Det i sin tur gjorde att jag blev sugen på att spela ToA igen, jag spelade det förra året, men la av efter 17 timmar, lite för att jag redan spelat det till PS2 när det var nytt. När jag spelat lite av ToA fick jag plötsligt ett enormt sug efter Tales of Symphonia. Jag har i många år tänkt att jag ska spela om det och nu skulle jag slå slag i saken.

Min entusiasm gick dock snabbt över till misär då jag på något sätt försnillat mitt minneskort till Gamecube. Jag som är så extremt noggrann med allt vad spel och tillbehör heter blev förstås väldigt ledsen. Alla mina sparfiler från ToS, Baten Kaitos, Mario Kart Double Dash med mera är borta. Förstår verkligen inte vart det kan ha tagit vägen… :(

För att råda bot på det hela beställde jag ett nytt minneskort från Retrospelbutiken via Tradera, men det har fortfarande inte skickats… Men tanken på att spela något klassiskt och bra spel, som jag verkligen haft kul med, satt kvar och jag tog tag i min PSVita och drog ner Grandia till den.

Efter att ha spelat ett par timmar kom jag på att jag fortfarande inte spelat klart extramaterialet i Tales of Graces F, så jag startade PS3an och körde en timme igår. Ja, och såhär har jag alltså hållit på under den senaste veckan. Lagom disträ, eller vad säger ni? Har tydligen svårt att slappna av med bara ett spel. Och vad är det med den här längtan efter att spela något jag redan kört igenom? Jag måste verkligen sakna den gamla goda tiden när spelen kändes… annorlunda. Frågan är varför det blir så när jag har så många som fortfarande ligger orörda med plasten på. Suck. Det kanske blir nån rätsida på det hela snart, men man får väl vara glad att man spelar nånting i alla fall.

Igår fick jag höra den bästa nyheten på hela året, Bravely Default: Flying Fairy kommer till väst!! Ja, det är sant!! Jag skulle kunna gråta av lycka. Har ställt in mig på att köpa 4 exemplar, bara för att. Ännu är inget datum bestämt, det kan bli 2013, det kan också dröja till 2014. Men skitsamma – spelet kommer hit! WOHO!!!!

OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Personen jag spelar föds ur ett stjärnfall. I ett hav av sand ställer den sig upp och blickar framåt. Ett berg tornar upp sig i fjärran och från dess topp kommer ett starkt sken. Målet är satt. Vi rör oss framåt.

Stora, vida sandslätter breder ut sig framför mig, med rester från en civilisation. Här finns ingenting, knappt liv. Det är väl vinden i så fall, som ibland är rysligt stark. Det finns inte mycket att göra. Personen jag styr kan ropa entonigt och hoppa. Med det enformiga men klingande lätet kan min vandrare aktivera tygbitar här och var. De kommer till liv, lyser upp, sträcker sig mot himlen. Skimrande sken utspridda lite varstans låter vandrarens cape växa och med mer styrka i den svallande textilen finns möjlighet att hoppa högre, glida längre med vinden. Ibland hittar min vandrare tygbitar som fyller på capens kraft. De beter sig som flygfän, rör sig i flock, eller svärmar. Jag känner mig inte så ensam längre.

Plötsligt ser jag en annan vandrare en bit bort. Jag springer dit och hälsar, men kontakten är inte långvarig. Jag känner att det är oki, just nu vill jag bara utforska.

Under de första tio minuterna bekantar jag mig med spelets mekanik. Efter den tiden behöver jag inte tänka på det något mer, Journey är väldigt intuitivt. Istället flyttas mitt fokus till att insupa de enormt vackra miljöerna. Det här är inte detaljrikedom som vi känner till det. Det är något helt annat. Något som berör. Jag tittar på hur sanden rör sig när vinden viner eller när min vandrare tar sig fram, med pulsande steg eller i susande fart. Hur solen gnistrar mot varje korn. Häpnas över massiva vattenfall av sand. Min vandrares kläder böljar vackert. Hypnotiskt. Vi går vidare.

I första halvan av spelet befinner jag mig i ljusa areor. Den andra halvan är betydligt mörkare. Plötsligt känns det som att jag är under vatten trots att inget vatten finns. Sanden är blå, de stora tygerna svajar som sjögräs, det sipprar in lite ljus ovanifrån. Förstummande. Min vandrare har visioner innan varje ny plats, frammanade av andar, eller kanske ättlingar, som uppenbarar sig vid speciella monument. De berättar en historia om en civilisations uppgång och fall. Ständigt blickar vi mot berget. Där måste svaret finnas.

Jag stöter på ytterligare en vandrare. Vi håller oss nära varandra, utväxlar värme och omtanke, ger varandra styrka och mod att fortsätta. Efter en ganska mödosam resa börjar vi närma oss. Vid foten av berget slår kylan till, men vi vet inget annat än att fortsätta. Vi har ju ändå kommit såhär långt. De starka vindarna har nu nått orkanstyrka, vi fryser, rör oss långsammare. I en snabb sekund är min vän oförsiktig och blåser bort i vinden. Jag ropar ut i det tomma. Inget svar. Jag är ensam nu. Jag måste fortsätta.

Snön yr omkring. Det är svårt att urskilja nånting. Snöblindheten är ett faktum. Jag kan se hur min vandrare pinas, hur rörelserna blir stelare och stelare. Jag känner ett obehag. Vad kommer att hända egentligen? Hur långt måste jag fortsätta gå och utsätta min vandrare för det här? Till slut inser jag att hoppet är förlorat. Men jag kan inte stanna och jag kan inte vända tillbaka.

