Det i sin tur gjorde att jag blev sugen på att spela ToA igen, jag spelade det förra året, men la av efter 17 timmar, lite för att jag redan spelat det till PS2 när det var nytt. När jag spelat lite av ToA fick jag plötsligt ett enormt sug efter Tales of Symphonia. Jag har i många år tänkt att jag ska spela om det och nu skulle jag slå slag i saken.

Min entusiasm gick dock snabbt över till misär då jag på något sätt försnillat mitt minneskort till Gamecube. Jag som är så extremt noggrann med allt vad spel och tillbehör heter blev förstås väldigt ledsen. Alla mina sparfiler från ToS, Baten Kaitos, Mario Kart Double Dash med mera är borta. Förstår verkligen inte vart det kan ha tagit vägen… :(

För att råda bot på det hela beställde jag ett nytt minneskort från Retrospelbutiken via Tradera, men det har fortfarande inte skickats… Men tanken på att spela något klassiskt och bra spel, som jag verkligen haft kul med, satt kvar och jag tog tag i min PSVita och drog ner Grandia till den.

Efter att ha spelat ett par timmar kom jag på att jag fortfarande inte spelat klart extramaterialet i Tales of Graces F, så jag startade PS3an och körde en timme igår. Ja, och såhär har jag alltså hållit på under den senaste veckan. Lagom disträ, eller vad säger ni? Har tydligen svårt att slappna av med bara ett spel. Och vad är det med den här längtan efter att spela något jag redan kört igenom? Jag måste verkligen sakna den gamla goda tiden när spelen kändes… annorlunda. Frågan är varför det blir så när jag har så många som fortfarande ligger orörda med plasten på. Suck. Det kanske blir nån rätsida på det hela snart, men man får väl vara glad att man spelar nånting i alla fall.

Igår fick jag höra den bästa nyheten på hela året, Bravely Default: Flying Fairy kommer till väst!! Ja, det är sant!! Jag skulle kunna gråta av lycka. Har ställt in mig på att köpa 4 exemplar, bara för att. Ännu är inget datum bestämt, det kan bli 2013, det kan också dröja till 2014. Men skitsamma – spelet kommer hit! WOHO!!!!

~~~~~

The Last Story

Det började i alla fall bra, jag spenderade en ganska stor mängd tid på Final Fantasy XIII-2, som jag recenserade för Level 7 – en recension jag senare rannsakade i ett blogginlägg. Ångrar idag mitt betyg 7/10. Det borde varit en sexa som jag tänkte från början. Noel och Serahs öde underhöll till viss del men det var i The Last Story som jag blev hopplöst nedkärad. Jag och Fredrik är möjligen de enda som verkligen tycker om det här spelet. De flesta andra röster jag hört såg det mest som ett godkänt lir (om ens det), men inget mer. Men jag drogs med, in i de smutsiga och medeltidsaktiga miljöerna, i de roliga, fartfyllda och unika striderna och i sorlet på stadens gator. Men mest av allt sögs jag in av musiken, som har så många skrymslen och vrår, som spelar harpa på mina hjärtsträngar. Den avslutande sången Toberu Mono är fortfarande den vackraste jag hört under hela året.

Pandora’s Tower

Så blev det dags för ytterligare en efterlängtad release till Wii – Pandora’s Tower. Ännu har jag inte spelat klart spelet, vilket är olikt mig när det är ett spel jag tycker om. Här finns något mörkt och perverst och inspirationen tagen från Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda låter sig inte döljas. Men det står utan tvekan på egna ben och jag ska ta mig igenom alla torn en dag. Kort därpå kom Tales of Graces: f – något tidigare än väntat då Webhallen skickade mig import-versionen. Spelade två spel samtidigt och inte ens när jag låg hemma med feber lade jag ner kontrollen. Nånstans under spelandets gång krockade jag med en mental vägg och kunde inte ta mig upp igen. Jag försökte, men jag hade tydligen bränt min veke i båda ändar. Jag fick dessvärre ta en paus från Level 7 och mina recensioner för de båda spelen är fortfarande inte skrivna. Tales of Graces: f spelade jag faktiskt klart, men så visade det sig finnas en del extramaterial att ta sig igenom efter slutet – så då känns spelet inte avslutat ändå. :P Det jag påbörjade där har jag fortfarande inte tagit mig igenom, men jag minns exakt vart jag är och vad jag ska göra för att ta mig vidare…

I början på sommaren närmade jag mig spelandet igen efter att ha lagt det på hyllan en stund. Jag hade sett fram emot Journey sedan jag såg de första bilderna och när jag hörde positiva saker viskas på nätet så beslöt jag mig för att köpa och spela. Visste att det skulle vara kort och det var nästan en förutsättning för att jag skulle orka ta mig igenom det. Än idag får jag hjärtsnörp och en sorgsen känsla i bröstet när jag för mitt inre öga återupplever miljöerna, ensamheten, samarbetet, musiken och strävan efter målet som Journey erbjöd. På bara två timmar var det som att jag vaknade till liv igen. Jag spelade något för min egen skull, det var inte tvunget att bli en recension, men jag behövde skriva av mig efteråt, för att bearbeta. Jag kommer aldrig glömma slutet och hur förstörd jag var när kunskapen sjönk in.

Journey – en oförglömlig resa

Det var nog det sista konsolspelet jag avslutade det här året. Jag började spela Final Fantasy VI på Wii, bara för att spela ”fel” och bestämma mig för att spela om stora delar. Men jag har inte spöat Kefka än. Varför det har blivit så vet jag inte, men jag har haft lite svårt att komma till ro med mina spel i år. Tråkigt men sant.

