Så många spel, så lite tid

Tid är ju alltid en bristvara och även nu, när jag har lite downtime från skolarbetet, så kämpar jag med att få dygnets timmar att räcka. Jag hinner helt enkelt inte spela allt jag vill.

Först och främst fokuserar jag större delen av min tid på ett spel som ska recenseras senare. Samtidigt har jag hittat tillbaka till Diablo 3 och njuter av att kuta runt med min brutala Crusader, som har 50% chans att critta och som dessutom gör 515% critical damage. Roligt är bara förnamnet.

Min Crusader

I förrgår började jag nosa på Final Fantasy XIV igen. Spelade lite i slutet av sommaren 2013, men hann inte komma särskilt långt. Nu tänkte jag ge det en chans till, så i tisdags spenderade jag timmar på att finslipa min karaktärs utseende (valde rasen Hyur och skapade en kvinnlig gladiator). Även fast jag bara har hunnit spela litegrann (är blygsamma level 6), slås jag av att den vackra världen känns varm och inbjudande. Och någonstans spelar jag ju fortfarande Golden Sun: The Lost Age, men det ligger halvt på hyllan just nu.

Sen finns det ju titlar från andra genrer som jag också vill spela. Till exempel Ori and the Blind Forest som visserligen är ett plattformsspel, men det påminner smått om Child of Light. Spelet har en förtrollande visuell stil och musiken gör mig alldeles pirrig inombords. Kolla in den här trailern så förstår ni kanske varför jag suktar.

Vill också prova Cities som ska vara ett bättre alternativ till Sim City, och så vill jag förstås spela Shelter 2. Ja, som ni märker har dygnet alldeles för få timmar för att jag ska kunna mätta min speltörst.

Jag har testat Final Fantasy XV

Eller snarare – jag fick prova demot Episode Duscae som blir tillgängligt 20 mars för dem som har köpt Final Fantasy Type-0 HD. Det var i onsdags som jag fick chansen att spela under en timme. På den tiden hann jag dock inte igenom demot.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Att Final Fantasy XV kommer att bli groteskt snyggt är det ingen som helst tvekan om. Grafiken är knivskarp och hår, hud, kläder, ansikten och omgivningar har aldrig sett mer verklighetstrogna ut. Det nästan sticker i ögonen. Jag har aldrig tvivlat på Square Enixs förmåga att skapa grafik som pressar teknikens gränser och däri ligger heller inte denna haltande spelstudios problem. Däremot är jag inte längre lika säker på att de kan skapa berättelser med en gripande och tydlig handling, karaktärer att skratta och gråta med eller minnen som jag för evigt kommer att ha med mig.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Huvudpersonen och tillika prinsen Noctis utforskar världen med sin possé som består av Gladiolus, Ignis och Prompto. (Sjukt coola namn, eller hur?) Frågan är om det är det här järngänget man kommer ha med sig genom hela spelet eller om det kommer finnas andra karaktärer som sluter upp vid Noctis sida. Det skulle ju vara lite av en ovanlighet om det inte dyker upp någon kvinnlig karaktär som också tar plats i stridselden. Efter en grundlig genomgång av stridssystemet kutar man runt i glada vänners lag tills det är dags att puckla på fiender.

Trots flera videor och bilder som har visat striderna har det varit väldigt svårt för mig att förstå hur allt hänger ihop, hur striderna faktiskt fungerar och vad i helskotta Noctis gör när han teleporterar sig överallt, kastar svärd och frammanar olika vapen. Som tur var blev i alla fall det mesta kristallklart när jag väl satt med kontrollen i handen. Men för den skull var striderna inte de lättaste att hantera. I stridens hetta kändes det lite fånigt när fienden ibland hamnade bakom kameran och jag fick snurra den för att se vart jag egentligen riktade mina slag. Kanske blev det bara knepigt för att allt var nytt och jag var upptagen med att insupa alla intryck samtidigt. I många spel styr man ju både karaktär och kamera samtidigt utan att det är ett problem.

