Året var 2009. Jag spelade Final Fantasy VI för andra gången, med guide och allting.

2012. I en nyck av bästa sort får jag för mig att spela om nämnda spel. Guiden är ett minne blott.

Efter ca 13 timmar har världen rasat samman och det är dags att ge sig ut på jakt efter vännerna som spridits med vinden. 9 timmar senare och jag har hittat bekanta ansikten och några nya, men ett kärt anlete saknas mig. Vart kommer jag hitta Shadow? En svidande föraning säger mig att jag har missat nåt vitalt. Internet hjälper mig och visst är det så, jag har i stressen av en klocka missat att vänta in min favoritkaraktär och därmed dömde jag honom till döden.

När insikten väl har lagt sig går luften ur. Det är fan inget roligt längre. Jag stänger av. Lägger ifrån mig kontrollen. FF VI-strejkar.

Jag blir så jävla bitter. Så sur på mig själv, att jag inte mindes detta. Förbannelsen med att spela med guide, saker man borde minnas blir tillintetgjorda för att man inte behöver minnas, just i den stunden. Helvetes jävla skit!

Inte fan bryr jag mig om Umaru, Gau, Relm, eller ens Mog, men nog fan får man med sig dem utan svårighet. Varför kunde inte Interceptor vara en karaktär istället för jetin Umaru?

Så ja, jag är sur på Final Fantasy VI. Skitspel. You heard me. Och jag är sur på mig själv, som inte mindes. Eller som inte kollade upp saken innan det gick för långt.

Har en annan sparfil, ca 10 timmar tillbaka. Oklart om den är precis innan Shadow riskerar att försvinna för evigt. Är det värt det? Spela om allting igen? Orkar jag? Eller ska jag bara strunta i att det blev så och rädda världen från Kefka? Eller, skita i att spela klart överhuvudtaget. Det verkar ju vara så jag gör numera… #depp

Mittemellan Final Fantasy XIII-2 och Biowares annalkande rymdepos Mass Effect 3 har en oslipad diamant hamnat på våra svenska spelhyllor. På omslaget syns namnen Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu, namn som lovar mycket inom JRPG-genren. 2004 lämnade Sakaguchi Square Enix och startade Mistwalker med hjälp av Microsoft. Vid tidpunkten var Xbox 360 inte synonym med JRPG:n och vare sig Blue Dragon eller Lost Odyssey blev några större succéer. Sakaguchis senaste projekt har tydliga likheter med uppkomsten av Final Fantasy, spelet som räddade dåvarande Squaresoft från konkurs. Kan The Last Story vara vändpunkten för Mistwalker?

Mystisk kraft
Marken är blöt. Springande fotsteg ekar mellan gruvans fuktiga väggar. Zael och hans kompanjoner jagar efter reptilliknande monster i jakt på sin nästa lön. I kaoset av fiender som aldrig vill sluta anfalla hör Zael en röst tala till honom. Ett blått sken omsluter hans högra hand som graveras med ett märke. Någon eller något har skänkt honom en magisk kraft.

Actionpackade strider
Mistwalker har tagit ett stort och tydligt kliv från slumpmässiga strider. Har du slaktat allt i din väg så kommer inga fler blodutgjutningar att uppstå just där. Men på strategiskt utplacerade zoner kan Zael aktivera sin nyvunna kraft, kallad Gathering, och locka till sig fula trynen att slå ner. The Last Storys unika och actionbetonade stridssystem har ett högt tempo vilket tidvis skapar kaotiska sammandrabbningar. Men det mest grundläggande hålls på en lätt nivå – för att svinga Zaels svärd mot fiender behöver du bara styra i deras riktning. Det finns en inställning som kräver att du både styr och trycker på A-knappen, men spelet hymlar inte med att detta faktiskt utdelar mindre skada.

