OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Personen jag spelar föds ur ett stjärnfall. I ett hav av sand ställer den sig upp och blickar framåt. Ett berg tornar upp sig i fjärran och från dess topp kommer ett starkt sken. Målet är satt. Vi rör oss framåt.

Stora, vida sandslätter breder ut sig framför mig, med rester från en civilisation. Här finns ingenting, knappt liv. Det är väl vinden i så fall, som ibland är rysligt stark. Det finns inte mycket att göra. Personen jag styr kan ropa entonigt och hoppa. Med det enformiga men klingande lätet kan min vandrare aktivera tygbitar här och var. De kommer till liv, lyser upp, sträcker sig mot himlen. Skimrande sken utspridda lite varstans låter vandrarens cape växa och med mer styrka i den svallande textilen finns möjlighet att hoppa högre, glida längre med vinden. Ibland hittar min vandrare tygbitar som fyller på capens kraft. De beter sig som flygfän, rör sig i flock, eller svärmar. Jag känner mig inte så ensam längre.

Plötsligt ser jag en annan vandrare en bit bort. Jag springer dit och hälsar, men kontakten är inte långvarig. Jag känner att det är oki, just nu vill jag bara utforska.

Under de första tio minuterna bekantar jag mig med spelets mekanik. Efter den tiden behöver jag inte tänka på det något mer, Journey är väldigt intuitivt. Istället flyttas mitt fokus till att insupa de enormt vackra miljöerna. Det här är inte detaljrikedom som vi känner till det. Det är något helt annat. Något som berör. Jag tittar på hur sanden rör sig när vinden viner eller när min vandrare tar sig fram, med pulsande steg eller i susande fart. Hur solen gnistrar mot varje korn. Häpnas över massiva vattenfall av sand. Min vandrares kläder böljar vackert. Hypnotiskt. Vi går vidare.

I första halvan av spelet befinner jag mig i ljusa areor. Den andra halvan är betydligt mörkare. Plötsligt känns det som att jag är under vatten trots att inget vatten finns. Sanden är blå, de stora tygerna svajar som sjögräs, det sipprar in lite ljus ovanifrån. Förstummande. Min vandrare har visioner innan varje ny plats, frammanade av andar, eller kanske ättlingar, som uppenbarar sig vid speciella monument. De berättar en historia om en civilisations uppgång och fall. Ständigt blickar vi mot berget. Där måste svaret finnas.

Jag stöter på ytterligare en vandrare. Vi håller oss nära varandra, utväxlar värme och omtanke, ger varandra styrka och mod att fortsätta. Efter en ganska mödosam resa börjar vi närma oss. Vid foten av berget slår kylan till, men vi vet inget annat än att fortsätta. Vi har ju ändå kommit såhär långt. De starka vindarna har nu nått orkanstyrka, vi fryser, rör oss långsammare. I en snabb sekund är min vän oförsiktig och blåser bort i vinden. Jag ropar ut i det tomma. Inget svar. Jag är ensam nu. Jag måste fortsätta.

Snön yr omkring. Det är svårt att urskilja nånting. Snöblindheten är ett faktum. Jag kan se hur min vandrare pinas, hur rörelserna blir stelare och stelare. Jag känner ett obehag. Vad kommer att hända egentligen? Hur långt måste jag fortsätta gå och utsätta min vandrare för det här? Till slut inser jag att hoppet är förlorat. Men jag kan inte stanna och jag kan inte vända tillbaka.

Blodet har frusit till is, likaså den tidigare så böljande capen. Den röda färgen på tyget har täckts av frostigt vitt. Min vandrare faller till marken. Allt försvinner. Förfäderna uppenbarar sig igen. Uppvärmd och med ny kraft kastar min vandrare sig ut, i jakt på toppen.

Eufori. Vi ser himlen. Molnen. Solen. Hoppar högt och långt, över bergskedjor, virvlar i takt med våra hjärtslag. Vi är ett, jag och min vandrare. Vi kommer att nå toppen. Lyckoruset når inga gränser. När jag ser min vandrare ta sig framåt med sådan lättnad, glömmer jag vad den nyss gick igenom. Musiken spritter av glädje. Vi är framme. Min vandrare går ensam genom en gång av ljus. En stjärna föds ur bergstoppen och skickas över himlavalvet, tillbaka till där allt började.

Eftertexterna rullar.

