Det i sin tur gjorde att jag blev sugen på att spela ToA igen, jag spelade det förra året, men la av efter 17 timmar, lite för att jag redan spelat det till PS2 när det var nytt. När jag spelat lite av ToA fick jag plötsligt ett enormt sug efter Tales of Symphonia. Jag har i många år tänkt att jag ska spela om det och nu skulle jag slå slag i saken.

Min entusiasm gick dock snabbt över till misär då jag på något sätt försnillat mitt minneskort till Gamecube. Jag som är så extremt noggrann med allt vad spel och tillbehör heter blev förstås väldigt ledsen. Alla mina sparfiler från ToS, Baten Kaitos, Mario Kart Double Dash med mera är borta. Förstår verkligen inte vart det kan ha tagit vägen… :(

För att råda bot på det hela beställde jag ett nytt minneskort från Retrospelbutiken via Tradera, men det har fortfarande inte skickats… Men tanken på att spela något klassiskt och bra spel, som jag verkligen haft kul med, satt kvar och jag tog tag i min PSVita och drog ner Grandia till den.

Efter att ha spelat ett par timmar kom jag på att jag fortfarande inte spelat klart extramaterialet i Tales of Graces F, så jag startade PS3an och körde en timme igår. Ja, och såhär har jag alltså hållit på under den senaste veckan. Lagom disträ, eller vad säger ni? Har tydligen svårt att slappna av med bara ett spel. Och vad är det med den här längtan efter att spela något jag redan kört igenom? Jag måste verkligen sakna den gamla goda tiden när spelen kändes… annorlunda. Frågan är varför det blir så när jag har så många som fortfarande ligger orörda med plasten på. Suck. Det kanske blir nån rätsida på det hela snart, men man får väl vara glad att man spelar nånting i alla fall.

Igår fick jag höra den bästa nyheten på hela året, Bravely Default: Flying Fairy kommer till väst!! Ja, det är sant!! Jag skulle kunna gråta av lycka. Har ställt in mig på att köpa 4 exemplar, bara för att. Ännu är inget datum bestämt, det kan bli 2013, det kan också dröja till 2014. Men skitsamma – spelet kommer hit! WOHO!!!!

Höljet är lent, färgen smått metallisk. On-lampan avger ett stillsamt blått ljus. Loggan visas och spelet är snabbt igång. Så sitter jag där, i skenet av de stora skärmarna. Myser över den härliga grafiken, pixlar och vackert cel-shadade mellansekvenser. Testar 3D:n ibland och den kan göra miljöer ganska vacker, men det är inget jag behöver. Sparar hellre på batteri så jag får spela längre åt gången. Även om jag har flera Fire Emblem-spel kommer detta nog bli det första jag spelar klart. När det är gjort får jag nog återbesöka de oavklarade delarna som står i min bokhylla. Jag fnissar åt den allt som oftast rappa dialogen och vurmar snabbt lite extra för vissa i karaktärsgalleriet.

Fick endast sova 3½ timma i natt, men flykten till en annan värld var den bästa tröst jag kunde få. Jag ångrar ingenting.

Vackra huvudpersonen Chrom.

Kändes konstigt att se så många speltitlar, vissa kunde jag knappt tro var så gamla. ”Va, köpte jag det här 2006? Det kan ju inte stämma.” Men visst stämmer det. Tiden bara rinner iväg. Har även rensat bland mina speltidningar. Här slänger jag inget, än så länge, men jag har lagt undan de äldsta. Tog fram en Level från 2006 för att läsa vid frukosten i morse. Det var på den tiden innan Playstation 3 hade släppts och förhoppningarna var skyhöga. I en annan tidning från 2008 skrevs det redan högtravande ord om det fantastiska spel som Final Fantasy XIII skulle bli. Kändes ju nästan lite pinsamt att läsa, såhär i efterhand, men jag var förstås också en av dem som hoppades att FF XIII skulle bli episkt och inte bara enformigt.

