japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Kategori: PS4

Game over. Continue?

Det var ju typiskt! Den där återuppståndelsen av bloggen för nästan ett år sedan gick ju så där, eller hur?

Ja, jag får helt enkelt skylla på FF XIV Shadowbringers, som höll mig i något slags järngrepp. Något spelet fortfarande gör, förstås, för även om jag aldrig sett mig själv som en MMO-spelare så är det verkligen ett av de bästa spelen. Någonsin.

MEN! -fanfar-

Det kom ju ett ANNAT spel för inte så länge sen. Ett spel som jag drömt om sedan det fick pryda den tekniska demon för PS3 så långt tillbaka som 2005. Ett spel jag skrev om när trailern och utannonseringen ÄNTLIGEN var ett faktum 2015.

Den tekniska demon för PS3 lekte med alla FF VII-fans hjärtan.
Jag får fortfarande rysningar när jag ser trailern för FF7R från 2015.

Och nu i april, efter 15 långa år av längtan, förhoppningar och tvivel, så var det äntligen dags för Final Fantasy VII Remake.

Jag ska inte sticka under stol med hur mycket gåshud jag hade när jag satt med kontrollen i handen några dagar innan påsk och såg det magnifika introt. Jag ska inte hymla med att jag var alldeles tårögd över den mer än stämningsfulla musiken. Jag ska inte låtsas som att jag inte stod och stirrade på Cloud när han hoppat av tåget. Liksom, var han på riktigt? (Så riktig som en spelkaraktär kan vara i alla fall.)

Som jag undrade när första trailern kom för 5 år sedan – is this real life?

Originalets intro är ikoniskt, men så här bra trodde jag aldrig att det skulle kunna bli.

Och grejen är att ja, det var PÅ RIKTIGT! Hur ofta får man chansen att spela om ett spel som man redan vet allt om, men ändå är det fräscht, orört, oupptäckt? Det var en ganska crazy feeling – FF VII har ju ändå hängt med mig sedan tonåren.

Efter 42 intensiva timmar var min resa genom Midgar slut. Jag får återkomma till mina personliga höjdpunkter i FF7R i en anna bloggpost. (Och jag ska tamigfan hålla detta löfte nu! Okej?!)

Nu i dagarna har jag hoppat på ytterligare en remake, nämligen Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som originalet till SNES heter. Har inget minne av att jag har spelat en emulerad fan-översättning, men det kanske jag har gjort. I vilket fall som helst så är Trials of Mana ett lättsamt spel, med schysst flyt i striderna, bra musik och färggrann grafik.

Och om jag slutligen ska toucha en smula på läget i världen, så är jag oändligt tacksam över att jag avskyr att resa, inte gillar uteliv, sällan socialiserar med andra och hellre spelar varje ledig minut. För en gamer gör restriktioner i samhället inte så mycket, så länge internetuppkopplingen är stadig.

I am Setsuna

setsuna-logo

Sedan utannonseringen har I am Setsuna fått representera en modern motpol till allt som kritiker och fans anser vara fel med rollspelsgenren. Spelstudion Tokyo RPG Factory tycks lova guld och gröna skogar enbart med sitt namn. Genom dem ska vi återigen få uppleva storheten av ett klassiskt upplagt JRPG. Frågan är bara om I am Setsuna levererar.

Fortsätt läsa

Spel för kalla dagar och sena nätter

Sommaren gick i ett svep och nu har visst halva hösten också rusat förbi. När jag inte har suttit med näsan i kurslitteratur eller rynkat pannan över tentafrågor så har jag (fortfarande) hållit till i Eorzea. Nu var det ju några månader sedan jag spelade klart expansionen Heavensward så tiden spenderas mest på crafting och samlande av olika ting.

Det känns som att det var ett tag sedan jag spelade ett vanligt JRPG. Därför kändes det extra kul när Tales of Zestiria släpptes i fredags. Jag hade bokat Collector’s Edition till PS4 och en vanlig utgåva till PS3. Hade tänkt spela på PS3 och låta CE-boxen stå orörd i hyllan. Men den planen gick ganska snabbt i stöpet. PS3-versionen har förstås också fin grafik, men dras med ett ganska påtagligt anti-aliasingproblem. Jag skulle inte kalla mig själv grafikkåt men jag hade svårt att njuta av berättelsen när karaktärernas ögon (alltså iris) fick kantiga konturer. Eftersom jag inte ville öppna CE-boxen fick jag bege mig ut och skaffa en enkel version av spelet till PS4:an också. Ja, jag säger ju att jag är knäpp. ;D Men nu kan jag i alla fall uppleva spelet med superskarp grafik och slippa irritera mig på en sådan liten detalj.

