RPGaiden

japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Game over. Continue?

Det var ju typiskt! Den där återuppståndelsen av bloggen för nästan ett år sedan gick ju så där, eller hur?

Ja, jag får helt enkelt skylla på FF XIV Shadowbringers, som höll mig i något slags järngrepp. Något spelet fortfarande gör, förstås, för även om jag aldrig sett mig själv som en MMO-spelare så är det verkligen ett av de bästa spelen. Någonsin.

MEN! -fanfar-

Det kom ju ett ANNAT spel för inte så länge sen. Ett spel som jag drömt om sedan det fick pryda den tekniska demon för PS3 så långt tillbaka som 2005. Ett spel jag skrev om när trailern och utannonseringen ÄNTLIGEN var ett faktum 2015.

Den tekniska demon för PS3 lekte med alla FF VII-fans hjärtan.
Jag får fortfarande rysningar när jag ser trailern för FF7R från 2015.

Och nu i april, efter 15 långa år av längtan, förhoppningar och tvivel, så var det äntligen dags för Final Fantasy VII Remake.

Jag ska inte sticka under stol med hur mycket gåshud jag hade när jag satt med kontrollen i handen några dagar innan påsk och såg det magnifika introt. Jag ska inte hymla med att jag var alldeles tårögd över den mer än stämningsfulla musiken. Jag ska inte låtsas som att jag inte stod och stirrade på Cloud när han hoppat av tåget. Liksom, var han på riktigt? (Så riktig som en spelkaraktär kan vara i alla fall.)

Som jag undrade när första trailern kom för 5 år sedan – is this real life?

Originalets intro är ikoniskt, men så här bra trodde jag aldrig att det skulle kunna bli.

Och grejen är att ja, det var PÅ RIKTIGT! Hur ofta får man chansen att spela om ett spel som man redan vet allt om, men ändå är det fräscht, orört, oupptäckt? Det var en ganska crazy feeling – FF VII har ju ändå hängt med mig sedan tonåren.

Efter 42 intensiva timmar var min resa genom Midgar slut. Jag får återkomma till mina personliga höjdpunkter i FF7R i en anna bloggpost. (Och jag ska tamigfan hålla detta löfte nu! Okej?!)

Nu i dagarna har jag hoppat på ytterligare en remake, nämligen Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som originalet till SNES heter. Har inget minne av att jag har spelat en emulerad fan-översättning, men det kanske jag har gjort. I vilket fall som helst så är Trials of Mana ett lättsamt spel, med schysst flyt i striderna, bra musik och färggrann grafik.

Och om jag slutligen ska toucha en smula på läget i världen, så är jag oändligt tacksam över att jag avskyr att resa, inte gillar uteliv, sällan socialiserar med andra och hellre spelar varje ledig minut. För en gamer gör restriktioner i samhället inte så mycket, så länge internetuppkopplingen är stadig.

En mindre revival

För sex månader sedan skrev Fredrik ett inlägg i sin smått försummade spelblogg. Den lilla händelsen fick kugghjulen i min hjärna att snurra. Det kanske var dags att kasta Phoenix Down på min egen spelblogg? Så har jag förvisso tänkt under lång tid, eftersom bloggen har varit åsidosatt alltför länge, mycket på grund av LIVET™.

Just nu har jag svårt att spela mycket annat än Final Fantasy XIV. Se där, ytterligare en punkt där jag och Fredrik är ganska lika! Jag kanske kan återkomma till min fascination över FF XIV i en framtida bloggpost. (Så att jag inte bara återupplivar bloggen utan håller den levande också.)

Spellistan där uppe i menyn har inte uppdaterats på tre år. Hoppsan! Jag ska damma av den också, jag lovar. Senaste gången jag var här stod det att jag spelade Star Ocean V: Integrity and Faithlessness och Bravely Second. Det var inte riktigt sant, för jag har spelat Final Fantasy XV också, bland annat. I posten här under erkände jag att jag inte hade spelat klart det heller. Och gissa vad – jag har fortfarande inte gjort det. Oh well!

Däremot spelade jag klart Bravely Second nu i julas, typ två år sedan jag sparade sist. Jag visste att jag hade nåt litet jobb kvar att levla och sen skulle jag springa till sista bossen. Jag kan säga så här, att det lilla jag hade kvar av spelet var kanske två timmar, max. Och jag hade alltså väntat med det i över två år. Var är skämskudden?

Men nu är jag här igen! Äntligen? Eh, kanske inte. En vänlig själ kommenterade under 2017 och bad mig komma tillbaka. Sånt värmer. Jag tror dock inte att det kommer bli någon rusning hit. Men i väntan på att jag ska skriva ett mer innehållsrikt inlägg så gav jag bloggen ett nytt utseende.

