PS3

Tales of Xillia 2

Texten publicerades först hos Level 7 1 september 2014.
xillia2logo

I rollspelsvärlden är det inte jättevanligt med direkta uppföljare. Även om spelen många gånger heter samma sak men med en ny siffra på slutet är det ändå helt nya världar du möter när du väl tryckt på start. Tales-serien har bara haft en direkt uppföljare tidigare med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, men nu har även Tales of Xillia fått sin egen fortsättning.

Fyra nyanser av brunt
Tales of Xillia 2 fokuserar sin berättelse kring ynglingen Ludger Kresnik, men involverar samtidigt karaktärerna från förra spelet. Ludger är en fåordig man och det är lite udda att stöta på en (nästan) tyst hjälte år 2014. När jag spelade Tales of Xillia var det till en början en väldigt trevlig upplevelse som tog sig en kraftig törn mot slutet. De bruna och grådassiga miljöerna och den förfärliga jazzmusiken som irriterade mig då är något av det första som möter mig när Xillia 2 drar igång. Var jag på väg att gå en plågsam upplevelse till mötes?

Gråbrun estetik tilltalar inte.
Gråbrun estetik tilltalar inte.

Skuldsatt barnvakt
Ludger har nyligen misslyckats med att få jobb som agent åt företaget Spirius där hans äldre bror Julius jobbar. Av misstag blir Ludger indragen i en terroristattack som det råder mystiska omständigheter kring. Därefter går vår huvudperson snabbt till att bli beskyddare av flickan Elle, som vill nå det mytomspunna landet Canaan. Han lyckas även skuldsätta sig upp över öronen och får därför svårigheter att resa till andra städer. Allteftersom du betalar tillbaka skulden blir nya platser tillgängliga.

Huvudpersonen Ludger blir snabbt flickan Elles beskyddare.
Huvudpersonen Ludger blir snabbt flickan Elles beskyddare.

Extra mycket allt
Att samla gald är dock inte det lättaste, så spelet erbjuder mängder av extrauppdrag från vilka du kan tjäna större summor. Detta innebär också många återbesök till grottor och fält och uppgifterna känns snart ganska tjatiga. Som om inte detta är nog får du tidigt ett uppdrag som går ut på att hitta 100 katter som finns utspridda runtom i världen. Genom att hitta katter på olika ställen kan du utföra en ”Kitty Dispatch”, varefter de kommer tillbaka med föremål och ibland även nya kattvänner. Xillia 2 är fyllt med mycket att göra utöver grundhistorien, så till den grad att jag gissar att nära 70 procent av spelet är valbara kapitel och uppdrag.

Banken är nästan värre än i verkliga livet. Den som är bra på att betala tillbaka får presenter.
Banken är nästan värre än i verkliga livet. Den som är bra på att betala tillbaka får presenter.

Hela världar i sin hand
Världen har inte genomgått någon förändring sedan sist, samma gamla platser väntar förutom ett par nya områden, så för att göra saker och ting lite mer spännande hotas den ”primära dimensionen” av ”spruckna dimensioner”. Självklart blir det Ludger och kompanis jobb att förinta hotet. Men de trasiga dimensionerna erbjuder heller inget nytt, istället är de kopior av din egen värld och det blir snabbt enformigt att springa igenom samma områden flera gånger om.

Vänner för livet
Spelet består av ett huvudkapitel och många små extrakapitel i vilka man kan följa en viss karaktär på ett uppdrag. Det ger berättelsen och världen mer hull och ger även Ludger större chans att bekanta sig med sina vänner. Han kan nämligen förbättra sin relation med alla i sällskapet på två sätt. Under spelets gång får du i vissa situationer möjlighet att välja ett av två svarsalternativ för Ludger. Väljer du rätt kan vissa av dem stärka vänskapsbanden med de andra. Att vara länkad med en viss karaktär i strid förbättrar också förhållandet men det går betydligt långsammare.

Väljer du rätt alternativ kan de andra vännerna tycka mer om dig.
Väljer du rätt alternativ kan de andra vännerna tycka mer om dig.

Slagfärdigt på slagfältet
Striderna i Tales-serien har alltid varit väldigt underhållande och Tales of Xillia 2 är inget undantag. De fungerar som i den första delen, men med Ludger kommer en ny nivå – eller i alla fall fler saker att hålla reda på. Ludger kan använda tre olika vapen; dubbla svärd, en slägga och dubbla pistoler. Vapnen har unika specialattacker och går olika bra ihop med de övriga karaktärerna. Om Ludger till exempel är länkad med Leia är det bäst att han använder sin slägga då hon använder en stav, men länkar han istället med snabbskjutande Alvin är det bäst att dra upp pickadollerna för att kunna dra nytta av explosiva kedjeattacker. Men detta är inte allt. Ludger kan även transformera sig och mata hårdare attacker mot fiender. Samtidigt är han immun mot skada, istället kortas tiden han är transformerad när han tar emot ett slag.

