Med tanke på vad jag tycker om del ett, så är det kanske en smula förvånande att jag ens vill spela del två, men jag antog att det inte kunde bli så mycket värre. Men helt utan förvarning visar sig Luminous Arc 2 vara ett ofantligt mycket bättre spel, alla kategorier.

Innan jag går vidare, låt mig tillägga att jag nyss klarade spelet. Drygt 35 timmar spenderade vi tillsammans, och min procentmätare över spelets innehåll landade på 62. Jag är förbluffad. Det är svårt att tro att det är samma team som ligger bakom dessa två spel, vars enda likheter är titeln, genren och häxorna som fyller världen. Allt är omarbetat från grunden, från världskarta, till strider, från musik, till extramaterial. Medan Luminous Arc endast erbjöd ett någorlunda roligt gameplay, så är dess efterföljare kul, ja, faktiskt hela tiden.

Låt oss ta striderna som ett ypperligt exempel. I Luminous Arc kunde man ha max 8 personer på fältet, vilket ibland visade sig vara för många, och vissa karaktärer hann inte göra nåt innan slaget var över. För att göra saker värre så kunde striderna hacka nåt fantastiskt, utan synlig anledning. Luminous Arc 2 har samma typ av stridssystem, men allt är bättre och flyter på helt smärtfritt. Nu kan man enbart vara 6 personer, vilket ibland känns lite snålt, då spelet erbjuder så många karaktärer att välja bland. Men det visar sig att detta förstås har med balans att göra, alla karaktärer får nu sina ”15 minutes of fame”, hinner göra skada, hinner levla. Då LA1 överöste en med otaliga specialförmågor som man sedan hade liten eller noll användning för, så har LA2 en mer återhållsam ton. Jag föredrar förstås det senare, eftersom det aldrig är kul att ha hela listor av attacker man inte kan nyttja till fullo. AI:n för fienderna upplever jag också har fått ett lyft och även musiken har uppnått högsta klass. Jag återkommer till den punkten senare.

Vi befinner oss i kungadömet Carnava. Bröderna Roland och Rasche tränar för att bli riddare, helst av samma kaliber som deras pappa Steven. Världen är orolig och monster börjar dyka upp här och var. Kungadömet samarbetar med en sorts ”häxakademi” som styr användandet av magi, och trots att dess förre ledare Mattias gjorde sig av med monsterna för 16 år sedan men i samma veva offrade sig själv, så är de tillbaka utan förklaring. Roland, hans bror och barndomsvännen Rina får samarbeta med häxorna för att få stopp på problemet.

Det låter simplare än simpelt, men jag kan inte säga att jag är besviken på vare sig story eller berättarteknik. I vanliga fall kan man kanske förvänta sig en ordentlig plot-twist, men här finns det tre, kanske fyra. När man tror man vet allt så bevisar spelet motsatsen. Dialogen är rapp och säger nån nåt pinsamt eller överdrivet cheesy så kommenterar t o m karaktärerna på det. Det som verkligen ger spelet sin charm är de olika häxorna. Roland känns som en ganska standardiserad hjälte, klippt och skuren från en mall, så det är skönt att tillvaron färgas av häxorna med så vitt skilda personligheter, som det lilla kraftpaketet Pop, den virriga men snälla Luna eller den tuffa men varmhjärtade Dia. Något som ibland är få spel förunnat är riktigt bra antagonister, men Luminous Arc 2 är verkligen fyllt till bredden med bad guys som sätter piff på spelupplevelsen.

Något som saknades i första delen var ett större djup, eller rättare sagt, nånting att göra. Gå, prata, slåss, gå, prata, slåss, håller liksom inte i längden. Här har utvecklarna verkligen tagit i från tårna. Världen har nu så mycket mer att erbjuda, med så många sidospår och valfria äventyr att jag tror jag får dåndimpen. Men oj så kul jag har haft det. Så fort jag fick tid från den vanliga storyn så stack jag iväg till guilden för att knipa några uppdrag, gärna flera åt gången. Själva gränssnittet har också fått ett ansiktslyft. Förut fick man med möda klicka igenom all dialog, men här kan man med ett knapptryck snabbspola, vilket är bra om man måste spela om en strid och vill skippa snacket innan. Världskartan har fått ett större syfte och random encounters är ett minne blott. Känner du behovet att slå ner nån, gå till guilden. Det är lätt och smidigt att ta sig fram, man är aldrig låst oavsett hur långt man har kommit i storyn (förutom vid ett tillfälle, men det hör till) och det finns mycket att upptäcka, mycket mer än vad man kan tro.

