Kändes konstigt att se så många speltitlar, vissa kunde jag knappt tro var så gamla. ”Va, köpte jag det här 2006? Det kan ju inte stämma.” Men visst stämmer det. Tiden bara rinner iväg. Har även rensat bland mina speltidningar. Här slänger jag inget, än så länge, men jag har lagt undan de äldsta. Tog fram en Level från 2006 för att läsa vid frukosten i morse. Det var på den tiden innan Playstation 3 hade släppts och förhoppningarna var skyhöga. I en annan tidning från 2008 skrevs det redan högtravande ord om det fantastiska spel som Final Fantasy XIII skulle bli. Kändes ju nästan lite pinsamt att läsa, såhär i efterhand, men jag var förstås också en av dem som hoppades att FF XIII skulle bli episkt och inte bara enformigt.

Snart är det dags för Ni No Kuni. Vill hoppas och tro att det kommer bli en gripande och stimulerande upplevelse, att jag inte åldrats förbi känslan av att vara förundrad och fastklistrad vid TV:n. Men nånstans inom mig vilar en oro. Den gnager mig. Kommer jag kunna slappna av, kommer jag kunna spela flera timmar i sträck, kommer jag hitta andra saker jag hellre vill göra? Planen är att avsätta i stort sett hela helgen till att spela. Jag är redo att bli hänförd så pass att jag glömmer bort att äta.

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet…

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är SÅ mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!

Nutid. Annan pojkvän, någon man faktiskt kan bygga en framtid med efter ett antal ”hit and miss” längs vägen. Andra bärbara konsoler. Det många har väntat på har nu hänt. Diablo 3 har äntligen lämnat utvecklingsbordet, folk köar, folk köper, folk sitter sen och svär på Twitter för att det inte funkar. Jag tittar mest förnöjt på. Det är liksom lite skadeglädje bakom det hela, att folk som är så hypade och peppade inte kan spela. Error 37. Men nu ska vi inte vara elaka.

Pojkvännen frågade mig redan 2010 om vi kunde spela Diablo 3 ihop, ovetandes om att vi skulle få vänta två år till. Jag var inte sådär överförtjust i idén, men det var ju fint att han ville spela det med just mig och inte sina polare som han senare kom att spendera timmar tillsammans med i Starcraft 2. Klart man vill känna sig speciell liksom. Så för tio dagar sen köpte vi spelet digitalt och vi har spelat nästan varje dag, även om det ibland bara blivit en timme efter jobb, träning, matlagning. Och vet ni vad det knäppa är. Jag gillar det faktiskt. Grafiken är härligt ”vattenfärgsaktig”, musiken kan dundra till ganska skönt ibland och röstskådespelarna gör en bra insats. Inatt spöade vi Diablo på den normala svårighetsgraden och jag ser verkligen fram emot att ta mig an nästa steg i ordningen – Nightmare.

Först förvånades jag över att spelet var slut så fort. Men snart insåg jag att det inte är den sortens timmar, storytimmar, som Diablo 3 drivs av. Det ska vara snabbt genomspelat, lättillgängligt, okomplicerat och utdela snabba belöningar. Och det är där timmarna kommer in – jakten på nästa belöning, suget efter att hitta bättre rustning, svärd, hjälm eller vad det nu må vara. Visst känner jag det suget själv. Vi har haft så roligt när vi hittat nya vapen till oss själva eller åt varandra. Det är härligt att slänga sig in i en hord av fiender och nästan one-shotta allihop.

Så det är ju extra bra att jag har valt att spela med en kvinnlig barbar. För mig är karaktären viktig, även om jag inte kan ändra på hennes utseende eller andra parametrar som i andra västerländska rollspel. (I de japanska behöver man ju sällan fixa till sin karaktär, de är ju redan så snygga och häftiga till designen.) Trodde först att jag skulle spela Wizard, eftersom jag testat det i betan, men när pojkvännen hade skapat sig en sådan redan så kändes det inte lika kul. Istället fastnade jag för just barbaren, som med sin välsvarvade kroppshydda ser mer kvinnlig ut än de andra klassernas avatarer – flera av dem är alldeles för tråkigt spinkiga. Men jag gillar att Blizzard under den långa tid det tog att utveckla spelet ändrade hennes utseende till det bättre, i alla fall är jag av den åsikten. (Däremot blev jag lite ledsen av att läsa den inledande diskussionen på forumet där jag hittade bilden, men det kan vi prata om en annan gång.)