~~~~~

Barbaren i Diablo 3

Årets största överraskning måste ändå vara att jag, konsolrollspelare som jag är, inte hade några problem att med huvudet före dyka in i Diablo 3. En spelserie jag aldrig bekantat mig med tidigare, men som jag fastnade enormt för. Min pojkvän ville att vi skulle spela tillsammans och hittills har jag spenderat över 100 timmar i det spelet. Men det var så enkelt och för min utbrända hjärna var det skönt att spela. Ingen story, bara en massa mörsande och uppgradering av vapen och rustningar. Som om inte detta vore nog spelade vi även Guild Wars 2 tillsammans. Där hade jag större problem med kontroller med mera, men lärde mig ganska fort. Nu var det visserligen flera månader sedan jag spelade sist, men det var en trevlig upplevelse och jag återvänder gärna. Och som pricken över i:et spelade jag även igenom Torchlight 2 och skaffade sen första Torchlight, för att se hur det skilde sig från varandra. Kort sagt, det blev helt oväntat en del WRPG:n spelade och de två senare missade jag att skriva om då jag hade en ofrivillig paus från bloggen en tid.

På min födelsedag blev jag med 3DS och tyckte det var en bra idé att inviga den med Tales of the Abyss som jag skaffat mer än ett halvår tidigare. Jag spelade på ganska bra till en början men sen föll spelet i glömska, eller så orkade jag inte starta konsolen. :P Fast det var ju inget nytt spel för mig, spelade ju det till PS2 2007, (och ärligt talat tyckte jag det var mycket bekvämare att spela med PS-kontroll och på en stor TV) så det var kanske inte den största synden att inte spela klart. Kort efter födelsedagsfirandet blev det renovering i lägenheten, vilket innebar att alla konsoler och spel packades undan. Bara de bärbara har varit framme sedan dess. I ett infall drog jag fram min PSP och The Legend of Heroes: Trails in the Sky - spelade kanske en timme eller två och sen har jag inte rört det nåt mer. (Jag ska skärpa mig, jag lovar!)