Uppfinningsrikt magianvändande
Striderna sker i realtid och kräver heller inget scenbyte. AI:n hos Zaels kamrater fungerar utmärkt och en bit in i spelet kan kommandon delegeras. Gruppens magiker kastar besvärjelser som skapar färggranna ringar på marken. En av Zaels första förmågor är Gale, som slungar en vindpust ifrån hans svärd och skingrar valt magifält. Utförs attacken på en Recovery-ring helas alla karaktärer samtidigt, en annan kan skapa en skyddande barriär och offensiva ringar ger dina fiender negativa statuseffekter. Fienderna i sin tur kan placera helande magifält på marken vilka kan förstöras på samma sätt.

Spelet med fem liv
Eftertanke och planering är en dygd och kan vara avgörande för vinst eller förlust. I vissa knepiga strider fick jag utvärdera min strategi och försöka flera gånger innan jag kom vidare. Varje karaktär har fem återupplivningar i strid och Zael kan med Gathering aktiverat springa fram till en död kompanjon för att få denne på fötter igen. Gathering drar även fienders uppmärksamhet till Zael, något som kan vara till stor hjälp om det används smart.

Aldrig ensam
Jag vill bestämt hävda att det är ett härligt nytänk som genomsyrar striderna. Enda problemet är kameran som ibland hamnar i knasiga positioner. Mistwalker förtjänar beröm för att ha löst det eviga rollspelsproblemet ”vilka karaktärer ska jag ha i min grupp”. Här slipper jag huvudbry kring vem som ska få följa med. Antalet medlemmar anpassas i enlighet med berättelsen – sömlöst kastas vänner in eller tas bort och ibland möter jag andra karaktärer som för stunden sluter upp vid min sida.

Trängselavgift
Även om de inledande striderna är lagom hektiska är själva inledningen ganska lågmäld. Zael, Syrenne, Yurick, Mirania och Lowell är ett band legosoldater, som försöker arbeta sig upp i världen. Drömmen om att bli dubbade riddare hägrar i horisonten och ledaren Dagran lovar att det är något de alla ska bli. Dagarna då de alla setts som samhällets bottenskrap kommer att vara över. Det brokiga men charmiga sällskapet har gjort den lokala puben i Lazulis City till sitt högfäste. Staden är stor och livlig, fylld med smala gränder och mängder av folk. Vart jag än styr Zael är det nästan omöjligt att inte stöta in i någon och få nåt barskt vrålat efter mig.

Fyra nyanser av brunt
Om du spelar The Last Story i tron att det kommer vara en uppvisning av 16 miljoner färger i stil med Xenoblade Chronicles, så misstar du dig. Arkitekturen känns medeltida och de gråbruna färgskalorna påminner om Nier, Vagrant Story, Shadow of the Colossus och Final Fantasy XII. Det är mörkt, rått och skitigt, men samtidigt finns en skönhet som inte går att bortse från. På samma sätt kan man beskriva karaktärerna. Jag fattar snabbt tycke för livliga och råkäftade Syrenne som aldrig skräder med orden och dricker öl i mängder. Hon är så långt ifrån en JRPG-klyscha man kan komma. Introverte Yurick bär till utseendet drag av Serph från Digital Devil Saga och kvinnotjusaren Lowell tar allt i livet med en klackspark. Gruppdynamiken är fantastisk och när jag rusar genom grottor samtalar karaktärerna med varandra, vilket förhöjer atmosfären och ger ett verklighetstroget intryck. Det gnabbas, tjafsas, flirtas, skrattas, peppas – precis som ett kompisgäng beter sig.

Lyssna tills öronen blöder
Sakaguchis uppstickare till spel kammar hem många pluspoäng med sitt stridssystem, karaktärsgalleri och berättelsen, men inget rollspel är fulländat utan ett riktigt bra soundtrack och vi blir inte snuvade på konfekten. Uematsu levererar sina bästa melodier sedan Final Fantasy IX och styckena, som blivit pampigt och tungt arrangerade av den talangfulle Yoshitaka Suzuki, når oanade höjder. Vissa scener känns mer som en filmisk upplevelse än något annat. Is That Road Justified låter i ett antal dundrande sekunder som tagen från Steve Jablonskys soundtrack till första Transformers-filmen. Ljudbilden matchar utan problem den dova utformningen och får spelet att växa.

