japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Kategori: Retro (Sida 1 av 2)

Ett jävla rännande

Jag har spelat cirka 10 timmar av Golden Sun – The Lost Age. Jag har redan nått level 17 – jag råkade kuta ”för långt” och fick därför tag på vapen som är mycket bättre än vad jag borde ha. Sen kunde jag inte komma vidare och blev tvungen att backtracka. Ibland känns det verkligen som att Golden Sun är trial and error. Man testar en bit, ser hur långt man kan komma med de förmågor man har, och kommer man till vägs ände är det bara att vända om och leta reda på saker som man förmodligen har missat.

Det är lite påfrestande ibland, speciellt när det tar väldigt lång tid att hitta rätt. Det gör man ju, till slut, men risk finns att man har tröttnat ganska rejält på spelet eller att man är överlevlad som bara den. Och hur kul är det då att ta sig an ”svåra” bossar? Det är klart att det är skoj att pröva sig fram, men ibland hade det varit bra med lite mer hjälp. Har nu plockat fram den fysiska världskarta som fanns med i spelets kartong. Den kan säkert komma till användning. Just nu måste jag hitta nån grotta som jag vet att jag besökte långt tidigare i spelet. Hoppas jag hittar den snabbt igen. Och sen måste jag kuta hela långa vägen tillbaka till där jag egentligen ska befinna mig…

~~~~~

För er som är intresserade, nu finns min recension av Tengami att läsa hos Level 7. Eftersom det inte är ett rollspel kommer jag förmodligen inte att lägga upp texten här, även om jag gillar att samla allt jag skriver under ett och samma tak. (Om jag nån gång gör några strukturförändringar här på sidan så kanske det blir aktuellt, vi får se.)

En bra start på spelåret

Som jag redan har nämnt spelar jag igenom Golden Sun-serien. Hade tänkt blogga lite intryck allteftersom jag tog mig igenom första delen men så ”råkade” jag klara det igår, fast det var ju egentligen inte en dag för tidigt.

Första gången jag spelade Golden Sun var i början av 2002. 26 timmar in la jag av för jag tyckte att grottan jag befann mig i var alldeles för svår. Hade jag förstått att jag var i sista grottan kanske jag hade kämpat vidare. Att spelet blev liggande är någonting som alltid har gnagt mig, så nu när jag lovat mig själv att minska min skämshög vill jag inte riskera att rage-quitta för att nånting är för krångligt. Så för att verkligen se till att inget skulle stoppa mig den här gången tog jag då och då hjälp av en guide. Och det funkade ju bra. Fast det här med guiden gör att det känns som att jag inte har klarat spelet ”på riktigt”. Möjligen finns det personer som anser att läsa lösningar på pussel gör mig till ”less of a gamer”. Men jag är okej med det. För livet ser lite annorlunda ut nu än för 13 år sedan. Jag har inte lika mycket tid och om jag ska unna mig några timmar spelande varje vecka även fast jag pluggar så vill jag gärna komma nån vart. Med tanke på att bara halva januari har gått känns det hur som helst riktigt bra att jag redan har kört igenom ett spel. 2015 börjar onekligen med en rivstart. 🙂

Snart är det dags att fortsätta med The Lost Age. Plasten omsluter fortfarande förpackningen, trots att spelet har stått i min spelhylla i hela 12 år. Men där kommer jag nog inte ta till en guide i första taget, utan verkligen försöka lösa pusslen själv. Vill ju inte bli spoilad i onödan! Men innan jag sätter igång ska jag skriva in ett jättelångt lösenord för att överföra data från första spelet. Hoppas det går vägen.

Värdelösa, underbara spelande

Jag är väl en liten dumbom, så säg? Är det vettigt, egentligen, att spela Final Fantasy IX, för femte gången? Hur kan jag göra ett sådant val, när jag har en backlog som innehåller fler spel än jag faktiskt har klarat? Är det inte bara slöseri med tid?

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

