Spelsnack

Spellistan som försvann

Spelåret 2016 for visst förbi i all hast. Jag hade tänkt att i juldagarna publicera en lista över de spel från detta år som betytt något för mig, men så blev det visst inte. Shame on me. Jag hade också planer på en lite mer fläskig bloggpost om Final Fantasy XV, men ni kan ju gissa vad som hände.

Men jag vill inte få det att låta som att jag ger upp. Årets lista får helt enkelt vänta till nästa år. Det är inte lång tid kvar, ni kan säkert vänta. Och inlägget om FF XV kommer också att dyka upp. Jag har inte spelat klart det än, och lär inte göra än på ett tag (det är något positivt), så all form av spoilers undanbedes.

Jag hoppas att ni som fortfarande läser bloggen (hallå, nån där?) är villiga att surfa hit under nästa år också. Med förhoppning om fler skrivelser då. Gott nytt spelår!

Rollspelsåret 2015

Egentligen skulle jag ha skrivit och postat det här inlägget medan det fortfarande var 2015, men jag blev uppehållen av Xenoblade Chronicles X. I vanlig ordning är det här ingen ”best of 2015”-lista, utan mer en liten tillbakablick på mitt rollspelsår.


ÅRETS RETRO: GOLDEN SUN

goldensun

Jag startade året med viljan att gå igenom min skämshög och därmed satte jag tänderna i Golden Sun. Efter ett antal timmar med knepiga pussel och tjusiga pixelstrider var en rollspelsklassiker avklarad. (Det visade sig att jag bara var någon timme från att klara spelet i sparfilen från 2002. Pytt.) Därefter hoppade jag på uppföljaren The Lost Age, men efter drygt 10 timmar tappade jag suget. Jag får ta nya tag detta år, eller när jag är pensionär, antar jag.

ÅRETS VERKLIGHETSFLYKT: FINAL FANTASY XIV – A REALM REBORN & HEAVENSWARD

ffxiv

I mars började jag spela Final Fantasy XIV. Hade påbörjat men inte kommit in i spelet redan 2013 (och innan dess 2010), men den här gången föll jag som en fura för berättelsen om världen Eorzea. Jag spelade för mig själv (det här är ett MMO där man inte måste vara i ett gille för att kunna njuta av spelet) tills jag hittade några andra som diggade spelet lika mycket som jag. Under sommarmånaderna levde jag mer i Eorzea än i den riktiga världen. Mina dagar bestod i stort sett av att: 1) vakna 2) starta spelet 3) spela i sisådär 15 timmar 4) sova 5) upprepa.

ÅRETS UTANNONSERING: FINAL FANTASY VII REMAKE

Efter att ha blivit grundlurad av Sony förra året var det med andan i halsen som jag såg nedanstående trailer. När jag insåg att det inte var ett skämt, att det outtalade löfte som SquareEnix gav med sin tekniska demo till PS3 2005 faktiskt var verklighet, då gick rysningar genom hela kroppen. Och rysningar får jag fortfarande, så fort jag ser Barrets kulspruta till arm och Clouds Buster Sword som reflekterar Sector 7:s neonljus.

Spelet kommer att bli uppdelat i episoder, vilket kan vara både bra och dåligt, men jag uppskattar att SquareEnix gör vad de kan för att hantera moderniseringen av en av Final Fantasy-seriens bästa berättelser.

