Speltankar

Tankar om Diablo 3

För tio år sedan var jag ihop med min första pojkvän. Det var ett distansförhållande som varade 3 månader och även om jag var head over heels då så var det inte något att bygga en framtid på. Nåväl, jag brukade mest ta tåget till honom, men när jag var där hade jag inte så mycket att göra. I bästa fall hade jag kommit ihåg att ta med mig min GBA och kunde sitta och spela Mario Kart. Men mest låg jag i sängen och sneglade på när han satt på sängkanten och spelade Diablo 2. Jag minns förstås inte så mycket av det hela, bara de två kloten fyllt med rött och blått, det frenetiska klickandet på musen och hur han och den kompisen han var inneboende hos satt och snackade loot. Jag brydde mig inte så värst mycket.

Nutid. Annan pojkvän, någon man faktiskt kan bygga en framtid med efter ett antal ”hit and miss” längs vägen. Andra bärbara konsoler. Det många har väntat på har nu hänt. Diablo 3 har äntligen lämnat utvecklingsbordet, folk köar, folk köper, folk sitter sen och svär på Twitter för att det inte funkar. Jag tittar mest förnöjt på. Det är liksom lite skadeglädje bakom det hela, att folk som är så hypade och peppade inte kan spela. Error 37. Men nu ska vi inte vara elaka.

Pojkvännen frågade mig redan 2010 om vi kunde spela Diablo 3 ihop, ovetandes om att vi skulle få vänta två år till. Jag var inte sådär överförtjust i idén, men det var ju fint att han ville spela det med just mig och inte sina polare som han senare kom att spendera timmar tillsammans med i Starcraft 2. Klart man vill känna sig speciell liksom. Så för tio dagar sen köpte vi spelet digitalt och vi har spelat nästan varje dag, även om det ibland bara blivit en timme efter jobb, träning, matlagning. Och vet ni vad det knäppa är. Jag gillar det faktiskt. Grafiken är härligt ”vattenfärgsaktig”, musiken kan dundra till ganska skönt ibland och röstskådespelarna gör en bra insats. Inatt spöade vi Diablo på den normala svårighetsgraden och jag ser verkligen fram emot att ta mig an nästa steg i ordningen – Nightmare.

Först förvånades jag över att spelet var slut så fort. Men snart insåg jag att det inte är den sortens timmar, storytimmar, som Diablo 3 drivs av. Det ska vara snabbt genomspelat, lättillgängligt, okomplicerat och utdela snabba belöningar. Och det är där timmarna kommer in – jakten på nästa belöning, suget efter att hitta bättre rustning, svärd, hjälm eller vad det nu må vara. Visst känner jag det suget själv. Vi har haft så roligt när vi hittat nya vapen till oss själva eller åt varandra. Det är härligt att slänga sig in i en hord av fiender och nästan one-shotta allihop.

Så det är ju extra bra att jag har valt att spela med en kvinnlig barbar. För mig är karaktären viktig, även om jag inte kan ändra på hennes utseende eller andra parametrar som i andra västerländska rollspel. (I de japanska behöver man ju sällan fixa till sin karaktär, de är ju redan så snygga och häftiga till designen.) Trodde först att jag skulle spela Wizard, eftersom jag testat det i betan, men när pojkvännen hade skapat sig en sådan redan så kändes det inte lika kul. Istället fastnade jag för just barbaren, som med sin välsvarvade kroppshydda ser mer kvinnlig ut än de andra klassernas avatarer – flera av dem är alldeles för tråkigt spinkiga. Men jag gillar att Blizzard under den långa tid det tog att utveckla spelet ändrade hennes utseende till det bättre, i alla fall är jag av den åsikten. (Däremot blev jag lite ledsen av att läsa den inledande diskussionen på forumet där jag hittade bilden, men det kan vi prata om en annan gång.)

Jag älskar att mörsa, jag inser att jag är en väldigt offensiv spelare. Det gäller även JRPG:n. Ta t ex Final Fantasy VI, jag använder väldigt sällan magier, förutom när jag måste, utan försöker istället nyttja de starka fysiska attackerna som t ex Edgar, Sabin och Shadow har. (Och låt oss inte glömma att jag körde igenom hela Mass Effect utan att nånsin använda magierna som fanns tillgängliga. De andra i mitt party gjorde ju det, men jag hade inte fattat att jag också kunde, förrän jag började spela tvåan. LOL.) Jag gillar råstyrkan, närkamperna. Vissa bossar har varit så lätta när jag har finjusterat mina skills. Diablo själv var ju en usel ursäkt för en sista boss. Tror han överlevde ca 40 sekunder av mina slag och pojkvännens magier. Låt oss hoppas att han är lite vassare i Nightmare.