Välj rätt vapen beroende på vem du länkar med i strid.
Välj rätt vapen beroende på vem du länkar med i strid.

Upprepningar i kubik
Den största behållningen i Tales of Xillia 2 är utan tvekan striderna och karaktärernas interaktion med varandra. Röstskådespelarna gör ett bra jobb och det är mysigt att träffa alla igen. Det som är mindre bra är avsaknaden av en öppen värld, att vissa platser ser klipp-och-klistrade ut och därmed inte blir så spännande att besöka, samt att musiken inte håller den nivå som jag vet att kompositören Motoi Sakuraba är kapabel till. Att spelet lutar sig mot flera upprepningsmoment är också mindre upphetsande. Med alla spruckna dimensioner och extrauppdrag, som kan innebära att spöa x antal av ett monster x antal gånger, kommer du återbesöka samma ställen ofta, vilket blir tradigt till slut.

Ludgers katt Rollo är en fluffig, tjock och supersöt sidekick.
Ludgers katt Rollo är en fluffig, tjock och supersöt sidekick.

Lätt att spela sönder
Visserligen är det fullt möjligt att strunta i allt extramaterial, men lider man av ett slags Pokémon-syndrom (”måste fixa allt!”) så är det svårt att inte grotta ner sig totalt i vad som erbjuds. Efter 81 timmar hade jag gjort nästan alla extrauppdrag, spöat extra hårda monster och hittat alla hundra katter. Det kändes som om mina ögon och fingrar blödde, men det kanske det var värt, för jag hade rätt så kul under tiden. Man skulle kunna säga att jag har slutit cirkeln med Tales of Xillia 2. Första spelet var bra i början men blev sämre mot slutet. Nu var jag inte så positivt inställd i början, men ju mer jag spelade desto bättre kändes det. Även om Ludger är en platt karaktär som mest är bollplank åt alla andra, så växer han också och berättelsen innehåller ett par riktigt starka scener att se fram emot. En sak är i alla fall säker – Bandai Namco är bättre på att göra uppföljare än vad SquareEnix är.

Kul med många sidouppdrag för den som vill veta mer om karaktärerna och världen
Smart och omväxlande stridssystem
Roligt att återse alla karaktärer från Tales of Xillia
Här finns saker att göra så du kan spela långt över 70 timmar
Bra röstskådespeleri
Rollo
Tråkigt att sidouppdragen blir väldigt repetitiva efter ett tag
Striderna blir också tjatiga när man har jagat reda på en viss typ av fiende för femtioelfte gången
Synd att huvudpersonen knappt pratar
Musiken är bara okej – Motoi Sakuraba kan bättre
Saknar en öppen värld att springa runt i
Oinspirerad grafik på sina ställen

2 kommentarer på “Tales of Xillia 2”

  1. En bra och tydlig recension men som gammalt fan måste jag ju rättade dig med att Tales of Destiny faktiskt också har en uppföljare även om den bara kom i japan.

    Annars tycker jag både ettan och tvåan har samma problem: upprepningen! Det tar aldrig slut på dom tråkiga tomma miljöerna, hamnstäderna i ettan är bland dom mest deprimerande platser jag besök i spel, så stort så tomt.

    Musiken håller jag också med om, bland Motois sämre verk men att hålla samma kvalite alltid kan såklart bli svårt, det är nog bara han och Koji Kondo som gjort såna mängder spelmusik som dom har.

    1. Ja förstås! Jag tänkte bara på de som hade kommit i väst när jag skrev det här. 🙂 Kanske borde jag ändra det, eller så låter jag det stå.

      Där slog du huvudet på spiken! Åh, hamnarna är SÅ TRÅKIGA!!!! Hatar sån där copy-paste-grafik. -_-

      Absolut, det är nog inte det lättaste att spruta ur sig sköna kompositioner titt som tätt. Men om det är nånting jag vill klassa som boven till att Sakuraba är mycket sämre idag än tidigare, så är det att han tagit för mycket inspiration av jazz. Jag saknar hans rockiga, svängiga, melodiska och ösiga låtar från Star Ocean 2, Baten Kaitos osv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.