Arkiv för juli 2012

Spelmusik vs. filmmusik

Såg The Dark Knight Rises igår och kände mig väldigt sugen på att se om den första filmen. Hyrde Batman Begins från Voddler, filmen står på paus just nu, för det jag upptäckte nyss måste jag blogga om.

Jag är mitt i scenen där Bruce vägrar döda en man i Ra’s Al Ghuls fäste. En stor fightingscen tar sin början. Plötsligt hör jag musiken i bakgrunden väldigt tydligt. Inte på så sätt att den är bra (vilket den förstås är), men för att jag har hört den förut. Men jag har inte sett filmen sedan jag såg den på bio, så vart kan jag ha hört denna melodi? Då kommer jag på det.

Elvandia Story.

Det är den tredje låten i Batman Begins jag pratar om – Myotis. Starta från 2.06. Du behöver Spotify för att kunna lyssna.

Melodin In Danger, från Elvandia Storys soundtrack, låter nästan exakt likadant som från den punkten i Myotis. Ja, det finns vissa skillnader, men de är inte många. Tyvärr finns inte den här låten på YouTube så jag tänker lägga upp den här så ni kan lyssna. Soundtracket kan ni köpa här.

 

Ja, det här var ju spännande. Batman Begins är från 2005, och Elvandia Story släpptes endast i Japan 2007. Så dessvärre är det Norihiko Hibino som tycks ha blivit alldeles för inspirerad av Hans Zimmers musik. Eller så är världen så liten och så fylld av musik att två personer oberoende av varandra kan skapa musik som låter väldigt lika.

Det är ju inte första gången som spelmusik och filmmusik påminner om varandra. I filmsekvensen från Final Fantasy VIII då de kommer till Dollet och The Landing spelas, fick musiken ändras då den var alldeles för likt filmen The Rocks tema.

Och alla känner väl till hur likt Metal Gear Solids tema och introt i Speed är?

Nu har jag alltså snubblat över två liknande stycken, där det senare är borderline plagiat. Nåväl, jag tycker fortfarande att Elvandia Story har ett grymt soundtrack.

Bortglömt och återfunnet

Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv ibland, tappar fotfästet till den där vägen man brukar gå på. När det händer mig är det alltid en svindlande känsla. Vem är jag, vart är jag på väg? Vad händer efter det här? Vem skulle tro att en liten svart maskin skulle visa vägen igen? Vem kunde ana att ett 6 år gammalt spel, skulle få mig att le och få fjärilar i magen, igen? Kunde jag ha gissat att Motoi Sakurabas melodier skulle få det att tåras i mina ögon? Kanske.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!

Annalog – avsnitt #4

Nu när det varit ganska tyst här ett tag, så tänkte jag ge er ett litet treat såhär på min egen födelsedag! :O (Jag är nu level 30 om ni undrar.)

Ni kanske trodde att podcasten var död, men icke, här kommer avsnitt fyra. Kanske lite kortare än vad jag ville, men så kan det vara ibland, det blir lättare att lyssna på då. 😉 Trixade lite så att det ska vara i stort sett brusfritt. Tycker mig att det låter lite ekande, men sitter man med hörlurar försvinner det. Kanske bara har att göra med mitt rum där bokhyllorna just nu står tomma. ^^ Nåväl, jag hoppas att ni gillar avsnittet en smula i alla fall. Enjoy!

Annalog avsnitt #4 – 6.43 min