Snart är det dags för Ni No Kuni. Vill hoppas och tro att det kommer bli en gripande och stimulerande upplevelse, att jag inte åldrats förbi känslan av att vara förundrad och fastklistrad vid TV:n. Men nånstans inom mig vilar en oro. Den gnager mig. Kommer jag kunna slappna av, kommer jag kunna spela flera timmar i sträck, kommer jag hitta andra saker jag hellre vill göra? Planen är att avsätta i stort sett hela helgen till att spela. Jag är redo att bli hänförd så pass att jag glömmer bort att äta.

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet…

~~~~~

The Last Story

Det började i alla fall bra, jag spenderade en ganska stor mängd tid på Final Fantasy XIII-2, som jag recenserade för Level 7 – en recension jag senare rannsakade i ett blogginlägg. Ångrar idag mitt betyg 7/10. Det borde varit en sexa som jag tänkte från början. Noel och Serahs öde underhöll till viss del men det var i The Last Story som jag blev hopplöst nedkärad. Jag och Fredrik är möjligen de enda som verkligen tycker om det här spelet. De flesta andra röster jag hört såg det mest som ett godkänt lir (om ens det), men inget mer. Men jag drogs med, in i de smutsiga och medeltidsaktiga miljöerna, i de roliga, fartfyllda och unika striderna och i sorlet på stadens gator. Men mest av allt sögs jag in av musiken, som har så många skrymslen och vrår, som spelar harpa på mina hjärtsträngar. Den avslutande sången Toberu Mono är fortfarande den vackraste jag hört under hela året.

Pandora’s Tower

Så blev det dags för ytterligare en efterlängtad release till Wii – Pandora’s Tower. Ännu har jag inte spelat klart spelet, vilket är olikt mig när det är ett spel jag tycker om. Här finns något mörkt och perverst och inspirationen tagen från Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda låter sig inte döljas. Men det står utan tvekan på egna ben och jag ska ta mig igenom alla torn en dag. Kort därpå kom Tales of Graces: f – något tidigare än väntat då Webhallen skickade mig import-versionen. Spelade två spel samtidigt och inte ens när jag låg hemma med feber lade jag ner kontrollen. Nånstans under spelandets gång krockade jag med en mental vägg och kunde inte ta mig upp igen. Jag försökte, men jag hade tydligen bränt min veke i båda ändar. Jag fick dessvärre ta en paus från Level 7 och mina recensioner för de båda spelen är fortfarande inte skrivna. Tales of Graces: f spelade jag faktiskt klart, men så visade det sig finnas en del extramaterial att ta sig igenom efter slutet – så då känns spelet inte avslutat ändå. :P Det jag påbörjade där har jag fortfarande inte tagit mig igenom, men jag minns exakt vart jag är och vad jag ska göra för att ta mig vidare…

I början på sommaren närmade jag mig spelandet igen efter att ha lagt det på hyllan en stund. Jag hade sett fram emot Journey sedan jag såg de första bilderna och när jag hörde positiva saker viskas på nätet så beslöt jag mig för att köpa och spela. Visste att det skulle vara kort och det var nästan en förutsättning för att jag skulle orka ta mig igenom det. Än idag får jag hjärtsnörp och en sorgsen känsla i bröstet när jag för mitt inre öga återupplever miljöerna, ensamheten, samarbetet, musiken och strävan efter målet som Journey erbjöd. På bara två timmar var det som att jag vaknade till liv igen. Jag spelade något för min egen skull, det var inte tvunget att bli en recension, men jag behövde skriva av mig efteråt, för att bearbeta. Jag kommer aldrig glömma slutet och hur förstörd jag var när kunskapen sjönk in.

Journey – en oförglömlig resa

Det var nog det sista konsolspelet jag avslutade det här året. Jag började spela Final Fantasy VI på Wii, bara för att spela ”fel” och bestämma mig för att spela om stora delar. Men jag har inte spöat Kefka än. Varför det har blivit så vet jag inte, men jag har haft lite svårt att komma till ro med mina spel i år. Tråkigt men sant.