Blodet har frusit till is, likaså den tidigare så böljande capen. Den röda färgen på tyget har täckts av frostigt vitt. Min vandrare faller till marken. Allt försvinner. Förfäderna uppenbarar sig igen. Uppvärmd och med ny kraft kastar min vandrare sig ut, i jakt på toppen.

Eufori. Vi ser himlen. Molnen. Solen. Hoppar högt och långt, över bergskedjor, virvlar i takt med våra hjärtslag. Vi är ett, jag och min vandrare. Vi kommer att nå toppen. Lyckoruset når inga gränser. När jag ser min vandrare ta sig framåt med sådan lättnad, glömmer jag vad den nyss gick igenom. Musiken spritter av glädje. Vi är framme. Min vandrare går ensam genom en gång av ljus. En stjärna föds ur bergstoppen och skickas över himlavalvet, tillbaka till där allt började.

Eftertexterna rullar.

När de två timmarna med Journey var över, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Till en början var jag mest glad att jag hade spelat något nytt och att jag nu visste vad alla pratade om. Men här planterades något hos mig. En tanke. En förnimmelse. Ett sinnestillstånd.

Lite senare var det nånting som krackelerade. Det var som om mitt hjärta brast. Ända sedan dess har varenda text, bild och tanke på Journey gjort mig vemodig och ledsen. Det händer fortfarande. Det är utanför min kontroll. Saker och ting föll helt enkelt på plats. Saker jag inte förstod när jag spelade, men som lade sig som ett pussel när jag fått chans att processa upplevelsen. Reflektera.

Journey är inget vanligt spel, precis som alla säger. Aldrig har jag fått uppleva något, som i all sin enkelhet och på väldigt begränsad tid, berört mig såhär mycket. Speltillverkare har länge talat om att spel ska få oss att känna. Playstation 2 fick stoltsera med en Emotion Engine, gjord för att pressa fram saltvatten ur våra ögon. Men inga realistiska polygoner och gammabesprutade miljöer kommer att nå publiken på ett mer personligt plan. Det behövs något annat. Varsamhet. Omtanke. Uppskattning för de små sakerna som påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. Aeris död i Final Fantasy VII är inget mot vad jag har upplevt här.

Jag har varit på mitt livs resa.

Square Enix har haft det tufft den senaste tiden. Final Fantasy XIII blev inte den succé företaget hade hoppats på och Final Fantasy XIV blev spelvärldens nya hackkyckling. Därför är det tursamt att japanerna är ett sådant ursäktande folk. Istället för att ge fans och potentiella köpare långfingret så bugar de sig djupt och återgår till arbetet. Uttrycket ”back to the drawing board” har aldrig känts mer passande. För att blidka sina kritiker har Square Enix gett Final Fantasy XIII en uppföljare, som utspelar sig i samma värld. Men det kunde lika gärna ha varit ett helt nytt spel i ordningen med tanke på hur mycket som har förändrats.

Framtidsskapande
När den sista striden var över firade Lightning tillsammans med Serah och de andra. Men så plötsligt var hon försvunnen, som uppslukad av intet. Ingen utom Serah minns Lightning och nu tre år efter försvinnandet ser hon systern i sina drömmar. Lightning befinner sig i Valhalla, där hon utkämpar en lång och utdragen strid mot Caius, en man med okänt ursprung. Vad hon gör där och varför är oklart.

En dag faller en meteor ner nära Serahs hem. Med den kommer Noel, en yngling från framtiden, som har fått i uppdrag av Lightning att ta hand om Serah och hjälpa henne att rädda världen. Den dagen Lightning gick upp i rök vreds tidslinjen ur sitt läge och världen är nu fylld av paradoxer som skapar oreda och faror. Det faller på Noel och Serah att reda ut paradoxerna, leta rätt på Lightning och återskapa den sanna framtiden.

För mycket av det goda?
Jag tänker inte ljuga, för mig var Final Fantasy XIII en utdragen plåga. Därför var jag mycket tveksam inför uppföljaren till ett spel jag gärna hade sett skrotas på idébordet. Square Enix:s löften om en friare värld fylld med sidouppdrag och ospelbara karaktärer att prata med, monster att ha med i sin grupp, Quick Time Events, pussellösande och så vidare, gjorde mig snarare skeptisk än jublande glad. Hur skulle de kunna balansera alla nyheter utan att skapa en enda sörja?

Tidsresenärer
Det linjära upplägget och de enkelriktade vägarna från XIII har ersatts av Historia Crux, en tidsportal i vilken Serah och Noel kan färdas till olika årtal via tidsportar. Varje plats är en öppen karta att utforska men då storyns uppbyggnad är väldigt fragmenterad är det lätt att känna sig förvirrad och lite vilsen till en början. Tidsportarna i sin tur måste låsas upp av artefakter. Dessa är ofta dolda bakom tidens slöja och bara den magiska mooglen Mog kan upptäcka dem.

Mog, som även är Serahs vapen, används flitigt genom hela spelet. Han agerar skattletare, kan slungas långa avstånd för att hämta föremål (något som liknar djurplågeri) och är även ansvarig för Mog Clock, en sorts statusmätare som visas när fiender är på väg att materialiseras. Grön färg betyder att fienden är passiv vilket ger chans att överraska och få övertaget, är färgen gul börjar striden som vanligt vid kontakt med fienden. Blir färgen röd och tiden hinner rinna ut så startas striden utan möjlighet att försöka igen om du skulle misslyckas.