Med Luminous Arc var jag inte nöjd med vad grafiken erbjöd – tråkiga bakgrundsbilder som det inte fanns tillräckligt med variation på. Det problemet är nu som bortblåst. Världen är så mycket mer levande och om jag ska ta striderna som exempel igen så är pixelgrafiken enastående, med smakfulla magieffekter och detaljerade rörelsemönster. Nu är det hög tid att återkomma till det jag nämnde tidigare – nämligen musiken. LA1 innehöll ett ganska andefattigt soundtrack och hade ett par låtar som till slut gick en på nerverna. Här når musiken nya fantastiska höjder, och det förklaras nästan enbart med att Yoko Shimomura har bidragit med sin enorma begåvning. Nu i efterhand har jag upptäckt att större delen av mina favoritspår är hennes – det är nog omöjligt att bli besviken när stridsmusik är signerat med hennes namn.

För att göra en lång historia kort, Luminous Arc 2 ska inte dömas för vad som gick fel i första spelet. Det är en massiv utveckling och uttrycket ”man lär av sina misstag” har aldrig passat bättre. Svårighetsgraden ligger på en lagom nivå, manuset överträffade mina förväntningar och t o m rösterna vill jag klassa som bra, som minst godkända. Jag väntade med slutstriden så länge jag kunde och sprang runt och gjorde en massa annat skoj istället. Det skulle inte förvåna mig om jag spelar om det här spelet redan nästa år. Detta är helt klart en ny SRPG-favorit.

	Häxorna! Så många favoriter. Stridsmusiken signerad Yoko Shimomura Ännu vackrare pixelgrafik Superkul gameplay Stor värld med mycket att upptäcka
	Ibland vill man verkligen ha fler än 6 personer i strid Alla röster håller inte absolut toppklass Ett fåtal låtar återanvänds lite för ofta

Plattform: Nintendo DS
Utvecklare: imageepoch
Utgivare: Atlus (USA), Rising Star Games (EU)
Släppdatum: 14 augusti 2007 (USA), 12 oktober 2007 (EU)
Köp här: PLAY.com

Om sanningen ska fram så tog det mig över ett halvår att klara ut Luminous Arc. Det började med ett ganska effektivt spelande varje kväll i slutet på förra året, som sedan drogs ned till ett slags ”då-och-då”-spelande. Sen stötte jag på en boss som jag inte kunde besegra, och det resulterade i att spelet blev liggande i flera månader. För nån vecka sen tog jag beslutet att fortsätta, trots att jag glömt nästan all story, men det var inget hinder i sig – förmodligen för att Luminous Arc inte har en handling och en berättarteknik som krossar allt annat.

Huvudkaraktärerna

Det är ingen underdrift att säga att det här är en väldigt mycket sämre kopia av Final Fantasy Tactics. Nu vet ni också vilken genre vi pratar om, strategi-rollspel. Jag gillar den här genren, och även om Luminous Arc inte är det bästa av spel så är ändå striderna roliga att ta sig an. Det är ändå detta som väger tyngst för mig, om det inte går att utföra en strid på ett genomtänkt och smidigt sätt, då är det heller ingen vits att fortsätta spela. Striderna har sin vanliga turordning, välj dit du ska gå, välj att attackera, utför en skill, magi eller använd ett item, eller varför inte utföra en specialattack. Här finns även något som kallas Synergy, vilket ska vara en komboattack som utförs mellan två eller flera karaktärer, när de står tillräckligt nära varandra på stridsfältet. Hur jag än försökte så kunde jag aldrig utföra en sådan här attack, men å andra sidan så behövdes det inte, jag klarade mig bra utan. Något som heller inte verkade fylla den funktion som var tänkt är möjligheten att stärka bandet mellan sina medlemmar i gruppen. Efter varje strid blir det en ”Intermission” där man får välja att prata med någon ur sitt party. Gör man på rätt sätt så ökar den personens uppskattning för dig och detta ska då stimulera… ja, vadå? Jag märkte aldrig nån skillnad på striderna, även fast jag var polare med alla. Mycket mer än så finns inte att säga, men ett irritationsmoment är att spelet kan hacka nåt otroligt i en strid så att alla rörelser och val i menyer går hälften så fort.

