Final Fantasy IV är än så länge det Square Enix-spel som fått flest releaser. 1991 utkom spelet till Super Nintendo i Japan och döptes felaktigt till Final Fantasy II i USA (detta för att del två och tre till NES inte släppts i väst). Sedan dess har denna älskade klassiker fått nytt liv på bland annat Playstation, Gameboy Advance och Nintendo DS. Spelet fick små upprustningar i de första nyutgåvorna, men det var först till DS som FF IV undergick ett rejält ansiktslyft. De platta pixlarna var ett minne blott och världen och karaktärerna fick nytt liv i deras nygjorda 3D-skrud.

Köp nya pixlar
Som Final Fantasy-fan är det väl föga förvånande att jag äger flera versioner av spelet. Men det hindrade mig ändå inte från att höja på ögonbrynen när jag hörde att ytterligare en nyutgåva var att vänta, nu till Playstation Portable. Square Enix har strävat efter pixelperfektion genom att ligga så nära originalet som möjligt och samtidigt återge en grafikupplevelse som inte känns förlegad. Men inte ens ett fan som jag skulle, av enbart nya pixlar, lockas till att köpa en gammal upplevelse för fjärde gången i ordningen. Därför har Square Enix även bakat in fortsättningen The After Years, som släpptes till WiiWare 2009, samt ett onödigt extrakapitel kallat Interlude.

Sprida ut vingarna
I kungadömet Baron bor Cecil, kapten över luftstyrkan Red Wings. Kungen har beordrat honom att leta reda på världens fyra kristaller. Men Cecil börjar känna samvetskval då han dödat oskyldiga magiker i staden Mysidia, som utan våld försökte hindra bortförandet av deras kristall. Han ifrågasätter sin monarks motiv varpå han omedelbart blir avsatt från sin position och ivägskickad på ett nytt uppdrag, på vilket hans gode vän Kain bestämmer sig för att följa med. Tillsammans beger de sig till byn Mist för att leverera en ring som kungen gav dem. Väl på plats släpps en eldmagi lös ur ringen och infernot är ett faktum. Alla i byn dödas förutom en liten flicka vid namn Rydia. När hon inser att hennes mamma inte längre lever frambringar hon en jordbävning och Cecil och Kain kommer ifrån varandra. Cecil försvarar Rydia när Barons soldater kommer för att föra bort henne och hon blir hans nya följeslagare.

Snabba ryck
Händelserna får Cecil att fundera på hur han ska komma vidare i sitt liv. Han är en så kallad ”dark knight”, men ger sig av för att väcka en latent styrka inom sig själv och istället bli en ”paladin”, vilket han också lyckas med. Allt detta är genomspelat och klart på ett par timmar. Det känns lite lustigt, hur berättelsen rusar fram i början. Inledningsvis är manuset stressat och ibland något tunt vad gäller dialogerna. Storyn har inte finjusterats och förbättrats som i DS-versionen. För 20 år sedan ansågs Final Fantasy IV vara ett storytungt och långt spel. Med dagens mått mätt är upplevelsen vingklippt, men charmen finns förstås kvar.

Spring eller slåss – det är frågan
Slumpmässiga strider har varit och är fortfarande en återkommande del i flera rollspel, till mångas förtret. Personligen har jag aldrig stört mig särskilt mycket på detta, men i Complete Collection fick det mig att dra djupa suckar och välja att fly från många strider. Problemet ligger inte i striderna i sig, det är obalansen i hur de kommer till. Har jag nyss kommit ur en strid kan det uppstå en till bara jag tar ett steg eller vänder mig i en ny riktning. Denna procedur kunde, när jag hade otur, upprepas flera gånger. Kontrasten är ganska stor när man i nästa ögonblick kommer ur en strid och kan spatsera omkring under lång tid utan att något händer. Detta gör spelandet tidvis enerverande och tråkigt och en bättre balans hade varit att föredra.

