Spelsnack

Rollspelsåret 2013

Medan jag väntar på att min 3DS ska ladda klart, så jag kan fortsätta spela Bravely Default, tänkte jag göra någon slags lista för att summera mitt spelår. Here goes!

EdeaÅrets citat

”Mrgrgr!” – Edea, Bravely Default (3DS)
Edea har blivit min favoritkaraktär i Bravely Default. Hon är cool, belevad, låter sig inte hunsas och dissar trånande grabbar redan på mils avstånd. När hon är förbannad eller förtretad utbrister hon i detta charmiga morrande. Det är så jäkla gulligt att jag smälter.

Årets samarbete

Level 5 och Ghibli Studios
Tack Ghibli Studios, för att ni äntligen slog slag i saken och lät era fantasivärldar bli världar att uppleva och inte bara betrakta. Med tanke på Level 5:s enorma kunnande inom cel-shadingtekniken var de det rätta valet för att göra er rättvisa.

Årets I’m-sexy-and-I-know-it

Milla Maxwell, Tales of Xillia (PS3)
Möjligen är Milla den mest lättklädda rollspelskaraktär jag stötte på under 2013. Men hon är också medveten om det. De andra karaktärerna undrar varför hon valt att klä sig sådär och svaret de får är typ ”det är bekvämt och jag gillar det”. Självförtroende är sexigt!

Årets soundtrack

Visserligen lämnar REVOs musik i Bravely Default inte mycket att önska, men jag måste ändå ge guldmedaljen till Fire Emblem – Awakening. Detta massiva soundtrack, som man numera knappt kan få tag på, innehåller många bra stycken, men det är stridsmusiken jag minns allra mest.

Årets färdmedel

Tengri, Ni no Kuni (PS3)
Det finns många saker som är bra med Tengri. 1) Det är en drake. 2) Flyganimationen är så fruktansvärt bra gjord. Allt från vingarnas slag till hur Tengri vrider sig i luften. Makalöst. 3) Musiken som drar igång när man tar till skyn är mer än fantastisk. Med kraftfulla blåsinstrument och stråkar är det ett bombastiskt stycke man sällan glömmer. 4) Upptäckarglädjen. Jag spenderade timmar på att bara flyga runt och larva mig i världen.

Tengri Årets orörda

Ys – Memories of Celceta (PS Vita) & Shin Megami Tensei IV (3DS)
Förra årets dagar räckte visst inte till och jag hann inte prova två av de största rollspelssläppen. Men det innebär nog att jag har en massa skoj att se fram emot.

Årets slakt

Tera Rising (PC)
Visst har jag och sambon haft roligt när vi spelat ihop, men roligast har jag nog haft när jag ensam kutat runt med min castaniska slayer och mörsat ner horder av monster. Orädd mötte jag BAM:s (Big Ass Monsters) och jag gick vinnande ur varje strid. Ensam tog jag mig också igenom en instans – en dungeon i vilken mina svordomar studsade från vägg till vägg. Det var inte lätt men jag klarade det. Efteråt berättade min sambo att instanser ska man egentligen inte kunna klara av själv. Men vad fan visste jag, jag har ju typ aldrig spelat MMO:n förut och definitivt inte kört en instans tidigare. Bra grej att kunna skryta om i alla fall. 😉

Årets konstverk

Dragon’s Crown (PS3/PS Vita)
Är det något man kan lita på så är det att Vanillaware kommer att förtrolla en med underskön grafik. Likt en drömvärld av sällan skådat slag målas miljöer upp, den ena vackrare än den andra. Jag som trodde att jag redan sett det vackraste i Odin Sphere. Jag hade fel. Och musiken av Hitoshi Sakimoto skjuter som vanligt Amors pilar rakt i mitt hjärta.

Dragon's CrownÅrets rollspel

[insert game title here]
Jag kan inte bestämma mig. De tre spel jag har haft absolut roligast med under 2013 är Ni no Kuni, Fire Emblem och Bravely Default, som jag fortfarande spelar. Ni no Kuni var kanske lite barnsligt på sina ställen, men ofantligt välgjort. Jag är sjukt svag för strategirollspel och Fire Emblem var precis det jag behövde. Striderna var fantastiska och karaktärerna roliga att utveckla.
Det kändes å andra sidan lite kort, när jag klarat det första gången började jag genast om på nytt, men kom då bara halvvägs. Bravely Default har jag spelat i snart 50 timmar och är ännu inte klar. Grafiken är makalös, striderna intressanta och smart gjorda, det myllrar av jobb och världen har mycket att erbjuda. Kanske är det en delad förstaplats för alla tre, baserat på olika kriterier? (Eller så säger jag Bravely Default bara för att. ;P)

Agnes

Replik till Sätrapôjk – därför har jag många konsoler och spel

Jerry har skrivit ett intressant inlägg på sin blogg. Jag började skriva ett svar till honom, men insåg sedan att min kommentar hade blivit längre än hans originalpost, så jag gör ett eget inlägg istället.

