Speltankar

Final Blasphemy

Om en av världens största rollspelstillverkare som tycks ha tappat fotfästet.

Final Fantasy VII var det första klassiska rollspel jag spelade. (Med klassiskt menar jag menystyrda Active Time Battle-strider och en lagom linjär story med lite möjlighet för fritid vid sidan om.) Det var oktober 1999. Jag hade köpt min Playstation på Stor & Liten (jo, det är sant) efter att ha testat den första timman av spelet hemma hos en kompis. Jag var begeistrad och det fanns ingen tvekan om att jag behövde äga det. Tempot var högt redan från början, det fanns ingen tid att tänka, bara att göra. Jag har sedan det första mötet spelat Final Fantasy VII fyra gånger. Det kommer bli fler, för det är ett spel som jag älskar att återvända till.

Final Fantasy är Square Enixs flaggskepp. Spelserien tog fart då första spelet, som var tänkt att bli företagets sista, ensamt fick Square Enix (då kallat Square) att göra en helomvändning 1987 och helt undvika konkurs. Final Fantasy är idag en av världens mest kända och bäst säljande rollspelsserier. Därför kan jag känna mig modbestulen och besviken när Square Enix många gånger sjabblar bort det de byggt upp.

~~~~~

För mig lades den egentliga grunden till det vi kallar Final Fantasy i de delar som gjordes till Super Nintendo (SNES). I Final Fantasy IV blev vi introducerade till karaktärer på ett djupare plan än tidigare och stridssystemet Active Time Battle (ATB) såg dagens ljus. Med Final Fantasy V fick manuset en alltmer framträdande roll och i Final Fantasy VI, mångas favorit och ultimata del i serien, verkade toppen vara nådd, både berättarmässigt och grafikmässigt. I alla fall på SNES.

Så kom uppbrottet mellan Square och Nintendo och en ny era blev verklighet i och med Sonys Playstation. Inför releasen av Final Fantasy VII gjordes mängder av reklam. Hypen var enorm. Och spelet svek inte. FF VII var ett stort steg ifrån SNES-tiden. Inte bara i det att pixlar byttes till polygoner på förrenderade bakgrunder, konstnären Yoshitaka Amano fick göra plats för den unge Tetsuya Nomura, i striderna introducerades Limit Breaks och magisystemet fick en rejäl genomgång som resulterade i användandet av materia. Den mörka storyn med sin psykologiska inriktning gjorde Final Fantasy VII till ett skrämmande, modigt, moget och framför allt, fängslande spel. Square banade ny väg, inte bara för andra, men även för sig själva. Final Fantasy VIII var ett överflöd av konstig teknologi och vilsna tonåringar. Det var brist på Moogles och Chocobos, magisystemet var nytt men också konstigt, storyn haltade på sina ställen. Jag brukar säga att det är det Final Fantasy som inte känns som ett Final Fantasy. I slutet av Playstations era, tog Square i med hårdhandskarna och producerade ett av de mest älskvärda spelen – Final Fantasy IX. Kristallerna var tillbaka, om än inte på det vanliga sättet, karaktärer lärde sig skills och magier från vapen och rustningar, världen var enorm och hemligheterna många och karaktärerna, sin knasiga design till trots, är några av de mest minnesvärda i spelsammanhang.

