Om en av världens största rollspelstillverkare som tycks ha tappat fotfästet.

Final Fantasy VII var det första klassiska rollspel jag spelade. (Med klassiskt menar jag menystyrda Active Time Battle-strider och en lagom linjär story med lite möjlighet för fritid vid sidan om.) Det var oktober 1999. Jag hade köpt min Playstation på Stor & Liten (jo, det är sant) efter att ha testat den första timman av spelet hemma hos en kompis. Jag var begeistrad och det fanns ingen tvekan om att jag behövde äga det. Tempot var högt redan från början, det fanns ingen tid att tänka, bara att göra. Jag har sedan det första mötet spelat Final Fantasy VII fyra gånger. Det kommer bli fler, för det är ett spel som jag älskar att återvända till.

Final Fantasy är Square Enixs flaggskepp. Spelserien tog fart då första spelet, som var tänkt att bli företagets sista, ensamt fick Square Enix (då kallat Square) att göra en helomvändning 1987 och helt undvika konkurs. Final Fantasy är idag en av världens mest kända och bäst säljande rollspelsserier. Därför kan jag känna mig modbestulen och besviken när Square Enix många gånger sjabblar bort det de byggt upp.

~~~~~

För mig lades den egentliga grunden till det vi kallar Final Fantasy i de delar som gjordes till Super Nintendo (SNES). I Final Fantasy IV blev vi introducerade till karaktärer på ett djupare plan än tidigare och stridssystemet Active Time Battle (ATB) såg dagens ljus. Med Final Fantasy V fick manuset en alltmer framträdande roll och i Final Fantasy VI, mångas favorit och ultimata del i serien, verkade toppen vara nådd, både berättarmässigt och grafikmässigt. I alla fall på SNES.

Så kom uppbrottet mellan Square och Nintendo och en ny era blev verklighet i och med Sonys Playstation. Inför releasen av Final Fantasy VII gjordes mängder av reklam. Hypen var enorm. Och spelet svek inte. FF VII var ett stort steg ifrån SNES-tiden. Inte bara i det att pixlar byttes till polygoner på förrenderade bakgrunder, konstnären Yoshitaka Amano fick göra plats för den unge Tetsuya Nomura, i striderna introducerades Limit Breaks och magisystemet fick en rejäl genomgång som resulterade i användandet av materia. Den mörka storyn med sin psykologiska inriktning gjorde Final Fantasy VII till ett skrämmande, modigt, moget och framför allt, fängslande spel. Square banade ny väg, inte bara för andra, men även för sig själva. Final Fantasy VIII var ett överflöd av konstig teknologi och vilsna tonåringar. Det var brist på Moogles och Chocobos, magisystemet var nytt men också konstigt, storyn haltade på sina ställen. Jag brukar säga att det är det Final Fantasy som inte känns som ett Final Fantasy. I slutet av Playstations era, tog Square i med hårdhandskarna och producerade ett av de mest älskvärda spelen – Final Fantasy IX. Kristallerna var tillbaka, om än inte på det vanliga sättet, karaktärer lärde sig skills och magier från vapen och rustningar, världen var enorm och hemligheterna många och karaktärerna, sin knasiga design till trots, är några av de mest minnesvärda i spelsammanhang.

~~~~~

Och sen hände nåt. Med Final Fantasy X till Playstation 2 kändes det som att Square blivit en trotsig tonåring. Allt de gjort innan var skit och det skulle det minsann inte fortsättas med! Striderna var förvisso nyskapande, men blev tråkiga i längden och musiken var spretig och saknade både fokus och vackra melodier. Nu både talade och skrattade karaktärerna. Men skrattandet ska vi helst förtränga… Världen försvann, linjärt fick en ny innebörd. Det är en sak att ha en röd tråd att alltid återvända till, det är en annan sak att bestämma vart jag kan springa. Final Fantasy XI Online kändes som ett försök att motarbeta det linjära tänkandet . Final Fantasy XII kantades dessvärre av problem fram till sin release, med avhopp, sjukdom och ändrade riktningar. Att slutprodukten känns som ett MMORPG – fast offline – är ingen tillfällighet. Random encounters var som bortblåsta och striderna var sömlös perfektion, när man väl lärt sig gambit-systemet. Nobuo Uematsu hade ersatts med Hitoshi Sakimoto, vilket inte var helt fel. Storyn fick inte så mycket plats som den förtjänade, men flera av karaktärerna fick ändå min respekt. Final Fantasy XIII basunerades ut. Det såg ut att kunna bli 2000-talets Final Fantasy VII. Det är det inte. Nånting saknas. Själ? Städer? Världskarta? NPC:er? Möjligheten att vika av från en väg som bara har en riktning – framåt?

