Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! :)

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.

Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.

Första försöket. Dödare än död. Jahopp.

Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!

Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.

Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.

Click here to view the video on YouTube.

En storm rasar över havet. I en liten båt med trasigt segel, som våldsamt kastas mellan vågorna, skymtar en mor och hennes dotter. Regnet piskar dem i ansiktet och skräck fyller deras ögon. I nästa sekund vaknar prinsessan Garnet ur sin dagdröm, öppnar fönstret till sitt kungliga gemak och blickar ut över horisonten.

Vi befinner oss i världen Gaia, på en kontinent där en tjock dimma täcker landet. Småtjuven Zidane och hans gäng, förbereder sig för att kidnappa prinsessan Garnet av Alexandria. Genom att framföra en pjäs på teaterskeppet Prima Vista ska de distrahera drottning Brahne och komma undan med sin kupp. I en annan del av staden spatserar den unge Vivi fram. Han har en biljett för att se den utannonserade pjäsen. Dessvärre visar den sig vara en förfalskning och han måste ta hjälp för att smyga in bakvägen.

Som om det vore ett dåligt skämt visar det sig att Garnet vill bli kidnappad. Hon anar oråd då hennes mamma har betett sig underligt den senaste tiden. Zidane får bli hennes eskort till staden Lindblum där hon tänker söka stöd från regenten Cid. Dessvärre har prinsessans ständige beskyddare Steiner fått nys om planerna och gör allt för att stoppa dem. Genom ödets nyck hamnar även Vivi i den redan brokiga skaran och trots Brahnes försök att med våld hindra teaterskeppet från att fara iväg i skyn så klarar de sig helskinnade. Nästan. Efter en omtumlande start börjar nu berättelsen, där så mycket mer än världen ligger dolt bakom en dimridå.

Med ömmande hjärta minns jag hur det vackra CG-animerade introt och den sorgliga musiken med keltiska influenser fängslade mig år 2001. Jag minns hur mystifierande världen kändes, när Zidane klev ut på Mist Continent för första gången och de droppande, lite dämpade tonerna från Crossing Those Hills tog fart och gjorde resan till ett nöje.

Final Fantasy IX:s karaktärsuppsättning är komplex och snillrik. Jag ser dem som personifieringar av egenskaper som gör oss mänskliga. Lillflickan Eiko är vårt barnasinne och längtan att höra till någonstans. Unga Vivi är vår förmåga att resonera och filosofera kring vad det innebär att vara död eller levande. Vårt mod och vår känsla för att göra rätt är Steiner i ett nötskal. Envisa Garnet blir vår inre styrka och förmåga att starta om på nytt, även när livet är som mörkast. Vår drivkraft och hopp är ingen annan än Zidane. Även vår stenåldershjärna med de allra djupast rotade överlevnadsinstinkterna; eat or get eaten – har en plats här, i form av Quina. Vår envishet och högmod bildas av Amarant. Och viljestarka Freya är vår möjlighet att älska och styrkan att gå vidare när kärlek är obesvarad.

När man börjar nysta i karaktärernas realitet, så hittar man sådant som inte alltid framgår så bra i spel. Själ och hjärta. Varenda diskussion, bråk eller tanke lyser med denna essens. Karaktärerna är levande för mig, jag lider i deras motgångar och jag jublar i deras glädje. Utan svårighet eller inställsamhet tar Final Fantasy IX med Vivis hjälp upp de allra största frågorna i livet; vem är jag, varför är jag här och vad händer när vi dör?

Final Fantasy VII fylldes av psykologiskt mörker och ond bråd död. Final Fantasy VIII drevs framåt av moderiktiga tonåringar och kärlekskänslor. Två spel som ändrade riktningen för hur serien skulle se ut. Final Fantasy IX blev på så sätt en sorts återblick, ett återbesök till svunna tider. Kristallerna är åter med i berättelsen, futuristiska miljöer och fordon ersätts med fantasifulla resmål och de klassiska luftskeppen. Världen är ett mästerverk, som spänner bortom fantasins gränser, med alla små egenheter och underliga platser som existerar under himlen. Dystra Burmecia – staden där det alltid regnar. Lågmälda Cleyra – gömd bakom en sandstorm i svajande trädkronor. Black Mage Village – dold i en förtrollad skog, dit magiker kommer för att leva, och dö. Högteknologiska Lindblum, upp-och-nedvända Ipsen’s Castle och mystiska Mognet Central. FF IX erbjuder många hemligheter och det är väl värt att spendera tid på Gaia för att hitta dem allihop.