När jag hade spelat och skrivit om Bravely Default, undrade jag om jag någonsin skulle kunna spela ett spel med random encounters igen. Bravely Default gör det ju så bra – ger full kontroll till sin spelare! Så jag funderade lite. Tänkte på all tid jag hade spenderat på att lära mig abilities i Bravely. Kom att tänka på hur man lär sig skills i Final Fantasy IX. Tänkte på den tidsödande kamerapanoreringen innan varje strid. Och ni förstår – sådana tankar räcker. Räcker gott och väl för att jag ska ramla dit, falla handlöst ner i den själsliga längtan som jag kan få efter Gaia.

Så jag börjar min trevande resa igen, låter Vivi snubbla fram längs med Alexandrias gator. Och det är vackert. Det är tryggt. Världen erbjuder allt jag någonsin velat ha och mer. Känslor och minnen genomsyrar varje renderad bakgrund. Karaktärerna och deras upplevelser sitter djupt rotade inom mig.

Jag upplevde Final Fantasy IX för första gången 24 februari 2001. Det är nästan 13 år sedan på dagen. Jag skrev om det i min så kallade dagbok på Lunarstorm. Titeln löd: ”Final Fantasy IX skapar hjärnspöken”.

Så har jag då börjat spela. Och de kommer redan under första halvtimmen. Spökena som samlas innanför huvudet.
Sedan när man stängt av TV:n kommer man ändå inte undan så lätt. De frodas, växer till sig. Skrattar och fnittrar och lockar en tillbaka till TV-rutan tills man sitter där som i trans. Ingen återvändo. Jag drömmer om karaktärerna, tänker på dem, vill andas samma magiska luft som dem, springa på samma ängar, resa över samma hav, flyga genom samma flyktiga moln i ett luftskepp. Allt det vill jag göra.
Men jag kan bara göra det i drömmen. Då går jag hand i hand med mina hjärnspöken.

Jag minns hur jag kände då och man kan väl säga att jag är där än. Tiden har frusit. Final Fantasy IX åldras inte. Inte på samma sätt som andra spel. Det utvecklas, evolverar framför dig. Så det kanske inte är så fel att jag spelar igenom det en femte gång. Stridskamerans panorering gör mig inget. Jag tar det lugnt, utforskar, har ingen stress. Jag kan njuta fullt ut. Och recensionen, den är redan skriven.

Utan min skugga kunde jag lika gärna vara död…

Detta inlägg kan innehålla spoilers. Beware.

Året var 2009. Jag spelade Final Fantasy VI för andra gången, med guide och allting.

2012. I en nyck av bästa sort får jag för mig att spela om nämnda spel. Guiden är ett minne blott.

Efter ca 13 timmar har världen rasat samman och det är dags att ge sig ut på jakt efter vännerna som spridits med vinden. 9 timmar senare och jag har hittat bekanta ansikten och några nya, men ett kärt anlete saknas mig. Vart kommer jag hitta Shadow? En svidande föraning säger mig att jag har missat nåt vitalt. Internet hjälper mig och visst är det så, jag har i stressen av en klocka missat att vänta in min favoritkaraktär och därmed dömde jag honom till döden.

När insikten väl har lagt sig går luften ur. Det är fan inget roligt längre. Jag stänger av. Lägger ifrån mig kontrollen. FF VI-strejkar.

Jag blir så jävla bitter. Så sur på mig själv, att jag inte mindes detta. Förbannelsen med att spela med guide, saker man borde minnas blir tillintetgjorda för att man inte behöver minnas, just i den stunden. Helvetes jävla skit!

Inte fan bryr jag mig om Umaru, Gau, Relm, eller ens Mog, men nog fan får man med sig dem utan svårighet. Varför kunde inte Interceptor vara en karaktär istället för jetin Umaru?

Så ja, jag är sur på Final Fantasy VI. Skitspel. You heard me. Och jag är sur på mig själv, som inte mindes. Eller som inte kollade upp saken innan det gick för långt.

Har en annan sparfil, ca 10 timmar tillbaka. Oklart om den är precis innan Shadow riskerar att försvinna för evigt. Är det värt det? Spela om allting igen? Orkar jag? Eller ska jag bara strunta i att det blev så och rädda världen från Kefka? Eller, skita i att spela klart överhuvudtaget. Det verkar ju vara så jag gör numera… #depp

Flykt till fantasin

Det är inte så att jag har brist på spel att spela. Skämshögen är relativt stor och 2012 kommer en hel del spel som kommer kräva min tid. Ändå gör jag det här. Återvänder – till något välkänt. Beprövat. Bekvämt. Nostalgiskt.

Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! 🙂

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

 

« Äldre inlägg

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