japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Final Fantasy IV – The Complete Collection

Recensionen publicerades först hos Level 7 15 maj 2011.


Final Fantasy IV är än så länge det Square Enix-spel som fått flest releaser. 1991 utkom spelet till Super Nintendo i Japan och döptes felaktigt till Final Fantasy II i USA (detta för att del två och tre till NES inte släppts i väst). Sedan dess har denna älskade klassiker fått nytt liv på bland annat Playstation, Gameboy Advance och Nintendo DS. Spelet fick små upprustningar i de första nyutgåvorna, men det var först till DS som FF IV undergick ett rejält ansiktslyft. De platta pixlarna var ett minne blott och världen och karaktärerna fick nytt liv i deras nygjorda 3D-skrud.

Köp nya pixlar
Som Final Fantasy-fan är det väl föga förvånande att jag äger flera versioner av spelet. Men det hindrade mig ändå inte från att höja på ögonbrynen när jag hörde att ytterligare en nyutgåva var att vänta, nu till Playstation Portable. Square Enix har strävat efter pixelperfektion genom att ligga så nära originalet som möjligt och samtidigt återge en grafikupplevelse som inte känns förlegad. Men inte ens ett fan som jag skulle, av enbart nya pixlar, lockas till att köpa en gammal upplevelse för fjärde gången i ordningen. Därför har Square Enix även bakat in fortsättningen The After Years, som släpptes till WiiWare 2009, samt ett onödigt extrakapitel kallat Interlude.

Sprida ut vingarna
I kungadömet Baron bor Cecil, kapten över luftstyrkan Red Wings. Kungen har beordrat honom att leta reda på världens fyra kristaller. Men Cecil börjar känna samvetskval då han dödat oskyldiga magiker i staden Mysidia, som utan våld försökte hindra bortförandet av deras kristall. Han ifrågasätter sin monarks motiv varpå han omedelbart blir avsatt från sin position och ivägskickad på ett nytt uppdrag, på vilket hans gode vän Kain bestämmer sig för att följa med. Tillsammans beger de sig till byn Mist för att leverera en ring som kungen gav dem. Väl på plats släpps en eldmagi lös ur ringen och infernot är ett faktum. Alla i byn dödas förutom en liten flicka vid namn Rydia. När hon inser att hennes mamma inte längre lever frambringar hon en jordbävning och Cecil och Kain kommer ifrån varandra. Cecil försvarar Rydia när Barons soldater kommer för att föra bort henne och hon blir hans nya följeslagare.

Snabba ryck
Händelserna får Cecil att fundera på hur han ska komma vidare i sitt liv. Han är en så kallad ”dark knight”, men ger sig av för att väcka en latent styrka inom sig själv och istället bli en ”paladin”, vilket han också lyckas med. Allt detta är genomspelat och klart på ett par timmar. Det känns lite lustigt, hur berättelsen rusar fram i början. Inledningsvis är manuset stressat och ibland något tunt vad gäller dialogerna. Storyn har inte finjusterats och förbättrats som i DS-versionen. För 20 år sedan ansågs Final Fantasy IV vara ett storytungt och långt spel. Med dagens mått mätt är upplevelsen vingklippt, men charmen finns förstås kvar.

Spring eller slåss – det är frågan
Slumpmässiga strider har varit och är fortfarande en återkommande del i flera rollspel, till mångas förtret. Personligen har jag aldrig stört mig särskilt mycket på detta, men i Complete Collection fick det mig att dra djupa suckar och välja att fly från många strider. Problemet ligger inte i striderna i sig, det är obalansen i hur de kommer till. Har jag nyss kommit ur en strid kan det uppstå en till bara jag tar ett steg eller vänder mig i en ny riktning. Denna procedur kunde, när jag hade otur, upprepas flera gånger. Kontrasten är ganska stor när man i nästa ögonblick kommer ur en strid och kan spatsera omkring under lång tid utan att något händer. Detta gör spelandet tidvis enerverande och tråkigt och en bättre balans hade varit att föredra.

Bekvämt stridssystem
På plussidan finns förstås Active Time Battle, de realtidsbaserade striderna som först kom till i FF IV, men som också lade grunden för framtidens Final Fantasy-spel. Tiden passerar även när du är inne i menyn och väljer föremål eller magier, vilket innebär att fienderna kan göra stor skada om du inte är snabb nog. För den som inte vill stressa finns en inställning som gör att tiden står still medan olika menyval görs. Är det lätta fiender som ska hanteras, kan automatiska strider aktiveras med select-knappen. Då gör karaktärerna inget annat än attackerar, men striderna går också mycket snabbare.