Monster som husdjur
Då och då förvandlas ett besegrat monster till en kristall och kan då användas som en ytterligare gruppmedlem. Eftersom Serah och Noel är de enda vanliga karaktärerna är det viktigt att man gör det bästa av de olika monstertyperna. Stridernas paradigmsystem fungerar som tidigare men istället för summons kan dina tama monster utföra specialattacker. Level-systemet med Crystarium-poäng är sig likt och nu kan du även uppgradera dina monster. En positiv förändring i XIII-2 är att spelet inte tar slut när gruppens ledare dör. Istället förs ledarrollen över till nästa i ordningen och striden kan fortsätta.

Irritationsobjekt
Till en början gör Final Fantasy XIII-2 mig mest irriterad. Serahs design är onekligen usel – hon är alldeles för smal (tänk tandpetare) och hon känns inte som en tillräckligt intressant karaktär. Att spelet bjuder på ett töntigt klädbyte gjorde inte saken bättre. När Noel äntrar scenen är allt jag kan tänka att han ser ut som en förvuxen Sora från Kingdom Hearts, med brallor lånade av Aladdin. Tidsresandet är inte lika rättframt som i Chrono Trigger eller Radiant Historia och ibland avbryts min framfart av pussellösningar för att laga revor i tiden. Jag kan inte låta bli att undra om de verkligen var nödvändiga. Spelet har tillräckligt många avbrott och möjliga frustrationsmoment som det är. Som när jag fastnade i några timmar på jakt efter en ”vild artefakt” för att kunna öppna nästa port och ta mig vidare.

Bra berättande
Men när halva speltiden har gått, inser jag att jag faktiskt har ganska roligt. Jag blir glad av Mogs söta små utrop och ledsen när han kastas iväg och tjuter så att hjärtat nästan brister. Jag hjälper gärna personer med deras uppdrag, jag slåss hellre än jag flyr och Noel och Serah växer i mina ögon. Det är framför allt Noel som lyfter spelet med sin gripande bakgrund. Även om Serah framställs som huvudkaraktären får Noel mycket egen tid i rampljuset och det med all rätt. Deras öden vävs ihop på ett trovärdigt sätt och ju mer jag spelar, desto större blir belöningen i form av storyn och hur den utvecklas.

Ha öronproppar redo
Något som drar ner betyget ganska rejält är XIII-2:s tafatta och spretiga soundtrack. Musiken är 7 gånger av 10 en förbannelse att lyssna på. Allt som oftast störs jag av ylande elgitarrer och schizofrena trummor till vilka en man vrålar i kapp. Jag vill inte kalla det rock, hellre ”skrikmusik”, något som tragiskt nog lirkade sig in redan i Final Fantasy X med låten Otherworld. Tyvärr hörs denna ”musik” när man rider en sorts chocobo, vilket gjorde att jag hellre avstod det snabbare sättet att ta mig framåt. (Har man spelat Xenoblade Chronicles avskräcks man ändå inte att färdas långa sträckor till fots.) Lyckligtvis är inte all bakgrundsmusik av detta slag, men en stor del av den skulle passa bättre som hissmusik. Vad hände med melodierna?

Återhämtning
Förutom den trasiga musiken är laddningstiderna i Historia Crux:en inte att leka med och XIII-2 är inte lika tjusigt som sin föregångare. Grafiken ”hackar” på sina ställen och man kan se försämringar i animationerna, till exempel när karaktärers näsor flyttar sig upp och ner när de pratar. Världens uppbyggnad är förvisso bättre än i XIII, men jag har fortfarande svårt att se hur allting hänger ihop. Den känns fortfarande för anonym och man kommer den aldrig riktigt nära.

Trots flera negativa anmärkningar är jag glatt överraskad. FF XIII-2 är bättre än jag vågade tro, mycket tack vare att det nu finns saker att göra och utforska, men inte på bekostnad av berättelsen. Huvudhistorien tar ca 30 timmar men det finns gott om lösa trådar att knyta ihop för den som vill förlänga äventyret. Square Enix har skapat en fungerande och intresseväckande fortsättning; en stor bedrift då första delen var så trasig. Det är tydligt att de har lagt ner mycket energi på att vinna tillbaka spelarnas förtroende och själv är jag nästan beredd att förlåta dem för FF XIII.

	Striderna funkar bra Noel Mog Icke-linjärt Vackert att titta på Mycket att utforska
	Dåligt soundtrack Laddningstider Tidvis förvirrande och frustrerande Grafiken ”hackar” ibland

Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väldigt medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord till vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder.

~~~~~

Det jag vill att ni ska förstå är att FF XIII, i mitt tycke, hade en tafatt story med usel berättarteknik. I min recension faller den åsikten bort och fokus ligger snarare på att XIII är linjärt. Vilket förstås är helt sant, men hade berättelsen och karaktärerna varit starkare så hade lineariteten inte varit lika tröttsam. Samtidigt bygger Final Fantasy-spelen till stor del på att man är fri att utforska och upptäcka hemligheter och när det togs bort gick mycket av seriens själ förlorad. XIII-2 är så öppet och delvis ostrukturerat att jag till en början inte hade en jävla aning om vad jag höll på med. Ju längre storyn avancerar desto fler time gates öppnas upp och det verkliga målet blir sakta men säkert tydligare, men det är fritt att när som helst hoppa in i Historia Crux och byta tidsålder. Spelar ingen roll om du har en sidequest eller två på gång, det är du som kontrollerar tiden, inte tvärtom.

Av alla karaktärer som XIII innehöll så var det inte många som kändes karismatiska eller intressanta. XIII-2 är avskalat och intimt, bara Serah och Noel är spelbara, men får ibland korta besök från välkända ansikten. Den som får lite mer face-time är Hope, som hjälper Serah och Noel i deras framfart vid ett flertal tillfällen. Även om jag hellre haft en till karaktär istället för valfritt monster i mitt party, så blir XIII-2 väldigt fokuserat när bara Noel och Serah får samsas om strålkastarljuset. Jag var lite orolig att Noel inte skulle tillföra nånting, men han utgör en stor del av berättelsen. Så fort spelet ger mig möjligheten att byta gruppledare sätter jag Noel i spetsen. Han skulle kunna härma Tidus och kaxigt säga ”this is my story” och det skulle kännas rätt och sant.

Noel är ett barn av framtiden, en framtid där världen går mot sitt slut. Det har till och med gått så långt att han är den sista människan som lever. Utan att vara pretentiös eller förlöjligande, är hans berättelse den man vill veta mer om. Och spelet levererar. Scenerna som följer när man hamnar i tidsåldern A Dying World är otroligt gripande. Ensamhet och sorg tynger den mörka världen, Noel springer mot en framtid som inte finns på mark täckt av aska. Jag förstår. Ord är nästan överflödiga. Även Serah får chans att växa in i sin nya roll som huvudperson. Trots att hon var ointressant och ospelbar i FF XIII lyckas hon undvika ”damsel in distress”-facket, kommer till sin egen rätt och kliver ut ur Lightnings skugga. Vid ett tillfälle, när hon är helt ensam och bara har sig själv att förlita sig på, kan man äntligen förstå hennes vånda, smärta och ångest. Känslan av förvirring överförs sömlöst till spelaren när Serah pratar med sig själv i ett försök att förstå vad som händer.

Och så har vi Caius. En antagonist som med sin övermäktiga styrka och penisförlängare i form av ett mastodont-svärd tycks personifiera alla rollspels-klyschor på en och samma gång. Men nej. Bakom den kalla och tuffa fasaden gömmer sig en man med ett stort hjärta. Caius bär på sina egna plågoandar och har förbannats med evigt liv. Hans smärta är evig, tar aldrig slut och börjar ständigt om på nytt. Final Fantasy-serien har ett par riktigt vassa ärkeskurkar (Sephiroth, Kefka) och att Caius kan ansluta sig till deras grupp är otroligt stort för en uppföljare som XIII-2.

~~~~~

Jag funderade länge och väl på vilket betyg spelet skulle få och är nöjd med mitt beslut. Jag kan däremot förstå om min recension kan upplevas som lite ”lopsided” när mycket av texten tar upp negativa punkter. Så låt mig lägga några meningar på saker jag tycker har blivit mycket bättre i del två. Paradigmsystemet är inte förändrat de båda spelen emellan, men svårighetsgraden och levlandet har justerats. När FF XIII försökte mörda dig i varenda strid är XIII-2 betydligt enklare och inställningen ”normal” känns nästan som ”easy”. Som om inte det vore nog fullkomligt regnar Crystarium poäng över dig och det är otroligt lätt att stärka dina karaktärer. De olika ”onlineshopparna” har skalats ner till en enda tidsresande butik, visserligen en skogstokig sådan, men alla föremål och vapen är äntligen samlade på ett ställe. Borta är också den komplicerade vapenuppgradering som fick mig att slita mitt hår.

Det som till största del drog ner mitt betyg var soundtracket. Jag kan inte förlåta XIII-2 när det låter såhär.