Jag älskar att mörsa, jag inser att jag är en väldigt offensiv spelare. Det gäller även JRPG:n. Ta t ex Final Fantasy VI, jag använder väldigt sällan magier, förutom när jag måste, utan försöker istället nyttja de starka fysiska attackerna som t ex Edgar, Sabin och Shadow har. (Och låt oss inte glömma att jag körde igenom hela Mass Effect utan att nånsin använda magierna som fanns tillgängliga. De andra i mitt party gjorde ju det, men jag hade inte fattat att jag också kunde, förrän jag började spela tvåan. LOL.) Jag gillar råstyrkan, närkamperna. Vissa bossar har varit så lätta när jag har finjusterat mina skills. Diablo själv var ju en usel ursäkt för en sista boss. Tror han överlevde ca 40 sekunder av mina slag och pojkvännens magier. Låt oss hoppas att han är lite vassare i Nightmare.

Namnet på karaktärer man får skapa själv spelar också stor roll för mig. Min FemShep heter Renora, ett vackert och starkt namn, vilket passar henne till punkt och pricka. Men även om jag i Diablo 3 har valt en manhaftig (?) barbar så ville jag ge henne ett starkt men samtidigt lite mjukt namn. Så det blev Endela. Jag är nöjd. Och hennes character art är så fantastiskt vacker, jag älskar det röda håret. Kanske är det en karaktär jag skulle kunna göra en fanart av nån gång, om andan faller på?

Jag vet inte om det är en sån big deal att jag som är JRPG-frälst faktiskt gillar Diablo 3. Jag bryr mig ju inte om storyn, som är väldigt tunn och förutsägbar på sina ställen. Det gör mig ingenting. Jag har roligt när jag spelar. Precis som jag hade kul med Xenoblade Chronicles och spenderade kanske 50 timmar eller mer på att utföra uppdrag åt världens invånare. Det är kul att kunna ge sig hän och bara dyka ner i något mer lättsmält och det är det jag anser att Diablo 3 är. Det kräver inte så mycket av sin spelare, utom just investeringen av tid, men det går ju också att begränsa. Men nu vill jag spela igenom samma tunna historia en gång till, bara för att kunna öka mina stats ännu mer. En karaktär som Endela förtjänar det.

OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Personen jag spelar föds ur ett stjärnfall. I ett hav av sand ställer den sig upp och blickar framåt. Ett berg tornar upp sig i fjärran och från dess topp kommer ett starkt sken. Målet är satt. Vi rör oss framåt.

Stora, vida sandslätter breder ut sig framför mig, med rester från en civilisation. Här finns ingenting, knappt liv. Det är väl vinden i så fall, som ibland är rysligt stark. Det finns inte mycket att göra. Personen jag styr kan ropa entonigt och hoppa. Med det enformiga men klingande lätet kan min vandrare aktivera tygbitar här och var. De kommer till liv, lyser upp, sträcker sig mot himlen. Skimrande sken utspridda lite varstans låter vandrarens cape växa och med mer styrka i den svallande textilen finns möjlighet att hoppa högre, glida längre med vinden. Ibland hittar min vandrare tygbitar som fyller på capens kraft. De beter sig som flygfän, rör sig i flock, eller svärmar. Jag känner mig inte så ensam längre.

Plötsligt ser jag en annan vandrare en bit bort. Jag springer dit och hälsar, men kontakten är inte långvarig. Jag känner att det är oki, just nu vill jag bara utforska.

Under de första tio minuterna bekantar jag mig med spelets mekanik. Efter den tiden behöver jag inte tänka på det något mer, Journey är väldigt intuitivt. Istället flyttas mitt fokus till att insupa de enormt vackra miljöerna. Det här är inte detaljrikedom som vi känner till det. Det är något helt annat. Något som berör. Jag tittar på hur sanden rör sig när vinden viner eller när min vandrare tar sig fram, med pulsande steg eller i susande fart. Hur solen gnistrar mot varje korn. Häpnas över massiva vattenfall av sand. Min vandrares kläder böljar vackert. Hypnotiskt. Vi går vidare.

