Inlägget postades först hos Spelografi.
Det finns mycket att säga om spel. Två bloggposter som jag verkligen kan rekommendera är Emmyz funderingar kring gamertyper och Fredriks anti-multiplayer manifest. Jag har haft liknande funderingar – när är man egentligen hardcore? Förväntar sig spel-Sverige att man ska spela allt?
Idag spelar vi inte enbart för att ha kul, vi spelar för att visa oss själva som kunniga inom vårt intresse, för att kunna diskutera, argumentera, referera och analysera. Ska man skriva om spel höjs kraven ytterligare, dags att bevisa sig ”värdig”, om ni vill. Kanske inte så konstigt då att jag upplever en alltmer påtaglig stress i gamer-världen. Jag känner mig lite trängd i min JRPG-hörna och undrar om folk ifrågasätter mig för att jag inte spelar lite av allt. Är man hardcore först när man kan lite om mycket?
Det är förstås omöjligt att hinna spela allt. Jag betvivlar att jag med större rätt skulle kalla mig gamer om jag plötsligt tog tag i en genre som egentligen inte lockar, men som jag ”borde” spela. Men hur kul är det att tvinga på sig saker? Det är min rätt att vägra vissa spel. Hur avgörande är det att jag inte tar mig an sport, action, FPS eller vad det nu må vara? Halkar jag närmare casual istället för att befästa min ställning som hardcore? Även inom min egen JRPG-nisch köper jag inte vad som helst. Vissa klassiker har gått mig helt förbi. Om jag aldrig spelar dessa ”måsten” är jag en sämre gamer då? Utan koll på varenda genre får man ju ingen bredd, kanske vissa vill argumentera, man saknar kunskap och kan inte dra tillräckligt många paralleller och referenser när det pratas eller skrivs om spel. Men vem är det man jämförs med? Allas vårt spelande är ju individuellt. Vem kan säga vad som är rätt eller fel, bättre eller sämre?
Här måste jag bestämma vad som är rätt för mig, och ingen annan har rätt att ifrågasätta mitt beslut. Jag spelar inte för att döda tid, jag spelar för att jag vill njuta och uppleva eskapism. Jag ute efter känslor som sliter i själen, bra storytelling, nånting att drömma mig bort till. Upplevelser som skapar hjärtsnörp och hjärnspöken. Detta innebär att jag vägrar många andra genrer som inte erbjuder detta. Jag håller mig borta från multiplayer, av i stort sett samma anledningar som Fredrik nämnde. Vill jag spela med mina kompisar så finns alltid Mario Kart – det räcker för mig.
Jag vill inte tro att hardcore är lika med mängden spel du har spelat eller genrer du har prövat i ditt liv. För mig avgörs det på hur det känns när man spelar, vad som händer inombords. Är spel bara ett tidsfördriv och du kan förpassa ett emotionellt ögonblick med en axelryckning – då skulle jag säga att du är casual. Är spel blod, svett och tårar och kan frambringa en lyrisk känsla och total verklighetsflykt – då är du hardcore. Som jag.