Mer av det onda
Jag kan inte se många fel med The Last Story, men en sak gjorde mig riktigt besviken. Med sin uppseendeväckande och Ganondorf-inspirerade design, djupt ekande stämma och en kroppshydda som kräver underkastelse, gör en av de mer fascinerande antagonisterna tidig entré men är sedan som bortblåst. Det är väldigt synd – här fanns chansen att skapa en episk ”bad guy”, men vi får se alldeles för lite av honom.

A force to be reckoned Wii:th
Man kan undra varför Mistwalker valt att släppa The Last Story till Wii. Min gissning är att en liten spelstudio hellre väljer att jobba runt de tekniska begränsningarna – istället för att riskera att aldrig nå ut med sin berättelse på grund av skyhöga utvecklingskostnader. På så sätt blir Wii:n i all sin enkelhet ett säkert kort, en räddning. Men de flesta gamers har nog övergett Wii för länge sen. När Xenoblade Chronicles inte ens kan få respektabla försäljningssiffror förstår man att saker inte står rätt till. Mistwalkers senaste kraftansträngning kommer förmodligen gå ett ännu värre öde till mötes.

Ett annorlunda JRPG
Det krävs mod att göra ett spel som The Last Story, som hamnar långt bort från japanska rollspelskonventioner. Jag har redan sett orosmoln torna upp sig på bloggar och spelsidor. Folk upplever The Last Story som svårt, oförlåtande, frustrerande, tråkigt och klyschigt. Jag är förvånad och oförstående till dessa reaktioner, det verkar som att vissa har spelat ett helt annat spel än jag själv. Kanske uppfattar de inte Sakaguchis intentioner? Det är sorgligt att ett spel som inte faller under den alltid lika kritiserade JRPG-mallen missförstås och döms till att samla damm i en hylla. Om detta innebär slutet för Mistwalker så drog de i alla fall sin sista suck med fanan i topp. När den avslutande låten Toberu Mono strilar som klart vatten genom högtalarna är det svårt att inte få hjärtsnörp och tyst tacka Sakaguchi för att han vågar gå sin egen väg.

	Fantastisk musik Intressant berättarteknik Karaktärerna Vuxet manus Riktigt bra röstskådespeleri Unikt och välgjort stridssystem Vackra, mörka miljöer
	Kameran är inte alltid 100% Vissa karaktärer hade kunnat få mer speltid Lite kort

I början av sommaren gav Nintendo på nytt ut en av sina största spelklassiker från 1998, Ocarina of Time. Det är en fin gest att låta nya gamers få uppleva det många andra växte upp med. Två månader senare släpper Nintendo ett nytt spel. För ovanlighetens skull är det en titel som inte hittat till USA:s breddgrader. Vi borde känna oss utvalda. Speciella. Om Ocarina of Times nyrelease är en fin gest, så är detta spelsläpp en kärleksförklaring. Monolith Softs Xenoblade Chronicles är inget mindre än ett fantastiskt spel, en titel som i mina ögon tar över stafettpinnen från Ocarina of Time, som världens största, mest involverande och hjärtgripande äventyr. Tyvärr har jag en malande misstanke om att alldeles för få människor kommer att spela det. Jag hoppas kunna påverka den dunkla föraningen med denna text.

Vatten är källan till allt liv
Världen är ett stort hav, utan början eller slut. I vågorna står två jättar, Mechonis och Bionis, i full kamp mot varandra. En evighet senare har giganterna frusit på sin plats, ingen av dem en vinnare. Där deras fejd är över tar en annan vid och kameran zoomar snabbt in mot Bionis. Vi hamnar i stridselden mellan människorna, Homs, och metallvarelser, Mechon.
Dunban och hans kamrat Dickson befinner sig i stridens hetta. Det ser ut som att människorna kommer att bli besegrade. Uttrycket i Dunbans ansikte säger däremot att han har ett äss i rockärmen. I nästa andetag svingar han sitt magiska svärd Monado och slår fiendernas stålkroppar sönder och samman.

Dunban och Dickson i kriget mot Mechon.

