Det är tur att man inte är fisförnäm och vägrar ta till sig nåt nytt för att man är ett fan av en viss person eller tycker att “saker borde vara på ett visst sätt”. Jag tyckte om spelet, även om det är lite olikt andra Tales på sina ställen, och jag tycker om musiken, som är – tja, vad ska man säga? Motsatsen till Motoi Sakuraba?

Jag tycker nämligen att Sakuraba kan bli lite väl förutsägbar i vissa fall. Igenkänningsfaktorn är hög när man hör hans tunga rockiga beats eller trallvänliga melodislingor. Han gör musik som han alltid har gjort, med kanske nåt undantag (Baten Kaitos t ex). Men Go Shiina är allt annat än “safe” eller förutsägbar. Hans musik är ryckig och knäpp, har influenser från lite varstans, men behåller på nåt vänster kontrollen. Lyssna bara på Short Curcuit, eller varför inte The Bird Chirps, I Sing som är olikt allt annat jag har hört när det kommer till JRPG:n. Hans sätt att skapa musik är spännande och nyanserat. Han går från stilla, sorgliga låtar, till pompösa stycken, som Coming Up On 12 O’Clock.

Men ibland blir hans musik något annat, tonerna ändrar form och blir som en avbildning av naturen. Otippat är stycket Enemy Attack som att kastas in i ett dundrande åskväder (det mullrande pianot i början), vilket sedan går över till ett regn (flinka fingrar som spelar pianots högre toner). Det är ett stressat regn, med droppar som vill skynda att slå i marken, smattra mot ett tak eller strila nedför ett fönster. Det är ett av mina absoluta favoritstycken. Jag misstänker att Go Shiina vågar göra saker med sin musik, som andra mer etablerade artister som Sakuraba inte kan ta sig för, just för att han inte är ett stort namn inom den här branschen. Än så länge iallafall.

Soundtracket, där flera låtar framförs av New Japan Philharmonic, innehåller 3 skivor, men den tredje är knappt värd namnet. Där finns ett par spår där karaktärerna från spelet interagerar, men för den som inte förstår japanska så är det bortkastad tid. Se istället till att lyssna på de två första skivorna och låt er förvånas över hur musik kan låta.

Släppdatum: 24 augusti 2005
Antal skivor: 3
Antal spår: 44
Kompositör: Go Shiina
Sång: Kanon, Nathan Ingram III, m fl.
Pris: ca 3500 yen

__________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Enemy Attack
Beyond That Hill
Coming Up On 12 O’Clock
Short Circuit
The Bird Chirps, I Sing

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
PlayAsia
YesAsia

Legend of Mana-vibbarna är som bortblåsta, istället lyser mycket av Kingdom Hearts lekfulla pukor igenom, men klädda i ett vuxet dundrade när melodierna flödar ur mina högtalare. För man måste höja ljudet, och jag skiter fullständigt i om jag stör en granne eller två. Det här är musik som ska höras, och kännas! Och känns gör den. Last Ranker (PSP) är ett action-RPG och det gör musiken ingen hemlighet av. Jag blir nyfiken på spelet, men nervös över tanken att soundtracket skulle överglänsa vad som kanske skulle kunna vara ett själlöst hack-n-slash.

Men det är inte bara blodigt allvar rätt igenom, det finns stillsamma, lite melankoliska låtar, som Distant Sea, med ett trevande piano och dov fiol, trött på att spelas. I The Town With an Exotic Fragrance lyser den barnsliga glädjen igenom, Yokos kännetecken på nåt vis. Men överlag är detta ett moget och vågat soundtrack. Jag kan inte säga att jag har hört Yoko på det här sättet förut, men mörka undertoner har alltid funnits gömda i hennes tidigare arbeten. Här tar hon ut svängarna fullt ut. Den pulshöjande och smått stressiga låten What Draws Near är ett perfekt exempel på detta. Jag gillar den här hårda sidan av Yokos musik, den passar henne väldigt väl och hon låter melodin hålla sin fana högt även genom gitarriff och överdådiga trummor. Första skivan påbörjar sitt klimax med den tunga och riviga This Journey Without End.

För alla som är ett fan av Shimomura är detta ett givet köp, det finns ingen anledning att tänka efter en extra gång. Gillar man fartig musik varvat med lite lugnare toner så är det här också att rekommendera. Det kommer ta lång tid innan jag tröttnar på att lyssna igenom detta förstklassiga soundtrack.

Släppdatum: 28 juli 2010
Antal skivor: 2
Antal spår: 41
Kompositör: Yoko Shimomura
Sång: Joelle Strother m fl.
Pris: ca 3150 yen

_____________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Born to Survive
What Draws Near
The Town With an Exotic Fragrance
This Journey Without End
On the Distant Ancient Land

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
CDJapan
YesAsia

Ar Tonelico II: Melody of Metafalica utspelar sig cirka ett och ett halvt år efter föregångaren Ar Tonelico: Melody of Elemia till samma maskin. Det är ytterligare ett samarbete mellan parhästarna Gust och Nippon Ichi Software och det har en extremt trogen, härligt nördig fanbas som förmodligen skulle följas åt tills döden skiljer dem åt.

