PC, Spelsnack

Fantastiska Final Fantasy

Här i bloggen har det varit tyst ganska länge, närmare bestämt sedan i mars. Bortsett från ett fangirligt inlägg om Final Fantasy VII-remaken har jag inte skrivit något alls. Det finns en mycket bra förklaring till detta, för det var just i mars som jag började spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – igen.

Det är nämligen inte första gången jag kommer i kontakt med spelet. Första gången var under 2010. Jag hade aldrig spelat ett MMO tidigare och tog mig kanske vatten över huvudet. Eller så var spelet så brutalt dåligt som alla påstår. Final Fantasy XIV 1.0 var ospelbart. Av någon anledning skapade jag en blacksmith och när den första striden (som inte gick att undvika) tog fart stod jag och kastade stenar på ett gäng vargar och gjorde 1 i skada. Med hjälp av NPC:er kom jag till slut till en stad. Dessvärre förstod jag inte vad jag skulle göra och spelet var ett myller av karaktärer som sprang omkring, olikt allt annat jag någonsin spelat. Efter någon timme stängde jag av. MMO-spel var nog inget för mig ändå.

Men det visade sig snabbt att Final Fantasy XIV var en flopp och Square Enix bestämde sig för att göra om spelet, helt och hållet. Det tog flera års tid, men i slutet av augusti 2013 släpptes Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag bestämde mig för att prova spelet igen. Förvirringen var fortfarande stor när jag med min Marauder av rasen Miqo’te tågade in i staden Limsa Lominsa. Dessutom var servrarna inte anpassade för den mängd spelare som ville upptäcka de stora förbättringar och förändringar som Square Enix hade gjort. Inloggningen tog oftast lång tid men jag lyckades ändå bli level 17. Sedan påbörjade jag mina universitetsstudier och bestämde mig för att sluta spela och ägna all tid åt plugget.

I våras suktade jag efter en ordentlig verklighetsflykt och hade inget konsolrollspel som riktigt lockade. Inspirerad av lite snack i en spelgrupp på Facebook (av alla ställen) började jag spela FF XIV igen och nu ville jag sätta mig in i spelet helt och hållet.

Novarim Noctis
Novarim Noctis
Åh en drake!
Leka med en drake kanske?

Jag spelar på servern Zodiark och min karaktär heter Novarim Noctis. Hon är en Gladiator/Paladin av rasen Hyur med rötter i staden Ul’dah. Vi har spenderat enormt mycket tid ihop och i mina ögon är hon verkligen en hjältinna – någon att lita på. Jag spelar för det mesta tankrollen som Paladin men har även testat Marauder/Warrior samt nya Dark Knight, som kom med expansionen Heavensward. Under stunder då jag inte vill slåss mot fiender eller rusa genom dungeons byter jag om och agerar Botanist eller Armorer. Det är något meditativt med att samla växter eller smida ihop ett stycke rustning. I Final Fantasy XIV är det fullt möjligt att låta en enda karaktär göra exakt allting. Jobb byts lika enkelt som du byter vapen.

Solnedgång.
En stämningsfull solnedgång över Thanalan.

Jag har testat Tera Online och Guild Wars 2 men är i grund och botten ingen MMO-spelare. Ändå har jag tillbringat långt över 600 timmar med Final Fantasy XIV. Hur är det möjligt? Jag ska försöka förklara.

Världen Eorzea är riktigt välgjord – den är stor, levande, sprudlande och innehåller saker som förundrar, skrämmer och lockar. Har ni läst min recension av Xenoblade Chronicles så kan ni ta äventyrslustan jag upplevde där och multiplicera med tio. Berättelsen är förvånansvärt djup och har i och med Heavensward tagit an en ännu allvarligare ton. Grafiken är fantastisk – världen fullkomligt exploderar av färger, möjliga och omöjliga naturfenomen, växter och monster samt extremt detaljerad och genomtänkt arkitektur. Staden Ishgard är ett praktexempel. Jag vill också slå ett, eller flera hundra, slag för musiken. Masayoshi Soken är en enorm tillgång för Square Enix. Nubuo Uematsu i all ära, men Masayoshi lyckas med enkla medel ta fram essensen av Final Fantasy. Han vågar också tänja på gränserna i fråga om hur spelmusik ska låta.

