OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Personen jag spelar föds ur ett stjärnfall. I ett hav av sand ställer den sig upp och blickar framåt. Ett berg tornar upp sig i fjärran och från dess topp kommer ett starkt sken. Målet är satt. Vi rör oss framåt.

Stora, vida sandslätter breder ut sig framför mig, med rester från en civilisation. Här finns ingenting, knappt liv. Det är väl vinden i så fall, som ibland är rysligt stark. Det finns inte mycket att göra. Personen jag styr kan ropa entonigt och hoppa. Med det enformiga men klingande lätet kan min vandrare aktivera tygbitar här och var. De kommer till liv, lyser upp, sträcker sig mot himlen. Skimrande sken utspridda lite varstans låter vandrarens cape växa och med mer styrka i den svallande textilen finns möjlighet att hoppa högre, glida längre med vinden. Ibland hittar min vandrare tygbitar som fyller på capens kraft. De beter sig som flygfän, rör sig i flock, eller svärmar. Jag känner mig inte så ensam längre.

Plötsligt ser jag en annan vandrare en bit bort. Jag springer dit och hälsar, men kontakten är inte långvarig. Jag känner att det är oki, just nu vill jag bara utforska.

Under de första tio minuterna bekantar jag mig med spelets mekanik. Efter den tiden behöver jag inte tänka på det något mer, Journey är väldigt intuitivt. Istället flyttas mitt fokus till att insupa de enormt vackra miljöerna. Det här är inte detaljrikedom som vi känner till det. Det är något helt annat. Något som berör. Jag tittar på hur sanden rör sig när vinden viner eller när min vandrare tar sig fram, med pulsande steg eller i susande fart. Hur solen gnistrar mot varje korn. Häpnas över massiva vattenfall av sand. Min vandrares kläder böljar vackert. Hypnotiskt. Vi går vidare.

I första halvan av spelet befinner jag mig i ljusa areor. Den andra halvan är betydligt mörkare. Plötsligt känns det som att jag är under vatten trots att inget vatten finns. Sanden är blå, de stora tygerna svajar som sjögräs, det sipprar in lite ljus ovanifrån. Förstummande. Min vandrare har visioner innan varje ny plats, frammanade av andar, eller kanske ättlingar, som uppenbarar sig vid speciella monument. De berättar en historia om en civilisations uppgång och fall. Ständigt blickar vi mot berget. Där måste svaret finnas.

Jag stöter på ytterligare en vandrare. Vi håller oss nära varandra, utväxlar värme och omtanke, ger varandra styrka och mod att fortsätta. Efter en ganska mödosam resa börjar vi närma oss. Vid foten av berget slår kylan till, men vi vet inget annat än att fortsätta. Vi har ju ändå kommit såhär långt. De starka vindarna har nu nått orkanstyrka, vi fryser, rör oss långsammare. I en snabb sekund är min vän oförsiktig och blåser bort i vinden. Jag ropar ut i det tomma. Inget svar. Jag är ensam nu. Jag måste fortsätta.

Snön yr omkring. Det är svårt att urskilja nånting. Snöblindheten är ett faktum. Jag kan se hur min vandrare pinas, hur rörelserna blir stelare och stelare. Jag känner ett obehag. Vad kommer att hända egentligen? Hur långt måste jag fortsätta gå och utsätta min vandrare för det här? Till slut inser jag att hoppet är förlorat. Men jag kan inte stanna och jag kan inte vända tillbaka.

Blodet har frusit till is, likaså den tidigare så böljande capen. Den röda färgen på tyget har täckts av frostigt vitt. Min vandrare faller till marken. Allt försvinner. Förfäderna uppenbarar sig igen. Uppvärmd och med ny kraft kastar min vandrare sig ut, i jakt på toppen.

Eufori. Vi ser himlen. Molnen. Solen. Hoppar högt och långt, över bergskedjor, virvlar i takt med våra hjärtslag. Vi är ett, jag och min vandrare. Vi kommer att nå toppen. Lyckoruset når inga gränser. När jag ser min vandrare ta sig framåt med sådan lättnad, glömmer jag vad den nyss gick igenom. Musiken spritter av glädje. Vi är framme. Min vandrare går ensam genom en gång av ljus. En stjärna föds ur bergstoppen och skickas över himlavalvet, tillbaka till där allt började.