Serien har en del likheter med Atelier-serien såsom ljudeffekter, grafikmotor, synthesize system och en god dos humor och självdistans samt en väldigt begränsad värld att utforska. Vad som gör att Ar Tonelico sticker ut är den väldigt väl genomförda cross-overn med en typisk japansk datingsimulator. Spelet kräver av sin spelare att man ska dyka in i sina kvinnliga kamrater och bokstavligen utveckla relationer med dem och på detta vis ge dem nya förmågor, eller sånger att använda i strid.

Dessa sånger, eller Hymnos kallade utgör en majoritet av spelets strider men också dess storysegment. I strid är sångerna oerhört kraftfulla och i stort sett varje strid ska du låta tjejerna ladda upp sina sånger medan frontlinjen bestående av en eller två andra gruppmedlemmar ska skydda dem till varje pris. Striderna är uppbyggda av en “Attack phase” och en “Defensive phase”. I Attack phase ska du så snabbt som möjligt utföra olika attacker under en tidsbegränsning. Dessa utförs genom att trycka fyrkant för den övre karaktären och kryss för den undre samtidigt som man håller inne upp, vänster eller neråt för att utföra olika slagkombinationer. Dessa kombinationer har olika effekt såsom att sången blir snabbt starkare eller att du får längre tid på dig att utföra fler attacker i samma phase. När det blir motståndarnas tur så övergår striden till Defensive phase och under denna så kommer det upp små actionmätare vid respektive frontman (eller kvinna) och du ska här trycka på fyrkant eller kryss med rätt timing. Lyckas man med detta så tar sångerskorna (i spelet kallat reyvateil) lite eller ingen skada alls och sångerna blir ännu starkare. Missar man så får man en välförtjänt kommentar från reyvatelien och hon tar mycket skada. Striderna kräver alltså mycket engagemang av spelaren och blir på så sätt aldrig långtråkiga. Spelet har random encounters men en liten mätare på varje karta töms en liten bit efter varje strid, när denna är helt tom kommer inga fler fiender förrän du klarat av kartan eller gått ut och in från området.

Karaktärerna stiger i level på olika sätt. De i fronten levlar i gammal god vana med erfarenhetspoäng från fienderna. Reyvateilsen däremot levlar genom att bada tillsammans med diverse stenar med olika krafter som du placerar ut i karet, tro det eller ej. De får via dessa stenar levels och olika förmågor beroende på vilken typ av sten du lagt i. De tar också möjligheten att prata med varandra och på så sätt bli bättre synkroniserade i strid.

Handlingen innehåller det vanliga; 2 sidor i världen har olika tro. Det blir komplikationer på grund av detta. Krig. Njutbart och det finns flera intressanta karaktärer med begåvade röstskådespelare såsom Chester. De flesta skådespelarna sköter sitt jobb väldigt bra förutom kanske Luca som blir lite jobbig i längden. De går att stänga av om man så önskar och japanska röster finns med.

Kärnan i spelet ligger i som jag tidigare nämnde relationen du har med först två men sedan ytterligare en reyvateil. Under spelets gång dyker du in i deras själ, cosmosphere och får här uppleva hela deras sinnen och fantasier. Desto djupare du kommer desto mer skruvat och komplicerat blir det att ta sig vidare. Inga strider utspelar sig här (förutom ett par enkla) utan det enda som krävs av spelare är att man har samlat på sig Diving Points eller DP i spelets strider för att ta sig vidare. Allt eftersom händelserna fortskrider i spelet så ställs spelaren inför flera val av vem av tjejerna man tycker om mest och vill ha som sin partner. Spelet har flera olika scener och slut som påverkas av spelarens egna smaker och tycken. Så förutom att spelet är extremt långt med ett massivt manus och tar upp till 60 timmar för en genomspelning så finns här alltså möjligheter till flera omspelningar.

Det är alltså ett väldigt text-tugnt spel och innehåller tyvärr många felstavningar och felformuleringar inte helt ovanligt i NIS Americas översättningar. I den amerikanska NTSC utgåvan av spelet finns det dessutom en stor bugg mot slutet av spelet som gör att det fryser varje gång om man inte klarar av en boss snabbt nog. Väldigt slarvigt.

Musiken är som vanligt när det gäller Gust komponerad utav Daisuke Achiwa och Ken Nakagawa men spelets soundrack är ganska olikt Atelier-serien. Här har spelets Hymnos fått mycket plats och de flesta låtarna är komponerade tillsammans med olika körer och sångerskor. Väldigt häftig musik och framförallt originellt.

Gillar du extremt nischade japanska spel med en och annan klyscha men också mycket eget att erbjuda så är Ar Tonelico 2 absolut inget du får missa.

