japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Kategori: Spelvideo (Sida 1 av 2)

Spel för kalla dagar och sena nätter

Sommaren gick i ett svep och nu har visst halva hösten också rusat förbi. När jag inte har suttit med näsan i kurslitteratur eller rynkat pannan över tentafrågor så har jag (fortfarande) hållit till i Eorzea. Nu var det ju några månader sedan jag spelade klart expansionen Heavensward så tiden spenderas mest på crafting och samlande av olika ting.

Det känns som att det var ett tag sedan jag spelade ett vanligt JRPG. Därför kändes det extra kul när Tales of Zestiria släpptes i fredags. Jag hade bokat Collector’s Edition till PS4 och en vanlig utgåva till PS3. Hade tänkt spela på PS3 och låta CE-boxen stå orörd i hyllan. Men den planen gick ganska snabbt i stöpet. PS3-versionen har förstås också fin grafik, men dras med ett ganska påtagligt anti-aliasingproblem. Jag skulle inte kalla mig själv grafikkåt men jag hade svårt att njuta av berättelsen när karaktärernas ögon (alltså iris) fick kantiga konturer. Eftersom jag inte ville öppna CE-boxen fick jag bege mig ut och skaffa en enkel version av spelet till PS4:an också. Ja, jag säger ju att jag är knäpp. ;D Men nu kan jag i alla fall uppleva spelet med superskarp grafik och slippa irritera mig på en sådan liten detalj.

Jag hann inte spela mer än dryga 15 timmar i helgen och nu kommer det inte bli något spelande på ett tag på grund av studierna. 🙁 Men det jag har upplevt hittills är ju – för att vara kortfattad – hur bra som helst! Hittills är detta det bästa Tales-soundtrack jag har hört. Och inte undra på, Motoi Sakuraba får ju draghjälp från Go Shiina, som bidrog med sin speciella stil till Tales of Legendias soundtrack. Bara själva introt till spelet fick håret att ställa sig på mina armar och rysningar leta sig ner längs min ryggrad. SÅ. JÄVLA. BRA. Älskar gitarriffen. XD

Tales-spelen innehåller alltid en skara brokiga karaktärer och Zestiria är inget undantag, men jag har noterat att karaktärerna är mer lågmälda än vanligt. Hittills har jag inte stött på någon som ska agera comic-relief, än har det inte pratats om huruvida en tjej har fylliga former medan någon annan är platt och än så länge har det heller inte dykt upp några sexuella anspelningar. Uppfriskande! (Inte sagt att det är fel om sådana saker blir verklighet längre in spelet, men vid det här laget hade en viss ton redan satts i andra Tales-spel, om man säger så.)

I jämförelse med Tales of Xillia och Tales of Xillia 2 känns Zestiria som en enorm förbättring. Det enda jag har att klaga på (?) är att kameravinklarna i striderna är ganska snäva och lite för tätt inpå ibland, men det är ingen stor grej egentligen. Känns förstås väldigt trist att inte kunna spela på ett tag framöver men det är väl för en bra anledning. När den här kursen är över och hösten övergår till vinter så kommer jag sitta uppe till sena timmar och njuta av det bästa Tales-spelet sedan Vesperia eller Abyss,

X för ”extremt efterlängtat”

Kollade nyss på den senaste Xenoblade Chronicles X-videon som snabbt fick en engelsk översättning. Jag var lite tveksam till att se den först (vill ju inte bli spoilad), men det var faktiskt en riktigt trevlig och lagom informativ video. Lång är den också. 🙂

Xenoblade X påstås erbjuda 300 timmar speltid. Jag spenderade 155 timmar i första Xenoblade — här får jag alltså dubbelt så mycket. Men för min egen del så kan det nog handla om 350-400 timmar. Jag vill verkligen djupdyka in i den här världen och utforska varenda skrymsle! Men än kan jag ju inte sitta och peppa mig inför en sådan strapats — vi väntar fortfarande på att få ett releasedatum till väst. Fast det måste bli av, de kan inte snuva oss på det här, det går bara inte!

Vad som däremot oroar mig en smula är musiken. Det hörs ganska mycket sång i bakgrunden, vilket är helt okej, men i en låt hör man någon sorts rap som låter riktigt illa. Hoppas bara att den ”melodin” inte spelas särskilt ofta och inte på något viktigt ställe i spelet. Är det något jag hatar så är det när spelmusik görs fel och snarare förtar stämningen än bygger upp den.

Och som en sista punkt — missa inte den extremt söta Noponen i rosa som går att se vid ca 20.30 i videon. SQUEE! ^_____^

Önskespel

För drygt en månad sedan postade Hironobu Sakaguchi en video på sin YouTube-kanal. Och det var inte vilken video som helst, utan en som visade trailerliknande material av Cry On, ett spel som lades ner för flera år sedan. Utvecklaren Mistwalker släppte Blue Dragon och Lost Odyssey till XBOX 360. Men tunga rollspelsnamn som just Sakaguchi och kompositören Nobuo Uematsu hjälpte inte och spelen nådde inga höga försäljningssiffror. Cry On skulle bli Mistwalkers tredje titel till konsolen men risken att det skulle sälja lika dåligt eller sämre var nog överhängande och 2009 skrotades idén.

Men när man tittar på den här videon så känns det som att det var det största misstag de kunde ha gjort. På de få minuter som videon varar har mitt intresse ruskats till liv och jag undrar vilket öde som väntar den blåhåriga flickan och hennes golem. Studio Ghibli, The Last Guardian och Nier gör sig plågsamt påminda i varenda bildruta. Varför fick vi inte det här spelet? Jag vill ha det här spelet! Jag hoppas att berättelsen har levt kvar hos Sakaguchi, att han har vårdat den. Kanske kan Cry On bli verklighet i framtiden. Just nu är det min högsta önskan.

Final Fantasy IX för fjärde gången

Detta inlägg kan innehålla spoilers. Läs vidare på egen risk.

Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.

Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.

Första försöket. Dödare än död. Jahopp.

Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!

Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.

Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.

Final Fantasy XIII-2 – en trailer

För några månader sedan plågade jag mig igenom det tråkiga och stelbenta Final Fantasy XIII. Den magiska världen och dramaturgin från Final Fantasy IX var som bortblåst, det mörka temat och de psykologiska ärren i Final Fantasy VII kändes enormt avlägsna. Jag vet att många gillar FF XIII och de har rätt att göra det. Men jag kan inte ansluta mig till den skaran. FF XIII är raka motsatsen till vad jag vill att Final Fantasy ska vara och symbolisera – något SquareEnix en gång i tiden bemästrade, men nu verkar ha tappat helt. Av nån oförklarlig anledning ska det djupdykas i Pulse och Cocoons värld och karaktärerna ska få större personligheter i fortsättningen till något som för mig gärna hade fått dö redan på idéstadiet.

Följande text och trailer kommer med spoilervarning. Fortsätt läsa

« Äldre inlägg

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