Bekvämt stridssystem
På plussidan finns förstås Active Time Battle, de realtidsbaserade striderna som först kom till i FF IV, men som också lade grunden för framtidens Final Fantasy-spel. Tiden passerar även när du är inne i menyn och väljer föremål eller magier, vilket innebär att fienderna kan göra stor skada om du inte är snabb nog. För den som inte vill stressa finns en inställning som gör att tiden står still medan olika menyval görs. Är det lätta fiender som ska hanteras, kan automatiska strider aktiveras med select-knappen. Då gör karaktärerna inget annat än attackerar, men striderna går också mycket snabbare.

Mångalen
After Years tar vid flera år efter händelserna i Final Fantasy IV. En meteor har kraschat och en mystisk kvinna är på jakt efter kristallerna. Berättelsen är uppdelad i flera små kapitel, som var för sig tar ett par tre timmar att klara och med en ny huvudperson i varje episod. Det är inte nödvändigt att spela alla kapitel om man inte vill, men det är förstås trevligt att se situationer ur olika karaktärers synvinklar. Stridssystemet är som vanligt, men med en skillnad. Beroende på de olika månfaserna påverkas din trupps, men även fiendernas, olika färdigheter. Är månen till exempel full blir fysiska attacker mindre effektiva men svart magi får ökad kraft.

Som på räls
Jag känner mig lite kluven till After Years. Å ena sidan tycker jag att det är roligt att se gamla kära ansikten igen, lära känna några nya och få veta ännu mer om karaktärerna. Å andra sidan är det tråkigt att det inte är en enda lång sammanhängande historia. Kapitlen är linjära så det förslår, att utforska är nästan inte att tänka på. Final Fantasy IV hade stor variation på sina karaktärer och striderna var balanserade, men i After Years blir det mest stabbigt och enformigt. I Yangs kapitel består till exempel hela partyt av hårdslående munkar vilket innebar att jag lät striderna styra sig själva, medan Poroms kapitel medförde ett evinnerligt menybläddrande då hela sällskapet var magiker.

Lite kul, lite tråkigt
Det är förvisso kul att kunna ta kontroll över dvärgprinsessan Luca, som var ospelbar i FF IV, och Cecils son Ceodore. Att After Years ens blev påtänkt kan jag se som riktig fanservice. Den här samlingen är som sagt komplett och utöver sitt nyputsade yttre har även musiken fått sig en genomgång. Du kan välja att spela med originalmusiken intakt, eller låta de nyarrangerade tonerna göra dig sällskap. Men jag har inte haft lika roligt som när jag spelade Final Fantasy IV till DS. Där spelade jag för glatta livet tills mina karaktärer var över level 80, här hade jag svårigheter att ens orka nå till 60.

Klassiskt men inte nytt
Final Fantasy IV är en stor klassiker, det första FF-spelet då karaktärerna verkligen fick ta plats och utvecklades i kapp med storyn. Men kanske ligger den största förtrollningen 20 år tillbaka i tiden. Oavsett hur många nyutgåvor Square Enix producerar blir spelet aldrig så stort som det var då, när det banade ny väg och höjde ribban för genren. Då jag som sagt är ett FF-fan kan jag snarare känna mig trött på detta mjölkande av fansens pengar med samma gamla spel. Jag har fått tillräckligt av Final Fantasy IV för den här livstiden. Låt oss hoppas att detta verkligen är den slutgiltiga nyutgåvan.

	Skarpa, färgglada pixlar Cecil och Kains historia Stämningsfull musik Kära återseenden i After Years
	Stressad story i FF IV:s första timmar Obalans kring de slumpmässiga striderna Upphackad berättelse i After Years Tidvis torftiga strider i After Years Square Enix vill ha dina pengar för ett spel du förmodligen redan äger

Många inom spelbranschen verkar eniga om att de japanska rollspelen (JRPG) har sett sina bästa dagar och att det inte finns nånting mer där att hämta. Dessa kritiker har inte spelat Radiant Historia. Under en längre tid upplevde jag att det släpptes väldigt få spel tillhörande min favoritgenre och de titlar som hamnade på butikshyllorna var ointressanta i mina ögon. Kanske är det därför jag är av åsikten att de japanska rollspelen inte alls har sett sina sista dagar – jag har helt enkelt spelat för lite skräp för att kunna vända genren ryggen. Och det är jag glad för, annars hade jag kanske missat detta briljanta lilla spel.