+ Manuset, väldigt välskrivet och involverande
+ Striderna som alltid är underhållande och begränsade random encounters
+ Musiken som har sin alldeles egna atmosfär
+ Karaktärsutvecklingen som är något av det bästa jag upplevt

- Slarv i översättningen, det må vara mycket text men ändå slappt
- Ganska liten och begränsad värld, man återser samma områden om och om igen

BETYG

Allting känns tomt, extremt avskalat, intetsägande. Du går till din skola, möter ett par skolkamrater som bekräftar den underliga atmosfären, och du börjar söka igenom skolan efter din vän. Du ska snart bevittna världens undergång; tid och rum förvrängs, bokstavligen talat, så att hela Tokyo viker ihop sig till en inåtvänd sfär. Du befinner dig inuti Tokyo och tittar du upp, så ser du långt bort taket av skyskrapor, sjöar och övergivna motorvägar som slingrar sig sicksack mellan bebyggelsen. Så lite förklaras, och det som faktiskt sägs är förvirrande metaforer och outgrundliga motiv. Storyn skulle förvirra vilken filosof som helst.

I stort sett det enda som driver dig framåt är ett stridssystem, där riskbedömning och strategier kan nå djup i klass med rollspelsgiganterna. Vad som gör stridssystemet faktiskt unikt i sitt sammanhang är att det i grova drag kan kallas för Pokémon for adults. Du har inga vapen, inga dräkter du uppgraderar, bara ett par ”basic skills” och ett par magier, men de fungerar mer som utfyllnad av din arsenal än något du gör skillnad med i striden. Dina egentliga vapen – och det som gör striderna så otroligt dynamiska och roliga – är demoner, som ackompanjerar dig efter att du slagit dem i en fight. Ju kraftfullare en demon är, desto mindre chans att han kommer ackompanjera dig – allt beror på hur stark du är, vad du ger för intryck under slaget. Demonerna är kärnan av Lucifer’s Call och du samlar på dig dem, byter ut dem samt ”korsar” med varandra för att skapa nya, unika monster. Då svårighetsgraden går rakt uppåt i en ogästvänlig kurva, tvingas du experimentera och hitta nya monster så fort som möjligt.

Berättelsen är inte poängen, inte den visuella presentationen heller, utan snarare upplevelsen av att befinna sig i en gigantisk sfärisk arena från en apokalyptisk framtid där du ställs på prov efter prov och allt går ut på att få de starkaste monstren du kan hitta för att klara nästa utmaning. Inga ”konventionella rpg-klyschor” kastas på dig, utan spelet förutsätter att du vill ha något annorlunda, att du redan är bekant med genren. Denna infallsvinkel, den originella designen, den sköna atmosfären, dess ambience-/lounge-artade musik (spelet har för övrigt världens bästa intro till ett spel, någonsin), överhuvudtaget den avskalade audiovisuella presentationen och det beroendeframkallande stridssystemet, bidrar till en hård och smått överväldigande helhetsupplevelse jag inte kan annat än beundra. Lucifer’s Call fyller mig med ord som ”uppfriskande” och ”unikt”, och jämför man det med de många tröttsamt rutinmässiga japanska rollspelen som finns där ute, så är detta ett imponerande och unikt verk.

Luficer’s Call kommer alltid att stå i skuggan bakom Atlus efterföljande spel, som Persona 3 och Digital Devil Saga, och att rampljuset huvudsakligen är riktat ditåt är lite synd, för Lucifer har något som inte finns i andra spel; något kärnfullt och stilistiskt. Spelet har tydliga brister – som enformighet in absurdum, överdrivet brant inlärningskurva, fullständigt personlighetslös huvudkaraktär, brist på dramatiska scenerier – men detta är ett av de få fall där bristerna kan omtolkas till fördelar beroende på din smak och erfarenhet inom genren, och i slutändan så är väl frågan du egentligen bör ställa dig: vad du är ute efter i ett rollspel? Det är lite av ett typiskt ”love-it-or-hate-it”-verk, som ”Dune” av Lynch, och vilken sida du landar på beror helt på dig. Gillar du riktig rpg-hardcore, där ett unikt stridssystem ligger mer i fokus än något annat, och om du varit sugen på att testa Pokémon men inväntat en mindre barnslig och mer gamer-vänlig tolkning, så tveka inte. Det är hårt, flummigt, filosofiskt, roligare än de flesta rpg-spel jag spelat på länge, men jag kan inte garantera dig att du älskar det. Spelar du igenom hela spelet kan jag däremot garantera dig att du aldrig kommer att glömma det.

+ Stilrent, beroendeframkallande och nytänkande rollspel
+ Hardcore utan motstycke
+ Unik och ambient atmostfär

- Identitetslös huvudkaraktär
- Stundtals överdrivet monoton miljödesign
- Motbjudande svårt och omotiverad story till en början

BETYG

Jag vill tro att det oväntade lyftet i kvalitet kommer från Yoko Shimomura. Hon gör merparten av musiken till striderna, plus några andra låtar, och det är verkligen då som musiken lyser upp och spritter av liv. Jag har svårt att tänka mig att någon där ute skulle ogilla Yokos musik, den är verkligen varierande och det är en glädje få höra så många olika stridsteman när man spelar. Hon besitter en förmåga att lyfta fram stress, förväntan, nervositet – ja alla de känslor man kan uppleva vid en hård fajt, och tongångarna får ofta adrenalinet att pumpa. När jag lyssnar igenom de två skivorna är det nästan så att jag vill idiotförklara mig själv för att jag så sent förstod att hon hade ett finger med i spelet. Det blir ganska självklart när man hör låtar som The Ice Shadow Witch, som påminner en hel del om Hollow Bastion från Kingdom Hearts, eller Taking a Hold of the Future!, vilken känns som tagen ur Legend of Mana.