FF IX är som en sorts bakåtsträvan, tillbaka till gamla anor, klassiskt levlande och lärande av skills och även ett rätt så gammaldags stridssystem. Men trots 10 år på nacken så känns FF IX inte gammalt och jag är glad och smått fascinerad över hur spelet ännu kan förtrolla. Grafiken är än idag något av det finaste som har gjorts och detaljrikedomen är hög. Jag charmas fortfarande omkull av små simpla saker som action-ikonerna ovanför Zidanes huvud när man finkammar ett rum, det söta visslande ljudet som mooglarna ger ifrån sig när man pratar med dem, eller när samma kreatur följer dig med blicken inom ett visst avstånd. Det är småsaker som dessa, i kombination med en otroligt välberättad och sammanhängande saga, som gör att FF IX alltid kommer ligga nära mitt hjärta. Och varje gång jag spelar är det som att komma hem igen.

	Den förträffliga berättelsen, som blir bättre varje gång man spelar De unika karaktärerna med intressanta och djupa personligheter Vacker, fantasifull grafik som inte lider av copy-paste syndromet
	Det tråkiga panorerandet innan striderna börjar

Recensionen postades först på Pricerunners spelblogg.

Plattform: Playstation/PS3
Utvecklare: Square
Utgivare: Sony Computer Entertainment
Släppdatum: 28 januari 1998 (US), 18 september 2009 (PSN US)
Köp här: eBay och amerikanska PSN

Om jag tänker tillbaka på första gången jag spelade Final Fantasy Tactics, så minns jag mig själv i mitt gamla flickrum. När jag vaknade på morgonen, var rutinen att starta min lilla 14″ Philips TV tillsammans med min Playstation. Mat var överflödigt, allt jag behövde för att må bra var att spela. Tills jag kom till nån hiskeligt svår boss som fick mig att skrika svordomar jag hoppas att mamma aldrig hörde genom min stängda dörr.

I och med releasen av denna hett eftertraktade klassiker på PSN, stod det klart för mig att allt annat fick läggas åt sidan, för att ge plats åt ett nybesök i världen Ivalice. Den ödesdigra historien om vännerna Ramza och Delita, den hårda kampen mellan fattiga och rika och korruptionen som skapas när människan vill ha makt, var en djup och omtumlande upplevelse första gången jag spelade och visar sig vara det fortfarande. Jag måste erkänna att jag tycker det är svårt att förklara storheten med FFT, förutsatt att nån som inte spelat spelet läser detta. Hur beskriver man ett spel där uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig” passar perfekt?

Dead enemy walking

Precis som i Final Fantasy V kan karaktärerna anta olika jobb, lära sig skills, och därefter kan man anpassa dem nästan hur man vill. Tactics är ett välbalanserat spel (även om vissa bossar är svårare än den sista) och det är inte av större vikt att ha hög level, utan mer avgörande är att välja rätt jobb. Visst kan man stirra sig blind på häftiga alternativ som Ninja, Samurai, Lancer med flera, men även Thief, Geomancer, Archer osv, har färdigheter som är mycket användbara. Däri hittar man en förklaring till Final Fantasy Tactics storhet, det är omspelbart till max. Det är inte bara den vuxna och djupa storyn som lockar en tillbaka, det är även det faktum att striderna kan spelas igenom på så många olika vis. Inget sätt är fel, däremot så kan man göra det enklare eller svårare för sig. För de som verkligen vill ha en utmaning, så kan det vara på sin plats att välja att inte spela med storydrivande karaktärer i partyt, som den kvinnliga riddaren Agrias eller den nästan övernaturligt starke Orlandu. På sätt och vis kan det nästan vara att föredra, då man i början bara har ”no name-karaktärer” i sin grupp, men det känns nästan hemskt att lämna dem åt sitt öde när man har jobbat så länge med att skaffa deras skills. Men, som sagt, inget sätt är fel och det går alltid att spela om.

