SO4 logo
Plattform: XBOX360/PS3
Utvecklare: triAce
Utgivare: SquareEnix
Släppdatum: 5 juni 2009 (360), 11 februari 2010 (PS3)
Köp här: Webhallen

Star Ocean är en serie som betyder mycket för mig. Min relation till serien tog fart under gymnasiet, då jag på riktigt förälskade mig i genren. Star Ocean – The Second Story var ett äventyr som kröp under mitt skinn och fick mig att tidvis skolka från skolan, vilket är en bedrift, med tanke på att jag alltid var så ordentlig. Star Ocean – Till the End of Time var för mig en smärre besvikelse, serien kändes på nåt sätt lemlästad, även om den tredje delen såg ut att lova mycket gott. Del ett spelade jag för en tid sedan på PSP, och trots en vacker remake, så erbjöd spelet inte så värst mycket att hurra för. Än så länge är alltså Star Ocean – The Second Story mitt favoritspel i serien. Frågan är om del fyra kan ändra på det.

so401

En värld i ruiner.

I en inte alltför avlägsen framtid har jorden blivit obeboelig och för att den mänskliga rasen ens ska kunna överleva startar jakten på ett nytt hem. Ut i universum skickas före detta jordbor för att leta reda på planeter som kan tänkas bli homo sapiens nya hemvist. På rymdfarkosten Calnus får vi möta barndomsvännerna Edge och Reimi, som tillsammans ska utforska planeten Aeos. I jakten på ett nytt hem möter de olika raser, vissa som fiender och andra som blir deras kompanjoner. Sökandet blir en resa till flera av universums hörn, men slutar onekligen inte som man tänkt sig.

lymle

Lymle ser sötare ut här än vad hon någonsin gör i spelet.

Edge och Reimi är som ett sorts typiskt radarpar när det gäller rollspel. Edge är en pojkspoling som vill bli man, han jagar efter sin flyktige barndomsvän nummer 2 – Crowe, som överglänser Edge i allt han gör, till och med hans namn är coolare. Reimi är en lagom drivkraftig tjej, men i ärlighetens namn, det enda hon gör ute i rymden är att svansa efter Edge eftersom hon självklart har en crush på honom, men vågar hon nånsin säga det? Nej, men det hindrar henne inte från att stöna hans namn i tid och otid. Men tro inte att det är huvudpersonerna som irriterar mest. På den sent utvecklade planeten Lemuris möter de flickan Lymle, en karaktär som ska verka söt genom att forcera fram ordet ”‘key” i var och varannan mening. Detta fungerar inte alls. Det finns inget älskvärt med Lymle under de 35 första timmarna man spelar. Det är möjligtvis i spelets slutskede som hon ens ger sken av att vara mänsklig, men innan dess kan man undra om hon är en robot slash porslinsdocka. Mer utryckslöst och kallt ansikte har jag sällan skådat. Ytterligare lite längre in i spelet stöter man på Sarah, en bevingad, glasögonprydd dumskalle. Nog för att japanska rollspel ibland innehåller smått IQ-befriade karaktärer, men Sarah tar priset. Hennes röstskådespelare är minst lika obegåvad, med en röst som är krystad, falsk och förbannat jobbig att lyssna på. Men så finns ju lyckligtvis andra karaktärer som ger spelet en mer seriös touch. Unge Faize från planeten Eldar, som mest av allt vill bli lika stark som Edge, magikern Muyria som hakar på med mord i sinnet, den stenhårde och tystlåtne Arumat, och den vänlige och starke Bacchus, trots en kropp av metall har han ett ytterst mänskligt hjärta. Och så kattflickan Meracle förstås, antingen så älskar eller hatar man henne och jag har inte riktigt bestämt mig.

