Speltankar

Livet efter Xenoblade

Shulk

När eftertexterna rullat över den svarta bakgrunden stod speltiden på 154 timmar och 28 minuter. Än har jag inte gråtit.
Jag kunde inte förlika mig med tanken att stänga av spelet för gott, så jag började spela om igen. Att se introt och känna igen platserna som visades fick mig att känna trygghet. När jag återfått kontrollen över Shulk rusade jag till Colony 9 för att träffa bekanta ansikten och samlade genast på mig ett tiotal quests.

Samtidigt förstår jag att jag inte kan återuppleva spelet för första gången igen. Ögonblicket är förbi. Men jag kommer ihåg känslan, jag har musiken att lyssna på och jag har timmarna som mitt bevis för hur uppslukad jag har varit. Det smärtar att gå vidare. Jag förmår inte att ta ut skivan ur min Wii, eller ens lägga undan handkontrollen, som legat på samma ställe i 1½ månad, ständigt redo. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna återvända till Wild ARMs 3, som lades på hyllan när Xenoblade Chronicles kom.

Jag är rädd att alla andra spel från och med nu kommer att vara ointressanta. Förmodligen är det en överdriven tanke, men det kanske dröjer innan jag spelar något annat. Resan som Xenoblade tog mig på har varit som en dröm, men med en stor fördel. Det var på riktigt.