japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Kategori: PC

Ögonblicket: FF XIV

Igår flög jag runt som botanist på min Griffin. Efter en del samlande av träsorter i det storslagna, snöiga och sorgsna Western Coerthas, vred jag kameran och upptäckte detta.

Ett norrsken! Helt fantastiskt. 😀 Final Fantasy XIV gör mig så lycklig.

Fantastiska Final Fantasy

Här i bloggen har det varit tyst ganska länge, närmare bestämt sedan i mars. Bortsett från ett fangirligt inlägg om Final Fantasy VII-remaken har jag inte skrivit något alls. Det finns en mycket bra förklaring till detta, för det var just i mars som jag började spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – igen.

Det är nämligen inte första gången jag kommer i kontakt med spelet. Första gången var under 2010. Jag hade aldrig spelat ett MMO tidigare och tog mig kanske vatten över huvudet. Eller så var spelet så brutalt dåligt som alla påstår. Final Fantasy XIV 1.0 var ospelbart. Av någon anledning skapade jag en blacksmith och när den första striden (som inte gick att undvika) tog fart stod jag och kastade stenar på ett gäng vargar och gjorde 1 i skada. Med hjälp av NPC:er kom jag till slut till en stad. Dessvärre förstod jag inte vad jag skulle göra och spelet var ett myller av karaktärer som sprang omkring, olikt allt annat jag någonsin spelat. Efter någon timme stängde jag av. MMO-spel var nog inget för mig ändå.

Men det visade sig snabbt att Final Fantasy XIV var en flopp och Square Enix bestämde sig för att göra om spelet, helt och hållet. Det tog flera års tid, men i slutet av augusti 2013 släpptes Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag bestämde mig för att prova spelet igen. Förvirringen var fortfarande stor när jag med min Marauder av rasen Miqo’te tågade in i staden Limsa Lominsa. Dessutom var servrarna inte anpassade för den mängd spelare som ville upptäcka de stora förbättringar och förändringar som Square Enix hade gjort. Inloggningen tog oftast lång tid men jag lyckades ändå bli level 17. Sedan påbörjade jag mina universitetsstudier och bestämde mig för att sluta spela och ägna all tid åt plugget.

I våras suktade jag efter en ordentlig verklighetsflykt och hade inget konsolrollspel som riktigt lockade. Inspirerad av lite snack i en spelgrupp på Facebook (av alla ställen) började jag spela FF XIV igen och nu ville jag sätta mig in i spelet helt och hållet.

Novarim Noctis

Novarim Noctis

Åh en drake!

Leka med en drake kanske?

Jag spelar på servern Zodiark och min karaktär heter Novarim Noctis. Hon är en Gladiator/Paladin av rasen Hyur med rötter i staden Ul’dah. Vi har spenderat enormt mycket tid ihop och i mina ögon är hon verkligen en hjältinna – någon att lita på. Jag spelar för det mesta tankrollen som Paladin men har även testat Marauder/Warrior samt nya Dark Knight, som kom med expansionen Heavensward. Under stunder då jag inte vill slåss mot fiender eller rusa genom dungeons byter jag om och agerar Botanist eller Armorer. Det är något meditativt med att samla växter eller smida ihop ett stycke rustning. I Final Fantasy XIV är det fullt möjligt att låta en enda karaktär göra exakt allting. Jobb byts lika enkelt som du byter vapen.

Solnedgång.

En stämningsfull solnedgång över Thanalan.

Jag har testat Tera Online och Guild Wars 2 men är i grund och botten ingen MMO-spelare. Ändå har jag tillbringat långt över 600 timmar med Final Fantasy XIV. Hur är det möjligt? Jag ska försöka förklara.

Världen Eorzea är riktigt välgjord – den är stor, levande, sprudlande och innehåller saker som förundrar, skrämmer och lockar. Har ni läst min recension av Xenoblade Chronicles så kan ni ta äventyrslustan jag upplevde där och multiplicera med tio. Berättelsen är förvånansvärt djup och har i och med Heavensward tagit an en ännu allvarligare ton. Grafiken är fantastisk – världen fullkomligt exploderar av färger, möjliga och omöjliga naturfenomen, växter och monster samt extremt detaljerad och genomtänkt arkitektur. Staden Ishgard är ett praktexempel. Jag vill också slå ett, eller flera hundra, slag för musiken. Masayoshi Soken är en enorm tillgång för Square Enix. Nubuo Uematsu i all ära, men Masayoshi lyckas med enkla medel ta fram essensen av Final Fantasy. Han vågar också tänja på gränserna i fråga om hur spelmusik ska låta.