Hej på er, ni som råkar hitta hit. Jag hoppas vi ses framöver. 🙂

Äntligen ett avslut

På senare tid har det varit svårt för mig att spela klart spel. Jag undrar lite vad det beror på. Kanske har det att göra med att jag inte gillar ”avsked” från spel jag älskar. Kanske har det att göra med att jag numera är så van vid Final Fantasy XIV, ett spel man kan spela lite närsomhelst och hursomhelst, en värld där det alltid kommer nya saker att utforska. För jag har spelat ohemult mycket FF XIV. Och jag som aldrig sett mig som en person som varken gillar att spela på PC (visserligen kör jag med kontroll) eller att spela online med andra. Fast jag antar att man kan ändra sig när det kommer till rätt spel.

Men det innebär inte att jag ogillar att spela single player-rollspel. Tvärtom. När Final Fantasy XII nyligen släpptes till PS4 så var jag bara tvungen att börja spela och loggade helt sonika inte in i FF XIV under 2-3 veckors tid. Det var skönt att spela något med en berättelse, med ett fast mål istället för många. Det var skönt att veta att när spelet är klart, då är det klart. Samtidigt infann sig den där sorgliga känslan. Men jag har ju spelat igenom FF XII förut, så jag visste ju vad som väntade. Kanske var det därför som jag faktiskt kunde tillåta mig att slutföra det efter 113 timmar, även om jag inte hade gjort klart allt.

Nu när jag har avslutat FF XII känner jag ganska stor skuld och skam över att jag inte har spelat klart flera andra spel på det senaste året. Här till höger visar jag vad jag spelar nu och i skrivande stund visas Star Ocean 5 och Bravely Second. Det är i teorin ingen lögn. Jag har inte spelat klart dem men skulle närsomhelst kunna göra det. Men, det har gått väldigt lång tid sedan jag spelade de senast. Jag vet att jag är nära slutet i Bravely Second, vad jag håller på med där är att levla upp alla jobben till max. Bara en fix idé som jag fick, absolut inget måste, men det hindrade mig från att gå vidare och bara banka sönder sista bossen. Jag tror att jag är överdrivet överlevlad så det skulle nog inte ta så lång tid. Nästan samma sak i Star Ocean 5, där har jag fastnat i sidequest-träsket och fått för mig att jag ska göra klart allihop. Spelet i sig är kort och världen är brutalt liten för att vara ett Star Ocean-spel (besvikelsen), så jag antar att jag försöker mjölka det som mjölkas kan. Problemet är ju bara att jag har tappat den röda tråden, att det blir svårt att dra mig till minnes vad som har hänt i berättelsen och hur stridssystem och annat funkar.

Jag har ju för tusan inte ens klarat Final Fantasy XV än! Häromveckan startade jag spelet för att ladda ner någon uppdatering, och jag bestämde mig för att spela lite. Herregud, jag kom knappt ihåg vad jag skulle trycka på när jag stötte på en fiende… Breath of the Wild ligger också orört sedan en tid tillbaka och Tales of Berseria kom jag av mig i. Pinsamt! Men så ser verkligheten ut just nu, så jag antar att det bara är att gilla läget och kämpa på bäst jag kan. Det är i alla fall skönt att FF XII inte blev liggande. De andra spelen jag nämnde kommer nog inte bli färdigspelade än på ett tag, men det har inte med FF XIV att göra, utan med The Legend of Heroes – Trails in the Sky. Man kan ju fråga sig varför jag väljer att börja ett helt nytt spel när jag har så många andra som väntar. Sanningen är den att jag började spela det när det var nytt, men kom aldrig riktigt in i det. Nu när det har varit orört i flera år kändes det ändå ganska rimligt att börja i den änden. Förhoppningsvis får jag ett till avslut snart.

Spellistan som försvann

Spelåret 2016 for visst förbi i all hast. Jag hade tänkt att i juldagarna publicera en lista över de spel från detta år som betytt något för mig, men så blev det visst inte. Shame on me. Jag hade också planer på en lite mer fläskig bloggpost om Final Fantasy XV, men ni kan ju gissa vad som hände.

Men jag vill inte få det att låta som att jag ger upp. Årets lista får helt enkelt vänta till nästa år. Det är inte lång tid kvar, ni kan säkert vänta. Och inlägget om FF XV kommer också att dyka upp. Jag har inte spelat klart det än, och lär inte göra än på ett tag (det är något positivt), så all form av spoilers undanbedes.

Jag hoppas att ni som fortfarande läser bloggen (hallå, nån där?) är villiga att surfa hit under nästa år också. Med förhoppning om fler skrivelser då. Gott nytt spelår!

I am Setsuna

setsuna-logo

Sedan utannonseringen har I am Setsuna fått representera en modern motpol till allt som kritiker och fans anser vara fel med rollspelsgenren. Spelstudion Tokyo RPG Factory tycks lova guld och gröna skogar enbart med sitt namn. Genom dem ska vi återigen få uppleva storheten av ett klassiskt upplagt JRPG. Frågan är bara om I am Setsuna levererar.

Fortsätt läsa

« Äldre inlägg

© 2020 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