Med undantag för ett fåtal låtar är soundtracket en shitstorm utan motstycke. Och jag är inte ensam om att ha den åsikten.

~~~~~

Den här bloggen kom till för att jag ville formulera vissa saker på ett bättre sätt. Jag vill inte vara missförstådd. Det här får vara min egen upprättelse. Vissa kanske ärligt tycker att min recension är tillräcklig, men jag kände att något saknades. Jag behövde göra det här. För att kunna gå vidare, slippa skuldkänslorna och kunna spendera fler timmar i FF XIII-2 utan att ständigt bli påmind om saker jag inte förklarade tillräckligt bra. Kanske förstod ni tidigare, kanske förstår ni ännu bättre nu. Final Fantasy XIII-2 är ett spel att ha roligt med i många timmar. Och nu när jag lämnat både deadline och den här texten bakom mig, kan jag fortsätta spela för att det är kul.

Mars 2010. Peppen var enorm. Jag hade lyckats få en veckas ledighet från mitt dåvarande jobb. Final Fantasy XIII:s release närmade sig och under sju dagar skulle jag sitta och pressa som aldrig förr. Och det skulle bli awesome.

Efter 29 timmar hade jag nått en punkt då spelet rusade upp i svårighetsgrad och jag beslutade mig för att rådfråga den inbundna guide jag köpt (mest för att ha). När jag insåg att guiden uppgav ett visst sätt att göra saker på för att med lätthet ta sig vidare i spelet och jag inte ens var i närheten av detta så tröttnade jag. Det kändes som att jag blev bestraffad för att jag inte utvecklat mina karaktärer på ”rätt sätt” och det skulle ta mig en evighet att komma på rätt spår. Peppen var som bortblåst. Jag intalade mig själv att jag hade brist på tid och att jag skulle ta upp spelet snart igen. Så skedde aldrig.

Nu i år har en fortsättning utannonserats – Final Fantasy XIII-2 – ett spel som jag kommer att köpa och spela, oavsett vad jag tycker om föregångaren. Men med detta faktum ansåg jag att FF XIII behövde avklaras. Jag vill i alla fall kunna lämna det bakom mig, och börja kika på trailers och bilder från det nya spelet, som jag hittills hållit mig borta ifrån. Den här gången skulle jag besegra spelet och inte tvärtom.

Jag tänker vara ärlig och säga det – jag använde guiden i stort sett hela tiden. Det var ett mycket bra beslut, genomspelningen blev betydligt enklare och jag slapp göra samma misstag som förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag hade orkat ta mig igenom det här spelet om det inte varit för guiden och det är väl nu vi börjar komma till det smaskiga centrat av denna text. Det är nu ni ska få veta vad jag tycker om Final Fantasy XIII.

Som trogen rollspelare är Final Fantasy en av mina favoritserier. Jag har funnit stor glädje och behållning av att spela FF V, VII och IX och har återvänt till just dessa delar flera gånger. Final Fantasy XIII är minst sagt annorlunda. Även om förändringen till det sämre började redan i FF X till PS2 så var jag inte beredd på det stora steg bakåt som serien tog med XIII.

Spelets hektiska intro är förstås en fröjd för grafikkåta ögon och även om man inte riktigt förstår vad som håller på att hända så är det med lite spänning man tar sig fram i en stad under attack. Vad du som spelare inte vet, är att du är placerad på en räls och kommer ha få eller inga möjligheter att vika av under spelets gång. Den stad, nej, den värld du har hamnat i, må vara ett grafiskt vidunder utan dess like, men kommer utan det mest väsentliga – själ. Precis som världens namn – Cocoon – antyder, är du innesluten i detta vackra skal du knappt får veta något om och inte kan interagera med. NPC:er är nästan som bortblåsta, likaså är städer och en världskarta finns inte, om man inte räknar ett stort fält man kommer till långt senare i spelet. Dessutom introduceras man till ett par intressanta biroller, men de utvecklas aldrig tillräckligt. De är väldesignade till max, Jhil Nabaat är en fröjd för ögat, men hon får ett utrymme om ca 5 minuter i spelet. Vem var hon? Vad gjorde hon? Vad ville hon? Jag inser att det är bättre att sluta fundera kring alla frågetecken som existerar i FF XIII – det finns bara en väg att gå och det är framåt. Denna väg kantas av strider och det är egentligen detta som är själva poängen med FF XIII.

Striderna är ATB-liknande med flera ”slots” som kan fyllas med vald aktivitet. Man kan förstås gå in i menyn och välja precis hur man vill, eller så väljer man det enklare alternativet och låter spelet ta besluten åt dig. Rent krasst är stridssystemet en enda stor bevakningsprocedur. Viktigast av allt är att hålla koll på din gruppledares HP-mätare, för om den når noll så är spelet över. Intressant att dina gruppmedlemmar alltid sköter sig själva annars men inte tycks kunna återuppliva en fallen kamrat… Karaktärerna kan ta sig an olika roller, ungefär som jobbsystem, och med dessa kan man skapa olika ”paradigm”, som man byter emellan. Beroende på vilken fiende man möter kan vissa paradigm vara mer effektiva än andra och det absoluta målet för varje strid (förutom att vinna förstås) är att få sin fiende att nå en ”stagger point” så att man med lätthet kan ha ihjäl den. Striderna är, dessvärre, den största behållningen med Final Fantasy XIII, samtidigt som man kan tröttna på de ständiga bataljerna. Det är dock ingen idé att undvika dem – efter varje strid tilldelas man Crystarium Points, som man använder för att utveckla sina karaktärer, lite på samma sätt som man gjorde i Final Fantasy X. Även om man strider med varje monster man ser, kommer det finnas tillfällen då man behöver ”grinda” för att hålla sitt party tillräckligt starkt för framtida möten.