När de två timmarna med Journey var över, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Till en början var jag mest glad att jag hade spelat något nytt och att jag nu visste vad alla pratade om. Men här planterades något hos mig. En tanke. En förnimmelse. Ett sinnestillstånd.

Lite senare var det nånting som krackelerade. Det var som om mitt hjärta brast. Ända sedan dess har varenda text, bild och tanke på Journey gjort mig vemodig och ledsen. Det händer fortfarande. Det är utanför min kontroll. Saker och ting föll helt enkelt på plats. Saker jag inte förstod när jag spelade, men som lade sig som ett pussel när jag fått chans att processa upplevelsen. Reflektera.

Journey är inget vanligt spel, precis som alla säger. Aldrig har jag fått uppleva något, som i all sin enkelhet och på väldigt begränsad tid, berört mig såhär mycket. Speltillverkare har länge talat om att spel ska få oss att känna. Playstation 2 fick stoltsera med en Emotion Engine, gjord för att pressa fram saltvatten ur våra ögon. Men inga realistiska polygoner och gammabesprutade miljöer kommer att nå publiken på ett mer personligt plan. Det behövs något annat. Varsamhet. Omtanke. Uppskattning för de små sakerna som påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. Aeris död i Final Fantasy VII är inget mot vad jag har upplevt här.

Jag har varit på mitt livs resa.

Level 7 saknar något. Nämligen texter om spelmusik. Så jag tänkte råda bot på den saken och helt enkelt krydda redaktionsbloggen med mina favoriter. Och jag tänkte slå på stort redan från början i form av The Last Storys soundtrack.

Nobuo Uematsu har sedan jag blev RPGamer varit en av mina favoritkompositörer. I min spelmusikhylla trängs nästan alla Final Fantasy-soundtracks som någonsin släppts och den gången jag vinkade till honom och fick en vink tillbaka under PLAY-konserten 2006 kommer för evigt vara etsat på min hornhinna.

Uematsu har haft sina svackor, men det finns inget tvivel om att han kan komponera bra melodier. Just i The Last Story tar han sig själv till nya höjder, men jag vill ge inte mindre än hälften av berömmet till Yoshitaka Suzuki som har arrangerat alla stycken utom två.

Spelet börjar ganska dramatiskt och det inledande temat blir därefter. Det är ett annorlunda intro, upphackat, nästan så att tonerna inte vill forma sig efter en viss mall. Theme of The Last Story är ett pampigt stycke som sätter tonen för hela spelet.

Click here to view the video on YouTube.

Stridstemat Order and Chaos kan möjligen vara ett av det bästa som gjorts. Det är inte bara långt, utan är liksom introt indelat i olika stycken. Som lyssnare är man helt oförberedd på vart noterna ska ta en. En av första skivans absoluta höjdpunkter!

Click here to view the video on YouTube.

Trots den mörka framtoningen är musiken stämningsfull och vacker. Soundtracket bär upp händelserna på ett väldigt bra sätt. Ett par favoriter är Conspiracy och With Decision in the Heart.

Click here to view the video on YouTube.

Click here to view the video on YouTube.

Ibland är det svårt att tro att det är Uematsu som skapat den här musiken. Det är verkligen annorlunda från hur man är van att höra honom. Men så finns ju bosstemat Death Dance som bär fragment av stridslåtar från Final Fantasy VII, med en stor klick av The Black Mages rockighet.

Click here to view the video on YouTube.

Spelet avrundas med den oerhört vackra Toberu Mono, som nog har kommit att bli mitt favorit-outro, hittills. Men jag väljer att inte ta med den här, jag vill att ni ska höra den i samband med spelet – för då blir upplevelsen så oändligt mycket bättre.

The Last Story Original Soundtrack
Antal skivor: 3
Antal spår: 42
Inköpsställen: Otaku – CD Japan – Play-Asia

Fotnot: Här finns en intressant intervju med Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu angående skapandet av The Last Storys musik.

Satt precis och ordade lite med Fredrik och nämnde att jag känner mig skyldig för att jag inte har kommit längre än så i Pandora’s Tower. Istället har jag fixat med annat, vad gäller arbete, hus och hem. Saker som matlagning, diska, tvätta och andra bestyr som är lite sådär tvungna. Fredrik undrade om jag inte var lite bakvänd nu. Känner jag mig skyldig för att jag inte spelar TV-spel? Brukar det inte vara tvärtom?

