Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! :)

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

Plattform: GBA
Utvecklare: SquareEnix
Utgivare: Nintendo
Släppdatum: 13 april 2007 (EU)
Köp här: VideoGamesPlus

Idag pratar många om rollspelsdöden, att japanerna har tappat gnistan vad gäller spelidéer med mera. På forum och i tidningar blickar man gärna tillbaka på en ”bättre tid” och när SquareEnixs Final Fantasy-serie tas upp, är det alltid den sjätte delen i serien som folk talar sig varma om, tätt följt av del fyra. Jag må vara lite udda, men i min bok så är Final Fantasy V minst lika värt att nämna som de andra två. Trots flera försök kom denna vackra berättelse aldrig till SNES i väst och min första kontakt med FF V var istället via emulator, översatt av fans. Jag kämpade länge och väl för att komma öga mot öga med sista bossen, föll på mållinjen och klarade således inte av spelet, trots att jag var så nära.

I samlingen Final Fantasy Anthology visades femman för första gången upp för USA och Europa men inget var egentligen nytt förutom några nygjorda CG-sekvenser. Ytterligare lite senare kom en förbättrad version till GBA, ljudet var bättre, grafiken upphottad, översättningen reviderad, och det var inget annat än självklart att skaffa så att jag nån gång skulle spela igenom det helt och hållet. Nu har så äntligen skett.

GBA-versionen innehåller såklart lite nytt godis förutom det jag redan nämnt. En bestiary lades till, en musikspelare så att man lätt har åtkomst till spelets vackra soundtrack, 4 extra jobb, bland annat Cannoneer och Necromancer, samt en ny grotta och en valfri boss. Men det är inte de här sakerna som gör spelet bra eller värt att köpa.

Redan från starten så kastas man in i en värld som går ett dystert öde till mötes. Prinsessan Lenna ser sin pappa flyga iväg på sin drake, han känner att något händer med en av de fyra kristallerna, de som råder över ordningen och håller världen hel och samman. Inte långt därefter faller en meteor ner nära äventyraren Bartz. Ridandes på sin chocobo tar han sig till platsen för att undersöka vad som har hänt. Där stöter han på Lenna som är på jakt efter sin pappa som aldrig återvände och mannen Galuf, som har tappat minnet efter nedslaget från meteoren. De tre bestämmer sig för att samarbeta och ta reda på vad som händer med världen och inte mycket senare har man en fjärde kompanjon i piraten Faris, som är en riktigt cool FF-karaktär.

Det bästa med GBA-versionen är ganska självklart dialogen, som är rapp och slagkraftig och som många gånger fick mig att le och verkligen känna mig genuint road. Det är inte svårt att leva sig in i det karaktärerna gör eller upplever, oavsett om grafiken inte kan visa allt lika väl som den kan i dagens produktioner. Jämfört med många andra spel så har man här fyra karaktärer som bygger upp ens party. Jag tycker det är ganska skönt att slippa välja karaktärer hit och dit för en gångs skull, men istället finns ett jobbsystem att klura på.

Jobbsystemet i Final Fantasy V är välgjort och enkelt att använda, men att bemästra alla jobbklasser ser jag knappast som en nödvändighet. Istället är det bättre att fokusera på jobb som ger vettiga abilities, som Monk, White Mage, Black Mage, Summoner, Ninja, Samurai osv. När man har lärt karaktärerna de färdigheter man vill ha, är det bäst att välja jobbet Freelancer, som tillåter ditt party att ha på sig all den bästa utrustningen. Lite tråkigt är det att man bara kan ha två skills på en karaktär, det hade varit skojigare med tre, men då hade spelet förmodligen blivit för lätt också.

Final Fantasy V är ett riktigt mysigt spel, med en Cid som är mer aktiv och hjälpsam än vad han är i t ex Final Fantasy VI. Istället för att vara begränsad till ett airship, så har man förutom Bartz vänlige chocobo Boco, en båt, Lennas drake, en ubåt och t o m en svart chocobo till hjälp när man ska ta sig runt i världen. Bara en sån sak gör att världen känns betydligt större än vad den egentligen är. Det finns många minnesvärda platser men desto mer minnesvärd musik. Ett stycke som verkligen är FF V för mig är stycket Fate in Haze [lyssna] eller varför inte den förföriskt rockiga och svängiga Battle with Gilgamesh [lyssna] som återanvändes till Final Fantasy XII. För att inte tala om sista låten på soundtracket, The New Origin, oj… Härligare pukor kan vara svårt att hitta. Det finns hur mycket bra musik som helst i detta spel, listan skulle kunna bli lång.

Min förhoppning är att fler människor kan komma att uppleva och tycka om Final Fantasy V, som verkar glömmas bort i all hast. Visst kan man önska sig en ny och pimpad version till Nintendo DS, men innan den dagen kommer (om den kommer), så räcker en välarbetad GBA-version alldeles utmärkt för mig.