~~~~~

Barbaren i Diablo 3

Årets största överraskning måste ändå vara att jag, konsolrollspelare som jag är, inte hade några problem att med huvudet före dyka in i Diablo 3. En spelserie jag aldrig bekantat mig med tidigare, men som jag fastnade enormt för. Min pojkvän ville att vi skulle spela tillsammans och hittills har jag spenderat över 100 timmar i det spelet. Men det var så enkelt och för min utbrända hjärna var det skönt att spela. Ingen story, bara en massa mörsande och uppgradering av vapen och rustningar. Som om inte detta vore nog spelade vi även Guild Wars 2 tillsammans. Där hade jag större problem med kontroller med mera, men lärde mig ganska fort. Nu var det visserligen flera månader sedan jag spelade sist, men det var en trevlig upplevelse och jag återvänder gärna. Och som pricken över i:et spelade jag även igenom Torchlight 2 och skaffade sen första Torchlight, för att se hur det skilde sig från varandra. Kort sagt, det blev helt oväntat en del WRPG:n spelade och de två senare missade jag att skriva om då jag hade en ofrivillig paus från bloggen en tid.

På min födelsedag blev jag med 3DS och tyckte det var en bra idé att inviga den med Tales of the Abyss som jag skaffat mer än ett halvår tidigare. Jag spelade på ganska bra till en början men sen föll spelet i glömska, eller så orkade jag inte starta konsolen. :P Fast det var ju inget nytt spel för mig, spelade ju det till PS2 2007, (och ärligt talat tyckte jag det var mycket bekvämare att spela med PS-kontroll och på en stor TV) så det var kanske inte den största synden att inte spela klart. Kort efter födelsedagsfirandet blev det renovering i lägenheten, vilket innebar att alla konsoler och spel packades undan. Bara de bärbara har varit framme sedan dess. I ett infall drog jag fram min PSP och The Legend of Heroes: Trails in the Sky - spelade kanske en timme eller två och sen har jag inte rört det nåt mer. (Jag ska skärpa mig, jag lovar!)