Kanske det, men så känner jag. Jag tycker att jag borde klämma in minst 10 timmar spelande varje dag och när det inte sker så tycker jag att jag är sämst. Ovärdig. Jaha. Ganska dålig cirkel att hamna i då det helt plötsligt blir ännu svårare att starta spelet. Note to self – klandrande, stress och skuld är inget som ger ditt gamerliv en skjuts.

Men nu när jag har skrivit det här tänkte jag gå och spela och försöka klå bossen i fjärde tornet.

Butiken, som idag heter VGM World, gick under namnet CocoeBiz när jag först stötte på den. Här kunde man handla både nytt och begagnat och många gånger har denna butik räddat mig när ställen som t ex Play-Asia inte kunde leverera.

Jag har tyvärr inte råd att shoppa loss och vill det nog inte heller. Det är helt enkelt för sorgligt. Har ni andra lite pengar att avvara, spendera dem gärna på lite tjusig spelmusik. Jag kommer sakna VGM World.

Mittemellan Final Fantasy XIII-2 och Biowares annalkande rymdepos Mass Effect 3 har en oslipad diamant hamnat på våra svenska spelhyllor. På omslaget syns namnen Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu, namn som lovar mycket inom JRPG-genren. 2004 lämnade Sakaguchi Square Enix och startade Mistwalker med hjälp av Microsoft. Vid tidpunkten var Xbox 360 inte synonym med JRPG:n och vare sig Blue Dragon eller Lost Odyssey blev några större succéer. Sakaguchis senaste projekt har tydliga likheter med uppkomsten av Final Fantasy, spelet som räddade dåvarande Squaresoft från konkurs. Kan The Last Story vara vändpunkten för Mistwalker?

Mystisk kraft
Marken är blöt. Springande fotsteg ekar mellan gruvans fuktiga väggar. Zael och hans kompanjoner jagar efter reptilliknande monster i jakt på sin nästa lön. I kaoset av fiender som aldrig vill sluta anfalla hör Zael en röst tala till honom. Ett blått sken omsluter hans högra hand som graveras med ett märke. Någon eller något har skänkt honom en magisk kraft.

Actionpackade strider
Mistwalker har tagit ett stort och tydligt kliv från slumpmässiga strider. Har du slaktat allt i din väg så kommer inga fler blodutgjutningar att uppstå just där. Men på strategiskt utplacerade zoner kan Zael aktivera sin nyvunna kraft, kallad Gathering, och locka till sig fula trynen att slå ner. The Last Storys unika och actionbetonade stridssystem har ett högt tempo vilket tidvis skapar kaotiska sammandrabbningar. Men det mest grundläggande hålls på en lätt nivå – för att svinga Zaels svärd mot fiender behöver du bara styra i deras riktning. Det finns en inställning som kräver att du både styr och trycker på A-knappen, men spelet hymlar inte med att detta faktiskt utdelar mindre skada.

Uppfinningsrikt magianvändande
Striderna sker i realtid och kräver heller inget scenbyte. AI:n hos Zaels kamrater fungerar utmärkt och en bit in i spelet kan kommandon delegeras. Gruppens magiker kastar besvärjelser som skapar färggranna ringar på marken. En av Zaels första förmågor är Gale, som slungar en vindpust ifrån hans svärd och skingrar valt magifält. Utförs attacken på en Recovery-ring helas alla karaktärer samtidigt, en annan kan skapa en skyddande barriär och offensiva ringar ger dina fiender negativa statuseffekter. Fienderna i sin tur kan placera helande magifält på marken vilka kan förstöras på samma sätt.

Spelet med fem liv
Eftertanke och planering är en dygd och kan vara avgörande för vinst eller förlust. I vissa knepiga strider fick jag utvärdera min strategi och försöka flera gånger innan jag kom vidare. Varje karaktär har fem återupplivningar i strid och Zael kan med Gathering aktiverat springa fram till en död kompanjon för att få denne på fötter igen. Gathering drar även fienders uppmärksamhet till Zael, något som kan vara till stor hjälp om det används smart.

Aldrig ensam
Jag vill bestämt hävda att det är ett härligt nytänk som genomsyrar striderna. Enda problemet är kameran som ibland hamnar i knasiga positioner. Mistwalker förtjänar beröm för att ha löst det eviga rollspelsproblemet ”vilka karaktärer ska jag ha i min grupp”. Här slipper jag huvudbry kring vem som ska få följa med. Antalet medlemmar anpassas i enlighet med berättelsen – sömlöst kastas vänner in eller tas bort och ibland möter jag andra karaktärer som för stunden sluter upp vid min sida.