Yoko har samarbetat tillsammans med tre andra kompositörer och ett par av mina favoritlåtar kommer från två av dem, men för det mesta är deras musik av den sprättiga och glättiga typen. Det vill säga, det som verkligen ger tyngd och en sorts vuxen mognad till Luminous Arc 2:s soundtrack, blir i slutändan Yoko. Jag tycker inte jag överdriver när jag vill titulera detta som hennes verk. För er som gillar vackra melodier fyllda av dova trummor och knäppande stråkar, kan jag varmt rekommendera detta soundtrack. Alla låtar är inte favoritmaterial, men de som är det hamnar mer än gärna på “repeat”.

Släppdatum: 25 juni 2008
Antal skivor: 2
Antal spår: 41
Kompositörer: Yoko Shimomura, Akari Kaida, Yoshino Aoki, Shunsuke Tsuchiya
Pris: ca 3360 yen

______________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Battlefield Maelstrom
The Ice Shadow Witch
Rosette Rosso
The Looming Shadow of Ruin
Taking a Hold of the Future!

FOTNOT: Låttitlarna har en lite annorlunda översättning jämfört med vad de heter i spelet.

Inköpsställen (direktlänkar)

Otaku
YesAsia

Med tanke på vad jag tycker om del ett, så är det kanske en smula förvånande att jag ens vill spela del två, men jag antog att det inte kunde bli så mycket värre. Men helt utan förvarning visar sig Luminous Arc 2 vara ett ofantligt mycket bättre spel, alla kategorier.

Innan jag går vidare, låt mig tillägga att jag nyss klarade spelet. Drygt 35 timmar spenderade vi tillsammans, och min procentmätare över spelets innehåll landade på 62. Jag är förbluffad. Det är svårt att tro att det är samma team som ligger bakom dessa två spel, vars enda likheter är titeln, genren och häxorna som fyller världen. Allt är omarbetat från grunden, från världskarta, till strider, från musik, till extramaterial. Medan Luminous Arc endast erbjöd ett någorlunda roligt gameplay, så är dess efterföljare kul, ja, faktiskt hela tiden.

Låt oss ta striderna som ett ypperligt exempel. I Luminous Arc kunde man ha max 8 personer på fältet, vilket ibland visade sig vara för många, och vissa karaktärer hann inte göra nåt innan slaget var över. För att göra saker värre så kunde striderna hacka nåt fantastiskt, utan synlig anledning. Luminous Arc 2 har samma typ av stridssystem, men allt är bättre och flyter på helt smärtfritt. Nu kan man enbart vara 6 personer, vilket ibland känns lite snålt, då spelet erbjuder så många karaktärer att välja bland. Men det visar sig att detta förstås har med balans att göra, alla karaktärer får nu sina “15 minutes of fame”, hinner göra skada, hinner levla. Då LA1 överöste en med otaliga specialförmågor som man sedan hade liten eller noll användning för, så har LA2 en mer återhållsam ton. Jag föredrar förstås det senare, eftersom det aldrig är kul att ha hela listor av attacker man inte kan nyttja till fullo. AI:n för fienderna upplever jag också har fått ett lyft och även musiken har uppnått högsta klass. Jag återkommer till den punkten senare.

Vi befinner oss i kungadömet Carnava. Bröderna Roland och Rasche tränar för att bli riddare, helst av samma kaliber som deras pappa Steven. Världen är orolig och monster börjar dyka upp här och var. Kungadömet samarbetar med en sorts “häxakademi” som styr användandet av magi, och trots att dess förre ledare Mattias gjorde sig av med monsterna för 16 år sedan men i samma veva offrade sig själv, så är de tillbaka utan förklaring. Roland, hans bror och barndomsvännen Rina får samarbeta med häxorna för att få stopp på problemet.

Det låter simplare än simpelt, men jag kan inte säga att jag är besviken på vare sig story eller berättarteknik. I vanliga fall kan man kanske förvänta sig en ordentlig plot-twist, men här finns det tre, kanske fyra. När man tror man vet allt så bevisar spelet motsatsen. Dialogen är rapp och säger nån nåt pinsamt eller överdrivet cheesy så kommenterar t o m karaktärerna på det. Det som verkligen ger spelet sin charm är de olika häxorna. Roland känns som en ganska standardiserad hjälte, klippt och skuren från en mall, så det är skönt att tillvaron färgas av häxorna med så vitt skilda personligheter, som det lilla kraftpaketet Pop, den virriga men snälla Luna eller den tuffa men varmhjärtade Dia. Något som ibland är få spel förunnat är riktigt bra antagonister, men Luminous Arc 2 är verkligen fyllt till bredden med bad guys som sätter piff på spelupplevelsen.