Gravity Rush

Hösten rusade in med stormfart och jag köpte Ys Origin från Steam och började spela. Njöt av varenda sekund, men tappade sedan tempot. Saker och ting blev inte bättre av att min dator stuvades undan. Ytterligare ett spel som måste spelas klart… Ännu lite senare fick jag höra att indie-spelet To the Moon reades ut och jag passade på att köpa. Har jag ens installerat det? Nej. -_- Kanske var det därför inte ett smart drag att skaffa sig en PS Vita i den mörkaste vintermånaden. Pojkvännen köpte glatt New Little King’s Story åt mig och jag började spela. Har haft många trevliga timmar hittills, men nu ligger det också på hyllan. Så även Gravity Rush som jag efter tips på Twitter skaffade. Har spelat kanske 15 minuter, men vill ge det en ordentlig chans och då måste det vänta till nästa år.

~~~~~

Som ni kanske märker så är detta rollspelsår inte mycket att hurra för, om man nu inte ser spelandet av västerländska PC-spel som nån sorts bedrift. Småspelande här och där, men inte alls den målmedvetenhet och sträckspelande som jag orkade med i början av året. Kanske kan jag förlåta mig själv om ni också kan det.

För att börja knyta ihop det här ganska långa inlägget skulle jag vilja lista de spel jag ser fram emot under 2013.

Bravely Default – Flying Fairy (3DS) – Jag hoppas innerligt att 2013 blir det år då det här spelet utannonseras i väst. Förhoppningsvis kan det släppas samma år, men om jag måste vänta till 2014 så är jag oki med det. Allt jag vill är att det lokaliseras!

Tales of Xillia (PS3) - Snart, snart, snart kommer jag kunna spela detta på min PS3:a! Uppföljaren finns redan i Japan, men ännu hörs inget tal om att ta del två till väst. Kanske måste de se hur det första spelet säljer…

Ni no Kuni – Wrath of the White Witch (PS3) – Om mindre än en månad är det release för Studio Ghibli och Level 5:s magnifika projekt. Jag testade demot på Gamex men det ska förstås bli speciellt att kunna spela det från början utan buller och larm.

Fire Emblem: Awakening (3DS) – Därför att bra strategirollspel gör spelåret lite mer komplett. :)

Med förhoppning om ett roligare och händelserikare rollspelsår 2013, utnämner jag Journey till Årets rollspel. (Om det nu kan falla under den genren, men för mig funkar det!) Med små, enkla medel lyckades det tända gnistan inom mig och jag återfann glädjen i spelandet. Upplevelsen må vara kort, men ack så stor. Ett mästerverk.

Tack för att ni har läst och kommenterat! Jag hoppas vi ses igen nästa år!

Tittade på en trailer för spelet tidigare idag. Det verkar så otroligt genomarbetat och härligt. Suck… Allt jag vill är bara att få en bekräftelse på att det kommer till väst, om så bara USA! Jag har googlat runt på nätet, men inte hittat nånting. Som bäst finns bara spekulationer. Men det hjälper inte mitt trånande hjärta. Den bästa julklappen jag kan få i år är ifall Square Enix utannonserar att de kommer ta hit spelet. Eller om de åtminstone avger det som ett nyårslöfte…

Här kan ni själva se hur superdupermysigt Bravely Default: Flying Fairy ser ut att vara.

Click here to view the video on YouTube.

Visst känns det som en efterlängtad blandning av Final Fantasy V, IX och XII? Det är ju SÅHÄR jag vill att Square Enixs rollspel ska vara! Med vacker tecknad grafik, söta karaktärer och ja, allt det där som avarten Final Fantasy XIII saknade, typ. Älskar att jobbsystemet är tillbaka och jag kan inte komma över det faktum att flickan med det långa bruna håret, Agnes tror jag hon heter, påminner väldigt mycket om prinsessan Garnet. Och ja, jag måste få göra er ännu mer sugna på soundtracket, så att ni skaffar det. Finns hos CDJapan! Köp! NU!

Click here to view the video on YouTube.

Oki, jag har fått prata av mig tillräckligt nu. För den här gången…

(Psst, ni har väl inte missat att skriva på namninsamlingen för att få spelet lokaliserat?)

Hur underbart det kan vara, när man upptäcker ett nytt spel, hör ett par låtar ur soundtracket och genast importerar ett exemplar. Man ser att spelet släpptes i Japan för nästan exakt 2 månader sedan. Man läser på nätet att det ännu inte finns några planer på att släppa spelet i väst, men att saker kan ändras. Och det är då som man gör något.

