Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv ibland, tappar fotfästet till den där vägen man brukar gå på. När det händer mig är det alltid en svindlande känsla. Vem är jag, vart är jag på väg? Vad händer efter det här? Vem skulle tro att en liten svart maskin skulle visa vägen igen? Vem kunde ana att ett 6 år gammalt spel, skulle få mig att le och få fjärilar i magen, igen? Kunde jag ha gissat att Motoi Sakurabas melodier skulle få det att tåras i mina ögon? Kanske.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är SÅ mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!