Gravity Rush

Hösten rusade in med stormfart och jag köpte Ys Origin från Steam och började spela. Njöt av varenda sekund, men tappade sedan tempot. Saker och ting blev inte bättre av att min dator stuvades undan. Ytterligare ett spel som måste spelas klart… Ännu lite senare fick jag höra att indie-spelet To the Moon reades ut och jag passade på att köpa. Har jag ens installerat det? Nej. -_- Kanske var det därför inte ett smart drag att skaffa sig en PS Vita i den mörkaste vintermånaden. Pojkvännen köpte glatt New Little King’s Story åt mig och jag började spela. Har haft många trevliga timmar hittills, men nu ligger det också på hyllan. Så även Gravity Rush som jag efter tips på Twitter skaffade. Har spelat kanske 15 minuter, men vill ge det en ordentlig chans och då måste det vänta till nästa år.

~~~~~

Som ni kanske märker så är detta rollspelsår inte mycket att hurra för, om man nu inte ser spelandet av västerländska PC-spel som nån sorts bedrift. Småspelande här och där, men inte alls den målmedvetenhet och sträckspelande som jag orkade med i början av året. Kanske kan jag förlåta mig själv om ni också kan det.

För att börja knyta ihop det här ganska långa inlägget skulle jag vilja lista de spel jag ser fram emot under 2013.

Bravely Default – Flying Fairy (3DS) – Jag hoppas innerligt att 2013 blir det år då det här spelet utannonseras i väst. Förhoppningsvis kan det släppas samma år, men om jag måste vänta till 2014 så är jag oki med det. Allt jag vill är att det lokaliseras!

Tales of Xillia (PS3) - Snart, snart, snart kommer jag kunna spela detta på min PS3:a! Uppföljaren finns redan i Japan, men ännu hörs inget tal om att ta del två till väst. Kanske måste de se hur det första spelet säljer…

Ni no Kuni – Wrath of the White Witch (PS3) – Om mindre än en månad är det release för Studio Ghibli och Level 5:s magnifika projekt. Jag testade demot på Gamex men det ska förstås bli speciellt att kunna spela det från början utan buller och larm.

Fire Emblem: Awakening (3DS) – Därför att bra strategirollspel gör spelåret lite mer komplett. :)

Med förhoppning om ett roligare och händelserikare rollspelsår 2013, utnämner jag Journey till Årets rollspel. (Om det nu kan falla under den genren, men för mig funkar det!) Med små, enkla medel lyckades det tända gnistan inom mig och jag återfann glädjen i spelandet. Upplevelsen må vara kort, men ack så stor. Ett mästerverk.

Tack för att ni har läst och kommenterat! Jag hoppas vi ses igen nästa år!

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.

Nutid. Annan pojkvän, någon man faktiskt kan bygga en framtid med efter ett antal ”hit and miss” längs vägen. Andra bärbara konsoler. Det många har väntat på har nu hänt. Diablo 3 har äntligen lämnat utvecklingsbordet, folk köar, folk köper, folk sitter sen och svär på Twitter för att det inte funkar. Jag tittar mest förnöjt på. Det är liksom lite skadeglädje bakom det hela, att folk som är så hypade och peppade inte kan spela. Error 37. Men nu ska vi inte vara elaka.

Pojkvännen frågade mig redan 2010 om vi kunde spela Diablo 3 ihop, ovetandes om att vi skulle få vänta två år till. Jag var inte sådär överförtjust i idén, men det var ju fint att han ville spela det med just mig och inte sina polare som han senare kom att spendera timmar tillsammans med i Starcraft 2. Klart man vill känna sig speciell liksom. Så för tio dagar sen köpte vi spelet digitalt och vi har spelat nästan varje dag, även om det ibland bara blivit en timme efter jobb, träning, matlagning. Och vet ni vad det knäppa är. Jag gillar det faktiskt. Grafiken är härligt ”vattenfärgsaktig”, musiken kan dundra till ganska skönt ibland och röstskådespelarna gör en bra insats. Inatt spöade vi Diablo på den normala svårighetsgraden och jag ser verkligen fram emot att ta mig an nästa steg i ordningen – Nightmare.

Först förvånades jag över att spelet var slut så fort. Men snart insåg jag att det inte är den sortens timmar, storytimmar, som Diablo 3 drivs av. Det ska vara snabbt genomspelat, lättillgängligt, okomplicerat och utdela snabba belöningar. Och det är där timmarna kommer in – jakten på nästa belöning, suget efter att hitta bättre rustning, svärd, hjälm eller vad det nu må vara. Visst känner jag det suget själv. Vi har haft så roligt när vi hittat nya vapen till oss själva eller åt varandra. Det är härligt att slänga sig in i en hord av fiender och nästan one-shotta allihop.

Så det är ju extra bra att jag har valt att spela med en kvinnlig barbar. För mig är karaktären viktig, även om jag inte kan ändra på hennes utseende eller andra parametrar som i andra västerländska rollspel. (I de japanska behöver man ju sällan fixa till sin karaktär, de är ju redan så snygga och häftiga till designen.) Trodde först att jag skulle spela Wizard, eftersom jag testat det i betan, men när pojkvännen hade skapat sig en sådan redan så kändes det inte lika kul. Istället fastnade jag för just barbaren, som med sin välsvarvade kroppshydda ser mer kvinnlig ut än de andra klassernas avatarer – flera av dem är alldeles för tråkigt spinkiga. Men jag gillar att Blizzard under den långa tid det tog att utveckla spelet ändrade hennes utseende till det bättre, i alla fall är jag av den åsikten. (Däremot blev jag lite ledsen av att läsa den inledande diskussionen på forumet där jag hittade bilden, men det kan vi prata om en annan gång.)