Det började med en grå låda…

Motsägelsefullt nog växte jag inte upp i ett hushåll där konsoler och spel fanns i överflöd. Min bror hade en Mega Drive och en N64 som vi båda spelade på och vi hade varsin GameBoy. Våra kusiner hade en NES som vi spelade SuperPlaystation Mario Bros 1 och 3 på några gånger om året. Den första konsol jag köpte mig själv var en Playstation, i oktober 1999. Samtidigt köpte jag Wild ARMs och Final Fantasy VII och resten är historia. Ju närmare releasen av PS2:an kom stod det klart för mig att den konsolen skulle jag ha. Men jag köpte den först ett och ett halvt år efter sin release, i slutet av 2001. Då fanns inte heller så många spel, men som vi alla vet blev PS2:ans JRPG-bibliotek väldigt stort.

Många av mina konsoler har jag skaffat enbart för att ha möjlighet att spela ett visst rollspel. Jag köpte en Dreamcast för Grandia 2 och Skies of Arcadia, vilket visade sig vara överkurs eftersom de spelen senare konverterades till PS2 respektive GameCube. Men det kunde jag ju inte veta då och lite kul är det förstås att ha originalen. Jag vägrade att köpa XBOX. Det är ett beslut jag inte ångrar, eftersom den konsolen heller aldrig fick några vettiga rollspel.

En GameCube hade jag aldrig några större planer på att köpa, men sedan hade jag en stor slant med pengar till övers och skaffade då konsolen tillsammans med The Legend of Zelda – The Windwaker. Det visade sig vara ett bra köp då jag sen kunde spela Tales of Symphonia och Baten Kaitos. För att inte tala om alla hundratals timmar jag och mina vänner spenderade med Mario Kart – Double Dash.

Motståndet brister

XBOX 360Jag försökte stå emot att köpa en XBOX 360, av ren princip, men det ville sig till slut inte. Eftersom Tales of Vesperia endast kom till 360 i väst blev jag tvungen att skaffa konsolen. Inget jag direkt ångrar, men det är ju min minst använda konsol, alla kategorier. Sen släpptes Star Ocean 4 – The Last Hope, till en början 360-exklusivt, men så kom spelet till PS3 också och då köpte jag en extra kopia.

PS3:an ville jag egentligen köpa från start, men blev övertalad av min bror att vänta på grund av det dyra priset. Detta är faktiskt något jag ångrar, för jag hade velat ha originalet på 60 GB med PS2:ans Emotion Engine under höljet. Den maskin jag till slut köpte har en emulator för PS2-spel, vilket är bättre än inget förstås.

Wii:n var också en konsol som jag inte köpte direkt vid release, men inte alltför långt efter heller. Har haft många bra stunder med min Wii, framför allt med Xenoblade Chronicles, som många vet. Wii U:n var en 30-årspresent men den hade nog kunnat vänta. Jag har inga spel till den ännu (förutom Monster Hunter 3 och Nintendoland, som kom med). Funderar på att köpa Pikmin 3, men annars väntar jag med spänning på Monolith Softs X och det spelet är, som det ser ut nu, den största anledningen till att jag ville ha en Wii U.

Jag ångrar inte att jag inte köpte den första modellen av DS, den var ju så hiskeligt ful. Jag ångrar att jag inte köpte den första versionen av PSP, den var så gedigen och satt skönt i händerna. Att jag redan förra året investerade i PS Vitan kan kanske ses lite som en miss, här väntar jag fortfarande på att rollspelsbiblioteket ska växa sig starkt, likt PSP:ns. Förhoppningsvis kommer en vändning med nästa Ys som kommer 27 november (USA).

Konsoler och spel – en prioriteringsfråga

Vad är det då som gör att jag gärna vill lägga vantarna på en konsol någorlunda fort och varför köper jag nya konsoler trots att jag redan har andra plus en massa spel till dem?

