Arkiv för februari 2012

Final Fantasy XIII-2

Recensionen publicerades först hos Level 7 3 februari 2012.


Square Enix har haft det tufft den senaste tiden. Final Fantasy XIII blev inte den succé företaget hade hoppats på och Final Fantasy XIV blev spelvärldens nya hackkyckling. Därför är det tursamt att japanerna är ett sådant ursäktande folk. Istället för att ge fans och potentiella köpare långfingret så bugar de sig djupt och återgår till arbetet. Uttrycket ”back to the drawing board” har aldrig känts mer passande. För att blidka sina kritiker har Square Enix gett Final Fantasy XIII en uppföljare, som utspelar sig i samma värld. Men det kunde lika gärna ha varit ett helt nytt spel i ordningen med tanke på hur mycket som har förändrats. Mer >

Drömmen om mer speltid

Texten publicerades först hos Level 7 27 januari 2012.

Spelbloggar, forum och Twitter-uppdateringar talar sitt tydliga språk. Svenska gamers har allt fler titlar de vill köpa, men desto mindre tid att faktiskt spela dem. När spelhyllor fylls med en växande spelsamling, växer även skammen i takt med skämshögen.

Vi känner alla igen det. Ett spel man sett fram emot köps, men blir sedan liggande. Vuxenvärldens krav och måsten kommer i vägen. Jobbet är i allt större utsträckning till för att finansiera intresset, mer än att vara meningen med livet. Gamergenerationen blir föräldrar och med nya krävande ansvar att axla blir tiden ännu mer av en bristvara. Sedan min blogg publicerades igår känner jag ett enormt sug efter ett sabbatsår så jag kan spela allt jag ännu inte hunnit. En dröm som är långt ifrån att kunna bli verklighet, om jag inte vinner på Lotto förstås.

Så fick jag en radikal idé, som jag twittrade ut under sena timmar.

En gamerfond, som tar emot donationer från privatpersoner och sponsras av företag (förslagsvis spelföretag och spelbutiker till en början). Från fonden kan man ansöka om ekonomiskt stöd för en ledig period (till exempel 1 månad). Som en sorts extra semester, i spelandets tecken. Ett slags kollektiv bidragshjälp med inspiration från friåret som fanns att ansöka till i mitten av 2000-talet.

I dagens stressade samhälle skulle en sådan möjlighet vara guld värd, för som vi alla vet, tid är pengar. Idén är född, men om den är värd att göra till en realitet, det kan jag inte svara på. Kanske om den tilltalar tillräckligt många. För vem vill inte ha mer tid att spela på ibland, utan att det påverkar ekonomin negativt? Men, än så länge får jag fortsätta drömma om storvinsten som automatiskt skulle ge mig obegränsat med tid för mina spel.

Loggan är skapad av mig. Gamepad-ikonen är en gratisikon härifrån.

En RPGamers dilemma

Texten publicerades först hos Level 7 25 januari 2012.

Det har gått några veckor nu sedan eftertexterna rullade i Wild Arms 3. Hos Webhallen ligger förbokningar i väntan på release. Final Fantasy XIII-2, The Last Story, från USA ska jag importera Tales of Graces F.

Hade jag fått bestämma skulle spelen vara mitt heltidsjobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. Just nu bollar jag både jobb, plugg och min älskade hobby, som egentligen är en livsstil. I stressen av att hinna med allt ligger spelandet i lä. Omstruktureringen av min spelhylla är det närmaste jag har kommit till att påbörja något nytt. Det börjar klia i fingrarna. Här finns så många spel jag vill uppleva, försvinna i för en stund, några timmar, dagar, veckor.

Sands of Destruction till exempel. Upptäckte det av en slump förra året när jag var fast på Wikipedia. (Ni vet, när man klickar vidare i timmar.) Bakom titeln står flera personer från Xenogears produktionsteam och SEGA släppte spelet i USA 2010. Det faktumet, samt att Yasunori Mitsuda med flera skapat musiken, fick mig att ögonblickligen lägga en beställning. Eller Muramasa – The Demon Blade, skapat av Vanillaware, kreatörerna bakom Odin Sphere. Och det elva år gamla PS2-spelet Tsugunai: Atonement, med ett briljant soundtrack av herr Mitsuda, som går under namnet an cinniuint. Bara för att nämna några, skämshögen är ju större än jag vill erkänna.

Men istället för att kasta mig över min spelsamling, vågar jag istället inte välja. Jag håller mig undan, för jag vet ju hur det kan bli, när ett spel vinner mitt hjärta. Det blir allt jag tänker på, drömmer om, vill spendera tid med. Jag tror inte jag kan riskera det, nu när betyg står på spel. Jag behöver disciplin.

Samtidigt saknar jag att hälsa på i en annan värld, spendera tid med nya personligheter. Det känns tomt. Ödsligt. Kanske finns här en gyllene mellanväg. Kanske finns möjlighet att spela som belöning och även för inspiration. För let’s face it, all work and no play makes Anna a dull girl…

Final Fantasy XIII-2 – en redogörelse

Detta inlägg kan innehålla spoilers.

Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väl medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord på vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder. Mer >

Värdet av Wild ARMs 3

Texten publicerades först hos Level 7 18 januari 2012.

I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.

För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.

Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.

Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.

Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?

Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.

Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?