Om du älskar japanska rollspel precis som jag kan du dra ditt strå till stacken och göra din röst hörd. Skriv på denna namninsamling så att vi utanför Japan också kan få ta del av Square Enix senaste skapelse till Nintendo 3DS, Bravely Default: Flying Fairy. SKRIV DITT NAMN HÄR!

Med artwork som denna får jag magont av att tänka att jag kanske aldrig får besöka den här världen.

Jag har redan beställt soundtracket. Det var oundvikligt efter att jag hört bara ett par låtar. Så ja, musiken kommer jag alltid ha med mig, men jag vill ha upplevelsen. Jag vill ge spelutvecklarna mina pengar, men tack vare dumma regionbestämmelser för 3DS:en så finns risken att det aldrig blir verklighet. Men – under kan ske! Det skedde med Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower. Det kan hända igen. Det MÅSTE hända igen. Annars går jag sönder.

När spel har sån här musik, då upplever jag en fysisk längtan. Det är som olycklig kärlek. Nånting finns där ute, men jag kan inte få det. Det gör så ont, det verkligen skär i hjärtat på mig.

Musiken finns att köpa hos CDJapan.

Click here to view the video on YouTube.

Click here to view the video on YouTube.

Click here to view the video on YouTube.

Ni som läser detta, snälla, skriv på namninsamlingen! Och sprid ordet! Vi RPGamers måste göra vad vi kan!

Ys Origin har, precis som Ys Seven, ett fartfyllt stridssystem som verkligen tilltalar mig. Jag springer ensam genom ett stort torn (jag valde yxsvingande tjejen Yunica) där ingen strid tar för lång tid, men där inget heller är för enkelt. Bossarna är ganska kniviga, även på Normal, och jag dör 3-4 gånger innan taktiken sitter. Fast nu har jag dött ett antal gånger på ett visst ställe – bland vanliga fiender! Tror inte jag är underlevlad, det brukar jag sällan vara. Men åh så frustrerande det är! Stängde nyss av då min puls blev skrämmande hög. Annars är det just den här typen hack’n'slash som jag behövde just nu. Kanske går det bättre imorrn när jag lugnat ner mig lite.

En av flera bossar som tar ett tag att slå.

Så idag var jag på Kistamässan innan 10. Stället var knökfullt redan innan mässhallarna öppnades. Jag var där med min bror och vi fastnade vid Wii U-montern först. Av nån anledning fick jag en kontroll i handen vid Assassin’s Creed, nåt som inte funkade så bra. Har aldrig varit i närheten av den spelserien och att bekanta sig med ett nytt spel plus en ny konsol/kontroll visade sig inte vara det lättaste. När jag stod där hälsade fina @consolegirl på mig. Helt oväntat och så roligt!

@consolegirl testar Assassin’s Creed på Wii U.

Efter lite strosande bland alla montrar och köer snubblade jag över myshörnan där Ni no Kuni kunde provspelas. Man fick välja mellan två banor och demot höll på i 20 minuter, sedan bröts det. Trots hörlurar så var det väldigt svårt att höra vare sig musik eller röster, tack vare att det dundrade så mycket från andra montrar runt omkring. Egentligen är ju rollspel sånt man vill uppleva hemma i sin egen soffa, där man kan få sugas in i upplevelsen utan en massa annat som stör. Men, jag ville testa Ni no Kuni ändå, det var ju ändå ett av få spel som lockade på Gamex. Kontrollen man fick hålla i var inte Sonys original och den kändes konstig i handen. Level 5:s celshading gjorde ett bra jobb i att bygga upp en värld trogen Studio Ghibli. Stridssystemet kändes bekant men erbjöd ändå ett par nyheter. Jag ser fram emot releasen som är satt till 25 januari 2013. Här kan ni förboka endast spelet eller specialutgåvan.

Ni no Kunis världskarta är bedårande. Alla fiender är synliga, men blir du upptäckt känns de väldigt svåra att springa ifrån.

Medan jag satt där kom @explewd, som var där för Eurogamers räkning, och hälsade på. Efter lite ordväxling drog jag och brorsan vidare för att titta till butikerna som fanns på mässgolvet. I en hittade jag en otroligt fin modell av Yuri från Tales of Vesperia. Jag blev ha-galen på en gång men fick hindra mig när jag såg prislappen. 2000 spänn… Nej, det kunde jag inte mäkta med. :/ Så vi gick vidare till Science Fiction-bokhandelns butik och där hittade jag något att trösta mig med. En Mog-mjukis! :D