~~~~~

Och sen hände nåt. Med Final Fantasy X till Playstation 2 kändes det som att Square blivit en trotsig tonåring. Allt de gjort innan var skit och det skulle det minsann inte fortsättas med! Striderna var förvisso nyskapande, men blev tråkiga i längden och musiken var spretig och saknade både fokus och vackra melodier. Nu både talade och skrattade karaktärerna. Men skrattandet ska vi helst förtränga… Världen försvann, linjärt fick en ny innebörd. Det är en sak att ha en röd tråd att alltid återvända till, det är en annan sak att bestämma vart jag kan springa. Final Fantasy XI Online kändes som ett försök att motarbeta det linjära tänkandet . Final Fantasy XII kantades dessvärre av problem fram till sin release, med avhopp, sjukdom och ändrade riktningar. Att slutprodukten känns som ett MMORPG – fast offline – är ingen tillfällighet. Random encounters var som bortblåsta och striderna var sömlös perfektion, när man väl lärt sig gambit-systemet. Nobuo Uematsu hade ersatts med Hitoshi Sakimoto, vilket inte var helt fel. Storyn fick inte så mycket plats som den förtjänade, men flera av karaktärerna fick ändå min respekt. Final Fantasy XIII basunerades ut. Det såg ut att kunna bli 2000-talets Final Fantasy VII. Det är det inte. Nånting saknas. Själ? Städer? Världskarta? NPC:er? Möjligheten att vika av från en väg som bara har en riktning – framåt?

Samtidigt som allt detta har inträffat, har Square Enix hunnit lägga ner åtskilliga miljoner på att skapa nyutgåvor av sina äldre spel (Final Fantasy I & II till PSP, Final Fantasy III till DS och iOS, FF IV till PS, GBA, DS och PSP, FF V till PS och GBA samt FF VI till PS och GBA), samt producera prequels, sequels och spin-offs; vissa underbara, vissa mindre bra (bland annat FF Tactics, FF X-2, Crisis Core: FF VII, FF XII: Revenant Wings, Dirge of Cerberus, Crystal Chronicles, Crystal Bearers, Four Heroes of Light m fl). De har misslyckats fatalt med sitt senaste MMORPG (Final Fantasy XIV), startat en egen fighting-serie (Dissidia) och dessutom blivit bundis med Disney (Kingdom Hearts).

~~~~~

Personligen så upplever jag att Square Enix började spåra ur redan vid Final Fantasy X. Att företaget har några av de bästa grafikerna i branschen har vi förstått nu, med varje ny titel så överglänser de sig själva. Men däri ligger inte Final Fantasys själ. Del ett till och med tre i serien var i stort sett by – grotta – boss, och det lever förstås kvar, men det är heller inte essensen av Final Fantasy. Det är karaktärerna och deras berättelse som är Final Fantasy för mig. Det är det Square Enix borde bli bättre på att vårda. Sina karaktärer. Titta bara på Cecil i FF IV, med sina samvetskval och strävan efter att bli en bättre man. Piraten Faris i FF V som chockar alla när det uppdagas att hon är kvinna. Vivi i FF IX som filosoferar över sin och andras existens. En gång i tiden talades det som att skapa spel som fick sin publik att gråta. Gäller det fortfarande eller är känslor passé?


Jag blir fruktansvärt frustrerad när jag hör att Final Fantasy Type-0 (tidigare Agito XIII) är planerat att bli en egen serie. En serie i serien, liksom. Type-1 och Type-2 är redan registrerade. Behövs det? Kommer spelen att bidra till den redan enorma FF-världen, i vilken FF XIII:s uppföljare och Versus XIII också ska placeras? Eller är det egentligen, som så mycket annat, ett sätt att mjölka pengar genom att döpa något till just Final Fantasy? Det börjar likna ett hån. Square Enix verkar inte ha några som helst skrupler kring att äta sin egen avföring, skita ut den igen, paketera i en shiny box och låtsas som att det regnar. Räcker det inte nu?

~~~~~

Med tanke på hur många nyutgåvor Square Enix har valt att bekosta under de senaste åren, så är det fortfarande ett mysterium varför FF VII inte fått samma behandling. Med tanke på allt annat de har släppt och planerar att släppa så är det faktiskt något som jag skulle öppna plånboken för, med glädje! Allting finns där redan, grundarbetet är lagt, det handlar bara om en lite tjusigare yta, och på den punkten är de ju experter, så vad väntar vi på? Square Enix har gjort många misstag vad gäller Final Fantasy, men deras fanbase är enorm och vi förlåter det mesta. Men hur länge till? En remake av FF VII skulle i alla fall läka de sår jag slickar för tillfället.