Trängselavgift
Även om de inledande striderna är lagom hektiska är själva inledningen ganska lågmäld. Zael, Syrenne, Yurick, Mirania och Lowell är ett band legosoldater, som försöker arbeta sig upp i världen. Drömmen om att bli dubbade riddare hägrar i horisonten och ledaren Dagran lovar att det är något de alla ska bli. Dagarna då de alla setts som samhällets bottenskrap kommer att vara över. Det brokiga men charmiga sällskapet har gjort den lokala puben i Lazulis City till sitt högfäste. Staden är stor och livlig, fylld med smala gränder och mängder av folk. Vart jag än styr Zael är det nästan omöjligt att inte stöta in i någon och få nåt barskt vrålat efter mig.

Fyra nyanser av brunt
Om du spelar The Last Story i tron att det kommer vara en uppvisning av 16 miljoner färger i stil med Xenoblade Chronicles, så misstar du dig. Arkitekturen känns medeltida och de gråbruna färgskalorna påminner om Nier, Vagrant Story, Shadow of the Colossus och Final Fantasy XII. Det är mörkt, rått och skitigt, men samtidigt finns en skönhet som inte går att bortse från. På samma sätt kan man beskriva karaktärerna. Jag fattar snabbt tycke för livliga och råkäftade Syrenne som aldrig skräder med orden och dricker öl i mängder. Hon är så långt ifrån en JRPG-klyscha man kan komma. Introverte Yurick bär till utseendet drag av Serph från Digital Devil Saga och kvinnotjusaren Lowell tar allt i livet med en klackspark. Gruppdynamiken är fantastisk och när jag rusar genom grottor samtalar karaktärerna med varandra, vilket förhöjer atmosfären och ger ett verklighetstroget intryck. Det gnabbas, tjafsas, flirtas, skrattas, peppas – precis som ett kompisgäng beter sig.

Lyssna tills öronen blöder
Sakaguchis uppstickare till spel kammar hem många pluspoäng med sitt stridssystem, karaktärsgalleri och berättelsen, men inget rollspel är fulländat utan ett riktigt bra soundtrack och vi blir inte snuvade på konfekten. Uematsu levererar sina bästa melodier sedan Final Fantasy IX och styckena, som blivit pampigt och tungt arrangerade av den talangfulle Yoshitaka Suzuki, når oanade höjder. Vissa scener känns mer som en filmisk upplevelse än något annat. Is That Road Justified låter i ett antal dundrande sekunder som tagen från Steve Jablonskys soundtrack till första Transformers-filmen. Ljudbilden matchar utan problem den dova utformningen och får spelet att växa.

Mer av det onda
Jag kan inte se många fel med The Last Story, men en sak gjorde mig riktigt besviken. Med sin uppseendeväckande och Ganondorf-inspirerade design, djupt ekande stämma och en kroppshydda som kräver underkastelse, gör en av de mer fascinerande antagonisterna tidig entré men är sedan som bortblåst. Det är väldigt synd – här fanns chansen att skapa en episk ”bad guy”, men vi får se alldeles för lite av honom.

A force to be reckoned Wii:th
Man kan undra varför Mistwalker valt att släppa The Last Story till Wii. Min gissning är att en liten spelstudio hellre väljer att jobba runt de tekniska begränsningarna – istället för att riskera att aldrig nå ut med sin berättelse på grund av skyhöga utvecklingskostnader. På så sätt blir Wii:n i all sin enkelhet ett säkert kort, en räddning. Men de flesta gamers har nog övergett Wii för länge sen. När Xenoblade Chronicles inte ens kan få respektabla försäljningssiffror förstår man att saker inte står rätt till. Mistwalkers senaste kraftansträngning kommer förmodligen gå ett ännu värre öde till mötes.