I forskartagen
Ett år senare hamnar vi i en av de få bebyggelserna för Homs, Colony 9. Den unge Shulk är i full fart med att forska kring Monado, det enda svärd som kan skada Mechons och som räddade Homs-rasen från förintelse. Trots att Dunban till synes är den enda som kan bruka det mystiska svärdet, visar det sig att Shulk bär på oanade krafter när metallfienderna återvänder för att förgöra människorna en gång för alla.

Onda Mechons vill förgöra människorasen.

En given Wiinnare
Xenoblade Chronicles är spelet som likt en blodtransfusion ger Wii:n sitt liv tillbaka. Konsolen sjunger på sin sista vers och har sedan release varit stämplad som ett stycke elektronik mest lämpad för barn och kanske en och annan mormor. Nintendos paroll ”alla ska spela” har på ett sätt skrämt iväg den typ av gamer som inte klassas som ”casual”. Själv hade jag inte rört min Wii sedan april 2009 innan jag startade Xenoblade, men nu är vi oskiljaktiga. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig och jag tror att det är omöjligt att vara beredd på det Xenoblade erbjuder. Spelvärlden är omtumlande, magisk, levande, otämjd, enorm, makalös, inbjudande, livsfarlig, lockande, vanebildande och fullkomligt briljant. Och i vilken ände ska jag börja, för att ens försöka beskriva detta spel – vår världs åttonde underverk?

Den goda samariten
Vid första anblick anar jag ett Rabanastre (Final Fantasy XII) i miniatyr när jag för stegen mot Colony 9. En snabb tanke om att jag kommer irra bort mig och känna mig uppslukad av omgivningarna viner förbi, men stannar inte kvar. Uppslukad kommer jag att bli, men på ett helt annat sätt. Colony 9, och andra platser, är fyllda med personer som alla söker Shulks hjälp. Innan jag ens hunnit bekanta mig med huvudberättelsen var jag i full fart med att springa ärenden åt stadens invånare, en detalj som ökar spelets livslängd med ett 50-tal timmar. Detta charmiga ”tidsfördriv” är väldigt svårt att ignorera. Är du hjälpsam får du dels ett bättre rykte i staden och binder också starkare band med medlemmarna i ditt aktiva party. Pengar, föremål och eventuella erfarenhetspoäng (EXP) som erbjuds för ett väl utfört arbete blir lite som pricken över i.

Hoppa av bron, om du törs.

Naturen som lekplats
Utanför stadens väggar ser jag stora grönområden och porlande vatten. Från höga höjder hoppar jag i plurret utan att ta skada, men vågar jag mig på samma sak mot fast mark går Shulk och hans kamrater en tragisk död till mötes. Första gången jag råkade dö på detta sätt insåg jag att jag inte hade sparat på ett tag. Jag förbannade mig själv, men fick en glad överraskning då jag lärde att spelet inte straffar dig – även om du dör. Överallt i världen finns landmärken utspridda. Vid ett plötsligt dödsfall tas du till det senast besökta märket och inget av hittade föremål, upptäckta platser eller EXP du vunnit har gått förlorat. Glatt greppade jag kontrollen igen och spelade vidare.

Så långt benen bär
Shulk och hans vänner tar sig fram över Bionis till fots och varje område har en egen karta. Till en början är dessa helt tomma och det är upp till dig att utforska varenda skrymsle, om du är av det rätta virket. Många häpnar säkert när de inser hur mycket mark de har att täcka. Vill man göra det enkelt för sig kan man bara följa de röda flaggorna som indikerar vart man ska och var berättelsen fortsätter. Jag som däremot fick nog av strikt linjära upplevelser i och med Final Fantasy XIII, tar alla chanser att gå i motsatt riktning. I vissa fall är det kontraproduktivt att springa långa avstånd, och landmärkena utgör även punkter dit man kan teleportera sitt party närhelst man vill.

Glöm allt vad luftskepp heter och rör på påkarna!