I första halvan av spelet befinner jag mig i ljusa areor. Den andra halvan är betydligt mörkare. Plötsligt känns det som att jag är under vatten trots att inget vatten finns. Sanden är blå, de stora tygerna svajar som sjögräs, det sipprar in lite ljus ovanifrån. Förstummande. Min vandrare har visioner innan varje ny plats, frammanade av andar, eller kanske ättlingar, som uppenbarar sig vid speciella monument. De berättar en historia om en civilisations uppgång och fall. Ständigt blickar vi mot berget. Där måste svaret finnas.

Jag stöter på ytterligare en vandrare. Vi håller oss nära varandra, utväxlar värme och omtanke, ger varandra styrka och mod att fortsätta. Efter en ganska mödosam resa börjar vi närma oss. Vid foten av berget slår kylan till, men vi vet inget annat än att fortsätta. Vi har ju ändå kommit såhär långt. De starka vindarna har nu nått orkanstyrka, vi fryser, rör oss långsammare. I en snabb sekund är min vän oförsiktig och blåser bort i vinden. Jag ropar ut i det tomma. Inget svar. Jag är ensam nu. Jag måste fortsätta.

Snön yr omkring. Det är svårt att urskilja nånting. Snöblindheten är ett faktum. Jag kan se hur min vandrare pinas, hur rörelserna blir stelare och stelare. Jag känner ett obehag. Vad kommer att hända egentligen? Hur långt måste jag fortsätta gå och utsätta min vandrare för det här? Till slut inser jag att hoppet är förlorat. Men jag kan inte stanna och jag kan inte vända tillbaka.

Blodet har frusit till is, likaså den tidigare så böljande capen. Den röda färgen på tyget har täckts av frostigt vitt. Min vandrare faller till marken. Allt försvinner. Förfäderna uppenbarar sig igen. Uppvärmd och med ny kraft kastar min vandrare sig ut, i jakt på toppen.

Eufori. Vi ser himlen. Molnen. Solen. Hoppar högt och långt, över bergskedjor, virvlar i takt med våra hjärtslag. Vi är ett, jag och min vandrare. Vi kommer att nå toppen. Lyckoruset når inga gränser. När jag ser min vandrare ta sig framåt med sådan lättnad, glömmer jag vad den nyss gick igenom. Musiken spritter av glädje. Vi är framme. Min vandrare går ensam genom en gång av ljus. En stjärna föds ur bergstoppen och skickas över himlavalvet, tillbaka till där allt började.

Eftertexterna rullar.

När de två timmarna med Journey var över, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Till en början var jag mest glad att jag hade spelat något nytt och att jag nu visste vad alla pratade om. Men här planterades något hos mig. En tanke. En förnimmelse. Ett sinnestillstånd.

Lite senare var det nånting som krackelerade. Det var som om mitt hjärta brast. Ända sedan dess har varenda text, bild och tanke på Journey gjort mig vemodig och ledsen. Det händer fortfarande. Det är utanför min kontroll. Saker och ting föll helt enkelt på plats. Saker jag inte förstod när jag spelade, men som lade sig som ett pussel när jag fått chans att processa upplevelsen. Reflektera.

Journey är inget vanligt spel, precis som alla säger. Aldrig har jag fått uppleva något, som i all sin enkelhet och på väldigt begränsad tid, berört mig såhär mycket. Speltillverkare har länge talat om att spel ska få oss att känna. Playstation 2 fick stoltsera med en Emotion Engine, gjord för att pressa fram saltvatten ur våra ögon. Men inga realistiska polygoner och gammabesprutade miljöer kommer att nå publiken på ett mer personligt plan. Det behövs något annat. Varsamhet. Omtanke. Uppskattning för de små sakerna som påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. Aeris död i Final Fantasy VII är inget mot vad jag har upplevt här.

Jag har varit på mitt livs resa.

Satt precis och ordade lite med Fredrik och nämnde att jag känner mig skyldig för att jag inte har kommit längre än så i Pandora’s Tower. Istället har jag fixat med annat, vad gäller arbete, hus och hem. Saker som matlagning, diska, tvätta och andra bestyr som är lite sådär tvungna. Fredrik undrade om jag inte var lite bakvänd nu. Känner jag mig skyldig för att jag inte spelar TV-spel? Brukar det inte vara tvärtom?