För jag börjar se ett mönster. Ett sorts urvattnande av det egna arvet. Square Enix är trötta, vi är alla trötta. De borde göra som när de skapade Final Fantasy IX. Följa sitt eget exempel och gå tillbaka till rötterna. Och är de i stort behov av nyskapande kan de titta en extra gång på Final Fantasy VII. Allt som gjordes där var ju rätt! Kanske ta lite inspiration från striderna i FF XII. Som det ser ut nu så vågar jag knappt tro att Versus XIII kommer bli nåt att hänga i julgranen. Det är dags att de behandlar sina egna skapelser med respekt, för just nu kan man likna Square Enixs beteende mot att kasta sten i glashus eller svära i kyrkan. Det är dags att avsluta denna final blasphemy och återskapa the final fantasy.

13 kommentarer på “Final Blasphemy”

  1. Jag har väntat länge på att någon skulle skriva en sån här artikel.
    Det har länge sett ut att SquareEnix stått och trampat vatten länge sedan FFX.
    Inte sedan det magiska FFIX har jag sett ett Final Fantasy med hjärta och själ.

    Jag har visserligen inget emot återutgivningar, för jag älskar DS-versionen av Chrono Trigger.

    Det ser ut som att fantasin är ett minne blott numera.

    Tack så mycket för att du gjorde detta ärliga och starka artikel.
    All heder till dig.
    Jerry Olsson skrev nyligen: Veckans speltriss- Vecka 18 – GOD

    1. Tack! 😀 Jag har heller inget emot vissa återutgivningar, även om det kan bli lite mycket ibland. 🙂 Och jag liksom du älskar Chrono Trigger till DS! 😀 Men jag hoppas verkligen att Square Enix hittar tillbaka. Jag har inte spelat klart FF XIII. Det bara… tog stopp. :/

      Jag är faktiskt inte den första som skriver om företagets obalans. Kolla in på Fredriks blogg och läs hans fina inlägg! 😀

  2. Jag har väl kommit fram till ungefär samma sak. Square börjar få slut på fantasier, och mjölkar existerande fantasier för vad de är värda.

    Dock tycker jag vissa av sidospåren fungerar ganska väl – jag fann en del nöje i Dissidia 2, men enbart ur fightingmekaniskt perspektiv. Storyn var ganska löjeväckande.

    Jag började dock inte min rollspelsbana med Final Fantasy 7. Men min långa kärlek till Square började nog där. Ska kanske ta och förtydliga det någon dag. Kanske även beskriva hur jävla motigt det var att komma in i jrpg-genren överlag. Den skiljer sig ju en hel del från våra pen-and-paper-rollspel, Ultima och Dungeons & Dragons-lir. Jag ser en bloggpost komma.
    Fredrik skrev nyligen: Xenogears – ‘Stand tall and shake the heavens’

    1. Jag hade lite kul med FF X-2 (tänka sig!) när det var nytt. Men i fråga om nyreleaser så kan det till slut bli lite smålöjligt. Kolla hur många gånger FF IV har släppts t ex!

      Jag vet att jag inte är ensam om att längta efter en remake av FF VII. Och jag hoppas att nästa spel i delen (den riktiga alltså), FF XV, kan komma att bli nåt storslaget.

      Låter spännande med ett blogginlägg om din kamp mot JRPG:erna och hur de till slut vann över dig. 😉 Ser fram emot!

  3. Jag började min bana med FFVII till PC. Lånade det av en kompis och fastnade.

    Därefter började jag spela igenom de FF spel jag kunde hitta. Då jag var fattig men kunde använda internet så fixade jag spelen på annat sätt. Snart hade jag spelat igenom FFIV till VI och jisses vad förälskad jag var.

    FFVIII kom och jag köpte det så fort jag fick chansen och hade pengar. Jag blev inte besviken. Den stora explosionen kom dock i FFIX, det gamla systemet med olika klasser för varje karaktär, kristallerna och allt som jag älskat med Final Fantasy hade kommit tillbaka.