ÅRETS SPELMUSIKKONSERT: PIANO OPERA music from FINAL FANTASY

pianoopera

Piano Opera lämnade inget Final Fantasy-fan besviken. Stämningen var på topp när klassiska Final Fantasy-kompositioner framfördes av den makalösa pianisten Hiroyuki Nakayama och en högst engagerad och energisk Nobuo Uematsu bjöd på sig själv (vid ett tillfälle rusade han faktiskt ut i publiken!). Jag hade betalat dyra pengar för att köpa en VIP-biljett som gav mig tillträde till ett kort möte med Uematsu-san och Nakayama-san. Jag fick skaka hand med båda men kunde bara få en skiva signerad av båda två eller två skivor signerad av dem var för sig. Jag lät Nakayama-san signera Final Fantasy V Dear Friends och Uematsu-san fick signera soundtracket till The Last Story. När han såg skivan gav han en (vad jag tolkade som) förvånad/överraskad kommentar till tolken (och kvällens konferencier). Kanske hade han inte stött på många fans som tar med sig den skivan. Jag passade på att säga att jag älskar spelets slutlåt Toberu Mono och han såg verkligen rörd ut när han sa ”oooh, thank you!”. Kort sagt: en fantastisk konsert som avslutades med ett fantastiskt möte.
(Bubblare: Score under ledning av Orvar Säfström, en gedigen och bra blandning med några härliga överraskningar.)

ÅRETS SHOPPING SPREE: TALES OF ZESTIRIA

toz

Det börjar snarare bli regel än undantag att rollspel kommer i tjusiga specialutgåvor. Tales of Zestiria, som släpptes till både PS3 och PS4, hade förstås specialutgåvor till båda konsolerna. Nu är ju inte jag någon samlare av rang men jag lyckades ändå med konststycket att köpa den normala PS3-utgåvan (som jag senare gav bort till en vän), den normala PS4-utgåvan, Collector’s Edition PS4 (EU), Collector’s Edition PS4 (US) och sen fick jag Collector’s Edition PS3 (EU) som present. Så ja, det blev nog lite mycket den här gången… Men spelet är som tur var bra, ett riktigt lyft i jämförelse med Xillia-delarna!

ÅRETS MÄSTERVERK: XENOBLADE CHRONICLES X

xcx

Ni som har besökt den här bloggen tidigare kanske känner till att jag fullkomligt älskar Wii-spelet Xenoblade Chronicles. Den spirituella ”uppföljaren” Xenoblade Chronicles X är en härlig blandning av valda delar från Xeno-serien. Här kan man skapa en kvinnlig karaktär som (beroende på hårstil) för tankarna till Elly eller Maria i Xenogears, de stora robotarna (Skells) påminner både om Xenogears samt Xenosaga-spelen, och världen – utforskandet – från Xenoblade har blivit flerfaldigt större. Den första platsen man befinner sig på är en värdig efterföljare till det makalösa området Gaur Plains i föregångaren. Den största skillnaden i XCX är väl att det inte finns en lika tydligt utstakad story som det gjorde i Xenoblade till Wii. Berättelsen är däremot på ett mycket smart sätt förankrad i hur spelet är uppbyggt, men mycket av innehållet kommer från sidouppdrag, där man kan hitta fler spelbara karaktärer och utröna sociala band mellan människor och andra raser. Spelet tar på sitt eget sätt upp ämnen som vi är alltför bekanta med idag – människor på flykt, rasism, samarbete och att öppna dörren för dem som har det svårt.

Världen erbjuder (nästan) oändligt med saker att göra, när jag spelar sitter jag ständigt och påminner mig själv om saker jag inte ska missa och fem minuter senare har jag lyckats snappa upp x antal nya quests. Men det är inget problem, för Xenoblade Chronicles X går att spela lite som man vill. Är du inte intresserad av människorna i din närhet eller vill utforska varenda vrå av världen kan du brassa på rätt igenom storyn. Fast det är inte något jag rekommenderar, för efter drygt 80 timmars spelande har jag kommit fram till följande – det är världen Mira som har huvudrollen och den är fylld av märkliga, mäktiga och massiva kreatur, enorma vidder och utsikter som får ögonen att tåras. Xenoblade Chronicles X är makalöst vackert. Detaljrikedomen hos naturen, rustningar, vapen och Skells är så galet hög att tanken svindlar. Jag förstår inte hur människor har tänkt ut och skapat allt det här. I min recension av Xenoblade till Wii kallade jag spelet för världens åttonde underverk. Här har vi underverk nummer nio och jag tänker befinna mig på Mira så länge jag bara kan.

