Texten publicerades först hos Level 7 25 januari 2012.

Det har gått några veckor nu sedan eftertexterna rullade i Wild Arms 3. Hos Webhallen ligger förbokningar i väntan på release. Final Fantasy XIII-2, The Last Story, från USA ska jag importera Tales of Graces F.

Hade jag fått bestämma skulle spelen vara mitt heltidsjobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. Just nu bollar jag både jobb, plugg och min älskade hobby, som egentligen är en livsstil. I stressen av att hinna med allt ligger spelandet i lä. Omstruktureringen av min spelhylla är det närmaste jag har kommit till att påbörja något nytt. Det börjar klia i fingrarna. Här finns så många spel jag vill uppleva, försvinna i för en stund, några timmar, dagar, veckor.

Sands of Destruction till exempel. Upptäckte det av en slump förra året när jag var fast på Wikipedia. (Ni vet, när man klickar vidare i timmar.) Bakom titeln står flera personer från Xenogears produktionsteam och SEGA släppte spelet i USA 2010. Det faktumet, samt att Yasunori Mitsuda med flera skapat musiken, fick mig att ögonblickligen lägga en beställning. Eller Muramasa – The Demon Blade, skapat av Vanillaware, kreatörerna bakom Odin Sphere. Och det elva år gamla PS2-spelet Tsugunai: Atonement, med ett briljant soundtrack av herr Mitsuda, som går under namnet an cinniuint. Bara för att nämna några, skämshögen är ju större än jag vill erkänna.

Men istället för att kasta mig över min spelsamling, vågar jag istället inte välja. Jag håller mig undan, för jag vet ju hur det kan bli, när ett spel vinner mitt hjärta. Det blir allt jag tänker på, drömmer om, vill spendera tid med. Jag tror inte jag kan riskera det, nu när betyg står på spel. Jag behöver disciplin.

Samtidigt saknar jag att hälsa på i en annan värld, spendera tid med nya personligheter. Det känns tomt. Ödsligt. Kanske finns här en gyllene mellanväg. Kanske finns möjlighet att spela som belöning och även för inspiration. För let’s face it, all work and no play makes Anna a dull girl…