Mångalen
After Years tar vid flera år efter händelserna i Final Fantasy IV. En meteor har kraschat och en mystisk kvinna är på jakt efter kristallerna. Berättelsen är uppdelad i flera små kapitel, som var för sig tar ett par tre timmar att klara och med en ny huvudperson i varje episod. Det är inte nödvändigt att spela alla kapitel om man inte vill, men det är förstås trevligt att se situationer ur olika karaktärers synvinklar. Stridssystemet är som vanligt, men med en skillnad. Beroende på de olika månfaserna påverkas din trupps, men även fiendernas, olika färdigheter. Är månen till exempel full blir fysiska attacker mindre effektiva men svart magi får ökad kraft.

Som på räls
Jag känner mig lite kluven till After Years. Å ena sidan tycker jag att det är roligt att se gamla kära ansikten igen, lära känna några nya och få veta ännu mer om karaktärerna. Å andra sidan är det tråkigt att det inte är en enda lång sammanhängande historia. Kapitlen är linjära så det förslår, att utforska är nästan inte att tänka på. Final Fantasy IV hade stor variation på sina karaktärer och striderna var balanserade, men i After Years blir det mest stabbigt och enformigt. I Yangs kapitel består till exempel hela partyt av hårdslående munkar vilket innebar att jag lät striderna styra sig själva, medan Poroms kapitel medförde ett evinnerligt menybläddrande då hela sällskapet var magiker.

Lite kul, lite tråkigt
Det är förvisso kul att kunna ta kontroll över dvärgprinsessan Luca, som var ospelbar i FF IV, och Cecils son Ceodore. Att After Years ens blev påtänkt kan jag se som riktig fanservice. Den här samlingen är som sagt komplett och utöver sitt nyputsade yttre har även musiken fått sig en genomgång. Du kan välja att spela med originalmusiken intakt, eller låta de nyarrangerade tonerna göra dig sällskap. Men jag har inte haft lika roligt som när jag spelade Final Fantasy IV till DS. Där spelade jag för glatta livet tills mina karaktärer var över level 80, här hade jag svårigheter att ens orka nå till 60.

Klassiskt men inte nytt
Final Fantasy IV är en stor klassiker, det första FF-spelet då karaktärerna verkligen fick ta plats och utvecklades i kapp med storyn. Men kanske ligger den största förtrollningen 20 år tillbaka i tiden. Oavsett hur många nyutgåvor Square Enix producerar blir spelet aldrig så stort som det var då, när det banade ny väg och höjde ribban för genren. Då jag som sagt är ett FF-fan kan jag snarare känna mig trött på detta mjölkande av fansens pengar med samma gamla spel. Jag har fått tillräckligt av Final Fantasy IV för den här livstiden. Låt oss hoppas att detta verkligen är den slutgiltiga nyutgåvan.

Skarpa, färgglada pixlar
Cecil och Kains historia
Stämningsfull musik
Kära återseenden i After Years
Stressad story i FF IV:s första timmar
Obalans kring de slumpmässiga striderna
Upphackad berättelse i After Years
Tidvis torftiga strider i After Years
Square Enix vill ha dina pengar för ett spel du förmodligen redan äger

6 kommentarer

  1. Jerry Olsson

    Final Fantasy IV är ett underbart spel.
    Jag har inte spelat The After Years så värst mycket, men hitills känns det lite sämre än klassikern.

    Jättebra recension, du använder helhjärtat och ärligheten!
    Jerry Olsson skrev nyligen: Den nya bloggen är nu officiell!

    • Anna

      Nej After Years är verkligen inte bättre än originalet. 🙂 På något sätt. Det är som sagt lite fanservice och en chans för Squenix att få lite mer pengar. Men all in all, en ganska trevlig upplevelse, även om sista grottan i After Years INTE är nådig! >_< Det vill jag aldrig göra om. Hu!

      • Jerry Olsson

        Du kämpade rätt länge med den grottan har jag för mig.
        Men om man är en stark och envis spelare så klarar man det, vilket du är =)
        Jerry Olsson skrev nyligen: Den nya bloggen är nu officiell!

        • Anna

          😀 Det var många timmar i den grottan. Minns inte hur många, men kanske… 15 timmar totalt på det kapitlet och större delen var ju grottan. O_o
          Tack! T o m Explewd tyckte att jag var envis. Tror han var lite impad faktiskt och jag var nog lite impad av min egen driftighet. 😉

          • Jerry Olsson

            Är man envis så går det till slut! (undrar hur många svordomar det går åt när man har bekymmer med en viss grotta/bana i ett spel?)
            Jerry Olsson skrev nyligen: Den nya bloggen är nu officiell!

            • Anna

              Ja du, jag hann inte räkna mina men det var nog många. Och mängder av suckar också. 😉

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