Ett annorlunda JRPG
Det krävs mod att göra ett spel som The Last Story, som hamnar långt bort från japanska rollspelskonventioner. Jag har redan sett orosmoln torna upp sig på bloggar och spelsidor. Folk upplever The Last Story som svårt, oförlåtande, frustrerande, tråkigt och klyschigt. Jag är förvånad och oförstående till dessa reaktioner, det verkar som att vissa har spelat ett helt annat spel än jag själv. Kanske uppfattar de inte Sakaguchis intentioner? Det är sorgligt att ett spel som inte faller under den alltid lika kritiserade JRPG-mallen missförstås och döms till att samla damm i en hylla. Om detta innebär slutet för Mistwalker så drog de i alla fall sin sista suck med fanan i topp. När den avslutande låten Toberu Mono strilar som klart vatten genom högtalarna är det svårt att inte få hjärtsnörp och tyst tacka Sakaguchi för att han vågar gå sin egen väg.

	Fantastisk musik Intressant berättarteknik Karaktärerna Vuxet manus Riktigt bra röstskådespeleri Unikt och välgjort stridssystem Vackra, mörka miljöer
	Kameran är inte alltid 100% Vissa karaktärer hade kunnat få mer speltid Lite kort

…så blev jag inbjuden att delta i ett avsnitt av Radio Speltorsk. Jag! Bara sådär!

Jag har aldrig varit med i en podcast eller liknande tidigare, så det här var en ny upplevelse för mig. Som tur var var Sebastian och Andreas väldigt schyssta och vi hade kul. :) Så om ni är intresserade av att höra mig tjattra om rollspel (nästan mer än vad jag skriver) eller bara är nyfikna på hur jag låter (om ni inte haft turen att träffa mig IRL ;P) – så kan ni klicka er över till Radio Speltorsk och avsnitt 161 här!

Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.

Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.

Click here to view the video on YouTube.

Square Enix har haft det tufft den senaste tiden. Final Fantasy XIII blev inte den succé företaget hade hoppats på och Final Fantasy XIV blev spelvärldens nya hackkyckling. Därför är det tursamt att japanerna är ett sådant ursäktande folk. Istället för att ge fans och potentiella köpare långfingret så bugar de sig djupt och återgår till arbetet. Uttrycket ”back to the drawing board” har aldrig känts mer passande. För att blidka sina kritiker har Square Enix gett Final Fantasy XIII en uppföljare, som utspelar sig i samma värld. Men det kunde lika gärna ha varit ett helt nytt spel i ordningen med tanke på hur mycket som har förändrats.

Framtidsskapande
När den sista striden var över firade Lightning tillsammans med Serah och de andra. Men så plötsligt var hon försvunnen, som uppslukad av intet. Ingen utom Serah minns Lightning och nu tre år efter försvinnandet ser hon systern i sina drömmar. Lightning befinner sig i Valhalla, där hon utkämpar en lång och utdragen strid mot Caius, en man med okänt ursprung. Vad hon gör där och varför är oklart.

En dag faller en meteor ner nära Serahs hem. Med den kommer Noel, en yngling från framtiden, som har fått i uppdrag av Lightning att ta hand om Serah och hjälpa henne att rädda världen. Den dagen Lightning gick upp i rök vreds tidslinjen ur sitt läge och världen är nu fylld av paradoxer som skapar oreda och faror. Det faller på Noel och Serah att reda ut paradoxerna, leta rätt på Lightning och återskapa den sanna framtiden.

För mycket av det goda?
Jag tänker inte ljuga, för mig var Final Fantasy XIII en utdragen plåga. Därför var jag mycket tveksam inför uppföljaren till ett spel jag gärna hade sett skrotas på idébordet. Square Enix:s löften om en friare värld fylld med sidouppdrag och ospelbara karaktärer att prata med, monster att ha med i sin grupp, Quick Time Events, pussellösande och så vidare, gjorde mig snarare skeptisk än jublande glad. Hur skulle de kunna balansera alla nyheter utan att skapa en enda sörja?

Tidsresenärer
Det linjära upplägget och de enkelriktade vägarna från XIII har ersatts av Historia Crux, en tidsportal i vilken Serah och Noel kan färdas till olika årtal via tidsportar. Varje plats är en öppen karta att utforska men då storyns uppbyggnad är väldigt fragmenterad är det lätt att känna sig förvirrad och lite vilsen till en början. Tidsportarna i sin tur måste låsas upp av artefakter. Dessa är ofta dolda bakom tidens slöja och bara den magiska mooglen Mog kan upptäcka dem.

Mog, som även är Serahs vapen, används flitigt genom hela spelet. Han agerar skattletare, kan slungas långa avstånd för att hämta föremål (något som liknar djurplågeri) och är även ansvarig för Mog Clock, en sorts statusmätare som visas när fiender är på väg att materialiseras. Grön färg betyder att fienden är passiv vilket ger chans att överraska och få övertaget, är färgen gul börjar striden som vanligt vid kontakt med fienden. Blir färgen röd och tiden hinner rinna ut så startas striden utan möjlighet att försöka igen om du skulle misslyckas.