Det kan verka som att Star Ocean 4 är ett enormt spel med mängder av platser att besöka. Sanningen är den att antalet platser är begränsade, det finns till exempel inte många städer och inte överdrivet många planeter heller för den delen. Däremot är areorna man utforskar näst intill enorma. Mitt första besök på planeten Aeos tog nästan musten ur mig, det kändes som att jag sprang i en evighet utan att nå mitt mål, mina items sinade och jag undrade om jag hade valt en för tuff svårighetsgrad. Det hade jag som tur var inte, och spelet känns inte alls lika svårt ju längre man kommer. Det tar helt enkelt en stund att vänja sig vid stridsystemet och det faktum att man bör använda sig av tekniken Blindside nästan hela tiden. Fördelen med detta är att man kan döda sina fiender med Critical Finish och på så sätt generera bonuspoäng till din EXP-count, vilket är ett effektivt sätt att levla och snabbt bli starkare.

so402

Vacker, detaljerad grafik.

Star Ocean – The Last Hope är ett makalöst vackert spel, nån annan beskrivning vore otänkbar. Ibland kunde jag bara låta kameran snurra runt Edge, så jag kunde insupa atmosfären och miljöerna. Ljuseffekterna är enormt imponerande, färgerna så skarpa att den blåa himlen och det gröna gräset som jag kunde se genom mitt vardagsrumsfönster, nästan såg svartvita ut i jämförelse. Karaktärerna är även de väldigt välgjorda, det hände att jag vred kameran så jag kunde se Edge stå och andas och blinka, alltid redo att lyda min minsta vink…

Det är ingen tvekan om att mycket arbete lagts ner på detta spel. NPC:erna håller hög kvalitet, både till röstskådespeleri och detaljrikedom. Motoi Sakuraba har tydligen tagit i från tårna den här gången. Hans stycken är överfyllda med pampiga pukor, sorgsna eller livfyllda stråkar. Det finns många bra melodier som effektivt sätter den rätta stämningen till de olika planeterna. Här och var får man även ta del av musik från tidigare delar i serien, vilket jag personligen uppskattade.

sarah

Suck.

welch

Nej.

Något som förvånade mig var hur många kvinnliga karaktärer Edge fick dras med. Jag hade inte tackat nej till andra, mer mogna karaktärer, det fanns flera NPC:er jag hellre hade haft med mig i partyt än vidriga Sarah och iskalla Lymle. Men tro det eller ej, inte ens de två karaktärerna var det värsta triAce kunde frambringa. Som sig bör är Item Creation ett stort inslag även i Star Ocean 4 – vad man däremot inte är beredd på är att mötas av en lilahårig toka, med den gällaste och mest irriterande rösten som nånsin existerat. Welch, som hon kallas, är din guide när det är dags att skapa items. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaka till The Second Story:s fenomenala system, där man fick se sin kreation skapas eller misslyckas fatalt, istället för att se opersonliga listor och höra Welch säga ”hurry up, I don’t have all day”.

Det är sant som många säger att det tar långt tid innan spelet kommer i rullning, först under andra skivan börjar tempot trappas upp. Det kanske är för lång tid att vänta för vissa, men jag tycker att stridsystemet och utforskandet gör att väntetiden inte känns så jobbig. Star Ocean – The Last Hope är ett spel att ha roligt med, det har mycket att säga och är storytungt på sina ställen, men vissa saker känns lite tagna ur luften, som ”hemligheten” Edge, Reimi och Crowe bär på. Med facit i hand är The Second Story fortfarande min favorit i denna serie. Del fyra gjorde ett tappert försök, gör många saker bättre än trean, men nådde inte ända fram.

Bra musik – klassisk Sakuraba
Vacker grafik att vila ögonen på, när man vant sig vid skarpheten
Arumat, Muyria, Bacchus och Faize
Trevligt och snabbt stridssystem, bra kontroll
Sarah, Lymle och Welch
För få städer att besöka, jag ville på nåt sätt ha ännu mer att utforska
Item Creation kunde ha varit lite roligare