Berättelsen i Final Fantasy XIII är en knepig sådan. Jag är en av dem som anser att Final Fantasy VIII kryllar av plot-holes (även om jag gillade det när det var nytt), men XIII slår ett sorts nytt rekord. Redan från början peppras man av alla dessa termer: fal’Cie, l’Cie, Cieth, Focus, Cocoon, Pulse, Ragnarok, men ingenstans hittar jag nån mening. Ingenstans hittar jag en förklaring, eller nånting som ska ge mig en anledning att fortsätta spela. Spelet utsmyckas med vackra mellansekvenser, där tanken nog är att man ska känna nåt för karaktärerna. Men jag känner mig tom, förd bakom ljuset. Vilka är de här personerna, och vad har de att säga mig? Jag charmas inte av Snows envisa ylande om att han är en hjälte och hans relation med Serah ger mig kalla kårar. Designteamet har verkligen misslyckats med flera saker i FF XIII och Serahs proportioner är en av dem. Hon ser ut som en tändsticka och i armarna på biffen Snow kan man nästan undra om det är fråga om pedofili. Sazh, den enda mörkhyade karaktären i hela spelet, får agera comic-relief och har dessutom en Chocobo som bor i hans afro. Hur det kommer sig verkar inte vara viktigt. (Och folk har mage att klaga på att Zidane har svans…) Men värst av alla är ändå Vanille, vars konstiga stön, nippriga fnittrande och andra läten får min mage att vrida sig.

Jag kan faktiskt förlåta att världskarta och städer har försvunnit – det behöver inte vara essensen av ett rollspel, även om det hjälper dig som spelare att känna dig kopplad till det som händer. Däremot är det mig obegripligt att storyn skövlas som regnskog. Där har vi grunden för ett rollspel. Men skaparna av FF XIII är riktigt dåliga storytellers. De lyckas inte framföra nånting i själva spelet, och försöker lösa detta med en databas som ska ersätta bristen på berättarteknik. Om jag förstår SquareEnix rätt så vill de alltså inte att jag ska uppleva, förstå och avnjuta storyn medan jag spelar, utan jag ska istället läsa om världen, karaktärer, företeelser med mera i menyn? Tänk dig om samma sak gällde på bio. Du kommer till biografen, men i insläppet så får du en broschyr. I denna står i punktform vad filmen handlar om, eftersom du inte kommer förstå vad som vill sägas på vita duken. Låter det bra? Skulle man ens gå och se film då? Nej, jag skulle inte tro det.

Final Fantasy XIII är överdesignat, lite som en plastikopererad brutta som tror att utseende är allt, men som har ett ruttet inre. Final Fantasy XIII är som amish-folket – i många långa timmar är du ledd av spelet med få eller inga val, men helt plötsligt blir det rumspringa och det är helt upp till dig hur du vill utveckla karaktärer, vapen och om du vill jaga efter feta monster. För mig var vapenuppgraderingen kaotisk, (jag ville ju inte välja fel!), och att plötsligt få en massa alternativ gjorde mig bara förvirrad och trött. Inte ens i musiken kunde jag hitta tröst. Melodierna är som bortblåsta, istället fylls dessa kalla korridorer av mekaniska ljud. Glöm allt vad känsla heter. Det finns inte här. En enda låt, stridstemat Saber’s Edge, erinrade mig om Boss Battle från Final Fantasy XII, men allt annat är opersonligt och anonymt.

Såhär i efterhand är det svårt att tro att jag spenderade 50+ timmar på detta spel. Det är svårt att tro att jag satt och pressade 8-9 timmar i sträck vissa dagar. Egentligen kan jag säga att det äcklar mig. När jag tänker tillbaka kan jag känna av en lätt molande huvudvärk. Kanske en sorts ångest över de förlorade timmarna. Men nu är det gjort, spelet är avklarat, jag kan gå vidare. Ärrad förstås, men det som inte dödar gör mig starkare.

	Fang och hennes dialekt Vacker grafik
	Vanille Musiken Saknar en välberättad och bra story Alltför linjärt Outvecklade biroller

Plattform: Playstation/PS3
Utvecklare: Square
Utgivare: Sony Computer Entertainment
Släppdatum: 28 januari 1998 (US), 18 september 2009 (PSN US)
Köp här: eBay och amerikanska PSN

Om jag tänker tillbaka på första gången jag spelade Final Fantasy Tactics, så minns jag mig själv i mitt gamla flickrum. När jag vaknade på morgonen, var rutinen att starta min lilla 14″ Philips TV tillsammans med min Playstation. Mat var överflödigt, allt jag behövde för att må bra var att spela. Tills jag kom till nån hiskeligt svår boss som fick mig att skrika svordomar jag hoppas att mamma aldrig hörde genom min stängda dörr.

I och med releasen av denna hett eftertraktade klassiker på PSN, stod det klart för mig att allt annat fick läggas åt sidan, för att ge plats åt ett nybesök i världen Ivalice. Den ödesdigra historien om vännerna Ramza och Delita, den hårda kampen mellan fattiga och rika och korruptionen som skapas när människan vill ha makt, var en djup och omtumlande upplevelse första gången jag spelade och visar sig vara det fortfarande. Jag måste erkänna att jag tycker det är svårt att förklara storheten med FFT, förutsatt att nån som inte spelat spelet läser detta. Hur beskriver man ett spel där uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig” passar perfekt?

Dead enemy walking

Precis som i Final Fantasy V kan karaktärerna anta olika jobb, lära sig skills, och därefter kan man anpassa dem nästan hur man vill. Tactics är ett välbalanserat spel (även om vissa bossar är svårare än den sista) och det är inte av större vikt att ha hög level, utan mer avgörande är att välja rätt jobb. Visst kan man stirra sig blind på häftiga alternativ som Ninja, Samurai, Lancer med flera, men även Thief, Geomancer, Archer osv, har färdigheter som är mycket användbara. Däri hittar man en förklaring till Final Fantasy Tactics storhet, det är omspelbart till max. Det är inte bara den vuxna och djupa storyn som lockar en tillbaka, det är även det faktum att striderna kan spelas igenom på så många olika vis. Inget sätt är fel, däremot så kan man göra det enklare eller svårare för sig. För de som verkligen vill ha en utmaning, så kan det vara på sin plats att välja att inte spela med storydrivande karaktärer i partyt, som den kvinnliga riddaren Agrias eller den nästan övernaturligt starke Orlandu. På sätt och vis kan det nästan vara att föredra, då man i början bara har ”no name-karaktärer” i sin grupp, men det känns nästan hemskt att lämna dem åt sitt öde när man har jobbat så länge med att skaffa deras skills. Men, som sagt, inget sätt är fel och det går alltid att spela om.

