Mars 2010. Peppen var enorm. Jag hade lyckats få en veckas ledighet från mitt dåvarande jobb. Final Fantasy XIII:s release närmade sig och under sju dagar skulle jag sitta och pressa som aldrig förr. Och det skulle bli awesome.

Plattform: PS3 / 360
Utvecklare: SquareEnix
Utgivare: SquareEnix
Släppdatum: 9 mars 2010 (EU)
Köp här: Webhallen

Efter 29 timmar hade jag nått en punkt då spelet rusade upp i svårighetsgrad och jag beslutade mig för att rådfråga den inbundna guide jag köpt (mest för att ha). När jag insåg att guiden uppgav ett visst sätt att göra saker på för att med lätthet ta sig vidare i spelet och jag inte ens var i närheten av detta så tröttnade jag. Det kändes som att jag blev bestraffad för att jag inte utvecklat mina karaktärer på ”rätt sätt” och det skulle ta mig en evighet att komma på rätt spår. Peppen var som bortblåst. Jag intalade mig själv att jag hade brist på tid och att jag skulle ta upp spelet snart igen. Så skedde aldrig.

Nu i år har en fortsättning utannonserats – Final Fantasy XIII-2 – ett spel som jag kommer att köpa och spela, oavsett vad jag tycker om föregångaren. Men med detta faktum ansåg jag att FF XIII behövde avklaras. Jag vill i alla fall kunna lämna det bakom mig, och börja kika på trailers och bilder från det nya spelet, som jag hittills hållit mig borta ifrån. Den här gången skulle jag besegra spelet och inte tvärtom.

Jag tänker vara ärlig och säga det – jag använde guiden i stort sett hela tiden. Det var ett mycket bra beslut, genomspelningen blev betydligt enklare och jag slapp göra samma misstag som förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag hade orkat ta mig igenom det här spelet om det inte varit för guiden och det är väl nu vi börjar komma till det smaskiga centrat av denna text. Det är nu ni ska få veta vad jag tycker om Final Fantasy XIII.

Som trogen rollspelare är Final Fantasy en av mina favoritserier. Jag har funnit stor glädje och behållning av att spela FF V, VII och IX och har återvänt till just dessa delar flera gånger. Final Fantasy XIII är minst sagt annorlunda. Även om förändringen till det sämre började redan i FF X till PS2 så var jag inte beredd på det stora steg bakåt som serien tog med XIII.

Spelets hektiska intro är förstås en fröjd för grafikkåta ögon och även om man inte riktigt förstår vad som håller på att hända så är det med lite spänning man tar sig fram i en stad under attack. Vad du som spelare inte vet, är att du är placerad på en räls och kommer ha få eller inga möjligheter att vika av under spelets gång. Den stad, nej, den värld du har hamnat i, må vara ett grafiskt vidunder utan dess like, men kommer utan det mest väsentliga – själ. Precis som världens namn – Cocoon – antyder, är du innesluten i detta vackra skal du knappt får veta något om och inte kan interagera med. NPC:er är nästan som bortblåsta, likaså är städer och en världskarta finns inte, om man inte räknar ett stort fält man kommer till långt senare i spelet. Dessutom introduceras man till ett par intressanta biroller, men de utvecklas aldrig tillräckligt. De är väldesignade till max, Jhil Nabaat är en fröjd för ögat, men hon får ett utrymme om ca 5 minuter i spelet. Vem var hon? Vad gjorde hon? Vad ville hon? Jag inser att det är bättre att sluta fundera kring alla frågetecken som existerar i FF XIII – det finns bara en väg att gå och det är framåt. Denna väg kantas av strider och det är egentligen detta som är själva poängen med FF XIII.

Striderna är ATB-liknande med flera ”slots” som kan fyllas med vald aktivitet. Man kan förstås gå in i menyn och välja precis hur man vill, eller så väljer man det enklare alternativet och låter spelet ta besluten åt dig. Rent krasst är stridssystemet en enda stor bevakningsprocedur. Viktigast av allt är att hålla koll på din gruppledares HP-mätare, för om den når noll så är spelet över. Intressant att dina gruppmedlemmar alltid sköter sig själva annars men inte tycks kunna återuppliva en fallen kamrat… Karaktärerna kan ta sig an olika roller, ungefär som jobbsystem, och med dessa kan man skapa olika ”paradigm”, som man byter emellan. Beroende på vilken fiende man möter kan vissa paradigm vara mer effektiva än andra och det absoluta målet för varje strid (förutom att vinna förstås) är att få sin fiende att nå en ”stagger point” så att man med lätthet kan ha ihjäl den. Striderna är, dessvärre, den största behållningen med Final Fantasy XIII, samtidigt som man kan tröttna på de ständiga bataljerna. Det är dock ingen idé att undvika dem – efter varje strid tilldelas man Crystarium Points, som man använder för att utveckla sina karaktärer, lite på samma sätt som man gjorde i Final Fantasy X. Även om man strider med varje monster man ser, kommer det finnas tillfällen då man behöver ”grinda” för att hålla sitt party tillräckligt starkt för framtida möten.

