Arkiv för december 2011

Rollspelsåret 2011

Eftersom jag inte varit med i #bloggoty11 så har jag bestämt mig för att göra en genomgång av de spelen jag spelat detta år.
I kronologisk ordning också. :P Här finns alltså inte ”årets spel” eller nånting annat list-aktigt med, utan bara de spelen jag spenderat timmar i, vare sig de är nya eller gamla. Trevlig läsning!   Mer >

The Tale of Tales

Tales of the Abyss till 3DS

Lite i skymundan släpptes Tales of the Abyss till 3DS i november här i Europa. En stor nyhet, egentligen. Originalet till PS2 släpptes i USA 2006, så jag importerade. Men här kom alltså chansen för alla, som inte vill eller kan importera, att spela ett riktigt bra rollspel. Men den här releasen hade gått mig förbi.
Jag visste att den skulle bli av, men inte när. Sökte efter spelet på Webhallen igår och när jag inte fick upp en träff tänkte jag att spelet nog inte kommit än. Inne hos PLAY ser det ut som att vi fortfarande väntar. Men efter att ha läst en blogg på Loading idag så insåg jag att släppet redan hade skett och dessutom i extremt få upplagor.

Med andan i halsen gav jag mig in på eBay. Där landade prislappen på ca 150 dollar. Närmare tusenlappen med andra ord. Jag vred mig lite där jag satt i stolen. Jag är inte den som tvekar när det gäller spel jag vill ha, jag går lättare utan mat än utan spel om man säger så. Men pengarna har inte vuxit på träd på sistone, så just eBay lockade inte den här gången.

Men så kom jag att tänka på hur Fredrik gör när han köper spel. Dels köper han i stort sett bara PAL-versioner för att stötta releaser i Europa, dessutom så köper han det mesta på sin lokala Game- eller Gamestop-butik. Jag är lite tvärtom. Jag importerar nästan mer än jag köper inhemskt (men köper ibland dubletter för att stötta EU-releaser) och jag shoppar helst på nätet. Så jag bestämde mig för att ringa runt till ett antal Game-butiker i Stockholm. Kanske skulle nån av dem ha ett ex kvar…?

De första tre gav ingen träff, hos den fjärde svarade ingen. I en hastig tankevändning fick jag för mig att ringa Game i Täby, där mamma åker förbi på väg hem från jobbet. Jag chansade. Och lyckan var enorm när den trevliga killen på andra sidan luren sa att de hade ett exemplar kvar. 399 kr! Jag gick som på moln och hade hjärtat i halsgropen. Lade genast undan det i mammas namn och informerade sedan henne om vad jag behövde hjälp med.

När mamma kom dit hittade de inte spelet (kanske för att jag bett killen att lägga det långt bort åt helsike så att ingen annan skulle råka få köpa det), undrade om det verkligen var dit jag ringt och inte Gamestop, men mamma gav inte med sig och till slut hittades spelet. Visserligen ligger hon ute med pengar nu, men det är snart lön så de får hon igen. Och jag kommer ha en tjusig remake av ett riktigt bra Tales-spel i min ägo, värd varenda krona, jag har dessutom lyckats stötta rollspelsreleaser här i EU. Det är verkligen tråkigt att spelet kom i så liten upplaga (en Game-butik sa att de bara hade fått 4 ex…), men nu kan i alla fall jag sova lugnt om natten.

Nu måste jag bara skaffa en 3DS också… ;D

Flykt till fantasin

Det är inte så att jag har brist på spel att spela. Skämshögen är relativt stor och 2012 kommer en hel del spel som kommer kräva min tid. Ändå gör jag det här. Återvänder – till något välkänt. Beprövat. Bekvämt. Nostalgiskt.

Senaste gången jag spelade Final Fantasy VII var efter att ha klarat av Crisis Core i april 2008. Frestelsen blev helt enkelt för stor och att ta del av historierna efter varandra på det sättet fick mig att öppna upp ögonen ännu lite mer för vad som sägs emellan raderna. Och nu sitter jag här igen, med kontrollen i handen. Även om man är väldigt bekant med vad som kommer att hända och hur saker kommer att utspela sig, så gör jag små förändringar varje gång jag spelar. Jag tror dessutom att jag redan råkar vara aningen överlevlad…

Så vad hände med Wild ARMs 3? Det är inte bortglömt. Det ska också klaras av. Men jag blev bara så otroligt sugen på FF VII och tja, jag har alltid återvänt till det spelet med jämna mellanrum sedan jag spelade det första gången i oktober 1999. Det var dags nu. Nästan 13 timmar på två dagar, varav ca 9 idag. Det har börjat bra! :)

Fanart jag tecknade 11 november 1999. Tittade på en liten originalbild i färg i SuperPLAY. Dvs, inget kalkerande!

 

Final Fantasy IX för fjärde gången

Detta inlägg kan innehålla spoilers. Läs vidare på egen risk.

Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.

Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.

Första försöket. Dödare än död. Jahopp.

Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!

Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.

Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.