Vy av en stad

Final Fantasy Tactics är fyllt med extramaterial, fast av en lite speciell sort. I städer kan du tacka ja till ”propositions”, skicka iväg ett gäng av dina slagskämpar, vänta ett antal dagar, och se dem återvända med ett sällsynt objekt eller upptäkten av en gömd ruin. Vare sig objektet eller ruinen går att göra något med, förutom att läsa om det. Det är en otroligt stor del av spelet som tar plats i menyvalet ”Brave Story”, där berättaren Alazlam sida för sida berättar om karaktärer eller funna skatter. Detta ger spelet en väldigt hemlighetsfull känsla, och liksom Final Fantasy XII är Tactics genomsyrat av politik, backstabbing och mycket läsande mellan raderna.

Det här var inte bara det första strategirollspel jag nånsin spelade, det var också första gången som jag hörde Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwatas musik. Redan från första stund så vet man att spelets soundtrack kommer vara något extra, när loggan till spelet visas upp efter introsekvensen, så gick det en lång rysning genom hela min rygg. Denna genialiska duo har gjort mycket spelmusik tillsammans, men Final Fantasy Tactics är på nåt sätt en höjdpunkt, likvärdigt med hur man brukar säga att Square nådde sin höjdpunkt med Final Fantasy VI.  Som alltid i Sakimoto/Iwatas fall hörs klockor som klämtar, trummor som mullrar och stråkar som går i toppar och dalar. Melodierna är till större delen dova, passande för spelets allvarliga ton, men ibland spritter det i melodierna och man blir pumpad för varenda strid. Och så finns det såklart smäktande, ljusa låtar, som kan få en att känna både sorgsenhet och hopp, liksom karaktärerna själva.

Världskartan

Det har gått 12 år sedan Tactics fick sin release i Japan. Förmodligen finns det många som anser att grafiken är utdaterad och torftig, men jag skulle vilja vara så kaxig och säga att de personerna nog aldrig lyckats spela igenom hela spelet eller ens börjat förstå spelets storhet. Pixelkaraktärer på slagfält i en tredimensionell isometrisk vy kanske inte låter så imponerande, men det är det. Karaktärernas animationer är smakfulla och vältaliga, slagfälten har stor variation, du kan befinna dig under en gassande sol, lätt regn, åskväder eller snöfall – på takhus, i en öken, utanför en kyrka, i en djup dungeon, med mera. Alla mellansekvenser är välgjorda och väldigt grafiska, med en hel del blod som spills. Världskartan är enkel, blåa prickar markerar städer, gröna prickar symboliserar fält där random encounters kan förekomma och det är alltid lika underhållande att se hur världen byggs på med fler ställen allteftersom.

Summonmagin Shiva

PSP-versionen som släpptes under 2007 kan tilldelas både ris och ros. Ett nyskrivet manus var till viss del välkommet, men namnändringar med mera kan ifrågasättas. Originalet har en del stavfel och småmissar, men överlag så är det ett välskrivet, levande och charmigt manus, som inte hade behövt gå igenom en extreme makeover. PSP-versionen lider av problem som att ljudet blir försenat vad gäller magier, ljudeffekter och musik är rejält försämrade, och alla attacker utom den enklaste får spelet att hacka. Har man möjlighet så ska man definitivt spela originalet, där inga sådana tråkigheter kan störa upplevelsen, och det går ju precis lika bra att köra på sin PSP om man nu vill det.

Jag anser att Final Fantasy Tactics är ett av SquareEnix allra bästa spel, och ett av de bästa strategirollspelen som gjorts. Det har kommit värdiga efterföljare som Stella Deus (PS2) och Jeanne d’Arc (PSP), men det finns inget som slår upplevelsen av ett välgjort spel, som förblir roligt och spännande, oavsett hur många gånger du spelar det.

	Den vackra men tragiska storyn Hur lätt och smidigt stridssystemet är Alla jobbklasser – så många favoriter! Sakimoto och Iwata = kärlek
	Det skulle väl vara de små stavfelen då… Random encounters är inte alltid välkomna när man är på väg nånstans

Star Ocean är en serie som betyder mycket för mig. Min relation till serien tog fart under gymnasiet, då jag på riktigt förälskade mig i genren. Star Ocean – The Second Story var ett äventyr som kröp under mitt skinn och fick mig att tidvis skolka från skolan, vilket är en bedrift, med tanke på att jag alltid var så ordentlig. Star Ocean – Till the End of Time var för mig en smärre besvikelse, serien kändes på nåt sätt lemlästad, även om den tredje delen såg ut att lova mycket gott. Del ett spelade jag för en tid sedan på PSP, och trots en vacker remake, så erbjöd spelet inte så värst mycket att hurra för. Än så länge är alltså Star Ocean – The Second Story mitt favoritspel i serien. Frågan är om del fyra kan ändra på det.

En värld i ruiner.

I en inte alltför avlägsen framtid har jorden blivit obeboelig och för att den mänskliga rasen ens ska kunna överleva startar jakten på ett nytt hem. Ut i universum skickas före detta jordbor för att leta reda på planeter som kan tänkas bli homo sapiens nya hemvist. På rymdfarkosten Calnus får vi möta barndomsvännerna Edge och Reimi, som tillsammans ska utforska planeten Aeos. I jakten på ett nytt hem möter de olika raser, vissa som fiender och andra som blir deras kompanjoner. Sökandet blir en resa till flera av universums hörn, men slutar onekligen inte som man tänkt sig.