Som Relm (Emma) skulle säga: ”de e vockert”. 😉

Final Fantasy XIV är sitt eget spel på sina egna premisser men lånar förstås en del från den enorma lore som FF-serien har i bagaget. Här finns självfallet chocobos och moogles, men även magitek armor (FF VI), Gold Saucer (FF VII) för den som vill spela bort fiktiva pengar, kortspelet Triple Triad (FF VIII) och mycket mer. Spelet är gjort på ett sätt som möjliggör att köra igenom det helt själv. Att skapa ett party för dungeons löser spelets Duty Finder, som hittar spelare från alla servrar, som vill spela samma instans som du själv. Vissa saker blir förstås enklare och roligare om man spelar med andra och det var därför jag skapade ett Free Company (FC), kallat Fate in Haze, med några vänner.

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Vårt FC har på ganska kort tid nått högsta rank. Dessutom har vi köpt vårt eget hus utanför Ul’dah men det är inte så The Sims som det låter. På tomten kan vi odla och vi har ett stall för våra chocobos som tillåter oss att träna dem och byta färg om man så vill. Huset på två våningar är litet men mysigt.

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Det händer ibland, när klockan har blivit alldeles för sent, att vi står och fånar oss och gör emotes. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när jag och min vapendragare Relm (Emma) står och dansar och spexar. Animationerna på karaktärerna är klockrena och de olika rösterna och unika uttrycken gör att ens karaktär verkligen får personlighet.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul'dah.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul’dah.

Snart har min Paladin nått level 60, maxlevel för Heavensward, men än finns mycket roligt att göra och upptäcka. Eorzea är omöjligt att få nog av och Final Fantasy XIV har blivit en av mina storfavoriter ur FF-serien.


Läs gärna Emmas blogginlägg om Final Fantasy XIV och om Jerrys upplevelse när han spelade tillsammans med mig.

Give me Shelter

En av de mer omskrivna indietitlarna under 2013 var Shelter, skapat av den svenska spelstudion Might and Delight. Jag läste lite om det, såg några bilder och tyckte att det kändes intressant. Men tanken på att spela föll i glömska och först idag, när jag fick reda på att Shelter 2 snart kommer att släppas, slog jag slag i saken och köpte det från Steam.

Shelter
Genom grafiskt brokiga men stilistiskt träffsäkra skogar styr jag min grävling och hennes ungar, totalt fem stycken. Jag tar mig igenom den första arean med alla småttingar i behåll — sen kommer natten. Av anledningar som jag inte förstår eller ens ser, förlorar hon två av ungarna. Jag blir arg, för det känns som att spelet har straffat mig utan anledning. Jag tar det försiktigt, stressar inte, ropar efter ungarna för att se att alla hänger med. Kanske är dödsfallen scriptade, kanske inte. Men det finns inget att göra, de som ännu lever måste avancera.

Vandringen fortsätter under hotet av rovfåglar, bränder och forsar med starka strömmar. När jag vid en punkt inser att jag är tvungen att trotsa vattenmassorna för att kunna komma vidare är det som att blodet fryser till is. Jag är säker på att en av de tre ungarna som är kvar kommer att gå förlorad. Dessvärre har jag rätt.

Som människa, med möjlighet att uttrycka och känna känslor av det mer avancerade slaget, skapar Shelters sista spelmoment en hel del ångest. Might and Delight visar med små medel att livet i det vilda ser ut såhär. Naturen är vacker, förrädisk och oförlåtande. I Shelter 2 får man följa inget mindre än en lodjursfamilj. Med förfinad spelmekanik och utökat innehåll ser spelet ut att bli en ännu djupare upplevelse. Jag kan redan nu känna hur tårkanalerna fylls med väta.

 

Mys med Ys

Ibland gör jag verkligen inte de mest smarta valen. Att jag har börjat spela Ys Origin på PC (köpt via Steam) är i och för sig inget dåligt, men snart kommer jag göra mig av med mitt datorbord. Smart, hur fan ska jag då kunna spela? Hur tänkte jag nu? Ställa burk och skärm på golvet och spela på det sättet? Det kanske funkar. Men trots att jag visste att bordet skulle ryka så kunde jag inte hålla mig. Jag gillade verkligen Ys Seven och jag behöver spela mer av den här serien. Det är på tiden liksom.

Ys Origin har, precis som Ys Seven, ett fartfyllt stridssystem som verkligen tilltalar mig. Jag springer ensam genom ett stort torn (jag valde yxsvingande tjejen Yunica) där ingen strid tar för lång tid, men där inget heller är för enkelt. Bossarna är ganska kniviga, även på Normal, och jag dör 3-4 gånger innan taktiken sitter. Fast nu har jag dött ett antal gånger på ett visst ställe – bland vanliga fiender! Tror inte jag är underlevlad, det brukar jag sällan vara. Men åh så frustrerande det är! Stängde nyss av då min puls blev skrämmande hög. Annars är det just den här typen hack’n’slash som jag behövde just nu. Kanske går det bättre imorrn när jag lugnat ner mig lite.

En av flera bossar som tar ett tag att slå.

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