	Världen och hur allt hänger samman Den fabulösa musiken! Jobbsystemet Karaktärerna och deras välskrivna dialog
	Trist att bara kunna ha två abilities per karaktär

Plattform: SNES
Utvecklare: Neverland
Utgivare: Natsume (USA), Nintendo (EU)
Släppdatum: 31 augusti 1996 (USA), okänt datum 1996 (EU)
Köp här: eBay

Under SNES storhetstid släpptes det många rollspel som har kommit att bli stora klassiker allteftersom tiden gått. Titlar som Final Fantasy VI, Chrono Trigger, Secret of Mana med flera, brukar alltsom oftast omnämnas när det skrivs om rollspelens storhetstid. Men det finns alltid fler titlar att upptäcka, som gömda skatter ligger de och väntar på att få den uppmärksamhet de förtjänar. Lufia 2 är ett sådant spel.

Lufia 2 är egentligen en prequel till Lufia & the Fortress of Doom, dvs där Lufia 2 slutar tar Lufia 1 vid. Jag hade inte spelat något Lufia-spel innan detta, och det är såklart kul att börja i rätt ände av historien, vilket inte var möjligt när Lufia 1 släpptes 1993. Som ett stort fan av Wild ARMs-serien, var det med stor trygghet jag kunde ge mig in i striderna. Här är det väldigt mycket som känns igen, både utseende- och funktionsmässigt. Striderna flyter otroligt snabbt, alla kommandon knappas in innan varje omgång vilket gör att man har gott om tid på sig att plocka fram de värsta och bästa attackerna man har. Förutom att ha kraftfulla magier till hands så ger även karaktärernas utrustning specialattacker. Alla karaktärer har en IP-mätare som fylls upp allteftersom de tar skada, vissa attacker kostar nästan ingenting medan andra tar nästan hela mätaren. Över 50% av all utrustning som finns att skaffa i spelet har specialattacker, de kan vara av helande sort, magier eller rena vapenattacker. Vad gäller magier så hjälper IP-förmågorna att spara på MP om så skulle behövas.

Om man gillar pussellösningarna och tools-funktionen i Wild ARMs-spelen, så blir man glatt överraskad av att hitta samma system här. Huvudpersonen Maxim hittar många tools under spelets gång och pusslena kan vara antingen simpla eller så svåra att GameFAQs blir din bästa vän. Pusslena gör att grottorna aldrig känns tråkiga eller upprepade och du är dessutom befriad från random encounters. Fienderna är lite speciella i Lufia 2, du ser dem på kartan precis som vanligt, men de har ett speciellt rörelsemönster och rör sig inte förrän Maxim rör sig. På så sätt kan man undvika dem om man vill, eller attackera dem bakifrån, kanske paralysera dem tillfälligt med en pil så att man slipper bråka och i vissa fall måste man t o m använda fienderna för att lösa pussel.

Storyn i Lufia 2 är väldigt straight forward och det blir inte mycket backtrackande. Däremot är karaktärerna speciella och relationerna de har med varandra är kanske ännu mer unika. Som i vilken gammal klyscha som helst startar Maxims resa i hans hemby och han har sin tjejkompis Tia med på släp. Hon är såklart kär i Maxim men är lagom mesig och vågar inte säga nåt men istället för att låta de två vännerna få varandra i slutet så gör spelet en tvärvändning och ser till att Tia sticker tillbaka hem till sig! Det är ju nästan för bra för att vara sant. Maxims utveckling är också ganska speciell, man får se saker från hans liv som jag aldrig varit med om vad gäller en rollspelshjälte. Men vad det är får ni upptäcka själva.

Grafiskt så är Lufia 2 inte snyggare än Chrono Trigger, men pixlarna bygger upp vackra städer och miljöer och även fienderna är riktigt snyggt gjorda. Musiken är bra, även fast vissa bylåtar kan kännas lite tjatiga efter ett tag. Där spelet verkligen lyfter är i striderna, musiken är rockig och snabb och höjer verkligen känslan. Bossmusiken är även den en klassiker för att inte tala om sista bosslåten. Karaktärerna känns som en blandning mellan hur de ser ut i Chrono Trigger och FF VI, men de har inte alls lika många uttryck i ansiktena eller rörelser överlag. Och det tycker jag faktiskt är lite tråkigt, för det finns väldigt bra dialog som hade blivit ännu lite bättre om det verkligen synts på karaktärerna. Vad hade Kefkas skratt varit om inte animationen funnits, liksom?

Till de som äger detta spel kan jag bara säga grattis. Själv fick jag spela det på emulator, vilket också fungerar såklart, men man önskar att det var sånna här spel som släpptes på Virtual Console. Fler människor borde uppleva det här spelet. Allt funkar snabbt och smidigt – striderna, att gå på världskartan, att handla och ta på equipment och att spara. Det är ett långt spel för sin tid, närmare 25 timmar spelade jag och det finns många minnesvärda karaktärer. Lufia 2 – Rise of the Sinistrals är helt klart ett spel som borde omnämnas när SNES storhetstid diskuteras.

	Stridsmusiken och stridssystemet Karaktärerna och vad som händer med dem Den gulliga grafiken
	Musiken i städerna som snabbt kan bli tjatig Bristen på animationer vad gäller karaktärerna Pusslena som ibland kan verka omöjliga utan guide