Lymle ser sötare ut här än vad hon någonsin gör i spelet.

Edge och Reimi är som ett sorts typiskt radarpar när det gäller rollspel. Edge är en pojkspoling som vill bli man, han jagar efter sin flyktige barndomsvän nummer 2 – Crowe, som överglänser Edge i allt han gör, till och med hans namn är coolare. Reimi är en lagom drivkraftig tjej, men i ärlighetens namn, det enda hon gör ute i rymden är att svansa efter Edge eftersom hon självklart har en crush på honom, men vågar hon nånsin säga det? Nej, men det hindrar henne inte från att stöna hans namn i tid och otid. Men tro inte att det är huvudpersonerna som irriterar mest. På den sent utvecklade planeten Lemuris möter de flickan Lymle, en karaktär som ska verka söt genom att forcera fram ordet ”‘key” i var och varannan mening. Detta fungerar inte alls. Det finns inget älskvärt med Lymle under de 35 första timmarna man spelar. Det är möjligtvis i spelets slutskede som hon ens ger sken av att vara mänsklig, men innan dess kan man undra om hon är en robot slash porslinsdocka. Mer utryckslöst och kallt ansikte har jag sällan skådat. Ytterligare lite längre in i spelet stöter man på Sarah, en bevingad, glasögonprydd dumskalle. Nog för att japanska rollspel ibland innehåller smått IQ-befriade karaktärer, men Sarah tar priset. Hennes röstskådespelare är minst lika obegåvad, med en röst som är krystad, falsk och förbannat jobbig att lyssna på. Men så finns ju lyckligtvis andra karaktärer som ger spelet en mer seriös touch. Unge Faize från planeten Eldar, som mest av allt vill bli lika stark som Edge, magikern Muyria som hakar på med mord i sinnet, den stenhårde och tystlåtne Arumat, och den vänlige och starke Bacchus, trots en kropp av metall har han ett ytterst mänskligt hjärta. Och så kattflickan Meracle förstås, antingen så älskar eller hatar man henne och jag har inte riktigt bestämt mig.

Det kan verka som att Star Ocean 4 är ett enormt spel med mängder av platser att besöka. Sanningen är den att antalet platser är begränsade, det finns till exempel inte många städer och inte överdrivet många planeter heller för den delen. Däremot är areorna man utforskar näst intill enorma. Mitt första besök på planeten Aeos tog nästan musten ur mig, det kändes som att jag sprang i en evighet utan att nå mitt mål, mina items sinade och jag undrade om jag hade valt en för tuff svårighetsgrad. Det hade jag som tur var inte, och spelet känns inte alls lika svårt ju längre man kommer. Det tar helt enkelt en stund att vänja sig vid stridsystemet och det faktum att man bör använda sig av tekniken Blindside nästan hela tiden. Fördelen med detta är att man kan döda sina fiender med Critical Finish och på så sätt generera bonuspoäng till din EXP-count, vilket är ett effektivt sätt att levla och snabbt bli starkare.

Vacker, detaljerad grafik.

Star Ocean – The Last Hope är ett makalöst vackert spel, nån annan beskrivning vore otänkbar. Ibland kunde jag bara låta kameran snurra runt Edge, så jag kunde insupa atmosfären och miljöerna. Ljuseffekterna är enormt imponerande, färgerna så skarpa att den blåa himlen och det gröna gräset som jag kunde se genom mitt vardagsrumsfönster, nästan såg svartvita ut i jämförelse. Karaktärerna är även de väldigt välgjorda, det hände att jag vred kameran så jag kunde se Edge stå och andas och blinka, alltid redo att lyda min minsta vink…

Det är ingen tvekan om att mycket arbete lagts ner på detta spel. NPC:erna håller hög kvalitet, både till röstskådespeleri och detaljrikedom. Motoi Sakuraba har tydligen tagit i från tårna den här gången. Hans stycken är överfyllda med pampiga pukor, sorgsna eller livfyllda stråkar. Det finns många bra melodier som effektivt sätter den rätta stämningen till de olika planeterna. Här och var får man även ta del av musik från tidigare delar i serien, vilket jag personligen uppskattade.

Suck.

Nej.

Något som förvånade mig var hur många kvinnliga karaktärer Edge fick dras med. Jag hade inte tackat nej till andra, mer mogna karaktärer, det fanns flera NPC:er jag hellre hade haft med mig i partyt än vidriga Sarah och iskalla Lymle. Men tro det eller ej, inte ens de två karaktärerna var det värsta triAce kunde frambringa. Som sig bör är Item Creation ett stort inslag även i Star Ocean 4 – vad man däremot inte är beredd på är att mötas av en lilahårig toka, med den gällaste och mest irriterande rösten som nånsin existerat. Welch, som hon kallas, är din guide när det är dags att skapa items. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaka till The Second Story:s fenomenala system, där man fick se sin kreation skapas eller misslyckas fatalt, istället för att se opersonliga listor och höra Welch säga ”hurry up, I don’t have all day”.

Det är sant som många säger att det tar långt tid innan spelet kommer i rullning, först under andra skivan börjar tempot trappas upp. Det kanske är för lång tid att vänta för vissa, men jag tycker att stridsystemet och utforskandet gör att väntetiden inte känns så jobbig. Star Ocean – The Last Hope är ett spel att ha roligt med, det har mycket att säga och är storytungt på sina ställen, men vissa saker känns lite tagna ur luften, som ”hemligheten” Edge, Reimi och Crowe bär på. Med facit i hand är The Second Story fortfarande min favorit i denna serie. Del fyra gjorde ett tappert försök, gör många saker bättre än trean, men nådde inte ända fram.

	Bra musik – klassisk Sakuraba Vacker grafik att vila ögonen på, när man vant sig vid skarpheten Arumat, Muyria, Bacchus och Faize Trevligt och snabbt stridssystem, bra kontroll
	Sarah, Lymle och Welch För få städer att besöka, jag ville på nåt sätt ha ännu mer att utforska Item Creation kunde ha varit lite roligare