Något som saknades i första delen var ett större djup, eller rättare sagt, nånting att göra. Gå, prata, slåss, gå, prata, slåss, håller liksom inte i längden. Här har utvecklarna verkligen tagit i från tårna. Världen har nu så mycket mer att erbjuda, med så många sidospår och valfria äventyr att jag tror jag får dåndimpen. Men oj så kul jag har haft det. Så fort jag fick tid från den vanliga storyn så stack jag iväg till guilden för att knipa några uppdrag, gärna flera åt gången. Själva gränssnittet har också fått ett ansiktslyft. Förut fick man med möda klicka igenom all dialog, men här kan man med ett knapptryck snabbspola, vilket är bra om man måste spela om en strid och vill skippa snacket innan. Världskartan har fått ett större syfte och random encounters är ett minne blott. Känner du behovet att slå ner nån, gå till guilden. Det är lätt och smidigt att ta sig fram, man är aldrig låst oavsett hur långt man har kommit i storyn (förutom vid ett tillfälle, men det hör till) och det finns mycket att upptäcka, mycket mer än vad man kan tro.

Med Luminous Arc var jag inte nöjd med vad grafiken erbjöd – tråkiga bakgrundsbilder som det inte fanns tillräckligt med variation på. Det problemet är nu som bortblåst. Världen är så mycket mer levande och om jag ska ta striderna som exempel igen så är pixelgrafiken enastående, med smakfulla magieffekter och detaljerade rörelsemönster. Nu är det hög tid att återkomma till det jag nämnde tidigare – nämligen musiken. LA1 innehöll ett ganska andefattigt soundtrack och hade ett par låtar som till slut gick en på nerverna. Här når musiken nya fantastiska höjder, och det förklaras nästan enbart med att Yoko Shimomura har bidragit med sin enorma begåvning. Nu i efterhand har jag upptäckt att större delen av mina favoritspår är hennes – det är nog omöjligt att bli besviken när stridsmusik är signerat med hennes namn.

För att göra en lång historia kort, Luminous Arc 2 ska inte dömas för vad som gick fel i första spelet. Det är en massiv utveckling och uttrycket “man lär av sina misstag” har aldrig passat bättre. Svårighetsgraden ligger på en lagom nivå, manuset överträffade mina förväntningar och t o m rösterna vill jag klassa som bra, som minst godkända. Jag väntade med slutstriden så länge jag kunde och sprang runt och gjorde en massa annat skoj istället. Det skulle inte förvåna mig om jag spelar om det här spelet redan nästa år. Detta är helt klart en ny SRPG-favorit.

+ Häxorna! Så många favoriter.
+ Stridsmusiken signerad Yoko Shimomura
+ Ännu vackrare pixelgrafik
+ Superkul gameplay
+ Stor värld med mycket att upptäcka

- Ibland vill man verkligen ha fler än 6 personer i strid
- Alla röster håller inte absolut toppklass
- Ett fåtal låtar återanvänds lite för ofta

BETYG

]]> http://www.rpgaiden.se/2010/05/29/luminous-arc-2/feed/ 3 http://www.rpgaiden.se/2010/05/15/recension-luminous-arc/ http://www.rpgaiden.se/2010/05/15/recension-luminous-arc/#comments Sat, 15 May 2010 21:58:06 +0000 Anna http://www.rpgaiden.se/?p=2051

Plattform: Nintendo DS
Utvecklare: imageepoch
Utgivare: Atlus (USA), Rising Star Games (EU)
Släppdatum: 14 augusti 2007 (USA), 12 oktober 2007 (EU)
Köp här: PLAY.com

Om sanningen ska fram så tog det mig över ett halvår att klara ut Luminous Arc. Det började med ett ganska effektivt spelande varje kväll i slutet på förra året, som sedan drogs ned till ett slags “då-och-då”-spelande. Sen stötte jag på en boss som jag inte kunde besegra, och det resulterade i att spelet blev liggande i flera månader. För nån vecka sen tog jag beslutet att fortsätta, trots att jag glömt nästan all story, men det var inget hinder i sig – förmodligen för att Luminous Arc inte har en handling och en berättarteknik som krossar allt annat.

Huvudkaraktärerna

Det är ingen underdrift att säga att det här är en väldigt mycket sämre kopia av Final Fantasy Tactics. Nu vet ni också vilken genre vi pratar om, strategi-rollspel. Jag gillar den här genren, och även om Luminous Arc inte är det bästa av spel så är ändå striderna roliga att ta sig an. Det är ändå detta som väger tyngst för mig, om det inte går att utföra en strid på ett genomtänkt och smidigt sätt, då är det heller ingen vits att fortsätta spela. Striderna har sin vanliga turordning, välj dit du ska gå, välj att attackera, utför en skill, magi eller använd ett item, eller varför inte utföra en specialattack. Här finns även något som kallas Synergy, vilket ska vara en komboattack som utförs mellan två eller flera karaktärer, när de står tillräckligt nära varandra på stridsfältet. Hur jag än försökte så kunde jag aldrig utföra en sådan här attack, men å andra sidan så behövdes det inte, jag klarade mig bra utan. Något som heller inte verkade fylla den funktion som var tänkt är möjligheten att stärka bandet mellan sina medlemmar i gruppen. Efter varje strid blir det en “Intermission” där man får välja att prata med någon ur sitt party. Gör man på rätt sätt så ökar den personens uppskattning för dig och detta ska då stimulera… ja, vadå? Jag märkte aldrig nån skillnad på striderna, även fast jag var polare med alla. Mycket mer än så finns inte att säga, men ett irritationsmoment är att spelet kan hacka nåt otroligt i en strid så att alla rörelser och val i menyer går hälften så fort.