Som Relm (Emma) skulle säga: ”de e vockert”. 😉

Final Fantasy XIV är sitt eget spel på sina egna premisser men lånar förstås en del från den enorma lore som FF-serien har i bagaget. Här finns självfallet chocobos och moogles, men även magitek armor (FF VI), Gold Saucer (FF VII) för den som vill spela bort fiktiva pengar, kortspelet Triple Triad (FF VIII) och mycket mer. Spelet är gjort på ett sätt som möjliggör att köra igenom det helt själv. Att skapa ett party för dungeons löser spelets Duty Finder, som hittar spelare från alla servrar, som vill spela samma instans som du själv. Vissa saker blir förstås enklare och roligare om man spelar med andra och det var därför jag skapade ett Free Company (FC), kallat Fate in Haze, med några vänner.

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)
Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Vårt FC har på ganska kort tid nått högsta rank. Dessutom har vi köpt vårt eget hus utanför Ul’dah men det är inte så The Sims som det låter. På tomten kan vi odla och vi har ett stall för våra chocobos som tillåter oss att träna dem och byta färg om man så vill. Huset på två våningar är litet men mysigt.

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!
Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Det händer ibland, när klockan har blivit alldeles för sent, att vi står och fånar oss och gör emotes. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när jag och min vapendragare Relm (Emma) står och dansar och spexar. Animationerna på karaktärerna är klockrena och de olika rösterna och unika uttrycken gör att ens karaktär verkligen får personlighet.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul'dah.
Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul’dah.

Snart har min Paladin nått level 60, maxlevel för Heavensward, men än finns mycket roligt att göra och upptäcka. Eorzea är omöjligt att få nog av och Final Fantasy XIV har blivit en av mina storfavoriter ur FF-serien.


Läs gärna Emmas blogginlägg om Final Fantasy XIV och om Jerrys upplevelse när han spelade tillsammans med mig.

Spelsnack

Is this real life?

Jag minns känslan från december förra året, när Square Enix presenterade Final Fantasy VII till PS4. Eller snarare PC-versionen av 1997 års största spelsuccé till PS4. (Med andra ord, en konvertering av en konvertering. Hur mycket sämre kan det bli?) Besvikelsen var enorm och jag var bara en av alla gamers och Square Enix-fans som fick internet att brinna.

Jag, liksom många andra, kände mig grundlurad och det verkade som att Square Enix totalt saknade respekt för alla oss som i åratal har kastat pengar på deras produkter – vissa bra, andra sämre. Kanske var det här allt som Japans största rollspelsutvecklare hade att erbjuda – ett föraktfullt leende och krav på betalning?

Men nånstans ville jag inte släppa taget. I vintras pratade jag om mina förhoppningar på en remake som kunde komma 2017, när det då är 20 år sedan dåvarande Square skrev spelhistoria. Och det är sällan jag får rätt i mina förhoppningar (Suikoden 6 och Wild ARMs 6, var är ni?!), men jävlar. Idag hände det. På riktigt. På fullaste allvar. Inget skämt, inget hån, inget ”haha, nu drog vi dig allt vid näsan, för att vi är stora och mäktiga och för att vi kan!”.

Final Fantasy VII kommer till PS4.

Trailern gav mig rysningar. Gåshud. Sånt jag knappt har känt på år och dagar. Det här kan bli riktigt bra, men det kan förstås gå käpprätt åt helvete. Fast jag vill tro det bästa. Jag vill tro att Square Enix har lyssnat på oss fans och verkligen gör allt de kan för att remaken ska vara minst lika bra som originalet. Det är en mäktig och svår uppgift de har framför sig men skelettet finns redan. En grym story som nu kanske kan få ett ännu matigare manus och mer realistiska dialoger.