Namnet på karaktärer man får skapa själv spelar också stor roll för mig. Min FemShep heter Renora, ett vackert och starkt namn, vilket passar henne till punkt och pricka. Men även om jag i Diablo 3 har valt en manhaftig (?) barbar så ville jag ge henne ett starkt men samtidigt lite mjukt namn. Så det blev Endela. Jag är nöjd. Och hennes character art är så fantastiskt vacker, jag älskar det röda håret. Kanske är det en karaktär jag skulle kunna göra en fanart av nån gång, om andan faller på?

Jag vet inte om det är en sån big deal att jag som är JRPG-frälst faktiskt gillar Diablo 3. Jag bryr mig ju inte om storyn, som är väldigt tunn och förutsägbar på sina ställen. Det gör mig ingenting. Jag har roligt när jag spelar. Precis som jag hade kul med Xenoblade Chronicles och spenderade kanske 50 timmar eller mer på att utföra uppdrag åt världens invånare. Det är kul att kunna ge sig hän och bara dyka ner i något mer lättsmält och det är det jag anser att Diablo 3 är. Det kräver inte så mycket av sin spelare, utom just investeringen av tid, men det går ju också att begränsa. Men nu vill jag spela igenom samma tunna historia en gång till, bara för att kunna öka mina stats ännu mer. En karaktär som Endela förtjänar det.

Journey: Det är resan som är målet

Texten publicerades först hos Level 7 16 april 2012.

OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Mer >

Skyldig på fel sätt

Spelklockan närmar sig 12 timmar. Sakta men säkert tar jag mig närmare, steg för steg. Ändå känns det som om jag står och stampar. Och sen hugger de till – skuldkänslorna.

Satt precis och ordade lite med Fredrik och nämnde att jag känner mig skyldig för att jag inte har kommit längre än så i Pandora’s Tower. Istället har jag fixat med annat, vad gäller arbete, hus och hem. Saker som matlagning, diska, tvätta och andra bestyr som är lite sådär tvungna. Fredrik undrade om jag inte var lite bakvänd nu. Känner jag mig skyldig för att jag inte spelar TV-spel? Brukar det inte vara tvärtom?

Kanske det, men så känner jag. Jag tycker att jag borde klämma in minst 10 timmar spelande varje dag och när det inte sker så tycker jag att jag är sämst. Ovärdig. Jaha. Ganska dålig cirkel att hamna i då det helt plötsligt blir ännu svårare att starta spelet. Note to self – klandrande, stress och skuld är inget som ger ditt gamerliv en skjuts.

Men nu när jag har skrivit det här tänkte jag gå och spela och försöka klå bossen i fjärde tornet.

A place to call home

Sitter här på kvällskvisten och längtar till Lazulis City – den stora och myllrande staden i The Last Story.


Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.

Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.

Drömmen om mer speltid

Texten publicerades först hos Level 7 27 januari 2012.

Spelbloggar, forum och Twitter-uppdateringar talar sitt tydliga språk. Svenska gamers har allt fler titlar de vill köpa, men desto mindre tid att faktiskt spela dem. När spelhyllor fylls med en växande spelsamling, växer även skammen i takt med skämshögen.

Vi känner alla igen det. Ett spel man sett fram emot köps, men blir sedan liggande. Vuxenvärldens krav och måsten kommer i vägen. Jobbet är i allt större utsträckning till för att finansiera intresset, mer än att vara meningen med livet. Gamergenerationen blir föräldrar och med nya krävande ansvar att axla blir tiden ännu mer av en bristvara. Sedan min blogg publicerades igår känner jag ett enormt sug efter ett sabbatsår så jag kan spela allt jag ännu inte hunnit. En dröm som är långt ifrån att kunna bli verklighet, om jag inte vinner på Lotto förstås.

Så fick jag en radikal idé, som jag twittrade ut under sena timmar.

En gamerfond, som tar emot donationer från privatpersoner och sponsras av företag (förslagsvis spelföretag och spelbutiker till en början). Från fonden kan man ansöka om ekonomiskt stöd för en ledig period (till exempel 1 månad). Som en sorts extra semester, i spelandets tecken. Ett slags kollektiv bidragshjälp med inspiration från friåret som fanns att ansöka till i mitten av 2000-talet.

I dagens stressade samhälle skulle en sådan möjlighet vara guld värd, för som vi alla vet, tid är pengar. Idén är född, men om den är värd att göra till en realitet, det kan jag inte svara på. Kanske om den tilltalar tillräckligt många. För vem vill inte ha mer tid att spela på ibland, utan att det påverkar ekonomin negativt? Men, än så länge får jag fortsätta drömma om storvinsten som automatiskt skulle ge mig obegränsat med tid för mina spel.

Loggan är skapad av mig. Gamepad-ikonen är en gratisikon härifrån.