japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Värdet av Wild ARMs 3

Texten publicerades först hos Level 7 18 januari 2012.

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?

4 kommentarer

  1. Niklas

    Oj, känner mig nog för första gången peppad på ett Wild ARMS! Får slänga in serien på min ”ska spela när jag har tid”-lista, strax efter Xenogears 🙂 Hur är de andra spelen i serien? Jag vet att jag spelade ettan någon gång i en avlägsen forntid (runt år 2000, kanske?), men att vi inte riktigt hade någon större aning om vad vi höll på med. Tror ingen i kompiskretsen klarade det heller. (en liten kul anekdot är att lillasystern till personen som ägde Wild ARMS idag är en känd bloggerska).
    Niklas skrev nyligen: Dragon Quest V

    • Anna

      Åh! Kul att kunna väcka din nyfikenhet kring Wild ARMs! 😀
      Jag har spelat alla i serien, men ännu inte klarat WA XF till PSP. Hursomhelst, alla delar i serien har varit väldigt roliga spelupplevelser, men om jag ska välja favoriter då blir det nog WA5 och trean och ettan på en delad andraplats. Men det betyder inte att del två och fyra inte är värda din tid. 🙂

      Jag tyckte verkligen att serien hittade hem på ett väldigt bra sätt i del fem, musiken är fantastisk (även om Michiko Naruke inte var med på samma sätt som i de första tre), världen är stor och rolig att ta sig fram i, karaktärerna är bra. Och fyran har faktiskt en av de mest minnesvärda kvinnliga karaktärerna – Raquel. 🙂 Hoppas du får tid att spela den här underbara och lite förbisedda serien efter Xenogears (woho!!).

      Jättetack för din kommentar! 😀

      • Niklas

        Ah, bra karaktärer brukar vara ett tecken på att man kommer vilja spela klart spelet. Har för mig att det var rätt pusselaktigt, bitvis. I alla fall ettan. Gäller det hela serien? Är det dryga pussel? Pussel i RPGs är ju lite hit-or-miss, å ena sidan Lufia 2 – som är fasligt bra -, och å andra sidan… Alundra. Som var rätt drygt även med guide framme.
        Niklas skrev nyligen: Dragon Quest V

        • Anna

          Ja, det stämmer, pusselelement finns i alla spel. 🙂 Ettan och trean gör det bra och lite på samma sätt. Kanske tvåan också, just nu minns jag faktiskt inte. 😀 I del fyra förändrades serien lite, bland annat med ett uppdaterat stridssystem. Även gameplayet var lite annorlunda med en del plattformsmoment. Men, det var en bra del i serien.

          Efter del fyra gick Media.Vision ut med en poll där de undrade vad folk hade gillat och ogillat. Jag svarade på den, och därför känner jag att jag fick med my two scents till del fem. 😀 Det är faktiskt den mest kompletta delen, känner jag. Åh, underbart spel… <3 Också mycket pussel där men inte fokuserat till karaktärerna utan huvudpersonens vapen. 🙂 Mycket smart gjort.

          Tycker inte att pusslen är dryga, de passar faktiskt bra in – mycket bättre än anomaly-pusslen som finns i FF XIII-2. 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2020 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