Dags att attackera

Däremot skulle jag överdriva om jag sa att det här är ett bra spel när det gäller allting annat. Musiken är tråkig och enformig och konstigt nog så är det Yasunori Mitsudas Procyon studio som bär ansvaret. Det var bara en låt som fick mig att haja till och det var i samband med en av slutstriderna. Bättre sent än aldrig… Grafiken är små söta pixlar i striderna, men i scenerna emellan så är det karaktärsbilder mot statiska bakgrunder. Det finns en världskarta som inte tillför nånting egentligen, förutom att ta dig till olika ställen. Städerna, ja hela världen faktiskt, ger inget till dig som spelare att utforska, man bara går, pratar, slåss, går, pratar, slåss… Under hela tiden jag spelade så var det väldigt svårt att få en känsla för karaktärerna och i vissa fall är de extremt överdrivna. Här finns alla sorter: den ängslige ynglingen som ska växa upp och bli man, den envisa tjejen som egentligen gillar ynglingen men vill verka tuff, den framfusige kvinnoälskaren, den ädle mentorn som sviker sina lärjungar osv. Men värst av alla är nog en kvinnlig ängel som pratar precis som vilken fjortis som helst. “Like, OH MY GOD!” Och det är ett direkt citat. Nej, det är knappt nån vits att skriva nåt om storyn för den är så urvattnad och torr, nästintill intetsägande. Kort sagt; häxor vs. människor.

På sätt och vis var det kanske inte så konstigt att det tog mig så lång tid att spela igenom Luminous Arc. Det erbjuder definitivt ingenting nytt under solen, man spelar det inte för att bli imponerad eller hänförd på nåt vis. Vid flera tillfällen spelade jag faktiskt utan ljud, för att slippa den trista musiken och de skrikande röstskådespelarna. Jag bläddrade snabbt förbi alla dialoger, och fokuserade istället på striderna. Det är faktiskt det enda som gör att spelet blir värt att spela.

+ Striderna
+ Söt pixelgrafik

- Tomt manus
- Uttjatade karaktärer
- Oskön musik
- Irriterande röster

BETYG

Jag tror alla som börjar lyssna på denna skiva kommer att bli överraskade, positivt överraskade. Det här är inte ett generiskt JRPG-soundtrack med trallande toner i en stad, mörka trummor i en dungeon eller en glättig truddelutt när spelets comic relief kommer in i bild. NieR OST erbjuder sin lyssnare ett moget och spännande material som för ovanlighetens skull har sång i näst intill varje spår. Från första början bjuds man in till ett dystert dunkel, låtarna har en allvarsam tyngd och något viktigt att berätta.

Vad detta något är får vi aldrig veta. Producenterna bakom NieR OST har medvetet låtit skapa ett antal låtsasspråk som sjungs. Här hörs inspiration från franska, gaeliska, portugisiska och mer därtill, förutom en låt som ljuder på hederlig engelska. För en inbiten spelmusikfantast är det väldigt tråkigt att inte kunna sjunga med när man vill, men det skadar förstås inte upplevelsen. Om något så blir känslan ännu mer mystisk och trolsk. Vissa sånger etsar sig fast och blir bättre för varje gång man lyssnar, som mitt favoritspår Grandma. Dödsbädden kan inte kännas närmare och när trummorna tar vid i låtens mitt är det som att lyssna till kämpande hjärtslag.

NieR OST är oförskämt lättlyssnat och jag tror att det finns nåt för alla öron. Det är skönt att höra spelmusik i annan tappning än vad man är van vid, faktiskt så upprepas många spår flera gånger, men med olika arrangemang. Jag kan varmt rekommendera detta soundtrack, det är utomordentligt välgjort och det är svårt att hitta fel eller låtar man ogillar. Men vem vill leta efter sånt när man bara kan luta sig tillbaka, lyssna och njuta?

Släppdatum: 21 april 2010
Antal skivor: 2
Antal spår: 43
Kompositörer: Keiichi Okabe, Kakeru Ishihama, Keigo Hoashi, Takafumi Nishimura
Sång: Emi Evans m fl.
Arrangemang: Ryuichi Takada
Pris: ca 2800 yen

________________________

Fem guldkorn (endast smakprover)

Hills of Radiant Wind
Grandma
Song of the Ancients – Popola
Kaine – Salvation
The Lost Forest

Inköpsställen (direktlänkar)

Play-Asia
CD Japan
Otaku

Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Pinegrow
Utgivare: Atlus/505 Games
Släppdatum: USA: 26 april 2005, EU: 17 mars 2006
Kompositörer: Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata

Under Playstation 2:s livstid har det hunnit släppas en hel drös utav strategiska rollspel, alla dessa inspirerade av genreskapande spel som Tactics Ogre och Final Fantasy Tactics. Spel som Arc: Twilight of the spirits, La Pucelle Tactics eller varför inte Disgaea som senare blev en helt egen serie. De skapade sin egen fanbas och levde väldigt mycket på sin sarkastiska humor (Disgaea) och skruvade karaktärer samt möjligheten att göra sina karaktärer överdrivet starka och hade innehåll som tog hundratals timmar att klara, de är inte heller speciellt kända för sin grafik som hade väldigt tråkiga och tafatta animationer och var väldigt tekniskt underlägsna och skulle lika gärna kunna ha skapats för Playstation 1. År 2005 skulle det komma ett spel vid namn  Stella Deus.
Stella Deus försöker inte dölja ett tråkigt gameplay med en fasad av humor och skämt som är under bältet, istället gör det allt annat.