Ändra historien
Du bekantar dig med Stocke, en agent inom kungadömet Alistels specialstyrka. Hans överhuvud Heiss skickar ut honom på ett uppdrag tillsammans med två medhjälpare, Marco och Raynie. Heiss har även gett Stocke en bok – White Chronicle – att ta med sig på färden. Innan uppdraget börjar får Stocke en vision där han ser Marco och Raynie dö. Förvirrad och uppskrämd över synen gör han sitt bästa för att glömma den. Men tydligen har Stocke sett in i framtiden – uppdraget går överstyr och till slut befinner sig Stocke i synen han såg och Marco och Raynie ligger livlösa på marken. Stocke själv blir också svårt skadad och vaknar upp på en okänd plats. Han har hamnat i Historia, en värld mellan tid och rum. Där träffar han barnen Lippti och Teo, som berättar att han med hjälp av boken kan gå tillbaka i tiden och ändra händelser just som den han precis bevittnat. Stocke får även veta att det är upp till honom att ändra historiens gång så att världen inte går sin förintelse till mötes.

Genom tid och rum
Berättelsen i Radiant Historia är egentligen en linjär sådan, men den speciella uppbyggnaden och mängden resor man gör mellan två olika tidslinjer, gör att spelet känns mycket mer fritt. Stocke möts hela tiden av olika val eller hinder och beroende på de beslut han tar så kan historien få ett abrupt slut eller fortsätta. Råkar man välja ett sämre alternativ hamnar man hos Lippti och Teo, som ibland kan ge tips på hur man ska ta sig vidare. Tidsresorna går inte att göra hur som helst. Det finns ett antal ”noder”, knytpunkter, i berättelsen och det är dessa Stocke kan resa emellan. Spenderar man lite tid på att göra sidouppdrag är det bekvämt att kunna snabbspola dialog med X-knappen eller hoppa över scener man redan sett helt och hållet, genom att trycka på start.

Saknar stereotyper
Manuset är intelligent och moget skrivet, dialogerna är rappa, realistiska – reaktionerna från karaktärerna blir aldrig överdrivna eller underdrivna för den delen. Det finns alltid nån som har nåt att säga och det sägs ofta på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. JRPG-genren har länge besudlats med halvtaskiga stereotyper – till exempel den kvinnliga magikern/prinsessan som knappt kan stå på egen hand, den melankoliske eller obekvämt glättige hjälten, eller det lilla barnet som går alla på nerverna och mest fungerar som en rolig sidekick. Radiant Historia har säkert någon stereotyp eller två, men jag har svårt att se dem. Stocke är vare sig för högljudd eller för lågmäld. Den lilla flickan Aht som han senare får lära känna är så mogen för sin ålder att hon får Rikku från Final Fantasy X att framstå som en jollrande bebis. Marco är lite otippat den bästa helaren och störst skada gör den skarpskjutande prinsessan Eruca.

Taktik framför styrka
Striderna är klassiskt uppbyggda med tre karaktärer som måttar slag mot fienderna. Men bataljerna är mer taktikkrävande än att bara välja ”attack”. Fienderna står utspridda på ett rutnät och beroende på var de befinner sig gör och tar de olika mängd skada. Stocke och de andra har en stor mängd förmågor till sitt förfogande och vill man snabbare gå upp i level och få lite extra pengar ska man gärna se till att skapa en så lång kedja av attacker som möjligt. I den övre skärmen på DS visas under strid turordningen för allierade och motståndare. Om så önskas finns möjligheten att byta plats med en annan karaktär eller till och med en fiende. Den här funktionen är otroligt hjälpsam men gör heller inte striderna för lätta. Det handlar helt enkelt om taktik och att vända striden till sin fördel på ett snabbt och smidigt sätt och striderna blir således aldrig tråkiga.