Jag hann inte spela mer än dryga 15 timmar i helgen och nu kommer det inte bli något spelande på ett tag på grund av studierna. 🙁 Men det jag har upplevt hittills är ju – för att vara kortfattad – hur bra som helst! Hittills är detta det bästa Tales-soundtrack jag har hört. Och inte undra på, Motoi Sakuraba får ju draghjälp från Go Shiina, som bidrog med sin speciella stil till Tales of Legendias soundtrack. Bara själva introt till spelet fick håret att ställa sig på mina armar och rysningar leta sig ner längs min ryggrad. SÅ. JÄVLA. BRA. Älskar gitarriffen. XD

Tales-spelen innehåller alltid en skara brokiga karaktärer och Zestiria är inget undantag, men jag har noterat att karaktärerna är mer lågmälda än vanligt. Hittills har jag inte stött på någon som ska agera comic-relief, än har det inte pratats om huruvida en tjej har fylliga former medan någon annan är platt och än så länge har det heller inte dykt upp några sexuella anspelningar. Uppfriskande! (Inte sagt att det är fel om sådana saker blir verklighet längre in spelet, men vid det här laget hade en viss ton redan satts i andra Tales-spel, om man säger så.)

I jämförelse med Tales of Xillia och Tales of Xillia 2 känns Zestiria som en enorm förbättring. Det enda jag har att klaga på (?) är att kameravinklarna i striderna är ganska snäva och lite för tätt inpå ibland, men det är ingen stor grej egentligen. Känns förstås väldigt trist att inte kunna spela på ett tag framöver men det är väl för en bra anledning. När den här kursen är över och hösten övergår till vinter så kommer jag sitta uppe till sena timmar och njuta av det bästa Tales-spelet sedan Vesperia eller Abyss,

Jag har testat Final Fantasy XV

Eller snarare – jag fick prova demot Episode Duscae som blir tillgängligt 20 mars för dem som har köpt Final Fantasy Type-0 HD. Det var i onsdags som jag fick chansen att spela under en timme. På den tiden hann jag dock inte igenom demot.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Att Final Fantasy XV kommer att bli groteskt snyggt är det ingen som helst tvekan om. Grafiken är knivskarp och hår, hud, kläder, ansikten och omgivningar har aldrig sett mer verklighetstrogna ut. Det nästan sticker i ögonen. Jag har aldrig tvivlat på Square Enixs förmåga att skapa grafik som pressar teknikens gränser och däri ligger heller inte denna haltande spelstudios problem. Däremot är jag inte längre lika säker på att de kan skapa berättelser med en gripande och tydlig handling, karaktärer att skratta och gråta med eller minnen som jag för evigt kommer att ha med mig.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Huvudpersonen och tillika prinsen Noctis utforskar världen med sin possé som består av Gladiolus, Ignis och Prompto. (Sjukt coola namn, eller hur?) Frågan är om det är det här järngänget man kommer ha med sig genom hela spelet eller om det kommer finnas andra karaktärer som sluter upp vid Noctis sida. Det skulle ju vara lite av en ovanlighet om det inte dyker upp någon kvinnlig karaktär som också tar plats i stridselden. Efter en grundlig genomgång av stridssystemet kutar man runt i glada vänners lag tills det är dags att puckla på fiender.

Trots flera videor och bilder som har visat striderna har det varit väldigt svårt för mig att förstå hur allt hänger ihop, hur striderna faktiskt fungerar och vad i helskotta Noctis gör när han teleporterar sig överallt, kastar svärd och frammanar olika vapen. Som tur var blev i alla fall det mesta kristallklart när jag väl satt med kontrollen i handen. Men för den skull var striderna inte de lättaste att hantera. I stridens hetta kändes det lite fånigt när fienden ibland hamnade bakom kameran och jag fick snurra den för att se vart jag egentligen riktade mina slag. Kanske blev det bara knepigt för att allt var nytt och jag var upptagen med att insupa alla intryck samtidigt. I många spel styr man ju både karaktär och kamera samtidigt utan att det är ett problem.

Nåja, jag tänker inte gå in i detalj om striderna här – vill ni läsa mer om dem kan ni kolla in min text hos Level 7 – men jag kan i alla fall säga att jag äntligen förstår vad det är som händer när man slåss och bara det är ju ett stort plus. Jag vill också nämna att Yoko Shimomuras stridsmusik faktiskt lyckades fånga min uppmärksamhet trots allt som pågick, så hennes bidrag till serien verkar bli mycket lovande.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag hann som sagt inte spela igenom allt som demot hade att erbjuda, men jag nosade i alla fall upp spåret av en gigantisk behemoth. Jakten gick genom en dimmig skog och jag var tvungen att vara tyst, inte låta den se mig, men samtidigt inte tappa besten ur sikte. Här kändes det som att spelet lånade smått från andra genrer. Smygandet tog tankarna till Metal Gear Solid och den dimmiga luften till Silent Hill. Med förhöjd puls smög jag mig på behemothen. Jag misstänkte att jag inte skulle gå segrande ur striden och jag hade tyvärr rätt. Det var ändå ganska passande för just då tog mina 60 minuter speltid slut.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag har förstås beställt Final Fantasy Type-0 HD för att kunna spela demot utan tidsbegränsning och jag ser fram emot att kunna grotta ner mig i striderna, miljöerna och karaktärerna. Och jag hoppas, innerligen, att det här blir en grandios återkomst för en spelserie som jag älskar, men som gång på gång har gjort mig besviken under de senaste åren.

Final Fantasy – this may be your final chance.

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