PS, PS3

Final Fantasy Tactics

FFTactics

Plattform: Playstation/PS3
Utvecklare: Square
Utgivare: Sony Computer Entertainment
Släppdatum: 28 januari 1998 (US), 18 september 2009 (PSN US)
Köp här: eBay och amerikanska PSN

Om jag tänker tillbaka på första gången jag spelade Final Fantasy Tactics, så minns jag mig själv i mitt gamla flickrum. När jag vaknade på morgonen, var rutinen att starta min lilla 14″ Philips TV tillsammans med min Playstation. Mat var överflödigt, allt jag behövde för att må bra var att spela. Tills jag kom till nån hiskeligt svår boss som fick mig att skrika svordomar jag hoppas att mamma aldrig hörde genom min stängda dörr.

I och med releasen av denna hett eftertraktade klassiker på PSN, stod det klart för mig att allt annat fick läggas åt sidan, för att ge plats åt ett nybesök i världen Ivalice. Den ödesdigra historien om vännerna Ramza och Delita, den hårda kampen mellan fattiga och rika och korruptionen som skapas när människan vill ha makt, var en djup och omtumlande upplevelse första gången jag spelade och visar sig vara det fortfarande. Jag måste erkänna att jag tycker det är svårt att förklara storheten med FFT, förutsatt att nån som inte spelat spelet läser detta. Hur beskriver man ett spel där uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig” passar perfekt?

fft-black
Dead enemy walking

Precis som i Final Fantasy V kan karaktärerna anta olika jobb, lära sig skills, och därefter kan man anpassa dem nästan hur man vill. Tactics är ett välbalanserat spel (även om vissa bossar är svårare än den sista) och det är inte av större vikt att ha hög level, utan mer avgörande är att välja rätt jobb. Visst kan man stirra sig blind på häftiga alternativ som Ninja, Samurai, Lancer med flera, men även Thief, Geomancer, Archer osv, har färdigheter som är mycket användbara. Däri hittar man en förklaring till Final Fantasy Tactics storhet, det är omspelbart till max. Det är inte bara den vuxna och djupa storyn som lockar en tillbaka, det är även det faktum att striderna kan spelas igenom på så många olika vis. Inget sätt är fel, däremot så kan man göra det enklare eller svårare för sig. För de som verkligen vill ha en utmaning, så kan det vara på sin plats att välja att inte spela med storydrivande karaktärer i partyt, som den kvinnliga riddaren Agrias eller den nästan övernaturligt starke Orlandu. På sätt och vis kan det nästan vara att föredra, då man i början bara har ”no name-karaktärer” i sin grupp, men det känns nästan hemskt att lämna dem åt sitt öde när man har jobbat så länge med att skaffa deras skills. Men, som sagt, inget sätt är fel och det går alltid att spela om.

fft-city
Vy av en stad

Final Fantasy Tactics är fyllt med extramaterial, fast av en lite speciell sort. I städer kan du tacka ja till ”propositions”, skicka iväg ett gäng av dina slagskämpar, vänta ett antal dagar, och se dem återvända med ett sällsynt objekt eller upptäkten av en gömd ruin. Vare sig objektet eller ruinen går att göra något med, förutom att läsa om det. Det är en otroligt stor del av spelet som tar plats i menyvalet ”Brave Story”, där berättaren Alazlam sida för sida berättar om karaktärer eller funna skatter. Detta ger spelet en väldigt hemlighetsfull känsla, och liksom Final Fantasy XII är Tactics genomsyrat av politik, backstabbing och mycket läsande mellan raderna.

Det här var inte bara det första strategirollspel jag nånsin spelade, det var också första gången som jag hörde Hitoshi Sakimoto och Masaharu Iwatas musik. Redan från första stund så vet man att spelets soundtrack kommer vara något extra, när loggan till spelet visas upp efter introsekvensen, så gick det en lång rysning genom hela min rygg. Denna genialiska duo har gjort mycket spelmusik tillsammans, men Final Fantasy Tactics är på nåt sätt en höjdpunkt, likvärdigt med hur man brukar säga att Square nådde sin höjdpunkt med Final Fantasy VI.  Som alltid i Sakimoto/Iwatas fall hörs klockor som klämtar, trummor som mullrar och stråkar som går i toppar och dalar. Melodierna är till större delen dova, passande för spelets allvarliga ton, men ibland spritter det i melodierna och man blir pumpad för varenda strid. Och så finns det såklart smäktande, ljusa låtar, som kan få en att känna både sorgsenhet och hopp, liksom karaktärerna själva.

fft-map
Världskartan

Det har gått 12 år sedan Tactics fick sin release i Japan. Förmodligen finns det många som anser att grafiken är utdaterad och torftig, men jag skulle vilja vara så kaxig och säga att de personerna nog aldrig lyckats spela igenom hela spelet eller ens börjat förstå spelets storhet. Pixelkaraktärer på slagfält i en tredimensionell isometrisk vy kanske inte låter så imponerande, men det är det. Karaktärernas animationer är smakfulla och vältaliga, slagfälten har stor variation, du kan befinna dig under en gassande sol, lätt regn, åskväder eller snöfall – på takhus, i en öken, utanför en kyrka, i en djup dungeon, med mera. Alla mellansekvenser är välgjorda och väldigt grafiska, med en hel del blod som spills. Världskartan är enkel, blåa prickar markerar städer, gröna prickar symboliserar fält där random encounters kan förekomma och det är alltid lika underhållande att se hur världen byggs på med fler ställen allteftersom.

fft-shiva
Summonmagin Shiva

PSP-versionen som släpptes under 2007 kan tilldelas både ris och ros. Ett nyskrivet manus var till viss del välkommet, men namnändringar med mera kan ifrågasättas. Originalet har en del stavfel och småmissar, men överlag så är det ett välskrivet, levande och charmigt manus, som inte hade behövt gå igenom en extreme makeover. PSP-versionen lider av problem som att ljudet blir försenat vad gäller magier, ljudeffekter och musik är rejält försämrade, och alla attacker utom den enklaste får spelet att hacka. Har man möjlighet så ska man definitivt spela originalet, där inga sådana tråkigheter kan störa upplevelsen, och det går ju precis lika bra att köra på sin PSP om man nu vill det.

Jag anser att Final Fantasy Tactics är ett av SquareEnix allra bästa spel, och ett av de bästa strategirollspelen som gjorts. Det har kommit värdiga efterföljare som Stella Deus (PS2) och Jeanne d’Arc (PSP), men det finns inget som slår upplevelsen av ett välgjort spel, som förblir roligt och spännande, oavsett hur många gånger du spelar det.

Den vackra men tragiska storyn
Hur lätt och smidigt stridssystemet är
Alla jobbklasser – så många favoriter!
Sakimoto och Iwata = kärlek
Det skulle väl vara de små stavfelen då…
Random encounters är inte alltid välkomna när man är på väg nånstans

3 kommentarer på “Final Fantasy Tactics”

  1. FFT är ett underbart lir.

    Simpelt, men det är riktigt skoj och vissa bossar är riktigt svåra. Man kan fuska till det litet och då blir spelet enkelt. Man kan till och med sola det om man vill efter en viss spenderad tid :p

    Det går att spela på så många olika sätt. Det enda som jag väll egentligen ska klaga på är antalet platser man har. Skaffar man alla storyrelaterade karaktärer och de hemliga som Cloud så får man knappt några platser kvar, har man sedan chocobos och andra monster blir det en eller ingen av de normala no-names kvar alls 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.