RPGaiden

japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Sida 16 av 27

Xenoblade Chronicles

Recensionen publicerades först hos Level 7 29 augusti 2011.

I början av sommaren gav Nintendo på nytt ut en av sina största spelklassiker från 1998, Ocarina of Time. Det är en fin gest att låta nya gamers få uppleva det många andra växte upp med. Två månader senare släpper Nintendo ett nytt spel. För ovanlighetens skull är det en titel som inte hittat till USA:s breddgrader. Vi borde känna oss utvalda. Speciella. Om Ocarina of Times nyrelease är en fin gest, så är detta spelsläpp en kärleksförklaring. Monolith Softs Xenoblade Chronicles är inget mindre än ett fantastiskt spel, en titel som i mina ögon tar över stafettpinnen från Ocarina of Time, som världens största, mest involverande och hjärtgripande äventyr. Tyvärr har jag en malande misstanke om att alldeles för få människor kommer att spela det. Jag hoppas kunna påverka den dunkla föraningen med denna text. Fortsätt läsa

Rollspelens nya hopp

Detta inlägg publicerades först hos Level 7 23 augusti 2011.

För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.

The Legend of Zelda - Ocarina of Time

De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.

Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.

Xenoblade Chronicles

Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.

Xenoblade Chronicles

De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…

Det moderna miraklet

Som europé känner jag mig redan enormt tacksam för att Xenoblade Chronicles släpps i övermorgon. Det är, som engelsmännen skulle säga, ”a dream come true”. Jag har i ögonvrån sett höga betyg skymta förbi från alla håll och kanter men jag avstår från att läsa recensioner eller allehanda intryck. När spelet väl packats upp av mina darriga händer, fulla av vördnad, (som alltid när jag öppnar ett spel jag sett fram emot), och till slut sitter i min Wii, då kommer jag ta del av resan och göra den till min egen.

Den stundande releasen kan bli ett enormt uppsving för Wii:s rykte under dess sista levnadstid, och det känns verkligen som att Wii:n gör ett sista dödsryck för att bli ihågkommen som nånting annat än en konsol mest för barn. När förväntan över Xenoblade nästan står mig upp i halsen, möts jag av nyheterna som jag har hört ryktas om, men inte vågat lita på till 100%.

The Last Story och Pandora’s Tower är bekräftade för europeisk release under 2012.

Det är ingen tvekan om att jag kommer köpa båda, men ärligt talat så känner jag mig mest nyfiken på The Last Story. (Det är ett sånt spel där artworken ledde till ett inköpsbeslut.) Jag äger redan soundtracket, men har avstått att lyssna på det. (Oroar mig för att göra samma miss jag gjorde med Chrono Cross. Lyssnade sönder soundtracket under 2 års tid innan jag kunde spela, och den bild jag skapat mig av spelet genom musiken, matchade inte det som grafiskt visades, även om det var väldigt bra.) Jag vill behålla mystiken kring The Last Story ett tag till.

Pandora’s Tower känns lite mer som ett äventyrs-RPG, och inget fel med det, men jag är nog mer old-school när det kommer till kritan.

När nyhetsruset har lagt sig så kan jag inte hjälpa att hoppas att de här tre spelen är fortsättningen på det Radiant Historia nästan ensamt försökt att göra – bygga upp rollspelens trovärdighet igen. Genren är inte död. Det finns nya vändningar att ta. Det finns kraft att åstadkomma saker, bara utvecklarna vågar forma nya mallar, utan att för den delen bryta sig loss från genrens rötter.

Det är en spännande tid vi lever i.

Och bara det faktum att inget av dessa tre spel har utannonserats i USA, gör sötman ännu sötare. Så många spel som jag har importerat för att kunna spela, så mycket pengar jag har spenderat. Nu är det deras tur. Låt oss se om det några amerikanare som importerar en europeisk Wii. Låt oss se om deras längtan bevisar sig vara ens hälften så stor som min egen. Detta är en liten upprättelse för alla de år som vi fått uppleva spel släppta långt senare än resten av världen, eller inte alls.

Till er som är ansvariga för dessa releaser här i EU – TACK.

 

Veckans speltriss [v 31]: Liten

Den här veckan skiner Emmy ljus på de små sakerna i spel. Jag har valt att fokusera på karaktärer av en lite mindre storlek.

Söta sidekicken Mieu från Tales of the Abyss, här i händerna på Ion.

Lill-flickan Eiko i Final Fantasy IX är bara 6 år gammal...

Det är svårt att tro att den lilla men väldigt mogna tjejen Aht i Radiant Historia bara är 9 år.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