Så många spel, så lite tid – del 2

trailsintheskyscFör fyra år sedan köpte jag XSEED Games lokalisering av Falcoms The Legend of Heroes: Trails in the Sky till PSP. Jag spelade ett par timmar, men hann inte längre än så. Typiskt att livet ska störa en när man vill spela, eller hur? Och vips, så har flera år gått och idag kom den direkta uppföljaren Trails in the Sky Second Chapter till Steam. Ja, det var ju bara att punga ut de 280 riksdalerna och lägga till ytterligare ett spel till min backlog, a.k.a. skämshög. Och som om detta inte vore nog så kommer del sex av The Legend of Heroes nu i vinter till både PS Vita och PS3. (Mer om hur alla delar hänger ihop kan ni läsa här i en bloggpost av XSEED.) Självklart har jag redan förbokat det.

Ytterligare en release som jag har sett fram emot är Xenoblade Chronicles X. Spelet släpps 4 december och mina känslor är lite blandade. Det är kanske en självklarhet att det inte kommer få mig att känna samma enorma förtjusning som jag gjorde över Xenoblade Chronicles. Men ändå. Klart jag måste ha spelet.

Har inte önskat mig spel i julklapp på flera år, jag skaffar det mesta själv. Men något jag skulle behöva är tid. Att studierna upptar många av dygnets timmar är väl en självklarhet men jag vet inte när jag ska ha tid att sjunka in i spel på samma sätt som jag gjorde förr. Sitta i 8-10 timmar och bara mysa. Den tiden är kanske förbi, men jag behöver fortfarande ny tid. Alla behöver vi ju verklighetsflykt och en plats där man bara kan koppla av. Det är vad spelen (bland annat) ger mig.

Fantastiska Final Fantasy

Här i bloggen har det varit tyst ganska länge, närmare bestämt sedan i mars. Bortsett från ett fangirligt inlägg om Final Fantasy VII-remaken har jag inte skrivit något alls. Det finns en mycket bra förklaring till detta, för det var just i mars som jag började spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – igen.

Det är nämligen inte första gången jag kommer i kontakt med spelet. Första gången var under 2010. Jag hade aldrig spelat ett MMO tidigare och tog mig kanske vatten över huvudet. Eller så var spelet så brutalt dåligt som alla påstår. Final Fantasy XIV 1.0 var ospelbart. Av någon anledning skapade jag en blacksmith och när den första striden (som inte gick att undvika) tog fart stod jag och kastade stenar på ett gäng vargar och gjorde 1 i skada. Med hjälp av NPC:er kom jag till slut till en stad. Dessvärre förstod jag inte vad jag skulle göra och spelet var ett myller av karaktärer som sprang omkring, olikt allt annat jag någonsin spelat. Efter någon timme stängde jag av. MMO-spel var nog inget för mig ändå.

Men det visade sig snabbt att Final Fantasy XIV var en flopp och Square Enix bestämde sig för att göra om spelet, helt och hållet. Det tog flera års tid, men i slutet av augusti 2013 släpptes Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag bestämde mig för att prova spelet igen. Förvirringen var fortfarande stor när jag med min Marauder av rasen Miqo’te tågade in i staden Limsa Lominsa. Dessutom var servrarna inte anpassade för den mängd spelare som ville upptäcka de stora förbättringar och förändringar som Square Enix hade gjort. Inloggningen tog oftast lång tid men jag lyckades ändå bli level 17. Sedan påbörjade jag mina universitetsstudier och bestämde mig för att sluta spela och ägna all tid åt plugget.

I våras suktade jag efter en ordentlig verklighetsflykt och hade inget konsolrollspel som riktigt lockade. Inspirerad av lite snack i en spelgrupp på Facebook (av alla ställen) började jag spela FF XIV igen och nu ville jag sätta mig in i spelet helt och hållet.

Novarim Noctis

Novarim Noctis

Åh en drake!