Samtidigt som allt detta har inträffat, har Square Enix hunnit lägga ner åtskilliga miljoner på att skapa nyutgåvor av sina äldre spel (Final Fantasy I & II till PSP, Final Fantasy III till DS och iOS, FF IV till PS, GBA, DS och PSP, FF V till PS och GBA samt FF VI till PS och GBA), samt producera prequels, sequels och spin-offs; vissa underbara, vissa mindre bra (bland annat FF Tactics, FF X-2, Crisis Core: FF VII, FF XII: Revenant Wings, Dirge of Cerberus, Crystal Chronicles, Crystal Bearers, Four Heroes of Light m fl). De har misslyckats fatalt med sitt senaste MMORPG (Final Fantasy XIV), startat en egen fighting-serie (Dissidia) och dessutom blivit bundis med Disney (Kingdom Hearts).

~~~~~

Personligen så upplever jag att Square Enix började spåra ur redan vid Final Fantasy X. Att företaget har några av de bästa grafikerna i branschen har vi förstått nu, med varje ny titel så överglänser de sig själva. Men däri ligger inte Final Fantasys själ. Del ett till och med tre i serien var i stort sett by – grotta – boss, och det lever förstås kvar, men det är heller inte essensen av Final Fantasy. Det är karaktärerna och deras berättelse som är Final Fantasy för mig. Det är det Square Enix borde bli bättre på att vårda. Sina karaktärer. Titta bara på Cecil i FF IV, med sina samvetskval och strävan efter att bli en bättre man. Piraten Faris i FF V som chockar alla när det uppdagas att hon är kvinna. Vivi i FF IX som filosoferar över sin och andras existens. En gång i tiden talades det som att skapa spel som fick sin publik att gråta. Gäller det fortfarande eller är känslor passé?


Jag blir fruktansvärt frustrerad när jag hör att Final Fantasy Type-0 (tidigare Agito XIII) är planerat att bli en egen serie. En serie i serien, liksom. Type-1 och Type-2 är redan registrerade. Behövs det? Kommer spelen att bidra till den redan enorma FF-världen, i vilken FF XIII:s uppföljare och Versus XIII också ska placeras? Eller är det egentligen, som så mycket annat, ett sätt att mjölka pengar genom att döpa något till just Final Fantasy? Det börjar likna ett hån. Square Enix verkar inte ha några som helst skrupler kring att äta sin egen avföring, skita ut den igen, paketera i en shiny box och låtsas som att det regnar. Räcker det inte nu?

~~~~~

Med tanke på hur många nyutgåvor Square Enix har valt att bekosta under de senaste åren, så är det fortfarande ett mysterium varför FF VII inte fått samma behandling. Med tanke på allt annat de har släppt och planerar att släppa så är det faktiskt något som jag skulle öppna plånboken för, med glädje! Allting finns där redan, grundarbetet är lagt, det handlar bara om en lite tjusigare yta, och på den punkten är de ju experter, så vad väntar vi på? Square Enix har gjort många misstag vad gäller Final Fantasy, men deras fanbase är enorm och vi förlåter det mesta. Men hur länge till? En remake av FF VII skulle i alla fall läka de sår jag slickar för tillfället.

För jag börjar se ett mönster. Ett sorts urvattnande av det egna arvet. Square Enix är trötta, vi är alla trötta. De borde göra som när de skapade Final Fantasy IX. Följa sitt eget exempel och gå tillbaka till rötterna. Och är de i stort behov av nyskapande kan de titta en extra gång på Final Fantasy VII. Allt som gjordes där var ju rätt! Kanske ta lite inspiration från striderna i FF XII. Som det ser ut nu så vågar jag knappt tro att Versus XIII kommer bli nåt att hänga i julgranen. Det är dags att de behandlar sina egna skapelser med respekt, för just nu kan man likna Square Enixs beteende mot att kasta sten i glashus eller svära i kyrkan. Det är dags att avsluta denna final blasphemy och återskapa the final fantasy.