Arnie Roth tog den 1 juni åter plats i Stockholms Konserthus för att tillsammans med de kungliga filharmonikerna framföra de mesta klassiska musikstyckena ur Nintendos spelbibliotek.

Det har gått fem år sedan Sverige såg sin första spelmusikkonsert. Jag var där, förundrad, begeistrad, med endorfiner som sköt igenom hela kroppen. Lyckoruset visste ingen hejd och filharmonikerna chockades över den ofantliga stämning som fyllde konserthuset. Men det var då och nu är nu. Flera år och flera konserter senare har både repertoar och publik ändrats. Det är nog fortfarande vi spelnördar som till största del fyller publiken, men vi kanske håller oss lite mer i skinnet än vad vi gjorde för fem år sedan.

I foajén visades en Nintendo-utställning upp. Tobias Bjarneby, chefredaktör för Level, råkade komma med på bild.

Störst förändring står ändå musiken för. Med Play-konserterna fick man en robust blandning av musik, men också många upprepningar. Allteftersom spelmusiken accepterats att ta plats även i grandiosa salar har också upplägget för varje ny konsert blivit mer och mer sofistikerat. Arrangemangen har blivit modigare och ibland tagit ut svängarna, men Legends ville ta steget längre. Så långt att musiken nästan blev oigenkännlig.

Lylat Wars & Starwing
Super Mario Bros
Kirby
Super Metroid
Pikmin
F-Zero
Donkey Kong Country
Super Mario Galaxy

~Paus~

The Legend of Zelda
I. Hyrulian Child
II. Dark Lord
III. Princess of Destiny
IV. Battlefield
V. Hero of Time

Extranummer 1: Healing
Extranummer 2: Credits Suite

Den inledande sviten med bombastisk och medryckande Lylat Wars & Starwing-musik lämnade en sådan god eftersmak att man bara ville ha mer. Dessvärre höll den här konserten inte en konstant nivå. Vissa bitar var så sönderarrangerade att man knappt kände igen det man lyssnade på, medan andra stycken inte kom till sin rätt i detta sammanhang.

Ett flertal Kirby-spel har släppts genom åren, nu senast Kirby’s Epic Yarn, så man kan verkligen ställa sig frågande till den musik som valts för att representera denna rosa lilla krabat. Visserligen var det ett, för mig, välkänt stycke – musiken till första banan Green Greens i Kirbys Dreamland till GameBoy (1992), men det är en alldeles för kort truddelutt för att kunna leverera under så lång tid som det spelades. Jag undrade i mitt stilla sinne varför man inte tagit lite musik ifrån Kirby’s Epic Yarn istället.

Självklart är jag glad att spelmusik äntligen klassas som ”riktig musik”. Vad jag däremot inte gillar är att man tar denna konstform och försöker göra annan konst av det. Det blir bara… konstigt. Stycket från Super Metroid liknade inget annat. En recitatör läste ett manus, som skulle personifiera Samus Aran, samtidigt som orkestern spelade. Musiken var dov och mullrande och saknade ibland helt melodi eller klang. Det var abstrakt och jag som publik kände mig frånkopplad det som hände på scenen. Av det man kan läsa i programmet tycker jag att arrangören tog sig alldeles för stora friheter.

”Jag har tagit mig an mitt arrangemang /—/ genom att komplettera melodierna med mer komplexa ackordföljder och överlappa teman och strukturer med mina egna. Det är bara ledmotivet som fått stå kvar helt orört.”

Jag undrar om alla Metroid-fans förstod vad arrangemanget ville säga, eller om det inte gick att greppa. Jag tyckte i alla fall att det var alldeles för udda för att tycka om.

De båda Mario-sviterna var förstås ett par favoriter, speciellt den med musik från Super Mario Galaxy, vars soundtrack är som skapt för att framföras av en symfoniorkester. Efter en stunds paus var det dags för sista akten. Otroligt nog så var det en enda stor Zelda-svit som tog upp över 30 minuter. 5 delar bestod den av, den ena mer pampig än den andra. Ja, det var nästan övermäktigt, filharmonikerna och dirigent Arnie Roth tog i så att jag trodde de skulle spricka. I ett fåtal stunder hörde man några klassiska Zelda-toner, men annars var det ett adrenalinrus utan dess like. Men liksom till Metroid hade arrangör Jonnie Valtonen tagit sig rätten att skriva om historien.

”Vi känner alla till originalmusiken, så med mina arrangemang försöker jag utvidga The Legend of Zeldas värld. Jag vill skapa nya platser och situationer som aldrig tidigare existerat.”

Jag kan förstå den kreativa tanke som driver sånna här arrangemang. Men för mig handlar det inte om att få spelmusik inslagen i en förpackning som gör att jag knappt känner igen den. Jag vill höra de tonerna jag älskar och tog till mig från första stund. Bara för att nån arrangerar ihop det till en oförståelig sörja gör inte spelmusiken som genre mer ”mogen” eller ”lättare att acceptera”. Det spelmusikkonserter framför allt behöver – det är vidd och bredd. Jag väntar fortfarande på att så många andra titlars musik ska spelas upp. Svåra och komplicerade arrangemang är överflödiga. Ni behöver inte locka er publik med andra människors tappningar och tolkningar av våra favoritspel och dess musik. Vi spelnördar kommer för att lyssna ändå. Vi har redan fallit som furor.

Trots att denna spelmusikafton inte alls var lika bra som flera andra jag varit på, så bär jag ändå med mig den undersköna Mario Galaxy-musiken, men framför allt det sista extranumret. Det var egentligen först då som jag kände att originalkompositionerna kom till sin rätt och blandningen av teman från alla spel i programmet blev min absoluta favorit.

Här nedan visar jag upp två videos som min bror spelade in och ni har tur, för det sista extranumret är med.

 
 

 
Citaten i texten är tagna från programmet som fanns i tidningen Level nr 62.
Texten publicerades först hos Level 7.