Dags att attackera

Däremot skulle jag överdriva om jag sa att det här är ett bra spel när det gäller allting annat. Musiken är tråkig och enformig och konstigt nog så är det Yasunori Mitsudas Procyon studio som bär ansvaret. Det var bara en låt som fick mig att haja till och det var i samband med en av slutstriderna. Bättre sent än aldrig… Grafiken är små söta pixlar i striderna, men i scenerna emellan så är det karaktärsbilder mot statiska bakgrunder. Det finns en världskarta som inte tillför nånting egentligen, förutom att ta dig till olika ställen. Städerna, ja hela världen faktiskt, ger inget till dig som spelare att utforska, man bara går, pratar, slåss, går, pratar, slåss… Under hela tiden jag spelade så var det väldigt svårt att få en känsla för karaktärerna och i vissa fall är de extremt överdrivna. Här finns alla sorter: den ängslige ynglingen som ska växa upp och bli man, den envisa tjejen som egentligen gillar ynglingen men vill verka tuff, den framfusige kvinnoälskaren, den ädle mentorn som sviker sina lärjungar osv. Men värst av alla är nog en kvinnlig ängel som pratar precis som vilken fjortis som helst. ”Like, OH MY GOD!” Och det är ett direkt citat. Nej, det är knappt nån vits att skriva nåt om storyn för den är så urvattnad och torr, nästintill intetsägande. Kort sagt; häxor vs. människor.

På sätt och vis var det kanske inte så konstigt att det tog mig så lång tid att spela igenom Luminous Arc. Det erbjuder definitivt ingenting nytt under solen, man spelar det inte för att bli imponerad eller hänförd på nåt vis. Vid flera tillfällen spelade jag faktiskt utan ljud, för att slippa den trista musiken och de skrikande röstskådespelarna. Jag bläddrade snabbt förbi alla dialoger, och fokuserade istället på striderna. Det är faktiskt det enda som gör att spelet blir värt att spela.

	Striderna Söt pixelgrafik
	Tomt manus Uttjatade karaktärer Oskön musik Irriterande röster

RIZ-ZOAWDs amerikanska logga

RIZ-ZOAWD är något så speciellt som en japansk tolkning av den eviga filmklassikern The Wizard of Oz från 1939. Den japanska titlen (som är Wizard Oz omslängt) döptes ganska kallblodigt om till The Wizard of Oz – Beyond the Yellow Brick Road, i USA. Kanske hade Warner Bros något med det att göra… Jag vägrar däremot att kalla det något annat än RIZ-ZOAWD, så nu vet ni det.

Spelet följer inte upplägget som finns i filmen till punkt och pricka, utan vänder och vrider på saker och ting. Föräldralösa Dorothy (som i filmen iallafall har en farbror och faster) bor nu helt själv i sitt hus, förutom sin trogne hund Toto förstås. En dag kommer en tornado och förstör hennes hus, hon sveps iväg, svimmar av och och vaknar upp på en gulteglad väg. Vägen leder bara åt ett håll, framåt, så det finns bara en sak att göra – börja springa, med Toto hack i häl.

Dorothy styrs med en trackball

Detta är så att säga essensen av RIZ-ZOAWD – att föra Dorothy framåt på en väg. Det kanske låter banalt, men det är roligare än vad jag hade väntat mig. Glöm knapparna, de har ingen funktion, allting i spelet styrs med hjälp av stylusen. På den övre skärmen av DS:en ser man världen och där utspelas striderna. På touch-skärmen finns en knapp för menyn, pilar till höger och vänster om man vill vrida kameran och en knapp för Toto. (Som spelet föklarar med att ”du ska leka med din hund”.) Den stora gröna trackballen i mitten är ditt redskap för att kontrollera Dorothy, hennes riktning och hennes hastighet. Snurra den långsamt för att gå sakta, eller låt pennan vina över skärmen och se Dorothy flyga fram, kanske rentutav rätt in i en fiende. De syns på vägen så det är inga random encounters av den gamla skolan. Och de går faktiskt att undvika och springa ifrån, trots att vägen ger begränsad yta att springa på.