Inga krusiduller
DS är på många sätt en perfekt liten maskin för rollspel, speciellt när de ser ut som Radiant Historia. Miljöerna är skapta i smakfull och färgglad 3D, men det märks knappt när de blandas med karaktärerna – klädda i de sötaste av pixlar. Spelet tar inte hjälp av vare sig snygga anime-intron eller halvdana röstskådespelare för att berätta sin historia. Atlus gjorde rätt i att lämna karaktärerna stumma – manuset talar för sig självt och musiken sätter den perfekta stämningen.

Oförglömlig musik
Yoko Shimomura överträffar nästan sig själv med detta soundtrack. Hon lånar lite från tidigare verk och melodier som för tankarna till Legend of Mana, Luminous Arc 2 och Kingdom Hearts ljuder ur högtalarna. Hon tycks ha hämtat inspiration från några av världens bästa kompositörer, för tongångar ur Chrono Trigger (Yasunori Mitsuda) och Suikoden (Miki Higashino) gör sig även påminda här. Soundtracket är otroligt litet för att tillhöra ett så långt spel. Drygt 40 timmar spenderade jag tillsammans med Stocke och de andra och soundtracket, som ryms på en enda CD, kändes aldrig för snävt eller repetitivt. Yoko har en otrolig slagkraft i sin musik och låten Mechanical Kingdom som spelas i Alistel är en härlig flirt med Chrono Triggers Undersea Palace.

Importera mera
Som det ser ut för tillfället verkar Radiant Historia inte få en europeisk release, vilket jag tycker är väldigt synd. Med andra ord är det import som gäller och är man ett fan av genren och äger en DS så ser jag ingen anledning till att inte köpa detta spel. Radiant Historia kanske inte är det nyskapande rollspel som kritikerna skriker efter, men det går helt klart sin egen väg. I en spelbransch där yta många gånger går före manus är jag glad att Atlus helhjärtat vågade satsa på en berättelse som inte bara har en briljant berättarteknik, utan också något att säga.

	Trovärdig och vuxen dialog Långt Trollbindande musik Smart stridssystem Blir aldrig tråkigt Unik uppbyggnad av berättelsen
	Karaktärernas bilder ändras aldrig Inställningar existerar inte

Gudarna Cosmos och Chaos är i krig med varandra, men istället för att hålla fajten sinsemellan, har de norpat flertalet Final Fantasy-karaktärer och låter dem göra grovjobbet. Det blir många kära återseenden, men spelet lämnar ändå mycket att önska.

Tvångströja nästa?
Att blanda karaktärer som inte har något med varandra att göra kan lukta desperation lång väg. Tales of the World: Radiant Mythology lyckades skapa en värld med karaktärer från Tales-serien med godkänt resultat. Kingdom Hearts var spelet som många trodde skulle bli en salig röra men som visade sig vara motsatsen. Square Enix vill med Dissidia 012 erbjuda det bästa av två världar – det är ett beat ‘em up som har lånat många element från rollspelsgenren. Tyvärr missar de målet och resultatet känns kluvet, schizofrent, nästan lite galet.

Menymani
En stor del av speltiden fokuseras på menyerna. Där finns fullt av karaktärsinställningar, extramaterial att låsa upp och mängder med genomgångar och tips kring hur alla delar av spelet fungerar. De sistnämnda har blivit uppiffade med hjälp av karaktärer som inte finns att slåss med. Men det blir bara jobbigt att läsa en tutorial när Selphie yrar om personliga problem innan hon kommer till poängen. I menyn finns också en chocobo, som hittar skatter och ger bonusar i strider beroende på hur mycket du spelar.

Detaljhysteri
För den stridssugne finns ”battle mode” med lite av varje att välja på; ”one on one”, arcade eller trådlöst mot en eller flera kompisar. ”Story mode” innehåller ett antal kapitel med en ny huvudperson för varje. Här finns en världskarta fylld med portar som ska passeras. Inne i dessa utkämpas strider som ger 1 KP, valutan för den mog-shop som finns i världen. För att snabbare bygga upp sina tillgångar finns möjlighet att via färdigheter koppla samman flera strider efter varandra och på så sätt öka förtjänsten av KP. Som om en inte räckte, finns ytterligare en shop i menyn, där den klassiska valutan gil betalar vapen, rustningar och accessoarer. Just accessoarerna är av stor vikt. Det gäller att utveckla sin karaktär så att denna har plats för extra tingel-tangel. Bland mycket annat finns en myriad av engångsföremål som ger tillfälliga fördelar för att sedan gå sönder efter stridens avslut. Dessa kan vara nödvändiga att använda för att besegra en svår fiende. Men detta är inte allt. En otrolig mängd pyssliga detaljer är insprängda i Dissidia 012. Många känns malplacerade och hade kunnat simplifierats istället för att ta tid ifrån striderna som är den egentliga poängen med spelet.