Leka med en drake kanske?

Jag spelar på servern Zodiark och min karaktär heter Novarim Noctis. Hon är en Gladiator/Paladin av rasen Hyur med rötter i staden Ul’dah. Vi har spenderat enormt mycket tid ihop och i mina ögon är hon verkligen en hjältinna – någon att lita på. Jag spelar för det mesta tankrollen som Paladin men har även testat Marauder/Warrior samt nya Dark Knight, som kom med expansionen Heavensward. Under stunder då jag inte vill slåss mot fiender eller rusa genom dungeons byter jag om och agerar Botanist eller Armorer. Det är något meditativt med att samla växter eller smida ihop ett stycke rustning. I Final Fantasy XIV är det fullt möjligt att låta en enda karaktär göra exakt allting. Jobb byts lika enkelt som du byter vapen.

Solnedgång.

En stämningsfull solnedgång över Thanalan.

Jag har testat Tera Online och Guild Wars 2 men är i grund och botten ingen MMO-spelare. Ändå har jag tillbringat långt över 600 timmar med Final Fantasy XIV. Hur är det möjligt? Jag ska försöka förklara.

Världen Eorzea är riktigt välgjord – den är stor, levande, sprudlande och innehåller saker som förundrar, skrämmer och lockar. Har ni läst min recension av Xenoblade Chronicles så kan ni ta äventyrslustan jag upplevde där och multiplicera med tio. Berättelsen är förvånansvärt djup och har i och med Heavensward tagit an en ännu allvarligare ton. Grafiken är fantastisk – världen fullkomligt exploderar av färger, möjliga och omöjliga naturfenomen, växter och monster samt extremt detaljerad och genomtänkt arkitektur. Staden Ishgard är ett praktexempel. Jag vill också slå ett, eller flera hundra, slag för musiken. Masayoshi Soken är en enorm tillgång för Square Enix. Nubuo Uematsu i all ära, men Masayoshi lyckas med enkla medel ta fram essensen av Final Fantasy. Han vågar också tänja på gränserna i fråga om hur spelmusik ska låta.

Som Relm (Emma) skulle säga: ”de e vockert”. 😉

Final Fantasy XIV är sitt eget spel på sina egna premisser men lånar förstås en del från den enorma lore som FF-serien har i bagaget. Här finns självfallet chocobos och moogles, men även magitek armor (FF VI), Gold Saucer (FF VII) för den som vill spela bort fiktiva pengar, kortspelet Triple Triad (FF VIII) och mycket mer. Spelet är gjort på ett sätt som möjliggör att köra igenom det helt själv. Att skapa ett party för dungeons löser spelets Duty Finder, som hittar spelare från alla servrar, som vill spela samma instans som du själv. Vissa saker blir förstås enklare och roligare om man spelar med andra och det var därför jag skapade ett Free Company (FC), kallat Fate in Haze, med några vänner.

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Vårt FC har på ganska kort tid nått högsta rank. Dessutom har vi köpt vårt eget hus utanför Ul’dah men det är inte så The Sims som det låter. På tomten kan vi odla och vi har ett stall för våra chocobos som tillåter oss att träna dem och byta färg om man så vill. Huset på två våningar är litet men mysigt.

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Det händer ibland, när klockan har blivit alldeles för sent, att vi står och fånar oss och gör emotes. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när jag och min vapendragare Relm (Emma) står och dansar och spexar. Animationerna på karaktärerna är klockrena och de olika rösterna och unika uttrycken gör att ens karaktär verkligen får personlighet.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul'dah.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul’dah.

Snart har min Paladin nått level 60, maxlevel för Heavensward, men än finns mycket roligt att göra och upptäcka. Eorzea är omöjligt att få nog av och Final Fantasy XIV har blivit en av mina storfavoriter ur FF-serien.


Läs gärna Emmas blogginlägg om Final Fantasy XIV och om Jerrys upplevelse när han spelade tillsammans med mig.