Speltankar

Att hitta tillbaka till spelen

Det här är ett inlägg från 13 juni 2013 som jag hittade bland mina utkast. Tyckte det var lite synd att texten låg opublicerad och därför dyker den upp nu.

—–

Man skulle kunna kalla mig för kontrollfreak. Jag avskyr förändringar, stora som små, som river upp ens vardag. Men allra mest hatar jag förändringar som sker inombords, de där tysta, som man nästan inte märker. Vadå, är inte jag samma person som när jag gick i gymnasiet? Att jag är 30 år fyllda är lite som ett skämt. Hah, jag?! 30 bast? Glöm det, jag är inte en dag över 21. För så känns det. Och djupt inom mig längtar jag något enormt efter mitt flickrum, tillbaks till en enklare vardag, ett enklare liv. Där tid fanns att förkovra sig i vad man än tyckte var roligt och där jag utan problem kunde spendera 8-9 timmar i sträck på ett spel. Spelen ja… Det kan ju omöjligt bara vara jag som har ändrats, nånstans måste ju även spelen ha gått igenom en förändring?

Det är kanske inte lätt att vara nischad. Antingen älskar man spelen som tillhör ens favoritgenre eller så hatar man dem. Lika mycket som man älskar att spendera timme efter timme i en annan värld, lika mycket förbannar man att man inte har tiden att vara där. Längre. Även om jag gått igenom en del förändringar de senaste åren så har mitt rollspelsintresse alltid stått pall. Det var navet i min tillvaro, det var ett intresse som jag tillät definiera vem jag var som person. Trots alla förändringar jag genomgått så vill jag stå fast vid den punkten, men det senaste året har jag tvingats att inse att det kanske inte är fullt möjligt längre.

Att vara ambitiös är en jättefin egenskap. Att vilja mycket, visa framfötterna, vara först med det nya och kunna briljera i skrift. Den personen har jag alltid velat vara och stundvis även varit, trots del- och heltidsjobb. Spelandet har alltid varit en ”hobby”, fastän det egentligen var hela mitt liv. Det hamnade alltid vid sidan om. Jag kunde inte släppa taget om den trygga inkomsten, trots att den tillhörde det sömnigaste och minst utvecklande jobbet. Jag vågade aldrig ta språnget. Ändå försökte jag hålla mig kvar, med näbbar och klor, kring min egenskapade dröm om vem jag var, och skulle vara. Till slut sitter man där och orkar inte ens bry sig om spelen, vet inget om releaser och vad som är nytt eller kommande, viker bort blicken varenda gång man går förbi spelhyllan. Det största intresset växte till en skam, för att jag inte kunde bibehålla samma fokus som jag gjort under yngre år.

Flyttade och började bygga upp en ny tillvaro, ett nytt jag. Men här skulle även mitt gamla jag få extra mycket utrymme, i form av ett helt eget spelrum. Till en början kändes det konstigt, krystat, att ställa upp sina spel och konsoler, som varit nedpackade så länge. Skulle jag egentligen få någon användning av dem igen? Lurade jag bara mig själv?

Ni no Kuni testade jag på Gamex-mässan i november 2012. Det såg mysigt ut, men jag som typ aldrig testat ett demo var väl inte överdrivet förtjust att bara kastas in i ett spel sådär. Jag vill ju vara med från början. När Ni no Kuni äntligen kom, en vecka försenat, insåg jag att jag hade ett eldprov framför mig. Det fanns två möjliga utgångar. Antingen skulle jag inte fastna för spelet av någon anledning, spela några timmar och sen sluta, för att aldrig röra det igen – eller så skulle jag bli charmad, slukad med hull och hår och stänga in mig i det där rummet, där den yngre jag kan få liv igen.

Ni no Kuni är måhända inte ett spel som omdefinierar den japanska rollspelsgenren, men det är i alla fall spelet som drog mig ur den speltorka jag genomlidit i nästan ett år. Studio Ghiblis närvaro är så påtaglig, många gånger känns det verkligen som att styra huvudkaraktären i en av Hayao Myazakis filmer. Oliver är en ung men genuin hjälte som lever på hoppet att kunna återuppliva sin mamma i sällskap av den kufiska alven (?) Mr. Drippy. Level 5:s noggrannhet värmer mitt hjärta. Bara sättet Oliver är animerad när han springer upp- eller nedför trappor är precis som Studio Ghibli hade gjort det.