Mog!

Vi irrade runt lite planlöst men hamnade återigen vid Wii U:s monter. Nu testade vi Rayman Legends. Här fick man en bättre inblick i hur Wii U:s kontroll fungerar och skärmen, varifrån jag styrde min gubbe, är väldigt skarp. Ändå var kontrollen inte jättetung, men det var lite ansträngande att bara hålla den med en hand samtidigt som man skulle toucha på skärmen med den andra. Det ska bli intressant att se vad Nintendo gör med den här nya manicken. Det kan säkert vara ett positivt tillskott om det sköts rätt och att spelen som kommer blir bra och inte bara skapta för en ploj. Efter det stötte jag på @styris1985 vid Ni no Kuni och skakade hand med @el_kebabo. @explewd slöt också upp och jag passade på att ta ett par bilder.

@styris1985 testar demot till Ni no Kuni.

@explewd gav mig en riktig Eurogamer-pose.

Jag tog chansen och poserade med en Hitman-look alike och jag fick också växla några ord med @frokennorgren, som kände igen mig (!). Väldigt kul. Det togs lite bilder, men de får jag visa i ett annat inlägg. Brorsan bestämde sig för att åka hemåt, men jag stannade kvar ett tag till. Mässan hade visserligen redan gjort sitt för min del, men jag hade fortfarande några gamer-kompisar jag ville träffa. Jag och @explewd placerade oss utanför mässhallarna. Efter en tid och en del twittrande så slöt @ohcean_x och @xareena upp och en stund senare kom även @prositen och gjorde vår gamersamling ännu mer komplett.

@ohcean_x och @xareena var på Gamex för Svampriket Junior.

Medan vi stod och pratade gick en hel del cosplayers förbi. Det är fantastiskt vad folk lyckas skapa.

Cosplay: Roxas och Axel från Kingdom Hearts-serien.

Cosplay: Midna från The Legend of Zelda – Twilight Princess.

Efter 4 timmar på mässan började jag krokna. Ryggen gjorde ont och magen kurrade. Hade blivit förvarnad av @satrapojk att inte äta maten som fanns på mässan då den både var dyr och ganska oätlig. Ville gärna träffa fler bekanta från Twitter (ingen nämnd, ingen glömd) men vi får träffas vid annat valt tillfälle.

Så vad tyckte jag om Gamex? Tja, mina misstankar som gjorde att jag inte gick på mässan 2010 och 2011 bekräftades egentligen. En rollspelare av mitt slag har egentligen inte mycket att hämta där. Efter 1-2 timmar hade man liksom sett allt och de flesta spel ville jag inte prova. Även om mässan var stor på sitt sätt så kändes den också liten. En slags ”is this it”-känsla infann sig efter ett tag. Det fanns heller inget ordentligt schema till de olika eventen som fanns. En kollega till @explewd fick via Twitter veta att han missat @inabackstroms föredrag om e-sport, något han sett fram emot. Inte nånstans på mässan fanns information om vilken tid det skulle vara, inte ens i Gamex-tidningen som är gratis. Den fylls istället mest med reklam. Med tanke på att e-sport börjar bli väldigt stort i Sverige och till och med har direktsänts av SVT, borde det inte vara nåt man vill skylta med?

Det hade varit kul om det funnits lite annat på tapeten än att bara testa spel. Jag önskar mig ett ljudisolerat ”music room”, för att stänga ute oväsen från övriga montrar. Därinne skulle det finnas sköna soffor och varje plats skulle ha sin egen CD-spelare och hörlurar. Det skulle vara som ett litet bibliotek med spelmusik som man får låna för stunden och varför inte ha spelmusik till försäljning också? Då hade man kunnat slappna av och få uppleva något annat som ändå är högst spelrelaterat.

Kort sagt, Gamex kändes inte som rätt ställe för mig. Kanske om konceptet utvecklas ytterligare och erbjuder ännu mer under kommande år. Men det känns kul att ha varit där ändå. Om något så väcktes i alla fall min lust att spela till liv och det är en riktigt härlig känsla. Snart ska jag köpa något från Steam… Men den största behållningen var att få träffa alla trevliga människor! Alla var så snälla och lätta att prata med. :D Tack för att ni gjorde min vistelse på Gamex så bra!

Gamexs största WTF-moment: att det finns en marknad för traktor/bonde-simulatorer. Wow.

För dig som gillar att plöja fält, fast inte på riktigt.

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.