japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Kategori: Wii (Sida 1 av 2)

Utan min skugga kunde jag lika gärna vara död…

Detta inlägg kan innehålla spoilers. Beware.

Året var 2009. Jag spelade Final Fantasy VI för andra gången, med guide och allting.

2012. I en nyck av bästa sort får jag för mig att spela om nämnda spel. Guiden är ett minne blott.

Efter ca 13 timmar har världen rasat samman och det är dags att ge sig ut på jakt efter vännerna som spridits med vinden. 9 timmar senare och jag har hittat bekanta ansikten och några nya, men ett kärt anlete saknas mig. Vart kommer jag hitta Shadow? En svidande föraning säger mig att jag har missat nåt vitalt. Internet hjälper mig och visst är det så, jag har i stressen av en klocka missat att vänta in min favoritkaraktär och därmed dömde jag honom till döden.

När insikten väl har lagt sig går luften ur. Det är fan inget roligt längre. Jag stänger av. Lägger ifrån mig kontrollen. FF VI-strejkar.

Jag blir så jävla bitter. Så sur på mig själv, att jag inte mindes detta. Förbannelsen med att spela med guide, saker man borde minnas blir tillintetgjorda för att man inte behöver minnas, just i den stunden. Helvetes jävla skit!

Inte fan bryr jag mig om Umaru, Gau, Relm, eller ens Mog, men nog fan får man med sig dem utan svårighet. Varför kunde inte Interceptor vara en karaktär istället för jetin Umaru?

Så ja, jag är sur på Final Fantasy VI. Skitspel. You heard me. Och jag är sur på mig själv, som inte mindes. Eller som inte kollade upp saken innan det gick för långt.

Har en annan sparfil, ca 10 timmar tillbaka. Oklart om den är precis innan Shadow riskerar att försvinna för evigt. Är det värt det? Spela om allting igen? Orkar jag? Eller ska jag bara strunta i att det blev så och rädda världen från Kefka? Eller, skita i att spela klart överhuvudtaget. Det verkar ju vara så jag gör numera… #depp

The Last Story

Texten publicerades först hos Level 7 5 mars 2012.

Mittemellan Final Fantasy XIII-2 och Biowares annalkande rymdepos Mass Effect 3 har en oslipad diamant hamnat på våra svenska spelhyllor. På omslaget syns namnen Hironobu Sakaguchi och Nobuo Uematsu, namn som lovar mycket inom JRPG-genren. 2004 lämnade Sakaguchi Square Enix och startade Mistwalker med hjälp av Microsoft. Vid tidpunkten var Xbox 360 inte synonym med JRPG:n och vare sig Blue Dragon eller Lost Odyssey blev några större succéer. Sakaguchis senaste projekt har tydliga likheter med uppkomsten av Final Fantasy, spelet som räddade dåvarande Squaresoft från konkurs. Kan The Last Story vara vändpunkten för Mistwalker? Fortsätt läsa

Xenoblade Chronicles

Recensionen publicerades först hos Level 7 29 augusti 2011.

I början av sommaren gav Nintendo på nytt ut en av sina största spelklassiker från 1998, Ocarina of Time. Det är en fin gest att låta nya gamers få uppleva det många andra växte upp med. Två månader senare släpper Nintendo ett nytt spel. För ovanlighetens skull är det en titel som inte hittat till USA:s breddgrader. Vi borde känna oss utvalda. Speciella. Om Ocarina of Times nyrelease är en fin gest, så är detta spelsläpp en kärleksförklaring. Monolith Softs Xenoblade Chronicles är inget mindre än ett fantastiskt spel, en titel som i mina ögon tar över stafettpinnen från Ocarina of Time, som världens största, mest involverande och hjärtgripande äventyr. Tyvärr har jag en malande misstanke om att alldeles för få människor kommer att spela det. Jag hoppas kunna påverka den dunkla föraningen med denna text. Fortsätt läsa

Rollspelens nya hopp

Detta inlägg publicerades först hos Level 7 23 augusti 2011.

För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.

The Legend of Zelda - Ocarina of Time

De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.

Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.

Xenoblade Chronicles

Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.

Xenoblade Chronicles

De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…

« Äldre inlägg

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