Eftertexterna rullar.

När de två timmarna med Journey var över, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Till en början var jag mest glad att jag hade spelat något nytt och att jag nu visste vad alla pratade om. Men här planterades något hos mig. En tanke. En förnimmelse. Ett sinnestillstånd.

Lite senare var det nånting som krackelerade. Det var som om mitt hjärta brast. Ända sedan dess har varenda text, bild och tanke på Journey gjort mig vemodig och ledsen. Det händer fortfarande. Det är utanför min kontroll. Saker och ting föll helt enkelt på plats. Saker jag inte förstod när jag spelade, men som lade sig som ett pussel när jag fått chans att processa upplevelsen. Reflektera.

Journey är inget vanligt spel, precis som alla säger. Aldrig har jag fått uppleva något, som i all sin enkelhet och på väldigt begränsad tid, berört mig såhär mycket. Speltillverkare har länge talat om att spel ska få oss att känna. Playstation 2 fick stoltsera med en Emotion Engine, gjord för att pressa fram saltvatten ur våra ögon. Men inga realistiska polygoner och gammabesprutade miljöer kommer att nå publiken på ett mer personligt plan. Det behövs något annat. Varsamhet. Omtanke. Uppskattning för de små sakerna som påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. Aeris död i Final Fantasy VII är inget mot vad jag har upplevt här.

Jag har varit på mitt livs resa.

Satt precis och ordade lite med Fredrik och nämnde att jag känner mig skyldig för att jag inte har kommit längre än så i Pandora’s Tower. Istället har jag fixat med annat, vad gäller arbete, hus och hem. Saker som matlagning, diska, tvätta och andra bestyr som är lite sådär tvungna. Fredrik undrade om jag inte var lite bakvänd nu. Känner jag mig skyldig för att jag inte spelar TV-spel? Brukar det inte vara tvärtom?

Kanske det, men så känner jag. Jag tycker att jag borde klämma in minst 10 timmar spelande varje dag och när det inte sker så tycker jag att jag är sämst. Ovärdig. Jaha. Ganska dålig cirkel att hamna i då det helt plötsligt blir ännu svårare att starta spelet. Note to self – klandrande, stress och skuld är inget som ger ditt gamerliv en skjuts.

Men nu när jag har skrivit det här tänkte jag gå och spela och försöka klå bossen i fjärde tornet.

Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.

Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.

Click here to view the video on YouTube.

Spelbloggar, forum och Twitter-uppdateringar talar sitt tydliga språk. Svenska gamers har allt fler titlar de vill köpa, men desto mindre tid att faktiskt spela dem. När spelhyllor fylls med en växande spelsamling, växer även skammen i takt med skämshögen.

Vi känner alla igen det. Ett spel man sett fram emot köps, men blir sedan liggande. Vuxenvärldens krav och måsten kommer i vägen. Jobbet är i allt större utsträckning till för att finansiera intresset, mer än att vara meningen med livet. Gamergenerationen blir föräldrar och med nya krävande ansvar att axla blir tiden ännu mer av en bristvara. Sedan min blogg publicerades igår känner jag ett enormt sug efter ett sabbatsår så jag kan spela allt jag ännu inte hunnit. En dröm som är långt ifrån att kunna bli verklighet, om jag inte vinner på Lotto förstås.

Så fick jag en radikal idé, som jag twittrade ut under sena timmar.

En gamerfond, som tar emot donationer från privatpersoner och sponsras av företag (förslagsvis spelföretag och spelbutiker till en början). Från fonden kan man ansöka om ekonomiskt stöd för en ledig period (till exempel 1 månad). Som en sorts extra semester, i spelandets tecken. Ett slags kollektiv bidragshjälp med inspiration från friåret som fanns att ansöka till i mitten av 2000-talet.

I dagens stressade samhälle skulle en sådan möjlighet vara guld värd, för som vi alla vet, tid är pengar. Idén är född, men om den är värd att göra till en realitet, det kan jag inte svara på. Kanske om den tilltalar tillräckligt många. För vem vill inte ha mer tid att spela på ibland, utan att det påverkar ekonomin negativt? Men, än så länge får jag fortsätta drömma om storvinsten som automatiskt skulle ge mig obegränsat med tid för mina spel.

Loggan är skapad av mig. Gamepad-ikonen är en gratisikon härifrån.