Spillror till karaktärer
Det råder ingen brist på karaktärer, minst en hjälte från varje del av Final Fantasy-serien finns med och flertalet skurkar går att låsa upp. Det här är anledningen till varför Dissidia-spelen ens har kommit till – alla de älskvärda (eller avskydda) personligheterna Square Enix skapat genom åren. Men tagna ur sin kontext känns de tafatta och platta, de blir omöjligen så levande som de var i sina egna spel. Final Fantasy är för mig synonymt med handling och något sådant finns inte här. Det som Square Enix spenderat tid och pengar på att bygga upp, bryter de på kort tid ner. Jag har svårt att se det roliga när Kefka pratar om att han får gas i magen och gör pruttljud. Istället ser jag en spillra av den karaktär han är i Final Fantasy VI – ett ondskefullt, excentriskt geni – inte en marionettdocka utklädd till clown. Det är som att spotta på en av Square Enixs bästa skapelser. Samma sorgliga känsla infinner sig när Laguna låter som en kåt 17-åring framför den lättklädda antagonisten från Final Fantasy III och det är svårt att ta Tidus på allvar när han dyker upp med bar överkropp, som om han kom springande från Twilight-filmerna.

Håll käften och slåss
För att göra en dålig historia kort; story-mode är ett platt fall. Här finns inget berättande utav värde. Dialogerna är fyllda med luft och kanske någon liten anekdot från ett FF-spel. Karaktärerna har bara en väg att gå: framåt. Och de har bara en sak att göra: slåss. Ord är överflödiga. Striderna kan styras på två olika sätt, antingen som ett renodlat actionspel med mängder av knappkombinationer, eller det lite snällare rollspelsläget – där karaktärerna är semi-automatiska och de flesta val görs via en meny. Men även med den inställningen är spelet inte det lättaste. Olikt alla andra fighting-spel jag känner till så måste man här bygga upp styrka med lättare slag innan faktisk skada kan vållas med en specialattack. Arenorna för sammandrabbningarna är stora men inte bara öppna landskap. Frustrationen kan väckas när kameran ibland vill spela en ett spratt eller en stridskämpe fastnar i arkitekturen. Striderna är som en uppvisning i luftakrobatik. Här flygs, hoppas, voltas och springs det om vartannat. Det blir många hetstryckningar på knapparna istället för att komma på en speciell taktik. Med andra ord så är striderna inte särskilt omväxlande, men förutsättningarna ändras åtminstone med så många varierade stridstyper, som Laguna med sitt automatvapen, Lightning med sitt svärd, Kain med sin lans eller Yuna och hennes summons.

Bäst av allt
Självklart är Dissidia 012 gjort med FF-fans i åtanke. Visst, det är kul att se så många karaktärer i lite snyggare tappning och grafiken är väl inte så pjåkig, men det finns inget att längta tillbaka till när PSP:n är avstängd. Den största behållningen är tveklöst chansen att få höra musikstyckena som gav liv och känsla till de tidigare delarna i nya pampiga versioner. Och jag är helt allvarlig när jag säger att ni kan strunta i spelet och lägga pengarna på soundtracket istället.

	Musiken vi alla älskar, fast ännu bättre RPG-mode – för enklare strider Stort urval av karaktärer
	De överfulla menyerna som kräver din tid När kameran knäppar sig Den otroligt fattiga storyn

Hjärtat bultar, händerna kallsvettas. Svordomar flyger genom luften, den ena värre än den andra. Koncentrationen är total. Bristen på items är påtaglig. Jag tror att det är hopplöst, pessimist som jag är, men när jag märker att jag dominerar så ser jag ljuset i tunneln. Jag kommer att klara det här, det är inte omöjligt. Musklerna gör en sista kraftansträngning och mina fingrar glider flinkt och vant över knapparna. Till slut är det gjort och en skälvning går genom kroppen. Jag gjorde det. Jag spöade skiten ur bossen.