Monster som husdjur
Då och då förvandlas ett besegrat monster till en kristall och kan då användas som en ytterligare gruppmedlem. Eftersom Serah och Noel är de enda vanliga karaktärerna är det viktigt att man gör det bästa av de olika monstertyperna. Stridernas paradigmsystem fungerar som tidigare men istället för summons kan dina tama monster utföra specialattacker. Level-systemet med Crystarium-poäng är sig likt och nu kan du även uppgradera dina monster. En positiv förändring i XIII-2 är att spelet inte tar slut när gruppens ledare dör. Istället förs ledarrollen över till nästa i ordningen och striden kan fortsätta.

Irritationsobjekt
Till en början gör Final Fantasy XIII-2 mig mest irriterad. Serahs design är onekligen usel – hon är alldeles för smal (tänk tandpetare) och hon känns inte som en tillräckligt intressant karaktär. Att spelet bjuder på ett töntigt klädbyte gjorde inte saken bättre. När Noel äntrar scenen är allt jag kan tänka att han ser ut som en förvuxen Sora från Kingdom Hearts, med brallor lånade av Aladdin. Tidsresandet är inte lika rättframt som i Chrono Trigger eller Radiant Historia och ibland avbryts min framfart av pussellösningar för att laga revor i tiden. Jag kan inte låta bli att undra om de verkligen var nödvändiga. Spelet har tillräckligt många avbrott och möjliga frustrationsmoment som det är. Som när jag fastnade i några timmar på jakt efter en ”vild artefakt” för att kunna öppna nästa port och ta mig vidare.

Bra berättande
Men när halva speltiden har gått, inser jag att jag faktiskt har ganska roligt. Jag blir glad av Mogs söta små utrop och ledsen när han kastas iväg och tjuter så att hjärtat nästan brister. Jag hjälper gärna personer med deras uppdrag, jag slåss hellre än jag flyr och Noel och Serah växer i mina ögon. Det är framför allt Noel som lyfter spelet med sin gripande bakgrund. Även om Serah framställs som huvudkaraktären får Noel mycket egen tid i rampljuset och det med all rätt. Deras öden vävs ihop på ett trovärdigt sätt och ju mer jag spelar, desto större blir belöningen i form av storyn och hur den utvecklas.

Ha öronproppar redo
Något som drar ner betyget ganska rejält är XIII-2:s tafatta och spretiga soundtrack. Musiken är 7 gånger av 10 en förbannelse att lyssna på. Allt som oftast störs jag av ylande elgitarrer och schizofrena trummor till vilka en man vrålar i kapp. Jag vill inte kalla det rock, hellre ”skrikmusik”, något som tragiskt nog lirkade sig in redan i Final Fantasy X med låten Otherworld. Tyvärr hörs denna ”musik” när man rider en sorts chocobo, vilket gjorde att jag hellre avstod det snabbare sättet att ta mig framåt. (Har man spelat Xenoblade Chronicles avskräcks man ändå inte att färdas långa sträckor till fots.) Lyckligtvis är inte all bakgrundsmusik av detta slag, men en stor del av den skulle passa bättre som hissmusik. Vad hände med melodierna?

Återhämtning
Förutom den trasiga musiken är laddningstiderna i Historia Crux:en inte att leka med och XIII-2 är inte lika tjusigt som sin föregångare. Grafiken ”hackar” på sina ställen och man kan se försämringar i animationerna, till exempel när karaktärers näsor flyttar sig upp och ner när de pratar. Världens uppbyggnad är förvisso bättre än i XIII, men jag har fortfarande svårt att se hur allting hänger ihop. Den känns fortfarande för anonym och man kommer den aldrig riktigt nära.

Trots flera negativa anmärkningar är jag glatt överraskad. FF XIII-2 är bättre än jag vågade tro, mycket tack vare att det nu finns saker att göra och utforska, men inte på bekostnad av berättelsen. Huvudhistorien tar ca 30 timmar men det finns gott om lösa trådar att knyta ihop för den som vill förlänga äventyret. Square Enix har skapat en fungerande och intresseväckande fortsättning; en stor bedrift då första delen var så trasig. Det är tydligt att de har lagt ner mycket energi på att vinna tillbaka spelarnas förtroende och själv är jag nästan beredd att förlåta dem för FF XIII.