Så långt ögat kan se
Om Hyrule anses stort så är Bionis gigantiskt. Det är förundrande att dessa enorma områden får plats på en enda skiva. Hemligheterna som göms i världen ropar på mig och jag ger mig ivrigt ut på jakt. Jag vill se vad som finns bakom kullen, vad som döljer sig i grottan, vad som finns på toppen av berget eller på den lilla ön långt ut på vattnet. Det spelar ingen roll att jag varit på samma ställe i tio timmar, jag kan stanna längre om nöden kräver. Äventyrslustan river i mig med sina klor och jag kuvar mig inför den sköna smärtan. Jag vill bara ha mer. I de fall jag har varit lite för oförsiktig har jag sprungit rätt in i ett eller flera monsters näste. Man kan nog inte känna sig så mycket mindre än då man står öga mot öga med en best på level 96.

Mucka inte gräl med monster du inte rår på.

Automatik-taktik
Monlith Soft ska ha en eloge för stridernas perfekta blandning av frihet och strategi. Fiender är fullt synliga och för att komma i närkamp med din måltavla trycker du på L- eller R-knappen. Detta aktiverar stridsmenyn, där du kan välja att initiera attacken eller locka till dig fienden. Det sistnämnda är en utmärkt strategi för att slippa slåss mot stora horder av monster samtidigt. Alla karaktärer attackerar automatiskt, även Shulk, och det fungerar till och med bättre än gambit-systemet i Final Fantasy XII. Stridsmenyn har plats för åtta specialattacker. Det påminner lite om hur World of Warcraft kan se ut, om man väljer att ha sina mest använda förmågor som ikoner på skärmen. Så fort du utfört en specialattack måste du vänta en stund innan den kan användas igen (så kallad ”cool-down time”). Monadon visar sig vara ett vapen som ger Shulk kraften att se in i framtiden, lite som boken White Chronicle i Radiant Historia. Om en fiende förbereder en extra stark attack, kan Shulk avvärja den med hjälp av olika förmågor. Xenoblade erbjuder inte några helande föremål. Det finns heller inga inn att vila upp sig på. Istället får dina karaktärer tillbaka eventuell hälsa som gått förlorad så fort fajten har tagit slut, vilket är höjden av bekvämlighet.

Striderna är fartfyllda, underhållande och ibland ganska svettiga. Lyckas man bygga upp sitt partys "team-spirit" kan man svänga ihop en hejdundrande kedjeattack.

En naturlig skönhet
Trots Wii:s tekniska underlägsenhet är Xenoblade Chronicles grafik bedårande. Visst kan texturer se ut som om de var tagna från Nintendo 64, men jag spenderar hellre min tid i dessa levande omgivningar än i kalla, stela, gammapumpade och oinspirerade miljöer som till exempel Final Fantasy XIII. Lika mycket som Bionis värld är underskön i all sin grönska så är flera platser mörka och skrämmande. När solen går ner och jag skymtar Mechonis mot den brandgula himlen så ryser jag. Då regnet smattrar mot gräset och trädkronorna känner jag hur vätan tränger igenom skorna. När åskan går stannar jag upp för att vända blicken mot himlen och beskåda ett av de vackraste naturfenomenen. Blixtarna lyser upp det mörka himlavalvet, men inte ens det stoppar mig i mina steg.

Det finns många vackra platser i Xenoblades värld som kan få dig att tappa andan.

Detaljrikedom
Karaktärerna är ett charmigt gäng som med rapp dialog och mysigt samspel är en fröjd att bekanta sig med. I takt med att du uppgraderar deras vapen och rustningar ändras även deras utseende, allt från skor till huvudbonader. Sådana välbetänkta detaljer ska inte underskattas. Att världen dessutom är fylld med små kreatur som kallas Nopons får mitt hjärta att smälta ytterligare. Men låt inte den söta japanska designen lura dig. Xenogears och Xenosagas skapare Tetsuya Takahashi är det kreativa geniet bakom Xenoblade. Hans tidigare arbeten skvallrar om att även denna historia är en djup och mörk sådan och den fängslande berättelsen chockar gång på gång.

Är det bara jag som tycker att Dickson liknar en åldrad Bart från Xenogears? Den långa flätan har han också.