Så får jag äntligen slappna av och gotta mig åt att jag precis kört klart mitt första Ys-spel. Det är en relativt stor serie men i vanlig ordning börjar jag i ”fel” ände. Länge har det varit få förunnat att spela Ys, då serien till större del varit Japan-exklusiv. XSEED Games får all min respekt som vågar mer än någon annan distributör. Ys såg dagens ljus 1987 och har sedan dess figurerat på ett antal obskyra datormodeller, men även konsoler som Mega Drive, Sega Saturn och PlayStation 2.

Jag får erkänna att jag inte riktigt kunna sätta mig in i serien till fullo, med tanke på var jag börjar, men har ändå lyckats snappa upp att alla spelen har en rödhårig yngling vid namn Adol Christin som huvudperson. Han och hans vapendragare Dogi är på resande fot och kommer med båt till landet Altago. Monster, jordbävningar och den dödliga sjukdomen Iskan fever har börjat härja i landet. Då Adol är en äventyrare i rätta bemärkelsen blir det snart hans uppgift att väcka landets fem drakar i ett försök att rädda världen.

Jag vill egentligen inte säga så mycket mer om storyn. Det är en bra och medryckande berättelse, utan onödiga komplikationer eller krystat manus. Kanske kan man ana ett par lösa trådar – speciellt när man fångas av den noble Scias charm, men aldrig får komma honom in på skinnet, eller när mystiken tätnar kring den vackre men sluge Geis. Men persongalleriet är en frisk fläkt och ett par av de karaktärer man får med sig i sitt party är en ren och skär överraskning. Adol är den typiske tyste hjälten, men här irriterar man sig inte på detta faktum, då hela spelet är tyst. Det finns inga irriterande röster som man helst av allt vill stänga av. Där karaktärerna får göra sig hörda, det är i strid och det räcker gott och väl med små käcka utrop.

Ys Seven är ett actionrollspel och action snålas det verkligen inte på. Spelet håller ett högt tempo, framför allt när det är dags att fajtas. Här behövs inga menyer, allt man behöver finns prydligt inprogrammerat i PSP:ns alla knappar. För att slå på en fiende trycker du X, för att göra en kombo trycker du X flera gånger. Vill du blocka en attack måste du i rätt ögonblick trycka in L och R. För varje slag, varje besegrat monster och varje blockad käftsmäll vinner du skill points (SP). Dina karaktärer kommer genom spelets gång att lära sig mängder av specialattacker via sina vapen, vilka man kan använda när rätt mängd SP är nådd. Specialattackerna utövar man genom att ansluta dem till ett kortkommando, R-knappen tillsammans kryss, fyrkant, trekant, eller cirkel. Det kan inte bli enklare. Och för att göra det hela ännu lite maffigare så har varje karaktär sin egen unika superdupermega-attack. Denna gömmer sig under L-knappen och kan endast användas när ”extra”-mätaren är fylld. Denna fylls automatiskt över tid, men processen påskyndas om man använder sina specialattacker. Det kanske låter som mycket att tänka på, men stridssystemet kan inte kallas annat än intuitivt. Jag är faktiskt väldigt imponerad över hur mycket information som visas på skärmen utan att råka täcka över något viktigt.

Eftersom detta är ett actionrollspel så kan det också vara enkelt att tro att det bara är att banka på allt man ser. Detta är förvisso sant, men det är inte alltid effektivt. Det finns olika typer av vapen som fungerar olika bra på olika monster. T ex fungerar Adols svärd bäst mot fiender med mjuka kroppar (typ plantor) och Dogis hårda melee-nävar passar (konstigt nog) bäst på monster med hårda skal att knäcka. I praktiken innebär detta att man måste vara uppmärksam på när man inte gör nån vidare skada på sin fiende och snabbt byta till en karaktär med det rätta virket. Det kanske låter som en knepig process, men tryck bara på cirkel så ändras den du styr till näste man i led.

