…så blev jag inbjuden att delta i ett avsnitt av Radio Speltorsk. Jag! Bara sådär!

Jag har aldrig varit med i en podcast eller liknande tidigare, så det här var en ny upplevelse för mig. Som tur var var Sebastian och Andreas väldigt schyssta och vi hade kul. :) Så om ni är intresserade av att höra mig tjattra om rollspel (nästan mer än vad jag skriver) eller bara är nyfikna på hur jag låter (om ni inte haft turen att träffa mig IRL ;P) – så kan ni klicka er över till Radio Speltorsk och avsnitt 161 här!

Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väldigt medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord till vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder.

~~~~~

Det jag vill att ni ska förstå är att FF XIII, i mitt tycke, hade en tafatt story med usel berättarteknik. I min recension faller den åsikten bort och fokus ligger snarare på att XIII är linjärt. Vilket förstås är helt sant, men hade berättelsen och karaktärerna varit starkare så hade lineariteten inte varit lika tröttsam. Samtidigt bygger Final Fantasy-spelen till stor del på att man är fri att utforska och upptäcka hemligheter och när det togs bort gick mycket av seriens själ förlorad. XIII-2 är så öppet och delvis ostrukturerat att jag till en början inte hade en jävla aning om vad jag höll på med. Ju längre storyn avancerar desto fler time gates öppnas upp och det verkliga målet blir sakta men säkert tydligare, men det är fritt att när som helst hoppa in i Historia Crux och byta tidsålder. Spelar ingen roll om du har en sidequest eller två på gång, det är du som kontrollerar tiden, inte tvärtom.

Av alla karaktärer som XIII innehöll så var det inte många som kändes karismatiska eller intressanta. XIII-2 är avskalat och intimt, bara Serah och Noel är spelbara, men får ibland korta besök från välkända ansikten. Den som får lite mer face-time är Hope, som hjälper Serah och Noel i deras framfart vid ett flertal tillfällen. Även om jag hellre haft en till karaktär istället för valfritt monster i mitt party, så blir XIII-2 väldigt fokuserat när bara Noel och Serah får samsas om strålkastarljuset. Jag var lite orolig att Noel inte skulle tillföra nånting, men han utgör en stor del av berättelsen. Så fort spelet ger mig möjligheten att byta gruppledare sätter jag Noel i spetsen. Han skulle kunna härma Tidus och kaxigt säga ”this is my story” och det skulle kännas rätt och sant.

Noel är ett barn av framtiden, en framtid där världen går mot sitt slut. Det har till och med gått så långt att han är den sista människan som lever. Utan att vara pretentiös eller förlöjligande, är hans berättelse den man vill veta mer om. Och spelet levererar. Scenerna som följer när man hamnar i tidsåldern A Dying World är otroligt gripande. Ensamhet och sorg tynger den mörka världen, Noel springer mot en framtid som inte finns på mark täckt av aska. Jag förstår. Ord är nästan överflödiga. Även Serah får chans att växa in i sin nya roll som huvudperson. Trots att hon var ointressant och ospelbar i FF XIII lyckas hon undvika ”damsel in distress”-facket, kommer till sin egen rätt och kliver ut ur Lightnings skugga. Vid ett tillfälle, när hon är helt ensam och bara har sig själv att förlita sig på, kan man äntligen förstå hennes vånda, smärta och ångest. Känslan av förvirring överförs sömlöst till spelaren när Serah pratar med sig själv i ett försök att förstå vad som händer.

Och så har vi Caius. En antagonist som med sin övermäktiga styrka och penisförlängare i form av ett mastodont-svärd tycks personifiera alla rollspels-klyschor på en och samma gång. Men nej. Bakom den kalla och tuffa fasaden gömmer sig en man med ett stort hjärta. Caius bär på sina egna plågoandar och har förbannats med evigt liv. Hans smärta är evig, tar aldrig slut och börjar ständigt om på nytt. Final Fantasy-serien har ett par riktigt vassa ärkeskurkar (Sephiroth, Kefka) och att Caius kan ansluta sig till deras grupp är otroligt stort för en uppföljare som XIII-2.

~~~~~

Jag funderade länge och väl på vilket betyg spelet skulle få och är nöjd med mitt beslut. Jag kan däremot förstå om min recension kan upplevas som lite ”lopsided” när mycket av texten tar upp negativa punkter. Så låt mig lägga några meningar på saker jag tycker har blivit mycket bättre i del två. Paradigmsystemet är inte förändrat de båda spelen emellan, men svårighetsgraden och levlandet har justerats. När FF XIII försökte mörda dig i varenda strid är XIII-2 betydligt enklare och inställningen ”normal” känns nästan som ”easy”. Som om inte det vore nog fullkomligt regnar Crystarium poäng över dig och det är otroligt lätt att stärka dina karaktärer. De olika ”onlineshopparna” har skalats ner till en enda tidsresande butik, visserligen en skogstokig sådan, men alla föremål och vapen är äntligen samlade på ett ställe. Borta är också den komplicerade vapenuppgradering som fick mig att slita mitt hår.