Det har gått några veckor nu sedan eftertexterna rullade i Wild Arms 3. Hos Webhallen ligger förbokningar i väntan på release. Final Fantasy XIII-2, The Last Story, från USA ska jag importera Tales of Graces F.

Hade jag fått bestämma skulle spelen vara mitt heltidsjobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. Just nu bollar jag både jobb, plugg och min älskade hobby, som egentligen är en livsstil. I stressen av att hinna med allt ligger spelandet i lä. Omstruktureringen av min spelhylla är det närmaste jag har kommit till att påbörja något nytt. Det börjar klia i fingrarna. Här finns så många spel jag vill uppleva, försvinna i för en stund, några timmar, dagar, veckor.

Sands of Destruction till exempel. Upptäckte det av en slump förra året när jag var fast på Wikipedia. (Ni vet, när man klickar vidare i timmar.) Bakom titeln står flera personer från Xenogears produktionsteam och SEGA släppte spelet i USA 2010. Det faktumet, samt att Yasunori Mitsuda med flera skapat musiken, fick mig att ögonblickligen lägga en beställning. Eller Muramasa – The Demon Blade, skapat av Vanillaware, kreatörerna bakom Odin Sphere. Och det elva år gamla PS2-spelet Tsugunai: Atonement, med ett briljant soundtrack av herr Mitsuda, som går under namnet an cinniuint. Bara för att nämna några, skämshögen är ju större än jag vill erkänna.

Men istället för att kasta mig över min spelsamling, vågar jag istället inte välja. Jag håller mig undan, för jag vet ju hur det kan bli, när ett spel vinner mitt hjärta. Det blir allt jag tänker på, drömmer om, vill spendera tid med. Jag tror inte jag kan riskera det, nu när betyg står på spel. Jag behöver disciplin.

Samtidigt saknar jag att hälsa på i en annan värld, spendera tid med nya personligheter. Det känns tomt. Ödsligt. Kanske finns här en gyllene mellanväg. Kanske finns möjlighet att spela som belöning och även för inspiration. För let’s face it, all work and no play makes Anna a dull girl…

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?

Följande text och trailer kommer med spoilervarning.

Vad är Final Fantasy XIII-2? En ny värld har kommit att existera, parallell med den vi tidigare befann oss i. Lightning har sugits in i den och skrivits ut ur historien. Endast hennes syster Serah, med kropp som en förväxt tändsticka, vill ge sig ut på jakt efter henne. Till hennes hjälp kommer Noel, en mer vuxen variant av Sora från Kingdom Hearts. Världen ska vara mer fri och öppen och inte lika stram som tidigare och striderna har i stort sett samma innehåll som tidigare, men med några förändringar.

Igår såg jag denna trailer och jag känner mig… tom? Förvirrad? Förbannad? Irriterad? Ointresserad? Jag har bokat spelet, och just nu förbereder jag mig på att hata varenda minut av det när det släpps i februari. Trailern har i alla fall inte gett mig nånting att dra några längtans suckar efter. Jag vågar inte hoppas på att bli motbevisad, men den som spelar får se. Vad säger ni andra, är FF XIII-2 något ni ser fram emot överhuvudtaget?

Click here to view the video on YouTube.

Shulk

När eftertexterna rullat över den svarta bakgrunden stod speltiden på 154 timmar och 28 minuter. Än har jag inte gråtit.
Jag kunde inte förlika mig med tanken att stänga av spelet för gott, så jag började spela om igen. Att se introt och känna igen platserna som visades fick mig att känna trygghet. När jag återfått kontrollen över Shulk rusade jag till Colony 9 för att träffa bekanta ansikten och samlade genast på mig ett tiotal quests.

Samtidigt förstår jag att jag inte kan återuppleva spelet för första gången igen. Ögonblicket är förbi. Men jag kommer ihåg känslan, jag har musiken att lyssna på och jag har timmarna som mitt bevis för hur uppslukad jag har varit. Det smärtar att gå vidare. Jag förmår inte att ta ut skivan ur min Wii, eller ens lägga undan handkontrollen, som legat på samma ställe i 1½ månad, ständigt redo. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna återvända till Wild ARMs 3, som lades på hyllan när Xenoblade Chronicles kom.

