NDS

Luminous Arc 2

Med tanke på vad jag tycker om del ett, så är det kanske en smula förvånande att jag ens vill spela del två, men jag antog att det inte kunde bli så mycket värre. Men helt utan förvarning visar sig Luminous Arc 2 vara ett ofantligt mycket bättre spel, alla kategorier.

Plattform: Nintendo DS
Utvecklare: imageepoch
Utgivare: Atlus
Släppdatum: 18 november 2008 (US)
Köp här: VideoGamesPlus

Innan jag går vidare, låt mig tillägga att jag nyss klarade spelet. Drygt 35 timmar spenderade vi tillsammans, och min procentmätare över spelets innehåll landade på 62. Jag är förbluffad. Det är svårt att tro att det är samma team som ligger bakom dessa två spel, vars enda likheter är titeln, genren och häxorna som fyller världen. Allt är omarbetat från grunden, från världskarta, till strider, från musik, till extramaterial. Medan Luminous Arc endast erbjöd ett någorlunda roligt gameplay, så är dess efterföljare kul, ja, faktiskt hela tiden.

Låt oss ta striderna som ett ypperligt exempel. I Luminous Arc kunde man ha max 8 personer på fältet, vilket ibland visade sig vara för många, och vissa karaktärer hann inte göra nåt innan slaget var över. För att göra saker värre så kunde striderna hacka nåt fantastiskt, utan synlig anledning. Luminous Arc 2 har samma typ av stridssystem, men allt är bättre och flyter på helt smärtfritt. Nu kan man enbart vara 6 personer, vilket ibland känns lite snålt, då spelet erbjuder så många karaktärer att välja bland. Men det visar sig att detta förstås har med balans att göra, alla karaktärer får nu sina ”15 minutes of fame”, hinner göra skada, hinner levla. Då LA1 överöste en med otaliga specialförmågor som man sedan hade liten eller noll användning för, så har LA2 en mer återhållsam ton. Jag föredrar förstås det senare, eftersom det aldrig är kul att ha hela listor av attacker man inte kan nyttja till fullo. AI:n för fienderna upplever jag också har fått ett lyft och även musiken har uppnått högsta klass. Jag återkommer till den punkten senare.

Vi befinner oss i kungadömet Carnava. Bröderna Roland och Rasche tränar för att bli riddare, helst av samma kaliber som deras pappa Steven. Världen är orolig och monster börjar dyka upp här och var. Kungadömet samarbetar med en sorts ”häxakademi” som styr användandet av magi, och trots att dess förre ledare Mattias gjorde sig av med monsterna för 16 år sedan men i samma veva offrade sig själv, så är de tillbaka utan förklaring. Roland, hans bror och barndomsvännen Rina får samarbeta med häxorna för att få stopp på problemet.

Det låter simplare än simpelt, men jag kan inte säga att jag är besviken på vare sig story eller berättarteknik. I vanliga fall kan man kanske förvänta sig en ordentlig plot-twist, men här finns det tre, kanske fyra. När man tror man vet allt så bevisar spelet motsatsen. Dialogen är rapp och säger nån nåt pinsamt eller överdrivet cheesy så kommenterar t o m karaktärerna på det. Det som verkligen ger spelet sin charm är de olika häxorna. Roland känns som en ganska standardiserad hjälte, klippt och skuren från en mall, så det är skönt att tillvaron färgas av häxorna med så vitt skilda personligheter, som det lilla kraftpaketet Pop, den virriga men snälla Luna eller den tuffa men varmhjärtade Dia. Något som ibland är få spel förunnat är riktigt bra antagonister, men Luminous Arc 2 är verkligen fyllt till bredden med bad guys som sätter piff på spelupplevelsen.

Något som saknades i första delen var ett större djup, eller rättare sagt, nånting att göra. Gå, prata, slåss, gå, prata, slåss, håller liksom inte i längden. Här har utvecklarna verkligen tagit i från tårna. Världen har nu så mycket mer att erbjuda, med så många sidospår och valfria äventyr att jag tror jag får dåndimpen. Men oj så kul jag har haft det. Så fort jag fick tid från den vanliga storyn så stack jag iväg till guilden för att knipa några uppdrag, gärna flera åt gången. Själva gränssnittet har också fått ett ansiktslyft. Förut fick man med möda klicka igenom all dialog, men här kan man med ett knapptryck snabbspola, vilket är bra om man måste spela om en strid och vill skippa snacket innan. Världskartan har fått ett större syfte och random encounters är ett minne blott. Känner du behovet att slå ner nån, gå till guilden. Det är lätt och smidigt att ta sig fram, man är aldrig låst oavsett hur långt man har kommit i storyn (förutom vid ett tillfälle, men det hör till) och det finns mycket att upptäcka, mycket mer än vad man kan tro.

Med Luminous Arc var jag inte nöjd med vad grafiken erbjöd – tråkiga bakgrundsbilder som det inte fanns tillräckligt med variation på. Det problemet är nu som bortblåst. Världen är så mycket mer levande och om jag ska ta striderna som exempel igen så är pixelgrafiken enastående, med smakfulla magieffekter och detaljerade rörelsemönster. Nu är det hög tid att återkomma till det jag nämnde tidigare – nämligen musiken. LA1 innehöll ett ganska andefattigt soundtrack och hade ett par låtar som till slut gick en på nerverna. Här når musiken nya fantastiska höjder, och det förklaras nästan enbart med att Yoko Shimomura har bidragit med sin enorma begåvning. Nu i efterhand har jag upptäckt att större delen av mina favoritspår är hennes – det är nog omöjligt att bli besviken när stridsmusik är signerat med hennes namn.

För att göra en lång historia kort, Luminous Arc 2 ska inte dömas för vad som gick fel i första spelet. Det är en massiv utveckling och uttrycket ”man lär av sina misstag” har aldrig passat bättre. Svårighetsgraden ligger på en lagom nivå, manuset överträffade mina förväntningar och t o m rösterna vill jag klassa som bra, som minst godkända. Jag väntade med slutstriden så länge jag kunde och sprang runt och gjorde en massa annat skoj istället. Det skulle inte förvåna mig om jag spelar om det här spelet redan nästa år. Detta är helt klart en ny SRPG-favorit.

Häxorna! Så många favoriter.
Stridsmusiken signerad Yoko Shimomura
Ännu vackrare pixelgrafik
Superkul gameplay
Stor värld med mycket att upptäcka
Ibland vill man verkligen ha fler än 6 personer i strid
Alla röster håller inte absolut toppklass
Ett fåtal låtar återanvänds lite för ofta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.