Vy av en stad

Final Fantasy Tactics är fyllt med extramaterial, fast av en lite speciell sort. I städer kan du tacka ja till ”propositions”, skicka iväg ett gäng av dina slagskämpar, vänta ett antal dagar, och se dem återvända med ett sällsynt objekt eller upptäkten av en gömd ruin. Vare sig objektet eller ruinen går att göra något med, förutom att läsa om det. Det är en otroligt stor del av spelet som tar plats i menyvalet ”Brave Story”, där berättaren Alazlam sida för sida berättar om karaktärer eller funna skatter. Detta ger spelet en väldigt hemlighetsfull känsla, och liksom Final Fantasy XII är Tactics genomsyrat av politik, backstabbing och mycket läsande mellan raderna.

Det här var inte bara det första strategirollspel jag nånsin spelade, det var också första gången som jag hörde Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwatas musik. Redan från första stund så vet man att spelets soundtrack kommer vara något extra, när loggan till spelet visas upp efter introsekvensen, så gick det en lång rysning genom hela min rygg. Denna genialiska duo har gjort mycket spelmusik tillsammans, men Final Fantasy Tactics är på nåt sätt en höjdpunkt, likvärdigt med hur man brukar säga att Square nådde sin höjdpunkt med Final Fantasy VI.  Som alltid i Sakimoto/Iwatas fall hörs klockor som klämtar, trummor som mullrar och stråkar som går i toppar och dalar. Melodierna är till större delen dova, passande för spelets allvarliga ton, men ibland spritter det i melodierna och man blir pumpad för varenda strid. Och så finns det såklart smäktande, ljusa låtar, som kan få en att känna både sorgsenhet och hopp, liksom karaktärerna själva.

Världskartan

Det har gått 12 år sedan Tactics fick sin release i Japan. Förmodligen finns det många som anser att grafiken är utdaterad och torftig, men jag skulle vilja vara så kaxig och säga att de personerna nog aldrig lyckats spela igenom hela spelet eller ens börjat förstå spelets storhet. Pixelkaraktärer på slagfält i en tredimensionell isometrisk vy kanske inte låter så imponerande, men det är det. Karaktärernas animationer är smakfulla och vältaliga, slagfälten har stor variation, du kan befinna dig under en gassande sol, lätt regn, åskväder eller snöfall – på takhus, i en öken, utanför en kyrka, i en djup dungeon, med mera. Alla mellansekvenser är välgjorda och väldigt grafiska, med en hel del blod som spills. Världskartan är enkel, blåa prickar markerar städer, gröna prickar symboliserar fält där random encounters kan förekomma och det är alltid lika underhållande att se hur världen byggs på med fler ställen allteftersom.

Summonmagin Shiva

PSP-versionen som släpptes under 2007 kan tilldelas både ris och ros. Ett nyskrivet manus var till viss del välkommet, men namnändringar med mera kan ifrågasättas. Originalet har en del stavfel och småmissar, men överlag så är det ett välskrivet, levande och charmigt manus, som inte hade behövt gå igenom en extreme makeover. PSP-versionen lider av problem som att ljudet blir försenat vad gäller magier, ljudeffekter och musik är rejält försämrade, och alla attacker utom den enklaste får spelet att hacka. Har man möjlighet så ska man definitivt spela originalet, där inga sådana tråkigheter kan störa upplevelsen, och det går ju precis lika bra att köra på sin PSP om man nu vill det.

Jag anser att Final Fantasy Tactics är ett av SquareEnix allra bästa spel, och ett av de bästa strategirollspelen som gjorts. Det har kommit värdiga efterföljare som Stella Deus (PS2) och Jeanne d’Arc (PSP), men det finns inget som slår upplevelsen av ett välgjort spel, som förblir roligt och spännande, oavsett hur många gånger du spelar det.

	Den vackra men tragiska storyn Hur lätt och smidigt stridssystemet är Alla jobbklasser – så många favoriter! Sakimoto och Iwata = kärlek
	Det skulle väl vara de små stavfelen då… Random encounters är inte alltid välkomna när man är på väg nånstans