Talets gåva
Xenoblade Chronicles erbjuder både japanska originalröster och en brittisk översättning. Även om jag uppskattar att kunna höra japanska seiyûs (röstskådespelare) så beslöt jag mig efter flera timmars växlande fram och tillbaka för de västerländska. Det brittiska talet är en skön paus från de amerikanska rösterna jag är van vid. Den biffige men lite naive Reyn har en härlig dialekt, som passar perfekt till hans personlighet och Adam Howden som gör Shulk är så enormt dedikerad i vissa scener att jag nästan tappar hakan.

Ljuvligt ljudligt
Soundtracket är skapat av en blandad grupp. Här finns tunga namn som Yoko Shimomura och Yasunori Mitsuda och några nykomlingar i ACE+ och Manami Kiyota. Fans till Mitsuda ska däremot inte hoppa för högt av glädje, den välkände kompositören är endast ansvarig för ett spår på de fyra skivorna. Shimomura tillsätter sin vanliga krydda med pulshöjande stridsteman och skänker vackra tongångar till exempelvis Colony 9. Gruppen ACE+ briljerar med sitt fantastiska stycke som ackompanjerar den vidsträckta slätten Gaur Plains. Men störst överraskning är den unga Manami Kiyotas musik. Jag har funderat i banorna om Mitsuda har funnits med på ett hörn för att agera mentor och godkänna att vissa av hennes stycken är som kopior av hans musik från Xenogears. Lyssnar man på The Jaws of Ice från nämnt spel och jämför med Presentiment från Xenoblade är likheten slående.

Spelet är fyllt av starka scener som byggs upp av duktiga röstskådisar och underbar musik.

Härska över tiden
Precis som i Ocarina of Time och Radiata Stories finns en inbyggd klocka. Människor och fiender har alla olika scheman och vistas ute därefter. Även musiken ändrar tappning efter klockslag vilket gör världen mer levande. I de fall man är ute på ett sidouppdrag och måste hitta ett monster eller en person som bara vistas ute på natten, kan man gå in i menyn och ändra till önskat klockslag. Ett spel som Xenoblade hade inte kunnat fungera på annat sätt och det är perfekt att ge kontrollen till spelaren och eliminera all väntetid som annars skulle uppstå.

Att gråta med ett leende
I skrivande stund har jag spelat snart 70 timmar. Xenoblade kommer bli det första spel där jag når över 100 timmar i speltid. Med allt som finns att göra och upptäcka skulle det inte förvåna mig om jag hamnar kring 200 timmar. Bli inte avskräckta. Teamet bakom Xenoblade har lyckats kombinera så många olika rollspelselement att varenda sekund jag spenderar i världen fyller mig med en obeskrivlig lycka. Det har funnits stunder då jag blivit tårögd bara av tanken på spelet, så mycket betyder det för mig. I samtal med en Nopon blev jag rörd till tårar över den lilla krabatens två meningar långa livsöde. Stunden senare rör sig ett leende över mina läppar då jag förgyller en annan Nopons ensamma tillvaro. Världens intensitet är ständigt närvarande och Xenoblade kan omöjligen lämna någon oberörd.

Du kan utan svårighet uppnå över 100 timmar i speltid. Xenoblade Chronicles utmanar och engagerar - hur ska denna skapelse någonsin kunna överträffas?

Världsbäst
När jag väl håller i kontrollen kan jag inte släppa den. Timmarna går, jag glömmer bort att äta, jag drar mig för att sova. Att spendera ett dygn i spelet till att simma runt i ett massivt vattenfall skulle normalt inte ens falla mig in, men här gör jag det. För att jag vill, för att jag kan. Jag känner mig aldrig rädd, aldrig orolig att jag sprungit för långt, jag upplever enbart spänningen och glädjen i att upptäcka en ny plats. Xenoblade är inte gjort för att beskrivas, inte ens med fler än 2000 ord gör jag spelet rättvisa. För att kunna uppskattas måste det upplevas. Det är värt just din tid. Låt oss hoppas att Nintendo trycker tillräckligt många exemplar, så att alla som vill kan få chansen att spela kanske världens bästa rollspel.