Nåja, jag tänker inte gå in i detalj om striderna här – vill ni läsa mer om dem kan ni kolla in min text hos Level 7 – men jag kan i alla fall säga att jag äntligen förstår vad det är som händer när man slåss och bara det är ju ett stort plus. Jag vill också nämna att Yoko Shimomuras stridsmusik faktiskt lyckades fånga min uppmärksamhet trots allt som pågick, så hennes bidrag till serien verkar bli mycket lovande.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag hann som sagt inte spela igenom allt som demot hade att erbjuda, men jag nosade i alla fall upp spåret av en gigantisk behemoth. Jakten gick genom en dimmig skog och jag var tvungen att vara tyst, inte låta den se mig, men samtidigt inte tappa besten ur sikte. Här kändes det som att spelet lånade smått från andra genrer. Smygandet tog tankarna till Metal Gear Solid och den dimmiga luften till Silent Hill. Med förhöjd puls smög jag mig på behemothen. Jag misstänkte att jag inte skulle gå segrande ur striden och jag hade tyvärr rätt. Det var ändå ganska passande för just då tog mina 60 minuter speltid slut.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag har förstås beställt Final Fantasy Type-0 HD för att kunna spela demot utan tidsbegränsning och jag ser fram emot att kunna grotta ner mig i striderna, miljöerna och karaktärerna. Och jag hoppas, innerligen, att det här blir en grandios återkomst för en spelserie som jag älskar, men som gång på gång har gjort mig besviken under de senaste åren.

Final Fantasy – this may be your final chance.

X för ”extremt efterlängtat”

Kollade nyss på den senaste Xenoblade Chronicles X-videon som snabbt fick en engelsk översättning. Jag var lite tveksam till att se den först (vill ju inte bli spoilad), men det var faktiskt en riktigt trevlig och lagom informativ video. Lång är den också. 🙂

Xenoblade X påstås erbjuda 300 timmar speltid. Jag spenderade 155 timmar i första Xenoblade — här får jag alltså dubbelt så mycket. Men för min egen del så kan det nog handla om 350-400 timmar. Jag vill verkligen djupdyka in i den här världen och utforska varenda skrymsle! Men än kan jag ju inte sitta och peppa mig inför en sådan strapats — vi väntar fortfarande på att få ett releasedatum till väst. Fast det måste bli av, de kan inte snuva oss på det här, det går bara inte!

Vad som däremot oroar mig en smula är musiken. Det hörs ganska mycket sång i bakgrunden, vilket är helt okej, men i en låt hör man någon sorts rap som låter riktigt illa. Hoppas bara att den ”melodin” inte spelas särskilt ofta och inte på något viktigt ställe i spelet. Är det något jag hatar så är det när spelmusik görs fel och snarare förtar stämningen än bygger upp den.

Och som en sista punkt — missa inte den extremt söta Noponen i rosa som går att se vid ca 20.30 i videon. SQUEE! ^_____^

Give me Shelter

En av de mer omskrivna indietitlarna under 2013 var Shelter, skapat av den svenska spelstudion Might and Delight. Jag läste lite om det, såg några bilder och tyckte att det kändes intressant. Men tanken på att spela föll i glömska och först idag, när jag fick reda på att Shelter 2 snart kommer att släppas, slog jag slag i saken och köpte det från Steam.

Shelter
Genom grafiskt brokiga men stilistiskt träffsäkra skogar styr jag min grävling och hennes ungar, totalt fem stycken. Jag tar mig igenom den första arean med alla småttingar i behåll — sen kommer natten. Av anledningar som jag inte förstår eller ens ser, förlorar hon två av ungarna. Jag blir arg, för det känns som att spelet har straffat mig utan anledning. Jag tar det försiktigt, stressar inte, ropar efter ungarna för att se att alla hänger med. Kanske är dödsfallen scriptade, kanske inte. Men det finns inget att göra, de som ännu lever måste avancera.

Vandringen fortsätter under hotet av rovfåglar, bränder och forsar med starka strömmar. När jag vid en punkt inser att jag är tvungen att trotsa vattenmassorna för att kunna komma vidare är det som att blodet fryser till is. Jag är säker på att en av de tre ungarna som är kvar kommer att gå förlorad. Dessvärre har jag rätt.

Som människa, med möjlighet att uttrycka och känna känslor av det mer avancerade slaget, skapar Shelters sista spelmoment en hel del ångest. Might and Delight visar med små medel att livet i det vilda ser ut såhär. Naturen är vacker, förrädisk och oförlåtande. I Shelter 2 får man följa inget mindre än en lodjursfamilj. Med förfinad spelmekanik och utökat innehåll ser spelet ut att bli en ännu djupare upplevelse. Jag kan redan nu känna hur tårkanalerna fylls med väta.