Får jag önska så vill jag att de behåller de gamla klassiska striderna. FF VII är lika med ATB, jag vill inte ha nåt jävla realtidstjafs – lämna det till FF XV. Där finns plats att testa nya saker, men den här remaken, den handlar bara om att värna om och respektera det spel som tog Square Enix till där de är idag.

(Om någon av er undrar varför jag inte har skrivit på länge så är svaret: Final Fantasy XIV. Men mer om det i en annan blogg, som inte ska dröja alltför länge, jag lovar!)

Spelsnack

Så många spel, så lite tid

Tid är ju alltid en bristvara och även nu, när jag har lite downtime från skolarbetet, så kämpar jag med att få dygnets timmar att räcka. Jag hinner helt enkelt inte spela allt jag vill.

Först och främst fokuserar jag större delen av min tid på ett spel som ska recenseras senare. Samtidigt har jag hittat tillbaka till Diablo 3 och njuter av att kuta runt med min brutala Crusader, som har 50% chans att critta och som dessutom gör 515% critical damage. Roligt är bara förnamnet.

Min Crusader

I förrgår började jag nosa på Final Fantasy XIV igen. Spelade lite i slutet av sommaren 2013, men hann inte komma särskilt långt. Nu tänkte jag ge det en chans till, så i tisdags spenderade jag timmar på att finslipa min karaktärs utseende (valde rasen Hyur och skapade en kvinnlig gladiator). Även fast jag bara har hunnit spela litegrann (är blygsamma level 6), slås jag av att den vackra världen känns varm och inbjudande. Och någonstans spelar jag ju fortfarande Golden Sun: The Lost Age, men det ligger halvt på hyllan just nu.

Sen finns det ju titlar från andra genrer som jag också vill spela. Till exempel Ori and the Blind Forest som visserligen är ett plattformsspel, men det påminner smått om Child of Light. Spelet har en förtrollande visuell stil och musiken gör mig alldeles pirrig inombords. Kolla in den här trailern så förstår ni kanske varför jag suktar.

Vill också prova Cities som ska vara ett bättre alternativ till Sim City, och så vill jag förstås spela Shelter 2. Ja, som ni märker har dygnet alldeles för få timmar för att jag ska kunna mätta min speltörst.

Intryck, PS4

Jag har testat Final Fantasy XV

Eller snarare – jag fick prova demot Episode Duscae som blir tillgängligt 20 mars för dem som har köpt Final Fantasy Type-0 HD. Det var i onsdags som jag fick chansen att spela under en timme. På den tiden hann jag dock inte igenom demot.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Att Final Fantasy XV kommer att bli groteskt snyggt är det ingen som helst tvekan om. Grafiken är knivskarp och hår, hud, kläder, ansikten och omgivningar har aldrig sett mer verklighetstrogna ut. Det nästan sticker i ögonen. Jag har aldrig tvivlat på Square Enixs förmåga att skapa grafik som pressar teknikens gränser och däri ligger heller inte denna haltande spelstudios problem. Däremot är jag inte längre lika säker på att de kan skapa berättelser med en gripande och tydlig handling, karaktärer att skratta och gråta med eller minnen som jag för evigt kommer att ha med mig.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Huvudpersonen och tillika prinsen Noctis utforskar världen med sin possé som består av Gladiolus, Ignis och Prompto. (Sjukt coola namn, eller hur?) Frågan är om det är det här järngänget man kommer ha med sig genom hela spelet eller om det kommer finnas andra karaktärer som sluter upp vid Noctis sida. Det skulle ju vara lite av en ovanlighet om det inte dyker upp någon kvinnlig karaktär som också tar plats i stridselden. Efter en grundlig genomgång av stridssystemet kutar man runt i glada vänners lag tills det är dags att puckla på fiender.