	Striderna funkar bra Noel Mog Icke-linjärt Vackert att titta på Mycket att utforska
	Dåligt soundtrack Laddningstider Tidvis förvirrande och frustrerande Grafiken ”hackar” ibland

Spelbloggar, forum och Twitter-uppdateringar talar sitt tydliga språk. Svenska gamers har allt fler titlar de vill köpa, men desto mindre tid att faktiskt spela dem. När spelhyllor fylls med en växande spelsamling, växer även skammen i takt med skämshögen.

Vi känner alla igen det. Ett spel man sett fram emot köps, men blir sedan liggande. Vuxenvärldens krav och måsten kommer i vägen. Jobbet är i allt större utsträckning till för att finansiera intresset, mer än att vara meningen med livet. Gamergenerationen blir föräldrar och med nya krävande ansvar att axla blir tiden ännu mer av en bristvara. Sedan min blogg publicerades igår känner jag ett enormt sug efter ett sabbatsår så jag kan spela allt jag ännu inte hunnit. En dröm som är långt ifrån att kunna bli verklighet, om jag inte vinner på Lotto förstås.

Så fick jag en radikal idé, som jag twittrade ut under sena timmar.

En gamerfond, som tar emot donationer från privatpersoner och sponsras av företag (förslagsvis spelföretag och spelbutiker till en början). Från fonden kan man ansöka om ekonomiskt stöd för en ledig period (till exempel 1 månad). Som en sorts extra semester, i spelandets tecken. Ett slags kollektiv bidragshjälp med inspiration från friåret som fanns att ansöka till i mitten av 2000-talet.

I dagens stressade samhälle skulle en sådan möjlighet vara guld värd, för som vi alla vet, tid är pengar. Idén är född, men om den är värd att göra till en realitet, det kan jag inte svara på. Kanske om den tilltalar tillräckligt många. För vem vill inte ha mer tid att spela på ibland, utan att det påverkar ekonomin negativt? Men, än så länge får jag fortsätta drömma om storvinsten som automatiskt skulle ge mig obegränsat med tid för mina spel.

Loggan är skapad av mig. Gamepad-ikonen är en gratisikon härifrån.

Det har gått några veckor nu sedan eftertexterna rullade i Wild Arms 3. Hos Webhallen ligger förbokningar i väntan på release. Final Fantasy XIII-2, The Last Story, från USA ska jag importera Tales of Graces F.

Hade jag fått bestämma skulle spelen vara mitt heltidsjobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. Just nu bollar jag både jobb, plugg och min älskade hobby, som egentligen är en livsstil. I stressen av att hinna med allt ligger spelandet i lä. Omstruktureringen av min spelhylla är det närmaste jag har kommit till att påbörja något nytt. Det börjar klia i fingrarna. Här finns så många spel jag vill uppleva, försvinna i för en stund, några timmar, dagar, veckor.

Sands of Destruction till exempel. Upptäckte det av en slump förra året när jag var fast på Wikipedia. (Ni vet, när man klickar vidare i timmar.) Bakom titeln står flera personer från Xenogears produktionsteam och SEGA släppte spelet i USA 2010. Det faktumet, samt att Yasunori Mitsuda med flera skapat musiken, fick mig att ögonblickligen lägga en beställning. Eller Muramasa – The Demon Blade, skapat av Vanillaware, kreatörerna bakom Odin Sphere. Och det elva år gamla PS2-spelet Tsugunai: Atonement, med ett briljant soundtrack av herr Mitsuda, som går under namnet an cinniuint. Bara för att nämna några, skämshögen är ju större än jag vill erkänna.

Men istället för att kasta mig över min spelsamling, vågar jag istället inte välja. Jag håller mig undan, för jag vet ju hur det kan bli, när ett spel vinner mitt hjärta. Det blir allt jag tänker på, drömmer om, vill spendera tid med. Jag tror inte jag kan riskera det, nu när betyg står på spel. Jag behöver disciplin.

Samtidigt saknar jag att hälsa på i en annan värld, spendera tid med nya personligheter. Det känns tomt. Ödsligt. Kanske finns här en gyllene mellanväg. Kanske finns möjlighet att spela som belöning och även för inspiration. För let’s face it, all work and no play makes Anna a dull girl…