a Hold of the Future!, vilken känns som tagen ur Legend of Mana.

Yoko har samarbetat tillsammans med tre andra kompositörer och ett par av mina favoritlåtar kommer från två av dem, men för det mesta är deras musik av den sprättiga och glättiga typen. Det vill säga, det som verkligen ger tyngd och en sorts vuxen mognad till Luminous Arc 2:s soundtrack, blir i slutändan Yoko. Jag tycker inte jag överdriver när jag vill titulera detta som hennes verk. För er som gillar vackra melodier fyllda av dova trummor och knäppande stråkar, kan jag varmt rekommendera detta soundtrack. Alla låtar är inte favoritmaterial, men de som är det hamnar mer än gärna på ”repeat”.

Släppdatum: 25 juni 2008
Antal skivor: 2
Antal spår: 41
Kompositörer: Yoko Shimomura, Akari Kaida, Yoshino Aoki, Shunsuke Tsuchiya
Pris: ca 3360 yen

______________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Battlefield Maelstrom
The Ice Shadow Witch
Rosette Rosso
The Looming Shadow of Ruin
Taking a Hold of the Future!

FOTNOT: Låttitlarna har en lite annorlunda översättning jämfört med vad de heter i spelet.

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
YesAsia

Jag tror alla som börjar lyssna på denna skiva kommer att bli överraskade, positivt överraskade. Det här är inte ett generiskt JRPG-soundtrack med trallande toner i en stad, mörka trummor i en dungeon eller en glättig truddelutt när spelets comic relief kommer in i bild. NieR OST erbjuder sin lyssnare ett moget och spännande material som för ovanlighetens skull har sång i näst intill varje spår. Från första början bjuds man in till ett dystert dunkel, låtarna har en allvarsam tyngd och något viktigt att berätta.

Vad detta något är får vi aldrig veta. Producenterna bakom NieR OST har medvetet låtit skapa ett antal låtsasspråk som sjungs. Här hörs inspiration från franska, gaeliska, portugisiska och mer därtill, förutom en låt som ljuder på hederlig engelska. För en inbiten spelmusikfantast är det väldigt tråkigt att inte kunna sjunga med när man vill, men det skadar förstås inte upplevelsen. Om något så blir känslan ännu mer mystisk och trolsk. Vissa sånger etsar sig fast och blir bättre för varje gång man lyssnar, som mitt favoritspår Grandma. Dödsbädden kan inte kännas närmare och när trummorna tar vid i låtens mitt är det som att lyssna till kämpande hjärtslag.

NieR OST är oförskämt lättlyssnat och jag tror att det finns nåt för alla öron. Det är skönt att höra spelmusik i annan tappning än vad man är van vid, faktiskt så upprepas många spår flera gånger, men med olika arrangemang. Jag kan varmt rekommendera detta soundtrack, det är utomordentligt välgjort och det är svårt att hitta fel eller låtar man ogillar. Men vem vill leta efter sånt när man bara kan luta sig tillbaka, lyssna och njuta?

Släppdatum: 21 april 2010
Antal skivor: 2
Antal spår: 43
Kompositörer: Keiichi Okabe, Kakeru Ishihama, Keigo Hoashi, Takafumi Nishimura
Sång: Emi Evans m fl.
Arrangemang: Ryuichi Takada
Pris: ca 2800 yen

________________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Hills of Radiant Wind
Grandma
Song of the Ancients – Popola
Kaine – Salvation
The Lost Forest

Inköpsställen (direktlänkar)

Play-Asia
CD Japan
Otaku