Då Ys Seven inte låter sin spelare förlita sig på helande magier, utan ett ytterst fåtal helande items som man inte bör slösa i onödan, är möjligheten att byta karaktär snabbt och lätt en riktig räddning. Låt oss säga att Adol har fått ta många slag och snart inte orkar mer. Fear not! Byt till Dogi och låt honom ta lite stryk ett tag. AI:n kickar in och håller Adol igång och crazy as it sounds så verkar karaktärerna man inte styr kunna dö. (Jag vet inte hur länge jag sprang runt i sista grottan då Adol endast hade 16 i HP kvar, men hans två kompanjoner fixade biffen och Adol själv verkade inte ens ta stryk i striderna.) Det gör inte saken sämre att dina karaktärer återfår all HP när de levlar. Ordningen störs heller inte av att man kan spara när man vill. Det finns helande stenar utspridda över världen, rör vid dem and you live to fight another day. Dessa blir dessutom oumbärliga en bit in i spelet när de hjälper dig att warpa till vilken annan sten du har rört vid. Och spelet tvingar dig inte att stå vid en sten, du kan befinna dig varsomhelst och warpa dig hitan och ditan. Vilken känsla av frihet!

Det jag kommer minnas mest av Ys Seven (förutom den otroligt vackra musiken som mina öron blev bortskämda med och den mysiga och skarpa grafiken som fick ögonen att tåras) är hur ofantligt kul jag hade. Från första stund var det som att mina händer hade växt ihop med PSP:n och det fanns inget mer självklart än att spela. Minuter blev till kvartar, kvartar blev till timmar, eftermiddag blev till kväll, kväll blev till natt – och jag var knappt medveten om detta. Jag kunde bara tänka på att jag skulle framåt, se vad som fanns bakom det där berget, levla en extra level, klå den där bossen – och förstås se till att batteriet i min PSP aldrig tog slut. När man upplever en sån här rusch och knappt kan slita sig, då vet man att ett spel är bra. Jag är medveten om att det är så många som liksom jag inte spelat ett enda Ys-spel. XSEED Games gör oss alla en tjänst genom att släppa flertalet spel ur serien på kort tid. Stöd deras arbete och köp de här spelen! Det är aldrig för sent att ta till sig en magisk spelserie och det gör inget om man börjar i ”fel” ände. Huvudsaken är att du börjar nånstans och tillåter dig att bli hänförd.

Vad väntar du på?

	De finurliga, snabba, hårda men enkla striderna Musiken – jag skämtar inte när jag säger att här inte finns en enda dålig låt! Grafiken – min PSP blev helt plötsligt mycket vackrare Manuset – som inte dryper av tradigt dravel trots sitt klassiska stuk Den otroliga frihetskänslan och glädjen man får av att spela
	Begränsningen gällande items – Ys är hard-core! Mängden svordomar som kan komma ur din mun när du tampas med superhårda bossar

De flesta rollspelare tycker att ett bra RPG ska innehålla en djup story. Jag är antagligen en av dessa. Crimson Gem Saga fyller inte denna kvot. Det märks tidigt att det är en ganska simpel historia som kommer utspelas. Klischéer lite här och var, en ung riddare (huvudpersonen Killian) som precis tagit studenten från nån sorts riddarskola, hamnar på nåt sätt med en samling människor (en magiker, en karatemästare osv) och alla ska de hitta några förhäxade stenar så att inte ”dåliga saker” händer. Det låter djupt, eller hur? Eller inte.

Storyn åsido, så finns det trots allt små guldkorn i dialog och grafik. Rösterna är ju långt ifrån de bästa, likaså gäller spelets musik som är under medel, men jag kan inte låta bli att charmas av skattjägaren Spinels gälla stämma. Detta speciellt i strider när man får till hennes specialattack med hjälp av att trycka på X. Utrop som ”I’m unstoppable!” (min favorit) och ”Goodbye!” gör mig onekligen glad på nåt konstigt vänster. Hon charmar mig om möjligt ännu mer när hon i en scen, glad som en sol, springer fram till Killian med stängda ögon och öppen mun (precis som vilken happy-go-lucky animetjej som helst) och kastar sig runt hans hals. Tyvärr innehåller spelet alldeles för lite sånt här. Det händer ibland att karaktärer visar nån sorts tanke eller känsla, men jag hade velat ha mer.