Kanske det, men så känner jag. Jag tycker att jag borde klämma in minst 10 timmar spelande varje dag och när det inte sker så tycker jag att jag är sämst. Ovärdig. Jaha. Ganska dålig cirkel att hamna i då det helt plötsligt blir ännu svårare att starta spelet. Note to self – klandrande, stress och skuld är inget som ger ditt gamerliv en skjuts.

Men nu när jag har skrivit det här tänkte jag gå och spela och försöka klå bossen i fjärde tornet.

Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.

Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.

Spelbloggar, forum och Twitter-uppdateringar talar sitt tydliga språk. Svenska gamers har allt fler titlar de vill köpa, men desto mindre tid att faktiskt spela dem. När spelhyllor fylls med en växande spelsamling, växer även skammen i takt med skämshögen.

Vi känner alla igen det. Ett spel man sett fram emot köps, men blir sedan liggande. Vuxenvärldens krav och måsten kommer i vägen. Jobbet är i allt större utsträckning till för att finansiera intresset, mer än att vara meningen med livet. Gamergenerationen blir föräldrar och med nya krävande ansvar att axla blir tiden ännu mer av en bristvara. Sedan min blogg publicerades igår känner jag ett enormt sug efter ett sabbatsår så jag kan spela allt jag ännu inte hunnit. En dröm som är långt ifrån att kunna bli verklighet, om jag inte vinner på Lotto förstås.

Så fick jag en radikal idé, som jag twittrade ut under sena timmar.

En gamerfond, som tar emot donationer från privatpersoner och sponsras av företag (förslagsvis spelföretag och spelbutiker till en början). Från fonden kan man ansöka om ekonomiskt stöd för en ledig period (till exempel 1 månad). Som en sorts extra semester, i spelandets tecken. Ett slags kollektiv bidragshjälp med inspiration från friåret som fanns att ansöka till i mitten av 2000-talet.

I dagens stressade samhälle skulle en sådan möjlighet vara guld värd, för som vi alla vet, tid är pengar. Idén är född, men om den är värd att göra till en realitet, det kan jag inte svara på. Kanske om den tilltalar tillräckligt många. För vem vill inte ha mer tid att spela på ibland, utan att det påverkar ekonomin negativt? Men, än så länge får jag fortsätta drömma om storvinsten som automatiskt skulle ge mig obegränsat med tid för mina spel.

Loggan är skapad av mig. Gamepad-ikonen är en gratisikon härifrån.

Det har gått några veckor nu sedan eftertexterna rullade i Wild Arms 3. Hos Webhallen ligger förbokningar i väntan på release. Final Fantasy XIII-2, The Last Story, från USA ska jag importera Tales of Graces F.

Hade jag fått bestämma skulle spelen vara mitt heltidsjobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. Just nu bollar jag både jobb, plugg och min älskade hobby, som egentligen är en livsstil. I stressen av att hinna med allt ligger spelandet i lä. Omstruktureringen av min spelhylla är det närmaste jag har kommit till att påbörja något nytt. Det börjar klia i fingrarna. Här finns så många spel jag vill uppleva, försvinna i för en stund, några timmar, dagar, veckor.

Sands of Destruction till exempel. Upptäckte det av en slump förra året när jag var fast på Wikipedia. (Ni vet, när man klickar vidare i timmar.) Bakom titeln står flera personer från Xenogears produktionsteam och SEGA släppte spelet i USA 2010. Det faktumet, samt att Yasunori Mitsuda med flera skapat musiken, fick mig att ögonblickligen lägga en beställning. Eller Muramasa – The Demon Blade, skapat av Vanillaware, kreatörerna bakom Odin Sphere. Och det elva år gamla PS2-spelet Tsugunai: Atonement, med ett briljant soundtrack av herr Mitsuda, som går under namnet an cinniuint. Bara för att nämna några, skämshögen är ju större än jag vill erkänna.

Men istället för att kasta mig över min spelsamling, vågar jag istället inte välja. Jag håller mig undan, för jag vet ju hur det kan bli, när ett spel vinner mitt hjärta. Det blir allt jag tänker på, drömmer om, vill spendera tid med. Jag tror inte jag kan riskera det, nu när betyg står på spel. Jag behöver disciplin.

Samtidigt saknar jag att hälsa på i en annan värld, spendera tid med nya personligheter. Det känns tomt. Ödsligt. Kanske finns här en gyllene mellanväg. Kanske finns möjlighet att spela som belöning och även för inspiration. För let’s face it, all work and no play makes Anna a dull girl…

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?