Äntligen känner jag av det igen, suget att spela mera och fortsätta framåt. Vill insupa allt och lite till av det som erbjuds och spenderar mängder med tid på att lösa så gott som alla extrauppdrag. Berättelsen är enkel, för att sedan kompliceras och kanske vridas en gång för mycket, men det innebär att spelet fortsätter, så jag är nöjd ändå. Musiken, komponerad av Joe Hisaishi och framförd av Tokyos symfoniorkester, är grandios, triumferande och ibland lite för mycket, men aldrig nånsin dålig. Världskartans tre olika stycken, beroende på hur du transporterar dig, är melodier jag aldrig tröttnar på.

Nej, det är ingen svunnen perfektionism a la Chrono Trigger. Det är heller inte underskön framåtanda och fantasi a la Xenoblade Chronicles. Men här finns en genuinitet och värme, som genomsyrar hela spelet. Det är lättsamt utan att vara löjligt, allvarligt utan att bli pretentiöst, spännande utan att avslöja för mycket för tidigt, lika enkelt som det är briljant. Jag känner mig omfamnad av världen när jag spelar och tycker om att flyga över dess kontinenter och insupa allt det vackra. Att Level 5 kan sin celshading vet alla sedan Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Till PS3:an är allting ännu mjukare och färgerna ännu klarare.

När jag avslutade spelet efter nära 60 timmar fanns det fortfarande saker att göra i efterhand. Nu närmar jag mig 70-strecket på tidtagaruret och jag får väl se det här spelet som avklarat. Jag som var så rädd att jag hade tappat bort mig själv, hittade istället hem. Jag vågade inte tro det på Gamex, att det skulle bli den upplevelse det har varit och jag är glad att jag hade fel i min skepsis.

3 kommentarer på “Att hitta tillbaka till spelen”

  1. Ser man på! Jag hade tänkt skriva och fråga var du tagit vägen men så fanns det faktiskt en ”ny” text här.

    Riktigt bra text så jag är glad att vi fick läsa den! En del igenkänning finns det såklart, när jag tänker på det så var det nog någonstans runt 14-15 års ålder jag insåg att spel var mitt liv/riktiga hobby osv, jag har ju alltid spelat och älskat spel men som liten såg jag alltid LEGO som min hobby och efter det elektronik, det var väl troligen i stunden jag skådade Zeal i Chrono Trigger för första gången som jag insåg mitt öde. Sen dess har det blivit över 200 andra rollspel klarade och 80 genomspelningar till av Chrono Trigger, hehe!

    1. Vad kul att du är här och kommenterar igen! 😀 Jag ber om ursäkt för att det har blivit lite dåligt med texter på senaste. Plugget håller mig i dess klor (sitter just nu med tre tentauppgifter som ska in innan jul). Men jag har två recensioner från Level 7 som ska crosspostas här också. Om du inte har råkat läsa dem redan så kanske du vill hålla utkik efter dem sen? 🙂

      Tack för att du tyckte om denna text! Den kändes lite utlämnande på sätt och vis, men jag gillade den en smula jag med och bestämde mig för att köra på. 🙂 Roligt att få höra din resa till att upptäcka din hobby! Jag är så imponerad av att du har spelat så många titlar och Chrono Trigger hela 80 GÅNGER?!?! Jag bugar inför dina fötter! ;D Jag har nog bara spelat CT 3 eller 4 gånger, så jag är ju i underläge. ^^;;;;

      Jättekul att se dig här igen som sagt, jag ska förhoppningsvis kunna få upp några texter under jullovet. 🙂

  2. Då förstår jag att du är lite upptagen och självklart håller jag utkik efter recensionerna sen!

    Som sagt en finfin text och när det gäller själva Ni no kuni var det verkligen ett bevis på att det
    går att göra gammaldags rollspel bra än idag om man bara försöker.

    Hehe, det var väl den kort-korta versionen av min resa men Chrono Trigger är helt klart den viktigaste
    delen att nämna. Många rollspel har det blivit även om jag har spelat mer och mer från andra genrer dom senaste åren. Av mina 80 genomspelningar har över 50 varit på den amerikanska SNES-versionen, ca 20 på Playstation och resten DS och emulator.

    Kul att se dig med och jag ser fram emot framtida texter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.