Berättelsen i Final Fantasy XIII är en knepig sådan. Jag är en av dem som anser att Final Fantasy VIII kryllar av plot-holes (även om jag gillade det när det var nytt), men XIII slår ett sorts nytt rekord. Redan från början peppras man av alla dessa termer: fal’Cie, l’Cie, Cieth, Focus, Cocoon, Pulse, Ragnarok, men ingenstans hittar jag nån mening. Ingenstans hittar jag en förklaring, eller nånting som ska ge mig en anledning att fortsätta spela. Spelet utsmyckas med vackra mellansekvenser, där tanken nog är att man ska känna nåt för karaktärerna. Men jag känner mig tom, förd bakom ljuset. Vilka är de här personerna, och vad har de att säga mig? Jag charmas inte av Snows envisa ylande om att han är en hjälte och hans relation med Serah ger mig kalla kårar. Designteamet har verkligen misslyckats med flera saker i FF XIII och Serahs proportioner är en av dem. Hon ser ut som en tändsticka och i armarna på biffen Snow kan man nästan undra om det är fråga om pedofili. Sazh, den enda mörkhyade karaktären i hela spelet, får agera comic-relief och har dessutom en Chocobo som bor i hans afro. Hur det kommer sig verkar inte vara viktigt. (Och folk har mage att klaga på att Zidane har svans…) Men värst av alla är ändå Vanille, vars konstiga stön, nippriga fnittrande och andra läten får min mage att vrida sig.

Jag kan faktiskt förlåta att världskarta och städer har försvunnit – det behöver inte vara essensen av ett rollspel, även om det hjälper dig som spelare att känna dig kopplad till det som händer. Däremot är det mig obegripligt att storyn skövlas som regnskog. Där har vi grunden för ett rollspel. Men skaparna av FF XIII är riktigt dåliga storytellers. De lyckas inte framföra nånting i själva spelet, och försöker lösa detta med en databas som ska ersätta bristen på berättarteknik. Om jag förstår SquareEnix rätt så vill de alltså inte att jag ska uppleva, förstå och avnjuta storyn medan jag spelar, utan jag ska istället läsa om världen, karaktärer, företeelser med mera i menyn? Tänk dig om samma sak gällde på bio. Du kommer till biografen, men i insläppet så får du en broschyr. I denna står i punktform vad filmen handlar om, eftersom du inte kommer förstå vad som vill sägas på vita duken. Låter det bra? Skulle man ens gå och se film då? Nej, jag skulle inte tro det.

Final Fantasy XIII är överdesignat, lite som en plastikopererad brutta som tror att utseende är allt, men som har ett ruttet inre. Final Fantasy XIII är som amish-folket – i många långa timmar är du ledd av spelet med få eller inga val, men helt plötsligt blir det rumspringa och det är helt upp till dig hur du vill utveckla karaktärer, vapen och om du vill jaga efter feta monster. För mig var vapenuppgraderingen kaotisk, (jag ville ju inte välja fel!), och att plötsligt få en massa alternativ gjorde mig bara förvirrad och trött. Inte ens i musiken kunde jag hitta tröst. Melodierna är som bortblåsta, istället fylls dessa kalla korridorer av mekaniska ljud. Glöm allt vad känsla heter. Det finns inte här. En enda låt, stridstemat Saber’s Edge, erinrade mig om Boss Battle från Final Fantasy XII, men allt annat är opersonligt och anonymt.

Såhär i efterhand är det svårt att tro att jag spenderade 50+ timmar på detta spel. Det är svårt att tro att jag satt och pressade 8-9 timmar i sträck vissa dagar. Egentligen kan jag säga att det äcklar mig. När jag tänker tillbaka kan jag känna av en lätt molande huvudvärk. Kanske en sorts ångest över de förlorade timmarna. Men nu är det gjort, spelet är avklarat, jag kan gå vidare. Ärrad förstås, men det som inte dödar gör mig starkare.

Fang och hennes dialekt
Vacker grafik
Vanille
Musiken
Saknar en välberättad och bra story
Alltför linjärt
Outvecklade biroller