    Därefter har det bara gått neråt. FFX var intressant, men man tröttnade. FFX-2 en ren ”ge oss mera pengar” substans. Rolig men endast gjord för att få mera pengar.

    FFXI är inget jag testat då jag inte kunde få föräldrarna att betala för tiden jag spelade. Förståligt.

    FFXII är nog det system som jag gillar minst. Antingen måste man sitta som en galning och trycka för att ha en chans att överleva, annars sköter spelet sig självt. Irriterande.

    FFXIII lider av samma problem. Antingen får du sitta och vänta, trycka som en galning för att inte dö eller så gör du det enkla och trycker på en knapp och låter spelet välja dem bästa attackerna.

    Angående att man leds i tyglar i FFXIII och FFX så har det alltid varit så. Bara det att på senare tid har det blivit uppenbart för så många fler. Du har bara en väg att gå i de FF spel jag spelat. Jag har inte någon valfrihet för om jag försöker ta mig någonstans som inte är målet så sker 1 av 2 saker: Jag dör för att fienderna är alldeles för starka eller så blir jag snällt ombedd att gå tillbaka.

    Så det stör mig inte. Det som lockat mig till Final Fantasy serien har alltid varit 2 saker. Storyn och karaktärerna. Storymässigt känns vissa element igen men det är mycket nytt också. Samma sak med karaktärerna.

    Det är mest striderna som gör att jag ogillar FF serien numera. Jag spenderar så mycket tid på att slåss och det känns som att de bara vill snygga upp striderna och göra mer effekter till sagda strider än att göra de roliga.

    FFXIII Versus har jag inte sett några strider från. Det enda korta klipp som jag tror mig ha sett något som liknade en strid så var det mer som Kingdom Hearts än Final Fantasy.

    Tråkigt men sant. Versus är nog det sista FF spelet jag köper. Som antingen slår i sista spiken i kistan eller som ger mig hoppet åter om att Nomura kanske möjligen kan ta efter Sakaguchi i den rätta tankebanan som krävs.
    Henrik skrev nyligen: Var aktsam med mail från Sony under de kommande dagarna

    1. Ja, det är korrekt att alla FF bara har en väg att gå. Men vad jag menade är att det funnits lite spelrum för annat. (Och då menar jag inte Blitzball som är det sämsta minispelet ever eller att springa runt på Gran Pulse och få sitt arsle spöat av megafiender.)

      Nej, jag tänker t ex när man kommer till den undre världen i FF IV och får möjligheten att utforska de hemliga grottorna som finns. Eller när man i World of Ruin i FF VI med Celes ska hitta sina vänner igen, men det finns egentligen ingen perfekt utstakad väg att göra detta på, mer än att det ska göras.

      Jag har aldrig haft problem med den röda tråden, den måste finnas där, men det får gärna finnas möjlighet att göra nåt annat vid sidan om, om bara för en stund. Det är bland annat det som gör Radiant Historia så bra. 🙂

      Tack för din långa kommentar!

      1. Minimalt med spelrum. Vanligen leder det bara till en återvändsgränd eller en återvändsgränd med ett föremål som man kanske behöver 🙂

        Fanns det så många hemliga grottor i FFIV? Jag minns bara en hemlig grotta där man tog skada på golvet om man inte använde float. Fanns det flera? Då har jag missat dem.

        Jag kan inte se det framför mig hur man skulle kunna klara av sista bossen i FFVI om man bara har Celes. Så jag ser inte att hitta sina kamrater som sidospår utan saker som man måste göra. Men det är så som jag ser det.

        Det var mycket att skriva så det blev en lång kommentar 🙂

        1. I de äldre FF-spelen ( 1-10 kan vi säga för att förenkla) fanns det åtminstone en _illusion_ av frihet. I många av dom fanns det en frihet. Ja, storyn är hyperlinjär. Det är de flesta berättelser. Det är logiskt och enkelt att strukturera. Men det finns lite flexibilitet i vilken ordning man väljer att göra saker ganska ofta.