För mig handlar det om att jag vill kunna spela spelen. Även om det kommer dröja mig några år, så har jag i alla fall bunkrat upp. Eftersom den digitala distributionen ännu inte funkar som den borde och i alla fall rollspel är en färskvara, så blir det min ”mission”. Så hur har jag haft råd genom alla dessa år? Det är ändå ingen liten samling jag har och jag har dubletter av flera konsoler och vissa speltitlar. Det är inte nödvändigtvis så att jag har haft råd, jag har snarare tagit mig råd. Spelen har under många år varit det viktigaste i mitt liv. Jag har inga barn, inga husdjur, jag röker/dricker/festar/ inte, jag shoppar inte en massa kläder/skor/väskor varje månad, jag spenderar heller inte tusenlappar på skönhetsprodukter/frisörbesök eller dylikt. De jobb jag har haft har enbart varit medel för att jag ska kunna få pengar så att jag kan handla spel. De har inte varit jobb som jag velat göra karriär inom. Kontentan är alltså att jag har gjort ett mycket medvetet val att nästan endast fokusera på spelen. När alla räkningar var betalda var det spelen som fick prio ett, till och med före mat.

Playstation 4
Numera ser det kanske inte likadant ut. Jag anser inte att jag kan avsätta lika mycket tid till spelen längre, på grund av att livet ser annorlunda ut, men jag ser ändå till att köpa de spel jag sett fram emot. Det gör mig glad att veta att jag har dem i min ägo. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att spela Bravely Default under jullovet. Det är inget jag hinner börja spela redan på release i alla fall. Och visserligen önskar jag mig en PS4:a i julklapp, men tror knappast att jag kommer få en. Behöver jag vänta till nästa år så gör det ingenting – där finns ju ännu inte några titlar jag ser fram emot att spela.

Hur många spel är för många?

abyssJag spelade klart Fire Emblem: Awakening för några veckor sedan. Tyckte att upplevelsen var så bra att jag startade om spelet igen. Jag har varit nära slutet ett tag nu, men ännu inte avslutat omgång två. Häromveckan hade Becca och jag speldag. Hon tog med sig sin 3DS och Tales of the Abyss, som jag gett henne i present förra året. Hon spelade och jag kollade på och hjälpte till om det behövdes.

symphoniaDet i sin tur gjorde att jag blev sugen på att spela ToA igen, jag spelade det förra året, men la av efter 17 timmar, lite för att jag redan spelat det till PS2 när det var nytt. När jag spelat lite av ToA fick jag plötsligt ett enormt sug efter Tales of Symphonia. Jag har i många år tänkt att jag ska spela om det och nu skulle jag slå slag i saken.

Min entusiasm gick dock snabbt över till misär då jag på något sätt försnillat mitt minneskort till Gamecube. Jag som är så extremt noggrann med allt vad spel och tillbehör heter blev förstås väldigt ledsen. Alla mina sparfiler från ToS, Baten Kaitos, Mario Kart Double Dash med mera är borta. Förstår verkligen inte vart det kan ha tagit vägen… 🙁

grandiaFör att råda bot på det hela beställde jag ett nytt minneskort från Retrospelbutiken via Tradera, men det har fortfarande inte skickats… Men tanken på att spela något klassiskt och bra spel, som jag verkligen haft kul med, satt kvar och jag tog tag i min PSVita och drog ner Grandia till den.

gracesEfter att ha spelat ett par timmar kom jag på att jag fortfarande inte spelat klart extramaterialet i Tales of Graces F, så jag startade PS3an och körde en timme igår. Ja, och såhär har jag alltså hållit på under den senaste veckan. Lagom disträ, eller vad säger ni? Har tydligen svårt att slappna av med bara ett spel. Och vad är det med den här längtan efter att spela något jag redan kört igenom? Jag måste verkligen sakna den gamla goda tiden när spelen kändes… annorlunda. Frågan är varför det blir så när jag har så många som fortfarande ligger orörda med plasten på. Suck. Det kanske blir nån rätsida på det hela snart, men man får väl vara glad att man spelar nånting i alla fall.