För CGS är ett vackert spel, tro inget annat. Läckert målade miljöer, andlöst snygg artwork, som får mig att önska att fler spel gjordes i 2D. Men ibland blir det lite andefattigt. Eller snarare fantasilöst. Du finner dig själv gå över ett berg, eller ett kargt snölandskap, eller en torr öken, eller varför inte en gemytlig lantby. Alltså, man har sett det förr. Det är vackert, men kanske lite opersonligt. Men ibland överraskar spelet en med roliga inslag som att Killian kommenterar saker man hittar i kistor osv, men det utförs på ett ojämt sätt så man känner sig osäker på om man ska ta det seriöst eller inte. Är spelets humor på riktigt eller driver det bara med sig självt? Den frågan låter jag vara obesvarad.

Spelet drivs framåt utan att mycket krävs av spelaren, det är svårt att gå åt fel håll om du nu försöker, och det finns på ett sätt ingen världskarta där man kan springa runt fritt. När man befinner sig på ”världskartan” kan man trycka på R och få upp en bild av vart du är. Men ställen hänger ihop, ibland mer tydligt än andra gånger. Monster springer runt i det fria och det är alltid bra att springa in i dem bakifrån så att man får chansen att attackera först. Striderna är väldigt basic turn-baserade. Din tur, fiendens tur, din tur osv. Men det behöver inte betyda att det är lätt. Jag har råkat ut för fiender som har gjort hela mitt party förvirrat och det har slutat i att de helt enkelt haft ihjäl sig själva.

CGS har ett ganska väl utarbetat skill-system. Varje fight genererar skill points, men de är inte individuella, utan alla delar på potten. På så sätt blir det ett himla jäktande att låsa upp och lära sig nya skills. Men det är kul, och det finns många effektiva attacker som man vill använda sig av, kanske till och med braka loss i en kombo-attack med nån annan i gruppen. Vissa kostar såklart mycket MP, men då är det tur att spelet är så snällt att du får max HP och MP varje gång du levlar.

Och i ärlighetens namn tycker jag inte att spelet är för snällt iom detta. Snarare känns det barmhärtigt. Det kanske är svårt att tro med tanke på vad jag har berättat hittills, men spelets grottor är ingen barnlek. Där inne finns inga kartor och det är så lätt att bara springa omkring i cirklar och försöka lösa pussel där lösningen inte är så enkel som den kanske borde vara. Det är nästan fånigt hur stora grottorna är när man tänker efter. Ett ställe gick jag igenom (eller runt runt i) fyra gånger innan jag kom vidare. Min pojkvän tyckte jag var knäpp som fortsatte och sa att han själv hade varit för sur för att fortsätta spela.

Det må så vara, men det är ju just i de stunderna man är så glad att spelet ändå är så barmhärtigt. Inte gör det mig nåt att jag springer runt i flera timmar och levlar en massa, lär mig skills och blir superstark innan bossen. Och det skadar absolut inte att spelet låter mig spara vart tusan jag vill. Så man spelar på, inte för att storyn är mäktig och intresseframkallande, inte för att karaktärerna utvecklas och man vill se vad som händer med dem, utan mera för att striderna och skill-lärandet kan bli näst intill beroendeframkallande. Men detta gäller mest när du faktiskt tar dig tid för spelet. En eller ett par dagars paus ifrån det blir snart en vecka, två veckor… Till slut sitter man där och undrar om man nånsin ska spela klart det. Tja, kanske för att lära sig den ultimata skillen då, eller för att höra Spinel vråla ”I’m unstoppable!” en sista gång…

	Bra skillsystem Snabba och roliga strider Snygg artwork och miljöer
	Mediokra röstskådisar Erbjuder inget nytt Tråkig musik Toklånga svåra grottor