Jag älskar att mörsa, jag inser att jag är en väldigt offensiv spelare. Det gäller även JRPG:n. Ta t ex Final Fantasy VI, jag använder väldigt sällan magier, förutom när jag måste, utan försöker istället nyttja de starka fysiska attackerna som t ex Edgar, Sabin och Shadow har. (Och låt oss inte glömma att jag körde igenom hela Mass Effect utan att nånsin använda magierna som fanns tillgängliga. De andra i mitt party gjorde ju det, men jag hade inte fattat att jag också kunde, förrän jag började spela tvåan. LOL.) Jag gillar råstyrkan, närkamperna. Vissa bossar har varit så lätta när jag har finjusterat mina skills. Diablo själv var ju en usel ursäkt för en sista boss. Tror han överlevde ca 40 sekunder av mina slag och pojkvännens magier. Låt oss hoppas att han är lite vassare i Nightmare.

Namnet på karaktärer man får skapa själv spelar också stor roll för mig. Min FemShep heter Renora, ett vackert och starkt namn, vilket passar henne till punkt och pricka. Men även om jag i Diablo 3 har valt en manhaftig (?) barbar så ville jag ge henne ett starkt men samtidigt lite mjukt namn. Så det blev Endela. Jag är nöjd. Och hennes character art är så fantastiskt vacker, jag älskar det röda håret. Kanske är det en karaktär jag skulle kunna göra en fanart av nån gång, om andan faller på?

Jag vet inte om det är en sån big deal att jag som är JRPG-frälst faktiskt gillar Diablo 3. Jag bryr mig ju inte om storyn, som är väldigt tunn och förutsägbar på sina ställen. Det gör mig ingenting. Jag har roligt när jag spelar. Precis som jag hade kul med Xenoblade Chronicles och spenderade kanske 50 timmar eller mer på att utföra uppdrag åt världens invånare. Det är kul att kunna ge sig hän och bara dyka ner i något mer lättsmält och det är det jag anser att Diablo 3 är. Det kräver inte så mycket av sin spelare, utom just investeringen av tid, men det går ju också att begränsa. Men nu vill jag spela igenom samma tunna historia en gång till, bara för att kunna öka mina stats ännu mer. En karaktär som Endela förtjänar det.

Året var 2009. Jag spelade Final Fantasy VI för andra gången, med guide och allting.

2012. I en nyck av bästa sort får jag för mig att spela om nämnda spel. Guiden är ett minne blott.

Efter ca 13 timmar har världen rasat samman och det är dags att ge sig ut på jakt efter vännerna som spridits med vinden. 9 timmar senare och jag har hittat bekanta ansikten och några nya, men ett kärt anlete saknas mig. Vart kommer jag hitta Shadow? En svidande föraning säger mig att jag har missat nåt vitalt. Internet hjälper mig och visst är det så, jag har i stressen av en klocka missat att vänta in min favoritkaraktär och därmed dömde jag honom till döden.

När insikten väl har lagt sig går luften ur. Det är fan inget roligt längre. Jag stänger av. Lägger ifrån mig kontrollen. FF VI-strejkar.

Jag blir så jävla bitter. Så sur på mig själv, att jag inte mindes detta. Förbannelsen med att spela med guide, saker man borde minnas blir tillintetgjorda för att man inte behöver minnas, just i den stunden. Helvetes jävla skit!

Inte fan bryr jag mig om Umaru, Gau, Relm, eller ens Mog, men nog fan får man med sig dem utan svårighet. Varför kunde inte Interceptor vara en karaktär istället för jetin Umaru?

Så ja, jag är sur på Final Fantasy VI. Skitspel. You heard me. Och jag är sur på mig själv, som inte mindes. Eller som inte kollade upp saken innan det gick för långt.

Har en annan sparfil, ca 10 timmar tillbaka. Oklart om den är precis innan Shadow riskerar att försvinna för evigt. Är det värt det? Spela om allting igen? Orkar jag? Eller ska jag bara strunta i att det blev så och rädda världen från Kefka? Eller, skita i att spela klart överhuvudtaget. Det verkar ju vara så jag gör numera… #depp

…så blev jag inbjuden att delta i ett avsnitt av Radio Speltorsk. Jag! Bara sådär!

Jag har aldrig varit med i en podcast eller liknande tidigare, så det här var en ny upplevelse för mig. Som tur var var Sebastian och Andreas väldigt schyssta och vi hade kul. :) Så om ni är intresserade av att höra mig tjattra om rollspel (nästan mer än vad jag skriver) eller bara är nyfikna på hur jag låter (om ni inte haft turen att träffa mig IRL ;P) – så kan ni klicka er över till Radio Speltorsk och avsnitt 161 här!

Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väldigt medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord till vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder.