Det som till största del drog ner mitt betyg var soundtracket. Jag kan inte förlåta XIII-2 när det låter såhär.

Click here to view the video on YouTube.

Med undantag för ett fåtal låtar är soundtracket en shitstorm utan motstycke. Och jag är inte ensam om att ha den åsikten.

~~~~~

Den här bloggen kom till för att jag ville formulera vissa saker på ett bättre sätt. Jag vill inte vara missförstådd. Det här får vara min egen upprättelse. Vissa kanske ärligt tycker att min recension är tillräcklig, men jag kände att något saknades. Jag behövde göra det här. För att kunna gå vidare, slippa skuldkänslorna och kunna spendera fler timmar i FF XIII-2 utan att ständigt bli påmind om saker jag inte förklarade tillräckligt bra. Kanske förstod ni tidigare, kanske förstår ni ännu bättre nu. Final Fantasy XIII-2 är ett spel att ha roligt med i många timmar. Och nu när jag lämnat både deadline och den här texten bakom mig, kan jag fortsätta spela för att det är kul.

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?

Tales of the Abyss till 3DS

Lite i skymundan släpptes Tales of the Abyss till 3DS i november här i Europa. En stor nyhet, egentligen. Originalet till PS2 släpptes i USA 2006, så jag importerade. Men här kom alltså chansen för alla, som inte vill eller kan importera, att spela ett riktigt bra rollspel. Men den här releasen hade gått mig förbi.
Jag visste att den skulle bli av, men inte när. Sökte efter spelet på Webhallen igår och när jag inte fick upp en träff tänkte jag att spelet nog inte kommit än. Inne hos PLAY ser det ut som att vi fortfarande väntar. Men efter att ha läst en blogg på Loading idag så insåg jag att släppet redan hade skett och dessutom i extremt få upplagor.

Med andan i halsen gav jag mig in på eBay. Där landade prislappen på ca 150 dollar. Närmare tusenlappen med andra ord. Jag vred mig lite där jag satt i stolen. Jag är inte den som tvekar när det gäller spel jag vill ha, jag går lättare utan mat än utan spel om man säger så. Men pengarna har inte vuxit på träd på sistone, så just eBay lockade inte den här gången.

Men så kom jag att tänka på hur Fredrik gör när han köper spel. Dels köper han i stort sett bara PAL-versioner för att stötta releaser i Europa, dessutom så köper han det mesta på sin lokala Game- eller Gamestop-butik. Jag är lite tvärtom. Jag importerar nästan mer än jag köper inhemskt (men köper ibland dubletter för att stötta EU-releaser) och jag shoppar helst på nätet. Så jag bestämde mig för att ringa runt till ett antal Game-butiker i Stockholm. Kanske skulle nån av dem ha ett ex kvar…?

De första tre gav ingen träff, hos den fjärde svarade ingen. I en hastig tankevändning fick jag för mig att ringa Game i Täby, där mamma åker förbi på väg hem från jobbet. Jag chansade. Och lyckan var enorm när den trevliga killen på andra sidan luren sa att de hade ett exemplar kvar. 399 kr! Jag gick som på moln och hade hjärtat i halsgropen. Lade genast undan det i mammas namn och informerade sedan henne om vad jag behövde hjälp med.

När mamma kom dit hittade de inte spelet (kanske för att jag bett killen att lägga det långt bort åt helsike så att ingen annan skulle råka få köpa det), undrade om det verkligen var dit jag ringt och inte Gamestop, men mamma gav inte med sig och till slut hittades spelet. Visserligen ligger hon ute med pengar nu, men det är snart lön så de får hon igen. Och jag kommer ha en tjusig remake av ett riktigt bra Tales-spel i min ägo, värd varenda krona, jag har dessutom lyckats stötta rollspelsreleaser här i EU. Det är verkligen tråkigt att spelet kom i så liten upplaga (en Game-butik sa att de bara hade fått 4 ex…), men nu kan i alla fall jag sova lugnt om natten.

Nu måste jag bara skaffa en 3DS också… ;D

Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! :)

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.

Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.

Första försöket. Dödare än död. Jahopp.

Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!

Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.

Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.

Click here to view the video on YouTube.