Det dröjer inte länge innan Dorothy har stött på Strawman, Lion och Tin Man. Tillsammans beger de sig till Oz:s slott, för där kan de få sina önskningar uppfyllda och Dorothy kan få återvända hem. Men det visar sig att Oz har stött på problem. 4 elaka häxor försöker ta makten ifrån honom och i utbyte mot att Dorothy hjälper honom att besegra häxorna, så kan hon och hennes vänner få sina önskningar uppfyllda.

Hela det glada gänget

Stridsmenyn

Med fler än en person i partyt blir de turbaserade striderna, som för tankarna till Dragon Quest, genast mycket roligare. Man kan inte använda alla karaktärer samtidigt, och det är enkel matematik som avgör vilka du kan ha i ditt party på en och samma gång. En turn i strid är uppbyggd av max fyra omgångar som dina karaktärer får samsas om. T ex; snabba karaktärer som Dorothy och Strawman har 1 i ratio, vilket innebär att man kan välja en av dem för alla fyra omgångar, och de får då fyra chanser att utföra attacker, magier osv. Lion har 2 i ratio, så väljer man honom får man bara två omgångar av fyra möjliga. Stackars Tin Man med all sin kraft har 3 i ratio, vilket betyder att han bara har en omgång per turn. Här gäller det att mixa och matcha och se till att inte alltid låta en karaktär stå och ta alla smällar, för är de andra inte med i fajten så tar de ingen skada. Olika karaktärer är också mer eller mindre effektiva mot vissa fiender, så striderna blir sällan tjatiga. Dessutom är stridssystemet semi-automatiskt, vilket innebär att karaktärerna själva väljer det bästa alternativet för situationen, men man har alltid möjligheten att gå in och ändra. Och det går förvånansvärt snabbt med stylusen, inte en enda gång upplevde jag att detta upplägg satte krokben för mig.

Världskartan

Världskartan är uppbyggd med Oz:s slott i mitten och de fyra årstiderna runt omkring, med en årstid synlig åt gången. I slottet kan man bli healad, och man kan köpa items med de mynt man fått på sin färd. Slottet är även det enda stället i spelet där man kan spara. De olika årstiderna ger liv och mångfald till spelets grafik, som är riktigt vacker 3D. På de olika vägarna kommer Dorothy ibland fram till vägskäl. Där finns skyltar som man kan markera med t ex ett frågetecken om man inte utforskat den vägen ännu, eller ett kryss om man vet att det är en återvändsgränd. Det här är ganska viktigt då det hjälper en att hålla koll på vart man varit eller vart man ska. Längs med färden stöter Dorothy på flera Spirits som kan hjälpa att öppna nya vägar som tidigare varit stängda, så det finns ganska stora anledningar att återvända till platser man redan varit på. Dessutom finns det flera ”dragons” som ger Dorothy och hennes vänner unika skills – om de kan besegra dem, förstås.

RIZ-ZOAWD är ett kort, men samtidigt väldigt unikt spel. Man spelar klart det på 20 timmar om man inte lägger ner tid på att slå några extra hårda fiender. Förutom ett vackert yttre så är även musiken storslagen. Michiko Naruke (Wild ARMs) har skapat både intro- och outro-sången, och Hitoshi Sakimoto med Masaharu Iwata har gjort nästan all annan musik. Häri ligger mycket av spelets magi. Det är en vacker men simpel berättelse, som inte överraskar särskilt mycket, lite lågmält sådär. Omspelningsvärdet når visserligen inte högt, men det smarta och unika utförandet gör att RIZ-ZOAWD ändå blir en höstfavorit.

	Musiken är fantastisk Grafiken likaså Snabba strider och bossar som inte är för lätta Unikt upplägg, häftigt att köra enbart med stylusen Kul gameplay
	Kort Kan uppfattas som enformigt Extrabossarna är sjukt starka, vem orkar levla? :( Musiken startar om efter varje fight, det kunde gjorts bättre Lite tråkigt att inte kunna se karaktärerna i strid