Trots flera videor och bilder som har visat striderna har det varit väldigt svårt för mig att förstå hur allt hänger ihop, hur striderna faktiskt fungerar och vad i helskotta Noctis gör när han teleporterar sig överallt, kastar svärd och frammanar olika vapen. Som tur var blev i alla fall det mesta kristallklart när jag väl satt med kontrollen i handen. Men för den skull var striderna inte de lättaste att hantera. I stridens hetta kändes det lite fånigt när fienden ibland hamnade bakom kameran och jag fick snurra den för att se vart jag egentligen riktade mina slag. Kanske blev det bara knepigt för att allt var nytt och jag var upptagen med att insupa alla intryck samtidigt. I många spel styr man ju både karaktär och kamera samtidigt utan att det är ett problem.

Nåja, jag tänker inte gå in i detalj om striderna här – vill ni läsa mer om dem kan ni kolla in min text hos Level 7 – men jag kan i alla fall säga att jag äntligen förstår vad det är som händer när man slåss och bara det är ju ett stort plus. Jag vill också nämna att Yoko Shimomuras stridsmusik faktiskt lyckades fånga min uppmärksamhet trots allt som pågick, så hennes bidrag till serien verkar bli mycket lovande.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag hann som sagt inte spela igenom allt som demot hade att erbjuda, men jag nosade i alla fall upp spåret av en gigantisk behemoth. Jakten gick genom en dimmig skog och jag var tvungen att vara tyst, inte låta den se mig, men samtidigt inte tappa besten ur sikte. Här kändes det som att spelet lånade smått från andra genrer. Smygandet tog tankarna till Metal Gear Solid och den dimmiga luften till Silent Hill. Med förhöjd puls smög jag mig på behemothen. Jag misstänkte att jag inte skulle gå segrande ur striden och jag hade tyvärr rätt. Det var ändå ganska passande för just då tog mina 60 minuter speltid slut.

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Jag har förstås beställt Final Fantasy Type-0 HD för att kunna spela demot utan tidsbegränsning och jag ser fram emot att kunna grotta ner mig i striderna, miljöerna och karaktärerna. Och jag hoppas, innerligen, att det här blir en grandios återkomst för en spelserie som jag älskar, men som gång på gång har gjort mig besviken under de senaste åren.

Final Fantasy – this may be your final chance.

Spelvideo, Wii U

X för ”extremt efterlängtat”

Kollade nyss på den senaste Xenoblade Chronicles X-videon som snabbt fick en engelsk översättning. Jag var lite tveksam till att se den först (vill ju inte bli spoilad), men det var faktiskt en riktigt trevlig och lagom informativ video. Lång är den också. 🙂

Xenoblade X påstås erbjuda 300 timmar speltid. Jag spenderade 155 timmar i första Xenoblade — här får jag alltså dubbelt så mycket. Men för min egen del så kan det nog handla om 350-400 timmar. Jag vill verkligen djupdyka in i den här världen och utforska varenda skrymsle! Men än kan jag ju inte sitta och peppa mig inför en sådan strapats — vi väntar fortfarande på att få ett releasedatum till väst. Fast det måste bli av, de kan inte snuva oss på det här, det går bara inte!

Vad som däremot oroar mig en smula är musiken. Det hörs ganska mycket sång i bakgrunden, vilket är helt okej, men i en låt hör man någon sorts rap som låter riktigt illa. Hoppas bara att den ”melodin” inte spelas särskilt ofta och inte på något viktigt ställe i spelet. Är det något jag hatar så är det när spelmusik görs fel och snarare förtar stämningen än bygger upp den.

Och som en sista punkt — missa inte den extremt söta Noponen i rosa som går att se vid ca 20.30 i videon. SQUEE! ^_____^