Jag är rädd att alla andra spel från och med nu kommer att vara ointressanta. Förmodligen är det en överdriven tanke, men det kanske dröjer innan jag spelar något annat. Resan som Xenoblade tog mig på har varit som en dröm, men med en stor fördel. Det var på riktigt.

Den stundande releasen kan bli ett enormt uppsving för Wii:s rykte under dess sista levnadstid, och det känns verkligen som att Wii:n gör ett sista dödsryck för att bli ihågkommen som nånting annat än en konsol mest för barn. När förväntan över Xenoblade nästan står mig upp i halsen, möts jag av nyheterna som jag har hört ryktas om, men inte vågat lita på till 100%.

The Last Story och Pandora’s Tower är bekräftade för europeisk release under 2012.

Det är ingen tvekan om att jag kommer köpa båda, men ärligt talat så känner jag mig mest nyfiken på The Last Story. (Det är ett sånt spel där artworken ledde till ett inköpsbeslut.) Jag äger redan soundtracket, men har avstått att lyssna på det. (Oroar mig för att göra samma miss jag gjorde med Chrono Cross. Lyssnade sönder soundtracket under 2 års tid innan jag kunde spela, och den bild jag skapat mig av spelet genom musiken, matchade inte det som grafiskt visades, även om det var väldigt bra.) Jag vill behålla mystiken kring The Last Story ett tag till.

Pandora’s Tower känns lite mer som ett äventyrs-RPG, och inget fel med det, men jag är nog mer old-school när det kommer till kritan.

När nyhetsruset har lagt sig så kan jag inte hjälpa att hoppas att de här tre spelen är fortsättningen på det Radiant Historia nästan ensamt försökt att göra – bygga upp rollspelens trovärdighet igen. Genren är inte död. Det finns nya vändningar att ta. Det finns kraft att åstadkomma saker, bara utvecklarna vågar forma nya mallar, utan att för den delen bryta sig loss från genrens rötter.

Det är en spännande tid vi lever i.

Och bara det faktum att inget av dessa tre spel har utannonserats i USA, gör sötman ännu sötare. Så många spel som jag har importerat för att kunna spela, så mycket pengar jag har spenderat. Nu är det deras tur. Låt oss se om det några amerikanare som importerar en europeisk Wii. Låt oss se om deras längtan bevisar sig vara ens hälften så stor som min egen. Detta är en liten upprättelse för alla de år som vi fått uppleva spel släppta långt senare än resten av världen, eller inte alls.

Till er som är ansvariga för dessa releaser här i EU – TACK.

Mitt svar på Emmys fråga är nej, jag ångrar inte den tid jag har spenderat med mina spel. Inte när jag var liten och spenderade upp till 8 timmar på att försöka klara Super Mario Bros. 3 varje gång jag besökte mina kusiner. Mamma och pappa fick tjata tills jag lade ifrån mig kontrollen. Inte ens när det handlat om rent ut sagt usla spel som Unlimited SaGa, Magna Carta eller Final Fantasy XIII kan jag säga att jag ångrar mig. Det har gett mig kunskap, det har gett mig en eller flera åsikter, även om jag inte alltid spelat klart. Och även när jag plågat mig igenom ett trist spel, så kan jag känna att jag ändå vann nånting på det. Uppvisade karaktär. Eller hur man ska förklara det.

Jag har aldrig spelat spel som inte tar slut, bortsett från The Sims, men aldrig ett MMORPG. Jag vet inte om jag skulle uppleva att min tid försvann på ett annat sätt där, eftersom mina spel har en tydlig början, mitt och slut. Jag kan däremot känna att min tid försvinner framför datorn, när jag socialiserar med andra – på Twitter, i bloggar, på forum eller chat. Och det är ju den sociala biten som till stor del utgör ett MMORPG. Men min upplevelse med mina spel är privat, det är min egen tid och jag investerar den i spelet. Kanske folk som spelar exempelvis World of Warcraft upplever att tiden slösas, för att själva spelandet till slut påminner om ”slösurfande”. Det är dock en högst okvalificerad gissning.

Jag ångrar inte heller att jag skolkade då och då i gymnasiet för att åka hem och spela Star Ocean the Second Story. Det enda jag kan ångra är att jag inte lyckas klämma in lite spelande varje dag. Det ska ju förstås inte vara nåt tvång, men det skulle i alla fall vara kul om man lyckades med det. Kanske får bli ett uppdrag för augusti månad…