          Åtminstone i de spel där man har tillgång till en världskarta kan man gå precis vart man vill, tills något sätter hinder. Vill man spatsera österut gör man det. I ettan och tvåan är det absolut inte att rekommendera, då det leder till en väldigt plötslig död.

          I X, XII och XIII är denna illusion bortplockad nästan helt. Först när du når fram till Gran Pulse i XIII kan du själv välja var du vill ta vägen, om du vill spendera ett par timmar med att grinda random fiender. Allt innan dess är en lång startsträcka med förbestämda strider. Det är så långt ifrån roten av Final Fantasy man kan komma.

          Du kan inte ens lämna en plats och gå tillbaks och fiender respawnar såsom i X och XII. Det enda valet är rakt fram, på gott och ont.

          Det är så jag tolkar bristen på ’spelrum’. Bristen på ’frihet’. Och jag håller i stor del med att det är en ganska sorglig utveckling.

          I övrigt vill jag nog hävda att stridsystem i XII och XIII är riktigt bra balanserade, och fräscha sätt att förnya spelserien. Active Time Battle i all ära, men den börjar bli lite långtråkig. 🙂
          Fredrik skrev nyligen: Veckans speltriss v18 – “GOD”

          1. Jag håller delvis inte med dig. Visst att man i FFX och FFXII hade problem att gå tillbaka om man bytte område. Men så länge man befann sig i ett och samma område så att man inte fick storyn att avancera för mycket så kunde man gå tillbaka och grinda om man ville.

            FFXIII å andra sidan har litet samma sak. Fast istället för att ha samma grupp hela tiden så skiftar en gruppmedlemmar hela tiden. Och fienderna. Annars så ja, just FFXIII är det mer utstakat och man märker av det enklare än tidigare.

            Anledningen att jag reagerade så starkt på det hela är att läser man recensioner och liknande och respons på nätet så är det precis som att det är första spelet i serien som är uppbyggt på detta sätt. Vilket inte stämmer för fem öre.

            1. Jag skulle väl säga att en sak som gör FF X och XIII så linjära att det gör ont, är att världskartan är borttagen. Dvs, du kan inte med lätthet välja att inte åka dit storyn fortsätter och istället spendera tid på att hitta hemligheter.

              Final Fantasy IX är ett ypperligt exempel på ett FF som inbjuder till utforskning av världen, istället för att bara rusa rakt fram. Tänk så fort man kommer till Chocobo Forest. Quina är en karaktär man inte alls behöver ha med sig, om man väljer att inte besöka nån Qu’s Marsh, men det VILL man ju göra!

              Det är verkligen den där känslan av att upptäcka nånting nytt och spännande, som är som bortblåst i FF X och XIII. FF XII har ju en väldigt stor värld och man är relativt fri i det spelet, men hur bra jag än tycker att spelet är, så upplever jag att det är lite för fritt. Detta har också att göra med att storyn inte blev så välutvecklad som den kunde ha varit och det är stora sjok av spelet som går förbi utan att man har nån dialog eller cut-scene. Och det är inte ett MMORPG jag spelar, därför är den röda tråden så väsentlig.

              Det är en otroligt svår balansgång för spelutvecklarna, men det går att göra, det har gjorts och det kan göras igen.

        2. Jag tycker inte det verkar som att du riktigt läst det jag skrivit, så jag försöker vara så tydlig som möjligt nu.

          Jag har inte sagt att letandet av vänner i FF VI är sidequests, det är du som misstolkar mig. Jag sa att det är frihet i HUR man gör det. Man har hela världen för sina fötter och det finns ingen given ordning i hur man hittar dem. Så, den röda tråden är ”hitta dina vänner!” – men du är inte tvingad att göra det på ett visst sätt.

          Det var alla sidequests som finns att göra, i kombination med olika besök i undervärlden, övervärlden och månen, som jag tänkte på, så det kom ut lite dåligt formulerat. My bad. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.