Musik

Spelmusik vs. filmmusik

Såg The Dark Knight Rises igår och kände mig väldigt sugen på att se om den första filmen. Hyrde Batman Begins från Voddler, filmen står på paus just nu, för det jag upptäckte nyss måste jag blogga om.

Jag är mitt i scenen där Bruce vägrar döda en man i Ra’s Al Ghuls fäste. En stor fightingscen tar sin början. Plötsligt hör jag musiken i bakgrunden väldigt tydligt. Inte på så sätt att den är bra (vilket den förstås är), men för att jag har hört den förut. Men jag har inte sett filmen sedan jag såg den på bio, så vart kan jag ha hört denna melodi? Då kommer jag på det.

Elvandia Story.

Det är den tredje låten i Batman Begins jag pratar om – Myotis. Starta från 2.06. Du behöver Spotify för att kunna lyssna.

Melodin In Danger, från Elvandia Storys soundtrack, låter nästan exakt likadant som från den punkten i Myotis. Ja, det finns vissa skillnader, men de är inte många. Tyvärr finns inte den här låten på YouTube så jag tänker lägga upp den här så ni kan lyssna. Soundtracket kan ni köpa här.

 

Ja, det här var ju spännande. Batman Begins är från 2005, och Elvandia Story släpptes endast i Japan 2007. Så dessvärre är det Norihiko Hibino som tycks ha blivit alldeles för inspirerad av Hans Zimmers musik. Eller så är världen så liten och så fylld av musik att två personer oberoende av varandra kan skapa musik som låter väldigt lika.

Det är ju inte första gången som spelmusik och filmmusik påminner om varandra. I filmsekvensen från Final Fantasy VIII då de kommer till Dollet och The Landing spelas, fick musiken ändras då den var alldeles för likt filmen The Rocks tema.

Och alla känner väl till hur likt Metal Gear Solids tema och introt i Speed är?

Nu har jag alltså snubblat över två liknande stycken, där det senare är borderline plagiat. Nåväl, jag tycker fortfarande att Elvandia Story har ett grymt soundtrack.

3DS, Musik, Speltankar

Bortglömt och återfunnet

Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv ibland, tappar fotfästet till den där vägen man brukar gå på. När det händer mig är det alltid en svindlande känsla. Vem är jag, vart är jag på väg? Vad händer efter det här? Vem skulle tro att en liten svart maskin skulle visa vägen igen? Vem kunde ana att ett 6 år gammalt spel, skulle få mig att le och få fjärilar i magen, igen? Kunde jag ha gissat att Motoi Sakurabas melodier skulle få det att tåras i mina ögon? Kanske.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!

Musik

The Last Story OST

Texten publicerades först hos Level 7 6 mars 2012.

Level 7 saknar något. Nämligen texter om spelmusik. Så jag tänkte råda bot på den saken och helt enkelt krydda redaktionsbloggen med mina favoriter. Och jag tänkte slå på stort redan från början i form av The Last Storys soundtrack.

Nobuo Uematsu har sedan jag blev RPGamer varit en av mina favoritkompositörer. I min spelmusikhylla trängs nästan alla Final Fantasy-soundtracks som någonsin släppts och den gången jag vinkade till honom och fick en vink tillbaka under PLAY-konserten 2006 kommer för evigt vara etsat på min hornhinna.

Uematsu har haft sina svackor, men det finns inget tvivel om att han kan komponera bra melodier. Just i The Last Story tar han sig själv till nya höjder, men jag vill ge inte mindre än hälften av berömmet till Yoshitaka Suzuki som har arrangerat alla stycken utom två. Fortsätt läsa ”The Last Story OST”

Musik

En butik går ur tiden

Idag upptäckte jag något som gjorde mig ledsen. En av mina favoritbutiker när det kommer till att köpa spelmusik, verkar snart stänga sina portar. Kahori Ezaki, som drivit onlineshoppen sedan 1999, har förvisso inte skrivit det rätt ut, men de har 50% rabatt på allt i sortimentet och skyltar även med att de säljer ut allting. ”Closing down sale” möter mig på framsidan, så jag kan inte riktigt tänka mig att det handlar om nåt annat.

Butiken, som idag heter VGM World, gick under namnet CocoeBiz när jag först stötte på den. Här kunde man handla både nytt och begagnat och många gånger har denna butik räddat mig när ställen som t ex Play-Asia inte kunde leverera.

Jag har tyvärr inte råd att shoppa loss och vill det nog inte heller. Det är helt enkelt för sorgligt. Har ni andra lite pengar att avvara, spendera dem gärna på lite tjusig spelmusik. Jag kommer sakna VGM World.

Musik, Speltankar

A place to call home

Sitter här på kvällskvisten och längtar till Lazulis City – den stora och myllrande staden i The Last Story.


Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.

Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.