Världen heter Solum. Allting är påväg att gå i kras då den farliga och dim-lika substansen Miasma härjar runt och förstör precis allting den nuddar. Aeque kyrkan med sin ledare Lumena tror starkt på att miasman är guds vilja att förstöra världen men på ett fredligt sätt. Krigsherren Dignus är spritt språngande galen och leder sina arméer av soldater till att kriga och förstöra allt som är, som vilken maktgalen rollspelsonding som helst alltså. Med sig har han sina generaler som man definitivt kommer stöta på ett flertal gånger innan denna saga är slut. Bland dessa hittar vi Viser, imperiets bästa alkemist, han säger sig ha styrkan att via Solums andar kunna använda deras energi för att rädda världen. Till sin hjälp har han rekryterat barndomsvännerna Spero, Grey och Adara och det är här spelet börjar.

Till en början har man alltså 3 karaktärer att styra runt. Genom spelets gång stöter man på ett flertal andra, däribland hittar vi shaman-prinsessan Linea som har en helt annat tro om Solum och dess själar. Hon och hennes klan säger sig bestämt veta att genom att döda dessa andar och suga åt sig deras krafter kommer bara världen dö ut ännu mer och miasman kommer tillslut att spridas över hela världen. Vips så är Spero med vänner helt plötsligt på uppdrag att störta Dignus och hans imperium. Linea är i tron om att det finns ett annat sätt att rädda världen på, finna the gate of eternity. Där ska finnas krafter att rädda världen med enligt en legend.

I Stella Deus spelar huvudpersonerna en mycket stor roll i striderna. Det är dem du kommer att använda, visst det finns soldater som inte har något som helst att göra med spelets handling att finna och rekrytera men dessa är sällan bra att ha. Karaktärerna har från början en bestämd klass. Som exempel så är Spero den typiska slagskämpen som alltid är bra att ha längst fram medans magiker som Adara givetvis är bäst att ha lite längre bak där de kan utföra sina besvärjelser på tryggt avstånd. Du får genom spelets gång vissa speciella föremål som du använder till att ge dina hjältar en bättre klass med och således fler nya förmågor att lära sig och använda.

Striderna i spelet är en stor del. Där kommer du spendera det mesta av din tid men frukta ej, de är mycket mer underhållande än i de flesta SRPG:n som finns där ute. Man får erfarenhetspoäng och skillpoäng att bli starkare med precis som vanligt. En väldigt bra sak här är att har du en karaktär som hamnat lite efter i level så får denna extremt mycket poäng när han eller hon besegrar en fiende så man behöver aldrig vara orolig för att någon ska dra ifrån. Samma gäller då alltså om du har en karaktär med lite högre level än sina fiender, då får denne istället mindre poäng, på detta sätt hindrar spelet dig ifrån att skapa en enda allsmäktig karaktär, väldigt välkommet anser jag. Som jag nämnt tidigare så spelar varje karaktär verkligen roll här och du har oftast inte plats åt mer än 6 karaktärer åt gången per strid, medans fienden ofta har det dubbla antalet så det gäller att man vårdar sina karaktärer. Striderna har också ett helt unikt system för att styra sina karaktärer, det vanliga sättet där man klickar på sin karaktär först för att sen gå fram mot fienden och sen få fram en meny för att välja vad denne ska göra finns här också. Men det finns ett snabbare val där man direkt får kontroll över nästa karaktär, flyttar denne dit man vill, sen bara trycker på vald knapp för att utföra attack, använda skill eller item. Helt genialt. Striderna använder sig av ett system kallat AP, Action Points, dessa använder du till allt du gör, flyttar en karaktär, attackerar, använder föremål and so on. Det betyder alltså att om du är nära en fiende kan du slå denne flera gånger i följd beroende på hur mycket AP du har när du har möjlighet att attackera. Detsamma gäller då även fienden så det tillför en helt egen dimension i striderna hur man flyttar sig framåt men samtidigt måste se vad fiendens nästa drag blir. Ännu en grej som gör att du inte tröttnar på striderna.

Som tur är så är spelet väldigt givmilt med att ge spelaren möjligheter att utveckla karaktärerna. Vi har catacombs of trial som är ett grottsystem med upp till 100 st våningar att ta sig an, precis när man själv känner för att göra det. Fienderna där har en level motsvarande den våning du är på så säg att du är på våning 18, ja då har fienderna också level 18. Man kan spela om våningar man tidigare klarat vilket är väldigt bra, man får också pengar och olika föremål för att klara av våningar i katakomberna. På världskartan kan man närhelst man vill trycka på triangel för att komma in i menyn och därifrån kan man välja en affär och en guild. I guilden kan man använda sig av fusion-systemet, ett system där du sätter ihop 1 eller flera av dina föremål för att skapa ett bättre föremål eller så kan du ta lite sidequests som ger dig lite extra stålar att leka med.