Igår fick jag höra den bästa nyheten på hela året, Bravely Default: Flying Fairy kommer till väst!! Ja, det är sant!! Jag skulle kunna gråta av lycka. Har ställt in mig på att köpa 4 exemplar, bara för att. Ännu är inget datum bestämt, det kan bli 2013, det kan också dröja till 2014. Men skitsamma – spelet kommer hit! WOHO!!!!

bravely

Rollspelsåret 2012

Olikt 2011 så blev 2012 inte det stora spelår jag hade önskat. Det här inlägget kommer nog inte bli lika ambitiöst som förra årets, men jag känner ändå att jag vill göra en återblick. Med allt som händer runt omkring mig nu kan det vara svårt att ens komma ihåg vad jag har spelat. Har jag ens spelat i år? Jag är tveksam. ;P

~~~~~

The Last Story

The Last Story

Det började i alla fall bra, jag spenderade en ganska stor mängd tid på Final Fantasy XIII-2, som jag recenserade för Level 7 – en recension jag senare rannsakade i ett blogginlägg. Ångrar idag mitt betyg 7/10. Det borde varit en sexa som jag tänkte från början. Noel och Serahs öde underhöll till viss del men det var i The Last Story som jag blev hopplöst nedkärad. Jag och Fredrik är möjligen de enda som verkligen tycker om det här spelet. De flesta andra röster jag hört såg det mest som ett godkänt lir (om ens det), men inget mer. Men jag drogs med, in i de smutsiga och medeltidsaktiga miljöerna, i de roliga, fartfyllda och unika striderna och i sorlet på stadens gator. Men mest av allt sögs jag in av musiken, som har så många skrymslen och vrår, som spelar harpa på mina hjärtsträngar. Den avslutande sången Toberu Mono är fortfarande den vackraste jag hört under hela året.

Pandora's Tower

Pandora’s Tower

Så blev det dags för ytterligare en efterlängtad release till Wii – Pandora’s Tower. Ännu har jag inte spelat klart spelet, vilket är olikt mig när det är ett spel jag tycker om. Här finns något mörkt och perverst och inspirationen tagen från Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda låter sig inte döljas. Men det står utan tvekan på egna ben och jag ska ta mig igenom alla torn en dag. Kort därpå kom Tales of Graces: f – något tidigare än väntat då Webhallen skickade mig import-versionen. Spelade två spel samtidigt och inte ens när jag låg hemma med feber lade jag ner kontrollen. Nånstans under spelandets gång krockade jag med en mental vägg och kunde inte ta mig upp igen. Jag försökte, men jag hade tydligen bränt min veke i båda ändar. Jag fick dessvärre ta en paus från Level 7 och mina recensioner för de båda spelen är fortfarande inte skrivna. Tales of Graces: f spelade jag faktiskt klart, men så visade det sig finnas en del extramaterial att ta sig igenom efter slutet – så då känns spelet inte avslutat ändå. 😛 Det jag påbörjade där har jag fortfarande inte tagit mig igenom, men jag minns exakt vart jag är och vad jag ska göra för att ta mig vidare…

I början på sommaren närmade jag mig spelandet igen efter att ha lagt det på hyllan en stund. Jag hade sett fram emot Journey sedan jag såg de första bilderna och när jag hörde positiva saker viskas på nätet så beslöt jag mig för att köpa och spela. Visste att det skulle vara kort och det var nästan en förutsättning för att jag skulle orka ta mig igenom det. Än idag får jag hjärtsnörp och en sorgsen känsla i bröstet när jag för mitt inre öga återupplever miljöerna, ensamheten, samarbetet, musiken och strävan efter målet som Journey erbjöd. På bara två timmar var det som att jag vaknade till liv igen. Jag spelade något för min egen skull, det var inte tvunget att bli en recension, men jag behövde skriva av mig efteråt, för att bearbeta. Jag kommer aldrig glömma slutet och hur förstörd jag var när kunskapen sjönk in.

Journey - en oförglömlig resa

Journey – en oförglömlig resa

Det var nog det sista konsolspelet jag avslutade det här året. Jag började spela Final Fantasy VI på Wii, bara för att spela ”fel” och bestämma mig för att spela om stora delar. Men jag har inte spöat Kefka än. Varför det har blivit så vet jag inte, men jag har haft lite svårt att komma till ro med mina spel i år. Tråkigt men sant.

~~~~~

Barbaren i Diablo 3

Barbaren i Diablo 3

Årets största överraskning måste ändå vara att jag, konsolrollspelare som jag är, inte hade några problem att med huvudet före dyka in i Diablo 3. En spelserie jag aldrig bekantat mig med tidigare, men som jag fastnade enormt för. Min pojkvän ville att vi skulle spela tillsammans och hittills har jag spenderat över 100 timmar i det spelet. Men det var så enkelt och för min utbrända hjärna var det skönt att spela. Ingen story, bara en massa mörsande och uppgradering av vapen och rustningar. Som om inte detta vore nog spelade vi även Guild Wars 2 tillsammans. Där hade jag större problem med kontroller med mera, men lärde mig ganska fort. Nu var det visserligen flera månader sedan jag spelade sist, men det var en trevlig upplevelse och jag återvänder gärna. Och som pricken över i:et spelade jag även igenom Torchlight 2 och skaffade sen första Torchlight, för att se hur det skilde sig från varandra. Kort sagt, det blev helt oväntat en del WRPG:n spelade och de två senare missade jag att skriva om då jag hade en ofrivillig paus från bloggen en tid.