~~~~~

Det jag vill att ni ska förstå är att FF XIII, i mitt tycke, hade en tafatt story med usel berättarteknik. I min recension faller den åsikten bort och fokus ligger snarare på att XIII är linjärt. Vilket förstås är helt sant, men hade berättelsen och karaktärerna varit starkare så hade lineariteten inte varit lika tröttsam. Samtidigt bygger Final Fantasy-spelen till stor del på att man är fri att utforska och upptäcka hemligheter och när det togs bort gick mycket av seriens själ förlorad. XIII-2 är så öppet och delvis ostrukturerat att jag till en början inte hade en jävla aning om vad jag höll på med. Ju längre storyn avancerar desto fler time gates öppnas upp och det verkliga målet blir sakta men säkert tydligare, men det är fritt att när som helst hoppa in i Historia Crux och byta tidsålder. Spelar ingen roll om du har en sidequest eller två på gång, det är du som kontrollerar tiden, inte tvärtom.

Av alla karaktärer som XIII innehöll så var det inte många som kändes karismatiska eller intressanta. XIII-2 är avskalat och intimt, bara Serah och Noel är spelbara, men får ibland korta besök från välkända ansikten. Den som får lite mer face-time är Hope, som hjälper Serah och Noel i deras framfart vid ett flertal tillfällen. Även om jag hellre haft en till karaktär istället för valfritt monster i mitt party, så blir XIII-2 väldigt fokuserat när bara Noel och Serah får samsas om strålkastarljuset. Jag var lite orolig att Noel inte skulle tillföra nånting, men han utgör en stor del av berättelsen. Så fort spelet ger mig möjligheten att byta gruppledare sätter jag Noel i spetsen. Han skulle kunna härma Tidus och kaxigt säga ”this is my story” och det skulle kännas rätt och sant.

Noel är ett barn av framtiden, en framtid där världen går mot sitt slut. Det har till och med gått så långt att han är den sista människan som lever. Utan att vara pretentiös eller förlöjligande, är hans berättelse den man vill veta mer om. Och spelet levererar. Scenerna som följer när man hamnar i tidsåldern A Dying World är otroligt gripande. Ensamhet och sorg tynger den mörka världen, Noel springer mot en framtid som inte finns på mark täckt av aska. Jag förstår. Ord är nästan överflödiga. Även Serah får chans att växa in i sin nya roll som huvudperson. Trots att hon var ointressant och ospelbar i FF XIII lyckas hon undvika ”damsel in distress”-facket, kommer till sin egen rätt och kliver ut ur Lightnings skugga. Vid ett tillfälle, när hon är helt ensam och bara har sig själv att förlita sig på, kan man äntligen förstå hennes vånda, smärta och ångest. Känslan av förvirring överförs sömlöst till spelaren när Serah pratar med sig själv i ett försök att förstå vad som händer.

Och så har vi Caius. En antagonist som med sin övermäktiga styrka och penisförlängare i form av ett mastodont-svärd tycks personifiera alla rollspels-klyschor på en och samma gång. Men nej. Bakom den kalla och tuffa fasaden gömmer sig en man med ett stort hjärta. Caius bär på sina egna plågoandar och har förbannats med evigt liv. Hans smärta är evig, tar aldrig slut och börjar ständigt om på nytt. Final Fantasy-serien har ett par riktigt vassa ärkeskurkar (Sephiroth, Kefka) och att Caius kan ansluta sig till deras grupp är otroligt stort för en uppföljare som XIII-2.

~~~~~

Jag funderade länge och väl på vilket betyg spelet skulle få och är nöjd med mitt beslut. Jag kan däremot förstå om min recension kan upplevas som lite ”lopsided” när mycket av texten tar upp negativa punkter. Så låt mig lägga några meningar på saker jag tycker har blivit mycket bättre i del två. Paradigmsystemet är inte förändrat de båda spelen emellan, men svårighetsgraden och levlandet har justerats. När FF XIII försökte mörda dig i varenda strid är XIII-2 betydligt enklare och inställningen ”normal” känns nästan som ”easy”. Som om inte det vore nog fullkomligt regnar Crystarium poäng över dig och det är otroligt lätt att stärka dina karaktärer. De olika ”onlineshopparna” har skalats ner till en enda tidsresande butik, visserligen en skogstokig sådan, men alla föremål och vapen är äntligen samlade på ett ställe. Borta är också den komplicerade vapenuppgradering som fick mig att slita mitt hår.

Det som till största del drog ner mitt betyg var soundtracket. Jag kan inte förlåta XIII-2 när det låter såhär.

Med undantag för ett fåtal låtar är soundtracket en shitstorm utan motstycke. Och jag är inte ensam om att ha den åsikten.