Genom spelets gång kommer du alltså oundvikligen möta flera av Dignus undersåtar i strid. Fler av dessa kan man faktiskt rekrytera över till sitt eget gäng, men det är oftast väldigt svårt att utföra detta som sig bör. Det handlar oftast om att lyckas besegra en boss innan denne flyr och det kräver alltså en hel del tid åt katakomberna innan man är redo för det. Men det är en väldigt rolig grej, att man kan rekrytera sina bossar och sen använda dessa. Lite som i Suikoden faktiskt.

Musiken i spelet är precis som i Final Fantasy Tactics komponerad utav Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwata. Det kära radarparet har här överträffat sig själva och skapat några av de bästa stridslåtarna hittils i ett S-RPG. Det finns även ett gäng väldigt fina och stämningssättande låtar som spelas under spelets storysekvenser. Karaktärerna har förövrigt röstskådespelare och det tar emot för mig som är ett fan av sådant att säga att de är allt annat än bra i Stella Deus. Lyckligtvis går de att stänga av helt i menyn så se till att göra det så får du istället höra mer utav den vackra musiken. Grafiken är också den fantastisk. Inget annat strategirollspel kommer i närheten utav de animationer och artwork som karaktärerna här har, här snackar vi grymt välarbetade saker som är en njutning att se.

Har du inte tidigare spelat Stella Deus så är det dags, i synnerhet också om du är ett fan av strategi och rollspel. Det kan dock vara lite krångligt att få tag på i dagens läge men jag rekommenderar sidor som eBay eller Tradera.

+ Karaktärerna och deras unika förmågor i strid.
+ Musiken.
+ Catacombs of Trial.
+ Striderna.
+ Svårighetsgraden, här har du att göra.

- Tråkigt när man använt all sin AP före en attack.
- Kan vara oerhört oförlåtande svårighetsgrad i vissa strider.

BETYG

Året är 2003 och Alphadream har slutfört Superstar Saga till Gameboy Advance och Nintendo som satt detta ansvar i händerna på dem släpper detta spel som skulle visa sig snabbt bli populärt både bland yngre spelfans som de lite äldre. Spelet vinner popularitet  på att det är väldigt originellt men lyckas samtidigt ha kvar den äkta mariomagin som de flesta håller väldigt kär.

Åren går och 2006 kommer äntligen den efterlängtade uppföljaren. Denna gång till Nintendos DS. Rollspel till denna handburna konsol skulle inte komma att bli någon bristvara men få av dem är så uppfinningsrika och har så vacker 2D grafik som Partners in Time. I Superstar Saga gick mycket av utvecklingstiden åt till att bygga upp grafik såsom stridssystem och annat. Så det är inte direkt förvånande att Alphadream här haft mycket mer tid och kraft till att utveckla allt annat de är så bra på, såsom manus och finurliga landskap och grottor. Blev man inte frälst redan i Superstar Saga så är det inte sannolikt att man blir det här heller. Är man som jag ett stort fan av rollspel och mario i allmänhet så har man mycket att hämta i Partners in Time.

Prinsessan Shroob och hennes arme av onda, lilafärgade (lila är ondska vet ni väl) öppnar ett tidshål till Marios värld och har givetvis prinsessan Peach så utsatta borg i sikte. Shroob rövar bort prinsessan och gör om hennes slott till ett Shroob-slott av största kaliber och kastar iväg våra hjältar Mario och Luigi bakåt i tiden. De hamnar i Peach slott några år bakåt i tiden där de bland annat kommer stöta på unga versioner av sig själva och Bowser. Så nu har vi alltså dubbelt upp vad det gäller hjältar att styra. Under spelets gång får man åka både fram och tillbaka i tiden (på Chrono Trigger-manèr) på jakt  efter krafter att stoppa de onda Shroobs med och skicka tillbaka dem till sin egen planet.

Här har man inte bara A och B-knapparna att hålla reda på utan våra yngre bröder får X och Y att leka med. Detta tillför genast ytterligare dimensioner både i pussellösningar och i spelets strider. Bros points från det första spelet får här ge plats för Bros items som du använder i strid och sedan utför på en mängd olika sätt med knapparna. Överlag så är spelet bättre på alla sätt mot Superstar Saga; Det har bättre musik, grafik, handling, strider & bossar och tar lite längre tid att klara ut. Ett av de bästa bärbara rollspel som gjorts. Ett litet mästerverk som borde göra alla med intresset för spel nöjda.

+ Manuset, perfekt balans av humor och allvar.
+ Det audiovisuella, bland det bästa på DS helt klart.
+ Det enkla men extremt spelbara upplägget, Nintendovision.

- Man vill inte att det ska ta slut, men uppföljare finns.

BETYG

]]> http://www.rpgaiden.se/2009/12/10/recension-mario-luigi-partners-in-time/feed/ 8