På min födelsedag blev jag med 3DS och tyckte det var en bra idé att inviga den med Tales of the Abyss som jag skaffat mer än ett halvår tidigare. Jag spelade på ganska bra till en början men sen föll spelet i glömska, eller så orkade jag inte starta konsolen. 😛 Fast det var ju inget nytt spel för mig, spelade ju det till PS2 2007, (och ärligt talat tyckte jag det var mycket bekvämare att spela med PS-kontroll och på en stor TV) så det var kanske inte den största synden att inte spela klart. Kort efter födelsedagsfirandet blev det renovering i lägenheten, vilket innebar att alla konsoler och spel packades undan. Bara de bärbara har varit framme sedan dess. I ett infall drog jag fram min PSP och The Legend of Heroes: Trails in the Sky – spelade kanske en timme eller två och sen har jag inte rört det nåt mer. (Jag ska skärpa mig, jag lovar!)

Gravity Rush

Gravity Rush

Hösten rusade in med stormfart och jag köpte Ys Origin från Steam och började spela. Njöt av varenda sekund, men tappade sedan tempot. Saker och ting blev inte bättre av att min dator stuvades undan. Ytterligare ett spel som måste spelas klart… Ännu lite senare fick jag höra att indie-spelet To the Moon reades ut och jag passade på att köpa. Har jag ens installerat det? Nej. -_- Kanske var det därför inte ett smart drag att skaffa sig en PS Vita i den mörkaste vintermånaden. Pojkvännen köpte glatt New Little King’s Story åt mig och jag började spela. Har haft många trevliga timmar hittills, men nu ligger det också på hyllan. Så även Gravity Rush som jag efter tips på Twitter skaffade. Har spelat kanske 15 minuter, men vill ge det en ordentlig chans och då måste det vänta till nästa år.

~~~~~

Som ni kanske märker så är detta rollspelsår inte mycket att hurra för, om man nu inte ser spelandet av västerländska PC-spel som nån sorts bedrift. Småspelande här och där, men inte alls den målmedvetenhet och sträckspelande som jag orkade med i början av året. Kanske kan jag förlåta mig själv om ni också kan det.

För att börja knyta ihop det här ganska långa inlägget skulle jag vilja lista de spel jag ser fram emot under 2013.

Bravely Default – Flying Fairy (3DS) – Jag hoppas innerligt att 2013 blir det år då det här spelet utannonseras i väst. Förhoppningsvis kan det släppas samma år, men om jag måste vänta till 2014 så är jag oki med det. Allt jag vill är att det lokaliseras!

Tales of Xillia (PS3) – Snart, snart, snart kommer jag kunna spela detta på min PS3:a! Uppföljaren finns redan i Japan, men ännu hörs inget tal om att ta del två till väst. Kanske måste de se hur det första spelet säljer…

Ni no Kuni – Wrath of the White Witch (PS3) – Om mindre än en månad är det release för Studio Ghibli och Level 5:s magnifika projekt. Jag testade demot på Gamex men det ska förstås bli speciellt att kunna spela det från början utan buller och larm.

Fire Emblem: Awakening (3DS) – Därför att bra strategirollspel gör spelåret lite mer komplett. 🙂

Med förhoppning om ett roligare och händelserikare rollspelsår 2013, utnämner jag Journey till Årets rollspel. (Om det nu kan falla under den genren, men för mig funkar det!) Med små, enkla medel lyckades det tända gnistan inom mig och jag återfann glädjen i spelandet. Upplevelsen må vara kort, men ack så stor. Ett mästerverk.

Tack för att ni har läst och kommenterat! Jag hoppas vi ses igen nästa år!

Små tankar om stor debatt

Jag snubblade över en debattartikel på SVT:s hemsida och hamnade sedan i kommentarsfältet. De flesta kommentarsfält är ganska läskiga ställen att ventilera sina åsikter på och detta var inget undantag. Jag läste de första 10-20 kommentarerna och funderade ifall jag skulle sticka ut halsen där och riskera att få den avhuggen, men kom fram till att jag kanske borde nyttja platsen jag har på min egen blogg istället. Här är också kommentarerna ganska trevliga – till dags dato i alla fall – det kanske ändras efter detta inlägg?

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.