	De enorma och vackra miljöerna Det tunga manuset Roliga sidouppdrag Välgjort stridssystem Lättälskade karaktärer Makalös musik Mängder att upptäcka Friheten Lätt att ta till sig Möjligheten att låta valfri partymedlem leda gruppen Fina och lättförståeliga menyer
	En monsterlista hade underlättat ibland En stegräknare hade varit kul Att det tar slut

För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.

De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.

Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.

Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.

De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…

Köp en sån här:

Och sedan det här:

Thank me later.

Den stundande releasen kan bli ett enormt uppsving för Wii:s rykte under dess sista levnadstid, och det känns verkligen som att Wii:n gör ett sista dödsryck för att bli ihågkommen som nånting annat än en konsol mest för barn. När förväntan över Xenoblade nästan står mig upp i halsen, möts jag av nyheterna som jag har hört ryktas om, men inte vågat lita på till 100%.

The Last Story och Pandora’s Tower är bekräftade för europeisk release under 2012.

Det är ingen tvekan om att jag kommer köpa båda, men ärligt talat så känner jag mig mest nyfiken på The Last Story. (Det är ett sånt spel där artworken ledde till ett inköpsbeslut.) Jag äger redan soundtracket, men har avstått att lyssna på det. (Oroar mig för att göra samma miss jag gjorde med Chrono Cross. Lyssnade sönder soundtracket under 2 års tid innan jag kunde spela, och den bild jag skapat mig av spelet genom musiken, matchade inte det som grafiskt visades, även om det var väldigt bra.) Jag vill behålla mystiken kring The Last Story ett tag till.

Pandora’s Tower känns lite mer som ett äventyrs-RPG, och inget fel med det, men jag är nog mer old-school när det kommer till kritan.

När nyhetsruset har lagt sig så kan jag inte hjälpa att hoppas att de här tre spelen är fortsättningen på det Radiant Historia nästan ensamt försökt att göra – bygga upp rollspelens trovärdighet igen. Genren är inte död. Det finns nya vändningar att ta. Det finns kraft att åstadkomma saker, bara utvecklarna vågar forma nya mallar, utan att för den delen bryta sig loss från genrens rötter.

Det är en spännande tid vi lever i.

Och bara det faktum att inget av dessa tre spel har utannonserats i USA, gör sötman ännu sötare. Så många spel som jag har importerat för att kunna spela, så mycket pengar jag har spenderat. Nu är det deras tur. Låt oss se om det några amerikanare som importerar en europeisk Wii. Låt oss se om deras längtan bevisar sig vara ens hälften så stor som min egen. Detta är en liten upprättelse för alla de år som vi fått uppleva spel släppta långt senare än resten av världen, eller inte alls.

Till er som är ansvariga för dessa releaser här i EU – TACK.

Samlarutgåvan av Xenoblade Chronicles.

Sommaren rusar fram med stormsteg men mig gör det ingenting. Det betyder bara att vi kommer närmare och närmare releasen för Xenoblade Chronicles. En glad överraskning var dels att spelet släpps tidigare (19 augusti istället för 2 september) och dessutom kommer i en exklusiv samlarutgåva – naturligtvis i begränsad upplaga. För alla dem som inte är intresserade av en massa extramaterial så finns bara spelet att köpa.

Jag är däremot inte riktigt som annat folk, som ni kanske har märkt. Jag har beställt dels det vanliga spelet och dels samlarutgåvan. Jag har inte sett så mycket media från spelet, nån trailer och lite bilder, men visst är jag hänförd. Kanske lever jag lite farligt, kanske kommer det bli precis som med Final Fantasy XIII – en enda stor besvikelse. Men än så länge lever hoppet, och det faktum att spelet bara kommer till Europa och inte till USA, gör att jag vill stötta det högst ovanliga beslutet och därav köpa två exemplar. (Vilka andra rollspel blir exklusiva för EU liksom? Sist det skedde gällde det väl Terranigma till SNES?)

Detta ser ut att vara det första riktigt mörka och vuxna rollspelet som har kommit till Wii:n under dess livstid. Det ska bli spännande att spela och desto trevligare att jag har lite semester i augusti – då kan jag spela extra mycket. Ser ni andra fram emot denna release lika mycket som jag? :)

Klicka för att förstora

Klicka för att förstora