~~~~~

Den här bloggen kom till för att jag ville formulera vissa saker på ett bättre sätt. Jag vill inte vara missförstådd. Det här får vara min egen upprättelse. Vissa kanske ärligt tycker att min recension är tillräcklig, men jag kände att något saknades. Jag behövde göra det här. För att kunna gå vidare, slippa skuldkänslorna och kunna spendera fler timmar i FF XIII-2 utan att ständigt bli påmind om saker jag inte förklarade tillräckligt bra. Kanske förstod ni tidigare, kanske förstår ni ännu bättre nu. Final Fantasy XIII-2 är ett spel att ha roligt med i många timmar. Och nu när jag lämnat både deadline och den här texten bakom mig, kan jag fortsätta spela för att det är kul.

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?

Tales of the Abyss till 3DS

Lite i skymundan släpptes Tales of the Abyss till 3DS i november här i Europa. En stor nyhet, egentligen. Originalet till PS2 släpptes i USA 2006, så jag importerade. Men här kom alltså chansen för alla, som inte vill eller kan importera, att spela ett riktigt bra rollspel. Men den här releasen hade gått mig förbi.
Jag visste att den skulle bli av, men inte när. Sökte efter spelet på Webhallen igår och när jag inte fick upp en träff tänkte jag att spelet nog inte kommit än. Inne hos PLAY ser det ut som att vi fortfarande väntar. Men efter att ha läst en blogg på Loading idag så insåg jag att släppet redan hade skett och dessutom i extremt få upplagor.

Med andan i halsen gav jag mig in på eBay. Där landade prislappen på ca 150 dollar. Närmare tusenlappen med andra ord. Jag vred mig lite där jag satt i stolen. Jag är inte den som tvekar när det gäller spel jag vill ha, jag går lättare utan mat än utan spel om man säger så. Men pengarna har inte vuxit på träd på sistone, så just eBay lockade inte den här gången.

Men så kom jag att tänka på hur Fredrik gör när han köper spel. Dels köper han i stort sett bara PAL-versioner för att stötta releaser i Europa, dessutom så köper han det mesta på sin lokala Game- eller Gamestop-butik. Jag är lite tvärtom. Jag importerar nästan mer än jag köper inhemskt (men köper ibland dubletter för att stötta EU-releaser) och jag shoppar helst på nätet. Så jag bestämde mig för att ringa runt till ett antal Game-butiker i Stockholm. Kanske skulle nån av dem ha ett ex kvar…?

De första tre gav ingen träff, hos den fjärde svarade ingen. I en hastig tankevändning fick jag för mig att ringa Game i Täby, där mamma åker förbi på väg hem från jobbet. Jag chansade. Och lyckan var enorm när den trevliga killen på andra sidan luren sa att de hade ett exemplar kvar. 399 kr! Jag gick som på moln och hade hjärtat i halsgropen. Lade genast undan det i mammas namn och informerade sedan henne om vad jag behövde hjälp med.

När mamma kom dit hittade de inte spelet (kanske för att jag bett killen att lägga det långt bort åt helsike så att ingen annan skulle råka få köpa det), undrade om det verkligen var dit jag ringt och inte Gamestop, men mamma gav inte med sig och till slut hittades spelet. Visserligen ligger hon ute med pengar nu, men det är snart lön så de får hon igen. Och jag kommer ha en tjusig remake av ett riktigt bra Tales-spel i min ägo, värd varenda krona, jag har dessutom lyckats stötta rollspelsreleaser här i EU. Det är verkligen tråkigt att spelet kom i så liten upplaga (en Game-butik sa att de bara hade fått 4 ex…), men nu kan i alla fall jag sova lugnt om natten.

Nu måste jag bara skaffa en 3DS också… ;D